Senaste kommentarerna i forumet

Jamen barnens pappa kanske försvinner han får ha barnet vårat om han är nykter som sagt. Annars är d stopp han får ha henne om han inte dricker annars är det kört med det också. Så oron över det finns ju kvar. Där är min begränsning vilket vi har separerat för.

Nu när man lämnat en relation så är det rätt patetiskt att bli lämnad just för en flaska. Enda anledningen att flytta isär liksom. Jag tänker i lbland skulle det vara lättare om han hade hittat en annan. Det är iaf en levande person att konkurrera med på ett vis lättare kanske att såga sv känslor å allt??

man blir lika lycklig och hoppfull varje gång dom säger att det är dags att ta farväl av alkohol! Och lika ont gör det varje gång beslutet dras tillbaka! Stor kram <3

Han har provat det alltså. Fasen vad synd :/

har 0 effekt på honom. För mej handlar det mer om ytterligare en bruten överenskommelse ,utan att ha testat, än själva medicinen. Men givetvis är det hans val, hans liv (?)

Ni ställer lite samma fråga men i olika form.
Varför håller man fast vid den som missbrukar trots att man inte far väl av det?

Jag kan bara utgå från mig själv.
Jag har hela mitt liv sökt mig till de som vid första ögonkastet varit karismatiska charmerande och gett mig en fin och intensiv uppvaktning.
Jag har dragits eller frivilligt klivit in i relationen trots att varningslamporna blinkat helrött.

Jag har sakta men säkert tagit till mig min "missbrukare" och sakta vant mig vid att ha det onormalt och stökigt runt mig.
Accepterat och vant mig vid det man inte ska vänja sig vid.

I mitt fall grundar det sig på att jag har känt mig hemma i de relationerna för att mina båda föräldrar var missbrukare.
jag var van att inte vara huvudperson eller vald och är därför rätt bekväm med att vara viktig och behövd ibland och nonchalerad ibland.

Någon sorts närhet/avstånd som jag dragits till för att jag har haft svårt för normala och sunda relationer som byggt på respekt och samförstånd och generositet.

Visst har det funnits där bitvis och i den senaste relationen som var i 20 år fanns det mycket av den varan.
Men när det kom till alkohol så blev jag obönhörligen bortvald.

Så jag har ofrivilligt,men ändå med egen kraft klivit in i något som har känts som att komma hem.

Kanske är det så för er,kanske inte.
Att då frivilligt lämna tryggheten och sitt "hem" är väldigt svårt.

Att hitta styrkan inifrån och ut och vända skutan åt annat håll är också svårt.
Men det går om än långsamt.

Ptja. Han kan ju fortfarande testa Naltrexone eller Campral. Du kan ju föreslå det så ser du genast om han faktiskt VILL och är villig att anstränga sig, eller om det bara är lögner för att "lugna" dig.

dax för läkarbesök imorgon och nu har han kommit på att han nog inte vill ha antabus iaf för” det kommer att trigga mej när jag inte själv kan bestämma”
Och där gick en alldeles underbar helg ner i mörkt svart slukhål .....
Just nu känner jag bara att min ork är slut, jag skiter faktiskt i om han super skallen i bitar, orkar inte med mer bergodalbana

den lilla öppningen han gav för att undersöka hans motiv till resa och samtal. Helt klart är att han kan få ut något av det, bekräftelse och att känna att han inte pajjat äktenskapen totalt. Men vad få jag ut av det? Just nu kan jag inte se att jag har något att vinna på att umgås med honom, det kommer ge massa negativa känslor, men kommer det ge några positiva? Det positiva jag kan uppleva med honom färgas hela tiden av vetskapen om alla lögner........hur ska jag kunna ha tillit till att han är uppriktig om det blir ett samtal?
Jag har frågat om vi kan träffas om några dagar för det där samtalet, han ska återkomma när han har schemat klart. Jag tror att det får styra om jag gör resan upp med honom, jag vill se det som ett steg i en process, men inte det första steget, han måste ta något/några steg innan..... jaja, vi får se. Skönt att inte behöva bestämma just nu. :)

Fårstår att det känns tungt, men känns det inte någonstans skönt att ett beslut är taget?
Barnens pappa försvinner inte, de kan ju ses oavsett om ni bor ihop eller inte. Dessutom kan det ju vara väldigt skönt för barnen att få en uppväxt utan en alkoholiserad far på heltid.
Jag är säker på att du kommer att få det bra framöver. Blicka frammåt och upp med hakan!

