Senaste kommentarerna i forumet

Fint att du skriver det inte är reklam, tack!

Din pojkvän vill just nu inte söka läkare, ibland behövs det inte för att en förändring ska ske. Ibland är det bara att det inte går för man inte vill just nu. Vad tänker du själv som känner honom och situationen? Oavsett är det bra att du tar det stöd du behöver just nu, oavsett hur det blir för honom och vilka val han gör.

Fortsätt gärna läs och skriv !

Vänliga hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du skrev detta inlägg för ett tag sedan, hoppas det ändå känns hjälpsamt med ett svar nu.
Du är oroad över din pappas alkoholvanor och har varit under en lång tid. Flera saker du provat har inte fungerat och det oroar dig nu att inte veta hur du ska göra med din dotter och honom. Det är också svårt att veta hur du ska förhålla dig i allmänhet kring honom eftersom han inte väljer att göra en förändring av sina alkoholvanor, som det är just nu i alla fall.

Bra och kloka funderingar, väldigt fint också att du gjort mycket för att försöka påverka honom till insikt. Samtidigt hörs det att du fått nog, att du försöker lämna över ansvar där det hör hemma och söker mer konkreta sätt att ta hand om situationen oavsett om han väljer att förändra sina alkoholvanor eller ej.

Det låter bra att du lyssnar till dig själv och reflekterar över vad du kan göra och vad du redan gjort, även vad som känns viktigast för dig. Att du skriver och berättar här på forumet är ett steg mot att få mera stöd kring detta. Finns det något mer du tänker skulle vara hjälpsamt för dig just nu? för att ta reda på vad dina nästa steg är och för att ta hand om dig?

Fortsätt gärna läs och skriv här på forumet, ibland tar det lite tid innan man får svar. Hoppas du finner flera saker hjälpsamma.

Vänliga hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Skönt att höra att du mår bättre. Låter klokt att du tänker att du kan jobba upp dig själv på ditt håll och han på sitt.

Ett förslag om du vill är att skriva i en tråd så du sedan kan gå tillbaka och läsa det du skrivit och andra kanske lättare kan följa dig, om du vill få lite stöd kan det vara enklare. Självklart upp till dig hur du vill göra.

Vänliga hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

"....är det inte mer egoistiskt av dig att bestämma att en annan människa måste leva för din skulle om den andre inte ens vill leva? Fundera lite på det utan att ha en förutbestämd åsikt och sen argumentera in absurdum för att det du redan tycker är det korrekta." säger du "DetGår..."

_??! Vem pratar du med nu? Jag har aldrig diskuterat människors rätt att ta sitt liv med dig, eller i det här forumet! Inte heller påstått att någon bör leva för min skull (Om jag varit ett litet barn hade jag förstås kunnat hävda det åt min förälder.)

Ditt resonemang om den egoistiske? missbrukaren, känner jag heller inte igen. Inte att jag strävar efter det "perfekta drömlivet", vad det nu skulle vara...!
Varje människa äger naturligtvis sitt eget liv och bör ta ansvar för det så gott hen kan. Samtidigt slutar min frihet där den andre människans frihet börjar.
Så trist att du uppfattar mig som oseriös, att jag "ger fingret" åt dig!, etc, etc. Du har ju rätt till dina egna känslor och tankar, men jag ifrågasätter det fruktbara i att du fortsätter dela dem på det här forumet, och fr.a. min tråd.

Du ville att jag skulle utveckla mitt resonemang men när jag nu gjorde det svarade du med att leka struts som skulle ta hand om äggen och stoppade huvudet i sanden. Det känns ju lite oseriöst från din sida i dessa fallen. Du ber mig lägga tid på ett utvecklande resonemang men ger mig i stort fingret efteråt. Det är väl egoistiskt. Lite respekt i att svara på det jag nu utvecklade är väl det minsta _jag_ kan begära?

Läste era inlägg och är tacksam för detta, känner mig inte så ensam.
Jag har flyttat ut från huset 14/08 men är inte hel efter 28 år i förhållandet.
Min ex raderade bort alla bilder och ägodelar från huset på mig och 2 sönerna (30 och 20 år gamla).
Hans kompis hittade för honom 15 år yngre kvinna från Ryssland och han dekorerade alla vägar i huset med hennes och hennes dotter bilder. Detta gör ont. Våra foto, barns saker som de gjorde i skolan osv slängde han framför min dörr, alla, absolut allt.

Ja, det där med "egoism", respektive "altruism" och den ev skillnaden mellan dessa till synes motsatta ståndpunkter, är rätt fascinerande paradoxal; det har jag länge tyckt. Jag tror, och känner, att den största gåva jag kan få är när jag får ge någon annan – en gåva! Som Bibeln säger: "salig är den som ger..."
Hoppas du får ut något av det här samtalet "DetGårBättre"!

Tack för din feedback. Jo, jag vet - om jag leker arkeolog i lagren gömda flaskor så har han själv tagit steget att gå från 40% sprit till 20% sprit till 12.5% vin. Han vet att han har problem (eller som han ser det; har HAFT - han tycker att han är "normal" nu, vilket tyvärr beror mycket på att han bara har missbrukande kompisar kvar. Och då verkar hans egen konsumtion mycket mindre. Jämfört med dem.

Jag har stora problem med en gemensam bekant, som är passiv-aggressiv och spydig och hånar honom med uttalanden som typ "justja, du har ju blivit nykterist" och "fan vad du är f*ttpiskad nu för tiden"

Men jo; han har jobbat (ganska bra) på att minska sitt drickande - jag hoppas verkligen att han känner att det här är VÅR handling, och inte bara min...

Du kämpar verkligen för en förändring hos din sambo och att han ska få må bättre utan alkoholens grepp om honom. Hoppas han vill uppnå förändring lika starkt som du.

När jag läser igenom den här tråden så blir jag lite fundersam. Att beställa mediciner olaglig väg är inget vi rekommenderar då det finns många risker med det. Nu skriver du att han vägrar läkarkontakt och det är ju naturligtvis inget som någon kan tvinga honom till. Det är synd på grund av flera skäl att han inte vill söka hjälp då det kan vara så att det finns ett underliggande problem som han behöver hjälp med som också är en orsak till alkoholkonsumtionen. En annan väg kan vara att han vänder sig till en privatpraktiserande terapeut om han vägrar kontakt med sjukvården.

En annan tanke jag får när jag läser är att du lägger pengar på att beställa mediciner olagligt för att han ska göra en förändring, och du skriver att ni tillsammans har förlorat mycket pengar på detta. Jag kan förstå att du vill lägga pengar och tid på detta då du vill det bästa för honom och du vill rädda hans hälsa.
Samtidigt har man sett i forskning om förändring att det är viktigt att personen själv känner att denne har tagit "ledning" över sin egen förändring. Att det är en förändring hen själv ser ett högre värde med detta och är beredd att satsa på det. Om de känner att någon annan driver deras förändring så är risken att förändringen inte blir så långvarig. Det kan ju vara så att din sambo känner att han äger den här förändringen och att detta inte liknar er situation. Jag hoppas att det är så.
Men om du tror att det kan ligga något i detta ovanstående i erat fall, då kan det vara läge att fundera på vad som skulle behövas för att han själv börjar ta makten över sin egen förändring?

Med hopp om en positiv förändring för er!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Många menar ju t ex att det mest egoistiska är att ta livet av sig. Vänd på det istället - är det inte mer egoistiskt av dig att bestämma att en annan människa måste leva för din skulle om den andre inte ens vill leva? Fundera lite på det utan att ha en förutbestämd åsikt och sen argumentera in absurdum för att det du redan tycker är det korrekta. Vänd på saker... se andra nyanser!

Vi är alla egoister i samma form när allt kommer omkring. Den som super gör det för att den vill och man bryr sig rent praktiskt väldigt lite om sin omgivning då även om man känslomässigt kan bry sig. Den som är nykter vill ju ha sitt "drömliv" fungerande. Och är det då någon som super och man störs av det kastar man över skiten där och säger att den är så egoistisk, varför slutar den inte för "min" skull. Vi alla är mer eller mindre egoister och det är inget större fel i det. Finns det bara mat till en av oss och den andre dör så vill vi ha maten och kommer antagligen slåss för att få den också. Vi kan styra över våra egna liv. Vill jag vara tillsammans med den "fulla", "feta", "fula", "egoistiska", "lata", "fattiga" eller vad det nu kan vara. Vi väljer sådana saker för vår eget mående. Vi är inte tillsammans med någon annan för att vi vill att den ska må bra - vi är egoistiska. I den bästa av världar så är ju den vi är tillsammans med den perfekta spegelbilden av oss själva utan ett enda problem. Nu ser det sällan ut så och det är enkelt att det blir en ytterlighet där den ena super och ev gör av med familjens pengar och hela karusellen som alkoholen kan ställa till med. Men bryt ner det så kommer ni alla se att det kan handla om jobb, var man bor, hur ungarna ska uppfostras etc. Allt detta måste ju stämma överens annars får den ena "ge sig" och då är vi på samma ruta att det är egoistiskt av den ena att bestämma. Valfriheten har vi dock alla och trivs vi inte med partnern så bryter vi och blir singlar istället - vilket alkoholisten i det här fallet kommer se som egoistiskt att du inte stannade kvar när denne behövde närhet och sympatier etc. Det är inget fel att vara egoistisk i flera fall. Vi alla önskar vi kunde styra vår omgivning men det kan vi inte och då finner vi oss i den eller byter vi omgivning!

Hej!
Jag är nykter alkoholist och medberoende.
När han säger "kom inte till mig när..." är ett medel för att få dig medgörlig.
Vad händer om du kontrar med: Du har rätt, jag har inte råd att leva med dig eftersom vi har en absurd och orättvis fördelning av resurser.
Dessutom så kostar det även för mycket känslomässigt.

Oh.., jag förstår
att du höll på att ramla av pinnen av förvåning.

Vilken bra lärdom;
"Att man redan från början vid ny kontakt med människor
skall markera att man har ett eget liv att ta hänsyn till!
Att man är en person som har ett värde och skall respekteras!"

Blir rörd när jag läser.
Tack att du dela!
Ska läsa ditt inlägg om igen.

Kram R

Hej, lider med dig. Jag har själv problem med alkohol, men mer åt hållet att jag inte måste ha jämt men kan inte sluta om jag börjar. Jag fick dock ett ultimatum av min fru efter ett fylleslag som slutat i katastrof. Jag vet att hon menar allvar och tänker ta chansen hon gett mig på 100% allvar. Och jag tror henne, en chans. Men skillnaden verkar ju vara att jag vetat om att mina vanor är problematiska och att jag har problem. Om jag inte ansett det tror jag inte att jag skulle kunna kämpa på. Jag tycker du visar på en beundransvärd styrka men välj det som fungerar bäst långsiktigt. Som barn till en alkoholist som min mamma lämnade en natt så känner jag inget annat än tacksamhet mot henne. (Även gjort att jag har stor respekt för kvinnors inre styrka som oftast trumfar min egen med hästlängder).

Edit: lät kanske ovan som jag menar att du ska lämna honom och det var inte avsikten. Och inte min sak att säga. Bara kämpa på och var inte rädd för att gå din egen väg.

När jag loggade in här idag såg jag att jag varit här i fem månader och en vecka. Mycket längre än jag trodde. I början läste jag i forumtrådar som handlade om man drack för mycket, för jag trodde min man gjorde det. Sen började jag läsa om att förändra sitt drickande, för jag ville att min man skulle förändra sitt drickande. Så småningom började jag läsa trådar för anhöriga, och kände igen mig. När det var som värst och mörkast skapade jag en egen tråd. Idag kan jag läsa bakåt och se hur vardagen vindlade sig fram på ett helt oväntat sätt. Jag hade en bild av framtiden som inte blev, tack och lov. Livet har tagit en helt annan vändning än jag föreställde mig och jag mår mycket bättre än jag trott var möjligt. Jag har fått stöd och hjälp från de mest oväntade håll, av er härinnen inte minst. :)
Jag bor fortfarade på landet med läckande tak, men nu ser jag mest fram emot at flytta till stan och har massa ideer om vad jag ska ägna mitt liv åt när jag väl kommer dit. Och nu finns ett datum för det också. Kontakten med mannen är i princip obefintlig och jag lider inte speciellt av det heller. Vi har ingen anledning att ha med varandra att göra. Han har fasat ut mig ur sitt liv och jag har avvecklat honom. Idag vet jag inte ens om känslorna finns kvar, men jag kan ärligt känna att jag just nu, idag och den här veckan, faktiskt inte vill ha honom eller någon annan relation. Jag mår helt enkelt bra i mitt eget liv!

Sen kanske det kommer en dag då det känns sämre och jag saknar honom........... då får jag väl läsa det jag just skrivit. Fem månader och en vecka. Så lång tid tog det för mig att komma till den här punkten. :)

Känner att lite nya och fler vänner skulle sitta fint! Försöker därför vända mig mer utåt! Skulle på jobb i en annan stad under veckan! Innan jag åkte dit sprang jag på en bekant som jag bytte ett par ord med och vi insåg att vi skulle vara i samma stad samma dag! Vore trevligt att ta en fika sa han! Ja visst sa jag det kan vi göra om det funkar! Påpekade att jag inte visste riktigt hur min dag där såg ut och att det var väldigt mycket att göra men jag sa ”hör av dig så får vi se om det passar”! Han hörde av sig men det passade verkligen inte för mig när han kunde! Och TÄNKER INTE anstränga mig i överkant längre för någon som inte står mig nära! Svarade honom trevligt och vänligt hur det låg till, att jag hade det stressigt värre och att vi får synas en annan gång! Vad fick jag tillbaka? Ett fruktansvärt spydigt och snäsigt sms om ”dålig stil att jag bara tänker på mitt jobb och inte kunna sätta av en halvtimme för honom”! Höll verkligen på att ramla av pinnen av förvåning! Känner honom inte alls väl men han brukar alltid va väldigt trevlig och ”charmig”! Och jag hade ändå varit tydlig med att det kanske inte funkade att träffas! Så vad kan man lära av detta? Att man redan från början vid ny kontakt med människor skall markera att man har ett eget liv att ta hänsyn till! Att man är en person som har ett värde och skall respekteras! Hade jag nu, i gammal ordning slagit knut på mig själv och rusat iväg och fikat med denna människa så hade han belåtet kopplat på stora charmen och så hade det kanske varit igång! Nu fick jag se vad han var för typ av person; en som tycker att man skall prioritera HONOM och stå i givakt! By by knäppgök tänkte jag, inte min nya kompis!

när jag var tillsammans med mitt ex fattade jag inte hur han kunde bli så full för att vi hade tagit ETT glas vin till maten! Tänkte tvärtom i säkert ett halvår att han inte var van att dricka alkohol! Kom senare på att ärenden ner i källaren (kolla bergvärmen, hämta potatis, lägga i en maskin tvätt mm) innebar att dricka starksprit direkt ur flaskan! Efterhand började hans ett glas vin till maten bli tre! Problemet visade sig mer och mer! Han blev också mindre mån om att dölja det! Jag bad honom att åtminstone vara nykter när jag kom till honom! Ofta blev jag besviken när jag hade åkt sju mil för att träffa honom, stupfull när jag kom! Då började jag ringa innan jag åkte hemifrån! Men blev besviken även då eftersom han var ”smart” och höll sig någorlunda nykter tills jag ring, när jag satt i bilen hällde han i sig sprit! Livet med en alkoholist är kantat av besvikelser, svek, en-vägs-kommunikation! Du förtjänar så mycket mer än att vakna tillsammans med någon som bara genom sin lukt tar humör och energi ifrån dig! Du förtjänar att bli lyssnad på och respekterad!

Ligger i sängen o han bredvid, det stinker gammal fylla och han sludderpratar trots att han gick o la sig vid 00. Jag hatar den där lukten, den är så vidrig o gör mig illamående....just nu lika illamående som han gör mig. Äcklig, egoistisk och bara blääää...vill bara bort, inte finnas i detta hus, i detta liv med honom och hans äckliga jvla alkohol som är så viktigt för att han ska kunna överleva överhuvudtaget....vidrigt är vad det är!
Igår bad jag honom att iallafall inte dricka innan sonen lagt sig, han kom in från garaget snorfull strax efter. Att d kan gå så himla fort från att en människa är någorlunda nykter tills att han är skitfull, d är för mig ett mysterium faktiskt! Men det är så det är när man är en van drickare och vill fö ruset, då dricker man inte utan man häver i sig....vad jag tror så är d ren sprit alt cognac/rom han börjat med mer o mer, för d har en konstig doft han har....ingen öl eller vin doft där inte. Plus att han blir så askalas på en gång

Bieffekter ser man ju om de kommer - det finns bra listningar på vilka som innebär att man bör avbryta vs. Bara vänta ut.
Det är ganska många på Optionssavelives som kör utan läkare, av olika orsaker, och det går bra för dem. Förhoppningsvis gör det det för min pojkvän också.
Just bara önskar att jag kunde få tag på ett lagligt recept - skulle vara så mycket enklare och billigare. Men enda sättet att uppnå det vore att JAG super ner mig och sedan söker hjälp (jag verkar vara en sån där lyckligt lottad människa som helt enkelt inte blir beroende...något jag är vansinnigt tacksam för...)

Läste på lite om Naltrexon och det låter lite vanskligt att experimentera själv. Ni avgör ju givetvis själva men jag tänker på eventuella bieffekter och längd på behandling mm som en läkare kan hjälpa till med. Men det kanske är som du tänker, bättre att testa om han vägrar söka hjälpen själv.

Det är för att han blåvägrar uppsöka läkare. Det finns några orsaker, och trots att jag är förhållandevis klar i huvudet så tycker jag att han har en poäng med några av dem (medan andra orsaker helt enkelt är skam och rädsla)

Summan är i alla fall att vi (dvs jag) gör såhär. Han är med på det, men hans google-fu och initiativförmåga SUGER. Jag tillskriver det till det faktum att även om HAN vill bli frisk så är en del av hans hjärna helt enkelt sjuk, och vill inte sluta. Han är alltså sliten mellan de två viljorna, och det blir min uppgift att göra det lättare för den delen som VILL bli frisk.

Skulle det visa sig att han vill sluta medicinera, och dricka utan att ens försöka...Ja, då kommer det att krossa mitt hjärta, men då måste jag ge upp.

Jag har redan lämnat honom - jag tog tillbaka honom på villkoret att han tar Naltrexone. Det låter rättvist i mina öron; jag krävde inte att han skulle sluta dricka; jag krävde att han ska börja jobba på det på allvar. Med tanke på de återfall nästan alla har innan de blir bra igen så är det det enda jag törs ställa ultimatum om...

Vad jag vet skriver vårdcentralen gärna ut Naltrexon om man ber om det!
Varför beställa på nätet?
Det är ju inte knark direkt?

Vad jag vet skriver vårdcentralen gärna ut Naltrexon om man ber om det!
Varför beställa på nätet?
Det är ju inte knark direkt?

Posten kom idag - med Naltrexone!!!

Bara 10 piller (av NITTIO beställda - som sagt; vi har förlorat MYCKET pengar på det här...men det Måste vara värt det. Jag vet inte vad jag ska ta mig till annars)

Han bad om att få börja med dem imorgon istället för idag, och med tanke på de möjliga bieffekterna så är det fullt rimligt; vi jobbar sista dagen imorgon.

Chefen vill också bjuda på grillat - och öl - som avslutning på de här 10 dagarna.

Tanken slår mig; hur FAN kan en DROG ha blivit det fucking traditionella sättet att fira saker?!?

Nå. Naltrexonet är framme - jag har lagt en ny beställning från samma säljare, eftersom den här visst KAN leverera.

Jag önskar att han ville gå till en läkare. Jag önskar att allt var LÄTTARE. Jag önskar att jag kunde få tag på en korrupt läkare så jag kunde SLIPPA köpa tvivelaktigt smuggel online.

Men just nu har jag 10 piller och en liten glimt hopp.

Jag påminner inte alls om din partner i mitt beroende. Mitt beteende är väldigt annorlunda men samtidigt väldigt dåligt för mig och min omgivning. Hur som helst så skriver du väldigt bra om er situation och det ger mig styrka att fortsätta. När jag kan se andra liknande men ändå olika situationer uppmålade så klart så får jag hopp. Att det finns personer som försöker hjälpa oss som är i skiten trots att vi kämpat emot. Men var rädd om dig, skiten har tyvärr plats för fler.
Jag tror inte att man kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt (tidigare jag). Fortsätt skriv, jag kommer att läsa.