Senaste kommentarerna i forumet

Bra att du håller fast vid att skriva här! Bra att du ser dig själv, hur meningslöst det är att argumentera och hur svårt det är att låta bli. Bra att du värnar om din dröm, håll fast vid den!
Jag som växte upp med önskan att min mamma skulle flyttat med mig och syskon bort från min alkoholiserade far, jag kan inte låta bli att undra... Tror du att era nästan vuxna barn mår bra i den livsmiljö du beskriver? Vad vill du skydda dem ifrån? Vad vill du värna?
Med all respekt, jag vet så väl att det är svårt att bryta upp. Kom att tänka på Margareta Ekströms lilla dikt ur Instruktion för skalbaggar:

För att man ska kunna flyga
måste det hårda skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man skall kunna flyga
måste man gå längst ut på strået,
även om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet
vara något större än rädslan
Och en gynnsam vind råda.

Håll taget om din dröm, fortsätt läsa här och fortsätt skriva! Gå gärna på Alanonmöte!
Jag önskar dig mod och gynnsamma vindar ??? / mt

ja så kan man ju tänka! :)

Hoppas någon av er kan hjälpa mig. Jag skriver här med jämna mellanrum. Oftast när jag är som mest ledsen och uppgiven. Ni som läst mina inlägg vet att jag lever med en i mina ögon alkoholist. Jag vill inte fortsätta leva så här men kan inte just nu lämna då jag har vuxna barn men de bor fortfarande hemma. Så länge de bor hemma bor jag kvar. Men jag måste få hjälp att reda i mina tankar. Är han alkoholist eller är det bara i mina ögon. Vill jag innerst inne lämna. På veckorna känns det för det mesta ok men när helg och ledigheter kommer vill jag bara bort, helst igår. Fixar jag bo själv med allt som måste fixas? Vill jag leva helt ensam? Vågar jag bo själv? Vill nämligen uppfylla min dröm och bo på landet. Vart ska jag i så fall bo? Har jag råd att köpa ett hus? Får jag lån? Kommer jag klara leva ensam när det gäller ekonomin? Orkar jag bryta upp? Ta tag i allt som det medför? Lämna vänner som vi har gemensamma?
Som ni förstår vet jag varken ut eller in. Jag behöver en terapeut eller liknande som kan hjälpa mig och som samtidigt förstår min situation som medberoende. Någon som kan reda ut mitt trassliga liv och vägleda mig. Jag har inte råd att anlita någon dyr fin privat rådgivare. Har en ryggskada och går hos naprapat för tusenlappar i månaden. Kan inte gå hos någon så dyr till. Fixar inte det ekonomiskt. Vill inte min man ska veta något om detta. Har ni något förslag? Vart kan man vända sig? Vet ni vad det kostar? Vore så tacksam om ni har några tips! Är en deppig lördag med groggar och öl. Jag måste ta hand om mig själv nu innan jag rasar ihop.

När man släper taget om kontrollen,kan vara svindlande.
Så att man får ångest och kramp i själen.
Men det kan också vara början på ett nytt sätt att vara tillsammans om det är det du innerst inne vill.
Jag inbillade mig att så länge jag kämpade,satte upp hinder,krav och ultimatum så hade jag kontrollen på relationen,drickandet och på mig själv.
Vilket ju inte var sant.

När jag till sist såg hur alla mina egna krav löstes upp för att de inte efterföljdes så släppte jag till sist taget och lät det vara som det var.
Sen kom då insikten i att jag inte längre orkade leva med alkohol i mitt liv.
Då hade jag en ny sanning att förhålla mig till som var enklare för mig att leva efter.
Dvs mina löften till mig själv som satt fast i mig.
Om du hänger med.

I vilket fall,hoppas att du kan finna ro i att det är hans drickande,hans problem.

..i lugn och ro över sommaren. Blir imponerad av att din man kan förstå att du kanske vill lämna honom. Min man ser inte ens att han har problem fastän jag påpekat det i snart tre år. Önskar han kunde förstå. Ta vara på den tiden och fundera. Tyvärr kan jag bara avråda dig från att skaffa barn med en alkoholist. Ta hand om dig!