Hej och vilken fantastisk bra tråd som kommer hjälpa många här inne. Jag separerade med min alkoholist/narkoman för ett år sedan och flyttade ut men har fortfarande daglig kontakt med honom då jag är det enda stödet han har. han har en tvlillingbror med samma problem som han även bor med. han har en mamma som har ett tablett beroende och är alltid på honom om att han inte har ett problem och att det bara är jag som vill att han ska skickas iväg. han har velat sluta flera gånger men varje gång har brosan och mamman övertalat honom till att det inte finns ett problem. han har druckit sen han var 15 och är idag 32 år gammal. jag kan inte säga upp kontakten med honom då jag lovat honom att stötta honom så länge han vill sluta, men känns som han inte alls försöker ? han har varit på soss möten flera gånger och bett om att komma iväg på behandling då han behöver komma bort från det sociala umgänget han har men det enda de har erbjudit honom är öppenvård och samtal och det har han testat och det har inte funkat. nu till min fråga ...hur ska jag förhålla mig till honom när han säger att han vill sluta ? ska jag liksom finnas där eller bryta helt? jag är nog den enda personen i hans liv som vill se honom ren och han enligt han själv, det är det enda som får honom att vilja kämpa och lägga ner skiten..

länk till Alanons hemsida, där finns mycket matnyttigt att läsa http://www.al-anon.se/till-dig-som-ar-ny-2/
Hoppas du har en skön söndag? Kram / mt

Herregud.vad det är jobbigt när det är så påtagligt att han flyttar! Jag har/vi har tagit beslutet. Men min livspartner försvinner också mitt barns pappa. Det var jag som tröstade flickan inatt. Kärleken svämmar över men våga mitt beslut ellerhur. Hjälp

för det ? Jag är ju samtidigt väldigt glad att ha honom vid min sida ❤️
Nu går vi ut i solen , jag och hundarna ska se om vi kan få oss ett morgondopp, vi ska bara försöka undvika det ilskna svanparet som bestämt sej för att de äger viken . Igår kom vi upp ur vattnet illa kvickt när svanarna tog sikte på oss, jäklar vad snabbt de simmar ?!
Ha en skön söndag alla ni som kämpar här på AH ?

vet du :-) Jag har uppfört mig på exakt samma sätt! Man saknar släktingar, grannar, vänner som ”klipps av” när förhållandet tar slut! Och man saknar mannen, den nyktre! När det gäller mannen: du vet bäst så klart men kan han va som mitt ex? Han ville få egot boostat genom att se om jag svarade och gick att boka upp! Och så kunde han lätt avboka i sista sekund! Och då kände jag mig patetisk och fetdumpad! JAG sprang efter honom, stod i givakt, slukade smulorna blev det som! Och då åker man fortfarande hans berömda berg-och dalbana! Öka ditt värde och värdighet: tacka jättenej jättetydligt :-) För din egen skull, inte för att skapa något hos honom!

När vi gifte oss köpte jag en orkidé i kruka och klippte av tre stänglar till brudbuketten. De två som var kvar blommade snällt, konstant i flera år. Såsmåningom började jag se orkidén som nån slags symbol för relationen, så länge den blommade var allt bra.... Sista halvåret började blommorna vissna och det kom inga nya knoppar, och samma vecka som han flyttade ut ramlade den sista torra blomman av. Jag lät den stå. Och för några veckor sen fanns där nya knoppar..... idag har två blommor slagit ut. Och igår kontaktade han mig och signalerade att han ville prata, om oss..... :)
Men så fasen att jag tänker låta en krukväxt styra mitt liv! :D (fast en fin historia blev det ju....)

Nej, ärligt, han vill att vi reser en helg till släkten i norrland ihop om några veckor, och då kunde vi passa på att prata och umgås. Jag tyckte det evetuellt var en bra idé, jag är nyfiken på vad han har att säga (antagligen ingenting, alternativt massa lögner) och det skulle vara kul att träffa släkten en sista gång. Så jag var på.
Men nu börjar jag få kalla fötter. Vi ska tydligen inte bo hemma hos farmor utan i ett annat hus, ensamma. Och hur blir det då om han dricker? (Om???? Han lär ju garanterat göra det, han är ju faktiskt alkoholist!)
Så frågeställningen är ju: Ska jag åka med och ta chansen att få till ett samtal med mannen? Ett samtal som kan leda till att det blir behandling och bättre relation? Eller att samtal som avslutar det hela?
Å ena sidan vill jag åka med för att träffa släkten och för att jag vill undersöka om jag har känslor kvar och för att jag är nyfiken på vad han vill säga.
Å andra sidan vill jag inte utsätta mig för risken att bli sittande i djupaste norrland med en full karl och ingen annan på ett par mils håll. (Ingen risk för våld, men sååå dryyygt)

Egentligen vet jag ju, eller hur?

blir det kanske svårare att tänka att det är ditt fel? Såna tankar kanske tar över för andra saker också, att man tänker att alla möjliga saker är ens fel.....? Man kan ju aldrig ta ansvar för en annan människas handlingar. Jag funderade på om du läst i forumet för dem som har alkoholism, deras berättelser? När jag läser vad andra skriver, om sin alkoholism och om hur de kämpar så förstår jag bättre att det är en sjukdom, som är svår att hantera.
Och när jag läser i anhörigforum om hur alla anhöriga haft det så känner jag igen mig så himla väl. Och förstår att jag inte är ensam om mina känslor och tankar. Kanske det kan hjälpa dig också? :)

Tack anxiete, ja...d känns just nu viktigast för barnens skull, oss tar vi som d kommer! Vill veta först att d han säger är sant...

Vad fint du skriver, tack för alla ord!!
Jo, det hjälper att tänka att han har en sjukdom.. men har av någon anledning svårt att erkänna det. Hur många vänner som än bekräftar att jan har ett missbruk har jag svårt att landa i det. Kanske är det självdestruktivt. Lättare att tänka att det är mitt fel?

Han ska vara glad att han har en sån kvinna som dig vid sin sida fortfarande!
Bra kompromissat sv dig, och skönt att han faktiskt gjorde det du hoppades att han skulle göra.

Ha en fin kväll, A!

För oavsett vad du kommer fram till om att leva ihop eller ej så har han iaf börjat tänka i rätta banor och dina barn kommer förhoppningsvis ha en relation till sin pappa på ena eller andra sättet.
Fortsätt på din väg , kram

Jag svalde stoltheten och körde till examen men klargjorde tydligt att det var för hans dotters skull . Han tackade faktiskt ,drack vatten och körde hem !
Nu väntar läkarbesök och ev antabus i veckan
Fortsättning följer ....

inklusive jag själv skräms av tanken på ensamhet! Nu är jag själv och känner mig mindre ensam nu än när jag var ihop med mitt ex! Precis som du skriver Tösabiten, så pinsamt inför andra att ha ett fyllo som pratar om sig själv och säger saker man inte borde! Blev tusan isolerad av det! Och hade man folk hemma var han ofta så full att man fick springa som en galning och rodda allt! Det ÄR ett dilemma det där att leva ensam och vilja göra saker på ex semestern. Men man får planera lite mer och också våga ta initiativ! Och så tar man gärna för givet att dom som lever i förhållanden bara vill va med sin partner på semestern! Jag har länge haft en dröm att bestiga Kebnekaise...men själv nä! Jag funderade igenom vem av mina vänner som skulle passa in! Insåg att jag faktiskt vandrat dagsturer med en kompis varje år! Hon lever i ett lyckligt förhållande och jah tänkte att hon säkert inte vill men frågade henne ändå! Hon blev superglad så nu är det bokat, midsommar 2019 bär det av! Du kommer att skaffa nya vänner Tösabiten, och ta upp gamla bekantskaper! Dina hundar är ju en jättebra utgångspunkt! Finns ju massor av klubbar för just hundägare! Du kommer att få mer energi och ork!

Tack snälla för dina ord,MT! Då kanske man kan försöka o se d från sin ljusa sida att d kan trots allt kan va det här som behövdes! Då första gången uppenbarligen inte gjordes ”på riktigt”

Jag får som du skriver ge d tid o försöka att va öppen i sinnet om att d ordnar sig oavsett vad och hur det slutar!

Förstår din ilska. Men vet du, det är du som sitter med makten i dina händer. Då du är redo kommer du att få ett fantastiskt liv där du slipper släpa runt på en man som är pinsam och inte ger dig så mycket stimulans.
Ang att han verkar tro / låtsas som om ni har något gemensamt så kan du ju börja träna dig i att säga till honom sakligt och utan att anklaga honom ” att jag har inget utbyte av att umgås med dig. Du får/ kan göra som du vill men jag har bestämt mig för att göra....” ja det du nu vill göra