Senaste kommentarerna i forumet

Din mans alkoholvanor går ut över dig och er son. Det har eskalerat på senare tid och han kan bli aggressiv och du känner viss oro för att det kan bli värre. Du har fått svar här och kanske kommer det fler, klokt att du tog steget att skriva här på forumet.
Det låter som detta har varit såhär en tid, och att du börjar få nog, vill se en förändring, stämmer det?

Så som du får tips om kan det vara klokt att inte ta upp saker då han är onykter om det är en sådan typisk situation då han kan bli aggressiv. En del väljer också att ringa och prata med Kvinnofridslinjen, en stödtelefon. Det är anonymt och kostnadsfritt, öppet dygnet runt. Där kan man bland annat ta upp funderingar kring våld psykiskt eller fysiskt och få lite tips och råd om man vill. Telefon: 020-50 50 50

Men fortsätt gärna skriv och läs här, hoppas du hittar en del som blir hjälpsamt för dig!

Vänliga hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack för ditt svar. Jo jag har nog mina aningar om att det blir värre. Jag brukar konfrontera honom då han är nykter. Vilket har hjälpt under veckan men till helgen är jag tillbaka på ruta ett igen. Funderar på att inte fira semestern tillsammans. Min son har också märkt att han blivit annorlunda sista månaden. Så jag får nog börja planera.

Nu kan jag bara prata av egen erfarenhet men det kommer med största sannolikhet bli värre. Åtminstone kommer det inte att bli bättre. Den aggressiva sidan på fyllan är otrevlig och svår för oss anhöriga att handskas med. Jag tror faktisk någon som är lagd så att den blir arg och aggressiv full inte ändrar sig vad de än lovar nyktra, alkohol gör liksom dem sådana. Oftast får vi höra det är pga oss dom blir så arga för att vi retar upp dem, får dem att ställa till det - skulden för utbrottet hamnar på oss som inget hellre vill än att få dem att lugna ner sig. Hur man än försöker hålla sig undan och välja sina ord så ska det gapas och göras sönder saker och kommas med allsköns elakheter och påhopp. Och när det eskalerat för varje fylla så töjs gränserna, tyvärr tills första slaget kommer i många fall. Och där står man, överraskad och överrumplad även om man borde sett det komma. Men man vill tro ens närmaste har en spärr, men det är väl just det som får en att ha svårt att värja sig åtminstone första gången det händer. Och när det väl hänt är det nog svårt att få ett slut på det, även om våld inte förekommer så brukar nog orden bli allt hårdare och orsakerna till ilskan allt mindre. Är du beredd att fortsätta leva med någon som blir så arg med jämna mellanrum vad det låter? Du kan inte få honom att låta bli men du har ett val om du ska vara där eller inte.

Att konfrontera någon som är full, oavsett dom redan är arga eller inte, är nog lönlöst. Vänta tills dagen efter med dina åsikter och kommentarer. Och se för allt i världen till att du och sonen har nånstans att ta vägen den dag det blir så illa så du riskerar din fysiska hälsa för att han släpper alla spärrar. Och nej det är inte ditt fel han skriker och härjar, men du måste vara den ansvarsfulla och göra det som är rätt för din son och kanske åka hemifrån redan innan gapandet börjar. För han kan inte ta ansvar för sig i det läget, och utmana inte den inneboende ilskan utan sök dig därifrån istället. Kanske han efteråt kan prata om det eller lever han i förnekelse om vad han sagt och gjort dagen efter? Allt ska vara som vanligt när han snäpper ur tillståndet och nyktrar i?

Vad som är olagligt eller inte har ingen betydelse alls anser jag. Idag är något tillåtet och imorgon är det tvärtom och vice versa. Allt handlar enbart om hur man vill leva och vad personer sätter upp för egna gränser kring sig själva.

Sluta kontrollera drickandet i sig. Hur beter sig personen och sen utgår du från om du trivs i det eller inte. Om personen dricka sju öl eller 50 spelar ingen roll. Det du gör nu är enbart att skapa mer konflikter och det kommer sluta med en stor eldsvåda mellan er...

Böjd att hålla med :/
Valet ligger alltid hos den utsatta, men jag hoppas verkligen att jag kommer lämna om "min" börjar slåss.
Det är i alla fall inte upp till mig, men det där är inget du ska behöva stå ut med. Vi "medberoende" verkar utsätta oss själva för tillräckligt med skit som det är, utan att dessutom bli behandlade som slagpåsar...

låter som du lever med en riktigt farlig man Dionysa! Var väldigt rädd om både kropp och själ! Man skall inte råda andra men lämna låter som det enda för dig att göra! Det första slaget är sällan eller aldrig det sista!

inte ta strunt ifån andra???

Jo, tyvärr så är det väl lite så för oss allihopa - vi lever med mycket stress och ångest och ilska och så vidare, då är det nog lätt att det blir fel. I alla fall så ber jag om ursäkt för att jag drog konstig slutsats. Och alla vi här på forumet finns till för varann i fortsättningen också :)

De ni skriver känner man igen till 100% Sådana tar sååå mycket energi.En Energi som man kan lägga till människor som faktiskt bry sig om en eller på sig själv för den delen. Va faktiskt med om ett sådant dilemma i fredags.Fick ett sms ca vid 00:30 från en "vän" som jag inte haft kontakt med på 1 år - Hej T..Hoppas att allt är väl med dig. Jag vill bara säga att jag saknar dig...!
Men jag tror inte att hon saknar mig som person.Bara det jag gav henne-Min tid och öron.Jag skämde bort henne med att jag va snäll och sympatisk.Allt handlade om henne.Allt var okey när det var okey med henne. Dömande osv Men sen rann det över för mig en dag och jag bröt upp.Jag svarade på sms:ett för det är den personen jag är.Att vara nochalant och elak är inte min stil. Jag svarade på ett snällt sätt men inte så pass så jag visade att jag välkomnade henne tillbaka till mitt liv..!
Varför ska jag göra det om jag inte ens kan räkna på fem fingrar när hon frågade mig - Hur mår du? Varför är du ledsen? Hur går terapin? Varför är du borta ifrån jobb så ofta osv .! Eller vad gjorde du igår.,Hade du det skoj igår? vad skedde? vad målar du?hur känner du? Osv osv..

Ibland måste man bara klippa kontakten.För man kan aldrig tvinga någon vara intresserad eller bry sig om en om den inte gör det från början.Om jag frågar -Hur mår du? Så vill jag lyssna..

Så ta inte strunt från andra ✌️

Känner precis som du: vad f-n tror folk egentligen!!! Den senaste tiden har JAG förändrats! DOM har nog alltid varit såna, malt på om sitt och jag har lyssnat! Men jag är trött på en-vägsrelationer som bara tar och tar! Verkligen jättetrött och det låter jag dom veta också! En kvinna som jag kallat en av mina bästa vänner är en sån där som bara maler om sig själv! Frågar man henne hur det är så säger hon verkligen ALDRIG ”jo bra, hur är det själv?”! Utan man får en hel utläggning om allt från veckans huvudvärk till nåt dumt hennes gubbe sagt! Och hon frågar aldrig hur jag mår! Blev så trött på henne i veckan när hon ringde och satte igång! Halvvägs avbröt jag henne och sa rätt ut ”jo tack med mig är det fint”! Blev knäpptyst i luren! Hoppas hon fattar vinken annars orkar jag tusan inte med henne mer!
Grattis i efterskott Linda?Hoppas du hade en jättefin födelsedag! Kram

Anthraxia. Jag förstår att du bara vill väl. Och jag är väl extra känslig där jag befinner mig i livet just nu. Fixar tydligen inte när någon försöker hjälpa. Samtidigt tycker jag att jag gör allt jag bara kan för mina barn. Då blir det jobbigt när någon tycker man gör fel. Men meningen är ju att vi finns här för varandra! Så jag lyssnar på vad du säger!

Förlåt - jag läste, eller snarare tolkade, fel.
"De tycker inte att han är alkoholist" betyder naturligtvis inte att de tycker att hans drickande är normalt, men av någon anledning tolkade jag det så. Jag ber om ursäkt för den blundern. Troligen jag som är lite överkänslig just iom den relation jag beskrev ovan med mor/son.

usch det låter jobbigt det du går igenom. Du har säkert hört det flera gånger men jag säger det ändå igen. Det att han dricker eller ej är helt oberoende av dig. Han är maktlös inför alkoholen. Du kan inte få honom att sluta dricka. Han måste sluta själv.

Sä även om det känns hemskt att han fortfarande drickar trots allt du gjort så är det för att alkoholen har makten i hans liv. Han skadar inte medvetet. Och han skadar sig själv också.

Hoppas att han hitttar den hjälp han behöver och du den du behöver. Kram

Tack mulletant jag är också väldigt tacksam för 12 stegsprogrammet, det har verkligen hjälpt mig mycket. Det finns någonting att gå tillbaka till då saker känns svåra. Låter bra att ni båda har kunnat växa genom era program och fint att det gick så bra med er.

Jag tror att min man vet vad han måste göra. Han vet att jag kommer läman honom i något skede ifall han inta tar tag i det. Men han vill samtigt inte sluta. Så han drar ut på det så länge han kan nu. Får se hur sommaren går.

Tösabiten:
För några år sen skulle min man ALDRIG erkännt, det var först då jag lämnade och han fick klara sig på egenhand. Det enda jag svarade då på hans textmeddelanden var att om han vill sluta dricka kan jag hjälpa honom med att hitta ett program. Tillslut erkände han sig maktlös. Pågrund av mitt eget tillfrisknande som även innebär att försöka att inte straffa och döma så har han fortsatt att erkänna sin sjukdom. Även om en alkoholist också alltid emallanåt förnekar och ljuger, det gör de ju även för sig själva, annars kunde de ju inte fortsätta dricka.

Du skriver alltid så kloka saker och ger mig så bra tips och råd. Dina frågor du ställer idag är så bra! Du förstår hur jag mår och om det beror på alkoholen eller inte det spelar ingen roll. Nu har mitt avståndstagande till honom börjat på grund av drickandet. Men hans beteende mot mig kan jag inte rå över eller styra. Jag måste bara göra mina val utefter det.
Mina barn är så pass vuxna att de förstår vad jag säger och menar när vi pratar om situationen. Jag hoppas att de lär sig att jag aldrig överger dem även om jag måste sätta mina egna problem åt sidan. Att jag älskar dem villkorslöst. Att jag alltid finns där för dem.
Jag ska nog kolla upp med vårdcentralen och se vad de säger. Låter som en bra plan.

Jag skriver inte att mina barn tycker hans beteende är normalt. Det stör dem inte och de bryr sig inte så mycket. De bor hemma men spenderar inte så mycket tid med oss. Jag är deras mamma och vet hur de mår. Som jag skrev pratar vi jätteofta om detta. Min ena son dricker inte alls och den andre dricker vid enstaka tillfällen. Om jag ser till deras jämngamla kompisar så hanterar de alkohol på ett bra sätt. Avskräckta av sin pappa? Ja kanske det eller så har de mig, sin mamma, som förebild som knappt aldrig drcker, men det händer. Så nej de tycker inte hans beteende är normalt, men de är vana vid det. Jag blev nog lite ledsen av det du skrev.

för en med beroendeproblematik är gräs absolut inget bättre. Min kombinerar båda två och har delirium i stället.

Hej nordäng. Jag har fått tagit så mycket skit av folk det senaste för att jag inte gör som de vill längre. Till och med på min födelsedag nu i veckan . Ringer mitt ex som jag har min dotter ihop med. Han ringer och säger inte grattis utan maler om nån tjej . Alltså jag blev vansinnig. Vad tror folk . Att bara dom är prio ett . Att världen snurrar runt detas huvuden . Jag funderar på att byta mobilnummer och gallra ut. Folk ska sluta att vara så krävande .

...När du säger att barnen tycker att pappans drickande är normalt; det var (så vitt jag fått fram) så det började för min partner...först var han bara en vanlig pojke, sedan drabbade ett trauma hela familjen, mamma började dricka VÄLDIGT mycket, och nu tycker han att en BiB om dagen är normalt. Skitförbannad blir han om jag ifrågasätter mamman också. Trots att hon själv pratar om vita månader hon inte "kan" ta, och att hon "måste" ta en drink för att laga mat, och att det ALLTID står ett glas vin i slasken hos henne.

Nå. Det skulle inte handla om mig nu - men är du Säker på att dina barn är ok, om de tycker att alkoholmissbruk är "normalt"?

Inte mycket du kan göra åt det, såklart :(

Nu är de söndag och slut på helgen.. min sambo lovade förra helgen att söka på nätet efter hjälp hur man minskar alkoholen.. har hen gjort de? Nej.
6 öl & en halv vinflaska i fredag, 5öl & 2 vinglas, söndag 4öl, resten av vinflaskan plus 1 av minacider innan kl 15..
Hen sa 1 cider och vinet var åt mig och jag dricker väldigt sällan kanske 1cider i månaden och tänkte ja då lär de väl stå där tills jag vill ha någon gång framöver.. Tydligen hade jag fel och hen drack upp allt.
Fattar inte
Hur tar man sig ifrån? Känner mig så elak för jag inte orkar mera.. men de är så mycket jobb och kärleken verkar ha dött.. inte vart intima på 2månader och bara vart ihop 1,5år..

Hur gjorde ni för att lämna? Ska åka utomlands 1v nästa helg och då kan jag inte se hur mycket hen dricker o de gör mig orolig. Inser att när hen dricker så mycket så kan vi ju inte skaffa barn i framtiden och hens ekonomi försvinner på engång. Hen är även jätte sur över att jag ska åka utomlands och försöker få mig att stanna kvar hemma fattar inte varför..

Många av de frågor du ställde, ex om du innerst inne vill lämna, kan bara du svara på! Men det handlar nog mycket om att hitta styrkan och modet att våga svara sig själv ärligt! Man blir trygg i otryggheten på något konstigt sätt! Jättesvårt att ta sig ut ur men det går!
Andra, mer ekonomiska, frågor kan du få hjälp med på din bank! De kan hjälpa dig att räkna fram dina möjligheter!
När det gäller terapi så vände jag mig för ett antal år sedan till Vårdcentralen och fick terapi därigenom. Kostade 100kr/gång eller något sådant. Så skönt var det att någon som inte kände mig lyssnade helt fokuserar på mig och inte korrigerade, värderade, ifrågasatte det jag sa och kände! Lyssnade och sedan ställde frågor som jag själv fick hitta svaret på inom mig!
Om han är alkoholist eller inte? Känns ju ganska solklart att han är när man läser dina inlägg! Men egentligen, spelar det någon roll när du ska bestämma dig för att lämna eller inte? Trivs du med honom? Känner du dig älskad och respekterad? Trivs du med hans alkoholkonsumtion oavsett om han är alkoholist eller inte? Har du ett trivsamt liv med honom?
Sen lär man ju sina barn saker även genom att INTE lämna ett förhållande som inte är bra! Något jag själv funderar på och oroar mig mycket för just nu: vad har jag lärt/överfört på mina barn omedvetet! Kram och massor med styrka till dig!

Mulletant. Mina barn fixar situationen. De är 19 och 21 år gamla. De söker båda lägenheter där de går/ska gå i skola. Vi tre pratar öppet om deras pappas alkoholkonsumtion med varandra. De tycker inte att han är alkoholist då de har bilden av någon som sitter på en parkbänk med systempåse med en flaska renat i. Jag har förklarat för dem att det inte måste se ut så. De är nog rätt vana av hans beteende och bryr sig inte så mycket. Det vet jag för vi haft många långa förtroliga samtal. De hänger ju inte med oss på helger och kvällar. De är på sina rum och spelar datorspel. Men de vet att jag är ledsen och att jag inte mår så bra, det kan ju vara tungt för dem att bära. Men de stöttar mig och finns där. Utan dem vet jag inte vad jag skulle göra. Jo det vet jag. Utan dem hade jag inte varit kvar.

Jag vet ej vad jag känner. Ja problem med alkohol har han men hur? Hans bror med två små barn hemma å hälsar på. Hans bror håller sej nykter till kl 3 sedan går det utför dricka fort, det blir en middag ute. Jag säger åt min man jag kan stanna hemma.så du kan dricka. Men det gör han inte. Kan msn avstå om jsg säger näpp är man alkoholist då? Ändå följer han sitt beslut?

Det är väldigt svårt att lämna.
Man kan komma med hot och ultimatum men har inte styrkan att genomföra dom.
Jag har också blivit väldigt hjälpt av alanon.

Det stärker en sakta inifrån och ut och ger en möjlighet att jobba med sig själv på djupet.
Det är ofta ett stort och bitvis tungt arbete.
Men allt man investerar i sig själv betalar på sikt.

Där kan man också få sponsor som kanske inte är jämförbart med en terapeut.
Men åtminstone ett bollplank för det som gäller just den bit som jag envist kallar "medberoendebiten"
Dvs man kan bena ut vad som är rimligt och vad som kanske sitter ihop med medberoendet som gör att man med jämna mellanrum tappar fokus och kraft på det som är rätt väg att gå.