..i lugn och ro över sommaren. Blir imponerad av att din man kan förstå att du kanske vill lämna honom. Min man ser inte ens att han har problem fastän jag påpekat det i snart tre år. Önskar han kunde förstå. Ta vara på den tiden och fundera. Tyvärr kan jag bara avråda dig från att skaffa barn med en alkoholist. Ta hand om dig!

funderar över när det är nog ska du ta som ett tecken! Inga tankar och känslor man ska behöva brottas med i en relation! Att ens gränser flyttas gör att man känner att man sviker sig själv och det i sin tur stjäl energi och självkänsla! Var jätterädd om dig själv!

totalt ! Jag har inget svar men jag tror att som så många andra så kommer du att känna:Nu är det nog ! Jag borde kanske inte uttala mej för mina gränser är sååå uttänjda ... Jag tror ändå att det är en känsla: nu räcker det

...är nästan värst. Drickandet och ljugandet är det värsta, men bråken som uppstår...fyfan!

Nu knaprar han "uppvärmning" med Naltrexone. 1/3 Om dagen, för att vänja kroppen och undvika obehagliga bieffekter. Och naturligtvis kom vi ändå in på ämnet sprit. Jag vet ju att han har en dunk gömd i förrådet - jag vet hur länge den stått där, och jag vet...allt. Men han blåljög mig rakt upp i ansiktet till sista andetaget; det där när jag sa att jag sett den. Då blev han tyst, och sa att det var ju för min skull, så att jag inte skulle oroa mig, och så att vi inte skulle bråka...Och så blev det alltså bråk ändå.

Berättade för honom om min mammas kompis, som lever med en periodare. De har varsin lägenhet, men bor tillsammans under hans nyktra perioder. Och det fungerar jättebra för dem - för ATT han säger till när det skiter sig. Då kan hon flytta ut medan han super - vilket innebär att hennes liv inte cirkulerar kring honom, och samtidigt gör hans perioder kortare, eftersom han trots allt vill vara med henne. Frågade min pojkvän om han någonsin kommer kunna prata ärligt med mig om sitt problem. Han sa att han inte visste, och nu vet han inte om han alls orkar ha ett förhållande med mig.

Nå. Det är hans beslut. Jag vet att jag vill vara med honom. Vi får se. Egentligen misstänker jag att det är Naltrexonet han sparkar bakut på grund av. Jag får kanske släppa det och låta det vara upp till honom om han tar dem eller inte.

Mitt enda problem med DET är att just där flyttades en av mina gränser. Bara lite, knappt märkbart - men så är det. Hur ska jag veta när det är nog? :(

men du kan se det på tvärtemot-sättet: Vad bra att minnena finns hos mej , jag har förstånd att vårda dem ! Vilken tur han inte slängde allt ...

Mitt drickande har minimerats sedan länge. När jag är hemma dricker jag ingenting tillsammans med min man. Han har länge fortsatt köpa dubbel ranson, för att jag ska kunna dricka också! Han vill väl ha sällskap, inte känna sig utpekad. Dessutom skapar det en viss kontroll; han vet vad a gör med mig, jag blir lättadminstrerad och medskyldig.
Så småningom har han fattat att jag inte dras med i det spelet; jag förblir nykter och han har så småningom dragit ned på sitt drickande; ses sällan full!

Häromkvällen tyckte jag situationen var så pass stabil att jag lugnt kunde ta ett par glas till maten. Vad jag inte visste var att han hade sitt lager kvar... och då genast satt igång ett våldsamt skåpsupande! Jag förstod först inte att han var full när han började bete sig otrevligt mot mig. Han verkade inte full, mera elak och galen. Jag både ilsknade till och blev rädd, trodde han verkligen! börjat bli galen. Bråk kom igång och han flög på mig för att uppenbarligen skada mig. Det hade ldrigt hänt förr; detta att han verkligen ville skada mig! Bl.a. bröt han sönder ett finger på mig och jag insåg att fler kroppsdelar skulle kunna ryka. Jag ringde därför 112 och polisen som kom snabbt till platsen förde honom till missbrukarenheten på ett sjukhus. De blickar han gav mig när poliserna ledde ut honom var inte goda! Han fick stanna över natten och morgonen därefter försökte jag reda ut vad som hänt. På något sätt ville han se det som om det var mitt fel... alltsammans...! Som vanligt.
Jag gick till vc för att bli omplåstrad och fick allt tänkbar hjälp och uppställning där. Dom förstod det allvarliga i situationen. Tipsade om kvinnojouren och att jag kunde få tid hos psykolog.
Jag lyckades även snabbt få en tid hos familjerådgivningen som vi varit hos tidigare, där vi träffade en ny, synnerligen kompetent rådgivare som vi bägge kände oss trygga med. Kanske kan vi den här gången kunna gå till botten med problemen! Vi jobbar på, och jag återkommer gärna och beskriver hur jag ser på det som händer.

.

Det är inte alltid lätt att förstå och bli förstådd, som bekant. Nu kom det ju också upp klassiska stora svåra frågor som det inte finns några definitiva svar på, förstås... Vi får fortätta grubbla och göra våra egna val som vi tar ansvar för som de förhoppningsvis vuxna människor vi är.

Det är inte alltid lätt att förstå och bli förstådd, som bekant. Nu kom det ju också upp klassiska stora svåra frågor som det inte finns några definitiva svar på, förstås... Vi får fortätta grubbla och göra våra egna val som vi tar ansvar för som de förhoppningsvis vuxna människor vi är.

.

och också underbart att allt går framåt för er! Bra att du tänker att du är viktig för det är Du! Gör det till ditt mantra! Kram??❤️

Min man lever fortfarande ett nyktert liv.
Men ack så tufft det är. Precis som du beskriver Nordäng67 så bär JAG på så mycket ilska och sorger. Svårt att bara helt plötsligt känna att nu är allt bra igen. HAN säger att han har skuldkänslor men har så svårt att få mig att förstå att det är så. Förstår också att han måste skydda sig själv. Det är en tuff insikt att ta in att man gått miste om så mycket när det gäller barn och familj. Men vi kämpar på. Ibland är han stark ibland är jag stark. Vi vänder alla stenar och försöker att inte gömma något. Vi känner båda att vi måste ”rensa ut all skit”
Det tar mycket energi och jag har haft en period när jag verkligen inte hade ork mer än till att överleva.
Känner att jag sakta men säkert är på väg uppåt igen.
Tänker ofta på er alla,
Mitt i allt elände så försök att behålla egenvärdet. Tänk varje dag att JAG ÄR VIKTIG. Styrka och hopp till er ??????

för era fina delningar om era relationer ! Lärorikt för mig !

Jag är nästan dubbelt så gammal som du, uppvuxen med en far som var alkoholist och upptäckte - eller insåg - efter många års mestadels bra äktenskap att min mans förändrade sätt berodde på att han drack i smyg.... En plågsam insikt. Efter ett antal år med alla medberoendebeteenden lämnade jag och det blev hans vändpunkt. Idag är han den jag en gång valde att gifta mig med och faktiskt är vi båda långt klokare och mer insiktsfulla genom bådas 12-stegarbete. Jag har för min del haft stor nytta av att skriva och läsa här. Så väl jag förstår det du beskriver, så väl.... för jag har varit där. Jag önskar dig er båda varmt lycka till, en klartänkt sommar och en bra framtid! / mt

oj det gick inte att svara på ett enskilt inlägg i tråden :). men ja känner igen mig i mycket i den här tråden. Också passionen till Alkoholisten och de fina sidorna av personen. Och hur han hela tiden har skyllt ifrån sig istället för att ta ansvar. Och hur jag kna bli avundsjuk på all normala förhållanden som grillar och tar ett glas vin till maten.

DEt har jag hört många gånger, men nu tack vare att jag har ändrat mitt beteende genom medberondegrupp så har han ändrat sitt, och jag har inte hört det på väldigt länge. Han är fortfarande aktiv alkoholist dock.

Ikväll är han ute med en kompis. Har varit lugnt, bara 3,5:or senaste tiden och inte mycket alls heller. Får se vilket skick han är i när han kommer hem, tror att han kommer att dricka någonting starkare ikväll... Fast jag hoppas såklart på motsatsen!
Hoppas ni alla har det skönt i sommarsolen! ☀️

Jag talade med min alkoholist och berättade åt honom om mina tankar. I den stunden förstod han, och sa "ge mig sommaren, om jag inte har slutat dricka då förstår jag att du lämnar mig". Det känns skönt, för jag har en tidsfris. Jag kan nu försöka koppla bort mina tankar från honom och hans beteende en stund och sen fatta ett beslut efter sommaren. Jag vet inte hur det kommer gå, men jag kan lämna hans kamp till honom ett tag i alla fall. Det känns också som om jag klarar av att fatta ett beslut sen gör jag det genom rationalitet. Även om jag inte kan lita på att känslorna tar över.

Tack, det hjälper att höra någon bekräfta det jag känner, även om jag ibland tvivlar. Inte på att DET kommer att göra det bättre, mer att jag är rädd för att jag inte kan få barn så länge till. Men jag vill nog inte skaffa barn som det är nu.

Ni har en väldigt intressant diskussion här i tråden som jag tror många kan känna igen sig i från bådas perspektiv.
Dionysa du beskriver tydligt hur det är för dig i er situation, där mycket av din tid och energi går åt till oro och ängslan över din partners sätt att dricka och beteendena knutna till drickandet. Även en önskan om att han ska må bra, vara lycklig och ta tag i sitt alkoholbeteende så som du själv har gjort. Du jobbar med att hitta sätt att hantera situationen på där du och din partner gör olika val gällande alkoholen, att skriva här i forumet är ett sätt för dig att reflektera och få stöd från andra. Att få en kommentar på att det är egoism att vilja att den andre ska ta hand om sina alkoholvanor kan kanske kännas lite svårt att veta hur man ska ta emot om jag förstår dig rätt.

För dig DetGårBättre är du här för att du själv jobbar med dina alkoholvanor, du berättar vad som hjälper dig, hur det går och du stöttar andra på ett fint sätt. Här i tråden ville du vända på ett perspektiv och lyfta hur det också kan vara. Man kan se det från en sida där alla människor vill sitt eget bästa och ser till sitt eget behov och handlar därefter. Du blev ombedd att skriva lite utvecklande och gjorde det och kände inte att du fick det svar du väntat. Såklart om man skriver väldigt långt och genomtänkt att det kan kännas som att man vill få lite reflektioner tillbaka, ibland känns de inte tillräckliga. Kanske kan man ta det personligt då, Jag vet ju inte hur det var för dig men uppfattade att du gärna hade fått ett längre svar.

Så som vi ser det från admin är det rätt vanligt att se detta från dessa båda perspektiv. En person som jobbar med att ändra sina alkoholvanor kan ju ha behov av att bli litad på, att känna att man själv får välja och ta steg när det känns rätt. Utan andras inverkan och försök till påverkan, medans andra personer är väldigt hjälpta av sina närstående och det kan kännas avgörande. Samtidigt som det kan vara så tufft för de som är nära av flera anledningar, när gör man tillräckligt, när gör man för mycket, varför sker ingen förändring. Kanske en ständig oro över någons hälsa med mera. Att vilja väl men inte veta hur.

Sammanfattningsvis då.. vi tänker att det är bra att det är variation på formuleringar och perspektiv i forumet, för så är det i verkligheten också. Ibland kan det nog vara lätt hänt man uttrycker sig så någon tar illa vid sig och alla är ju här för att man jobbat med något som kanske kan väcka starka känslor på flera sätt.

Vill väl bara säga att fortsätt gärna tycka olika och diskutera när det känns viktigt, på ett sätt så man kan lära sig från varandra. Det är vår önskan.

Ta hand om er och ha en fin helg!
Vänliga hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet