Senaste kommentarerna i forumet

Det är just därför alkoholism är klassat som sjukdom, hur knasigt det än låter... Hjärnan blir kidnappad, vi kan inte kontrollera tvånget att dricka om så vår och andras överlevnad hängde på det. Vår vilja och motivation är avgörande för om vi klarar att sluta eller inte. Vi kan inte skylla på er anhöriga och ni kan inte göra mycket heller. Vissa av oss hittar viljan, vissa inte, det är som med allt annat i livet, alla är vi olika, har olika förutsättningar och går olika öden till mötes. Det finns experiment gjorda på möss som fick en knapp i sin bur kopplad till någon slags elektrod som stimulerade belöningssystemet på samma sätt som t ex alkohol. Dessa möss fortsatte att trycka på knappen tills de dog av vätskebrist då de till slut inte brydde sig om något annat. Man kan tycka och tro att alkoholism har att göra med karaktärslöshet eller egoism men det är att förenkla det hela känner jag. Men jag förstår er anhöriga, er sorg och frustration, jag känner ibland detsamma för min mans problematik. Även om jag vet hur tvånget att dricka känns saknar jag förståelse för hans förnekande attityd. Anledningen är att jag själv nog alltid vetat att jag haft problem, aldrig förnekat inför mig själv men fortsatt att dricka för att straffa mig själv, bekräfta mitt självförakt, jag har inte förtjänat att vara något annat än en äcklig hycklare. Det har jag tyckt och därför gick det så långt som det gjorde. Men tillslut ville jag inte leva i självhat längre, en liten del av mig ansåg att jag var värd mer och jag kunde sluta. Jag har alltid varit väldigt medveten om vad jag känner och analyserar allt hela tiden, vill förstå och har aldrig haft svårt att prata om mina känslor. Därför tror jag att jag kunnat sluta, jag tycker mig se samma mönster hos alla här som kämpar med sitt beroende. Förmågan att formulera och analysera sina tankar och känslor. Min man kan ingenting av detta, för honom slutar problem att existera om man inte pratar om dem. Så länge ingen påpekar att han har problem, så har han inga problem. Ändå klämmer han en bib, 75 cl wiskey samt ca 10 starköl på två och en halv dag. Jag har varit arg, ledsen och likgiltig. Ingenting biter. Han har dock dragit ner mycket för tillfället pga att vi just nu bor hemma hos svärmor och hon tillåter inget vardagsdrickande. Men så fort hon är borta... tydligen väger mammas ord tyngre än mitt. När han supit bort det sista av min kärlek lämnar jag honom. När det blir vet jag inte. Men jag hoppas ingenting, för att få sitt hopp krossat är förödande för en människa. Jag tror ni vet om ”era” alkoholister har förmågan att känna och analysera sina känslor? Min högst personliga och helt ovetenskapliga teori är att dessa människor utan denna förmåga inte har en chans. De uppfattar inte faran innan det är för sent. Jag vet inte om detta erbjuder er några svar, det enda jag hoppas att ni lämnar innan det är för sent för och era barn. Ni förtjänar att må bra och livet är tillräckligt svårt ändå. Hoppas ni finner styrka att göra det som är rätt för er, ni har också bara ett liv.

Vad gör det att en alkoholist ej förstår sitt eget bästa. Med att inte inse att man just är alkoholist. Men slutar ej ändå. Trots att man förlorar barn fru anhöriga jobb anseende och kroppsliga funktioner. Till slut för tidig död? Det är för svårt att förstå för mej?

Jobba 12-timmars med regelbundna blås-kontroller vid entrén. Det här är underbart!

Snart är det slut med det dock - lagom till helgen. Vi får se hur det går. Vi är bjudna på middag hos en arbetskamrat också...vet INTE hur jag ska framföra att han inte bör servera alkohol :/

Vet inte om jag är rätt ute men ju mer man försöker kontrollera desto mer smygs och ljugs det! Fundera över hur du själv vill ha det och med det sätt dina egna gränser! Inte gränser för honom utan mer vad du själv kan acceptera och inte! Knepigt är det för man vill ju bara ha ordning eller vad man skall kalla det! Gäller för vem som skall handla, städa mm men när det gäller alkohol har jag insett att normala regler, diskussioner, gemensamma överenskommelser mm inte funkar! Försök prata med honom utifrån hur du vill ha det och undvik anklagelser!

Aldrig tänkt på att de är maktkamp, men de har du nog helt rätt i att de är.
Tror för mig är de att jag känner mig lurad av min partner, som ibörjan va en helt annan människa. Hen påstod att hen inte drack mer än vanligt, plus gillade massa grejer som jag gjorde och va jätte gullig och snäll mot mig. Då jag innan jag träffade min nuvarande partner levt i ett destruktivt förhållande med lögner och otrohet och psykiskmisshandel.
Tror jag kämpar så mycket med min nuvarande partner då jag hoppas på att den person jag blev kär i som var omtänksam och snäll finns kvar där inne.
Men när hen dricker varje helg är allt så jobbigt och vet inte längre vad jag känner. Sa till hen innan vi flytta ihop att jag inte vill leva med någon som dricker varje helg och min sambo lovade men..

Berättar flera gånger vi inte har en framtid ihop om de fortsätter så här och de blir bättre ett tag och sen är vi på ruta ett igen. Vet hen skadade sig själv när exet gjorde slut och vill inte hen skadar sig själv på grund av mig!

Nu är helgen äntligen över! Bröt ihop i söndags och min sambo och jag pratade. Sambon säger hen ska söka hjälp då hen inte vill såra mig. Men är rädd allt är lögner och ölen kommer fram till helgen igen.
Blev 2öl torsdag, 6 öl fredag och 11 på lördagen och hen sa på söndagen att jag måste säga ifrån om jag inte vill hen fortsätter dricka mer öl. Men testat sagt till förut när vi haft främmande och då får jag utskällning direkt när främandet åker och hen säger jag är pinsam och ljuger osv. Så vågar ju inte säga ifrån längre för orkar inte ta bråken när hen är full..

Har ångest och vet inte hur jag ska må bättre. Ville ju tro på vad sambon säger och tro hen vill söka hjälp.. men vet inte om jag bara tror och sen blir ledsen igen ..
Är rädd för att bli ensam och att de här är de bästa jag kan få och de kanske är meningen jag ska grina nästan varje helg.

Mvh

Min man drack också i smyg för att inte göra mig orolig.......... om det nu är så kärleksfullt att inte oroa en partner kan man väl bara låta bli att dricka, om man inte har ett beroende? Själv har jag smygrökt i en relation eftersom min pojkvän tyckte det var äckligt med rökare.....och jovisst var jag beroende, av cigaretter! :/
Ett litet råd från mig är att du anmäler dig till stödprogrammet här högst up på sidan, det gav mig många insikter om hur man kan prata med sin partner. :)

Jag måste kontakta honom ang. taket och vi har en tid för möte ang hans son och jag vill verkligen inte ha mer med honom att göra, för jag blir mest ledsen av det. Förut struntade jag i att jag blev ledsen av kontakt med honom, eller så såg jag inte sambandet, men nu vill jag verkligen slippa den där tomma känslan när han bara går sin väg utan ett hejdå, utan att bestämma om nästa gång vi ska ses eller höras, sådär sm vemsomhelstbekant gör. Det känns så avvisande när han bara går/lägger på luren/inte kommer som lovat. Men ok, nu vet jag det, kanske kan hantera det bättre då. Och sen kommer jag väl till en punkt i livet då det inte finns orsaker och anledningar till att ha kontakt längre. I september. Längtar.

en stor,stor kram ?

Jag håller med nordäng . Försök och planera nåt kul på midsommar så du inte blir ledsen . Jag förstår dig saknade blir svår ibland det är inte konstigt ?

Ja jag har också den känslan nordäng ? det är nog för att de bedövar ju sina känslor med alkohol så då känns det som dom skiter i allt. Och att man betyder ingenting. Trallalala vad kul vi har skål och vrål skit i " kärringen " och då känner vi oss dumpade . Fast vi lämna dem . Hade vi varit så packade hela tiden kanske vi hade sluppit tankarna. Men det kommer en dag .. karma slår hårt och rättvist .då blir det inte roligt för dem .

Ja luren brukar ju supas bort ganska ofta Johanna ?

Ja tankarna maler. Precis om det du beskriver. Man har plågat sönder sig själv med dessa tankar. Inte gjorde det bättre att hans mamma ringer full idag och försvarar honom . Han är ju snäll osv. Mot vem sa jag . Inte emot mig iaf. Trött på fyllot men också trött på hans barnsliga morsa som satte grunden för superiet..de dricker ihop..och det är för mig så sjukt. Destruktiv familj. Men känslan av att vara blase är nog för att rädda mig ifrån att inte rasa ihop. Tack för peppet. Är så skönt att ni finns. Kram

i liknande situation! Tycker du har gjort rätt med tanke på små barn som är inblandade! Bra gjort av dig att tänka på deras väl först! Inget de ska växa upp med! Sök hjälp för egen del, någon att prata med regelbundet! Det har jag själv gjort och det är så skönt! Och detta forumet är också något jättebra! Läs och skriv här! Välkommen hit! Sänder dig styrkekramar❤️

tror man att den där fantastiske, känslosamma och underbare mannen är hans ”riktiga jag”! Och man slutar aldrig att hoppas på att den här gången har han kommit för att stanna! ? Tror du har rätt Anxiete i att de är hudlösa personer! Ingen man har tidigare visat mig så mycket känslor som mitt ex gjorde! Han kunde gråta för han blev glad, rörd eller ledsen! Aldrig hört någon skratta så hjärtligt, lyckligt och härligt! Fy idag är en dag av saknad! Har också så svårt att se att någon någonsin kommer ta hans plats vid min sida!

Där träffade du mitt i prick ! Det är därför jag inte lämnat än , min man är min tvillingsjäl och jag har aldrig skrattat så mycket och känt mej så älskad som jag gör tillsammans med honom . Det är vi .... det är väl därför det gör så ofantligt ont att inte nå fram, att inte bli ”vald” framför A.....
Min man kan cykla iväg och komma hem med en jättebukett vilda blommor+ någon som han stannat och tiggt ur någon trädgård bara för att den är vacker, han ger mej allt.... och inget...... passion och i nästa stund något som liknar hat.... A- beroende är aldrig ”lagom” jag tror att det är oerhört ”hudlösa” personer, allt ligger nära ytan och gör ont, därav beroendet...
Och därför är de fantastiskt underbara, överjävliga kärlekar

Hade man inte haft dessa små stunder av otrolig lycka och kärlek så hade man inte stannat så länge som man hjort. Varje gång dessa stunder kommer så tänker jag att d är såhär jag vill leva med honom för resten av mitt liv. Där vi skrattar, pratar, hittar på saker spontant och bara lever som den familj vi ska leva....då älskar jag honom så otroligt för den enormt fina pappan han egentligen är och den omtänksamma o givmilda personen han egentligen är! Usch, blir tårögd bara av att skriva d....han är mitt livs kärlek o ja, jag har sjukt svårt att se nån annan ta över den rollen i mitt liv som han har! En stöttepelare som finns där när inte spriten hägrar!

Finns det fler än jag som känner att den där alkoholiserade mannen som man är eller har varit ihop med är/var ens stora och vanvettiga kärlek, ens öde på något sätt! Som känner att man aldrig varit i närheten av den passion och glöd man hade med honom? Ens tvillingsjäl! Aldrig har någon tittat på mig som han gjorde mm! Så kände jag med mitt ex! Fattar inte hur jag ena helgen kunde vara i drama, sorg och bråk på grund av hans fylla! För att under veckan förlåta och sedan helgen efter åka upp på en fantastisk våg av kärlek, skratt och vild passion! Hur kunde jag liksom? Allt började som en saga och så slutade det som en mardröm! Har börjat oroa mig för att jag själv har borderline eller nåt! Förutom medberoende! Eller kan det bli så i den typen av förhållande? Vi skriver ju ofta här om baksidorna när det gäller våra (ex)förhållanden med en alkoholist! Och de där baksidorna är ju rätt så lika! Men det fanns även en helt annan sida som var extra extra även den! Sällan vi pratar passion här :-)

Ja, d är
Sant...för ett par år Sen va d Likadant när vi gick igenom....massa skuldbeläggning. Dock har d inte varit så förrän nu denna gång! Han har bara babblat bort det utan att på d sättet gått emot. Jag svarar inte på tilltal efter mitt prat o nu sitter han framför tvn med en kopp te o surar eller nåt! Han va vänlig mot sonen iallafall....man får va glad för d lilla antar jag

att de flesta A-beroende agerar som din , dvs med ilska , skuldbeläggning, tyck synd om mej, , ilska igen osv...Kan du låta bli att diskutera är det bra för ofta blir det bara värre , försök för din egen skull !
Pengar löser sej, man klarar sej på mindre än man tror om det behövs och förresten så kommer han inte ifrån underhållet eller hur?
Tänk framåt vad lugnt ni kommer att ha det , sonen behöver inte oroa sej och vem vet.... kanske pappan tar sitt förnuft tillfånga ....

Det låter som mig för 5 år sedan, då väntade vi vårt första barn och hoppet om att barnet skulle övervinna alkoholen stod som ett lyckorus runt mig....jag har aldrig slutat hoppas, dock blir sonen 4 år nu och han höll uppe förra året i 9 månader efter att ha blivit av med körkortet (rattfull) och då hittade vi tillbaka till varandra, vi försökte också med ett barn till vilket lyckades. Då i allt detta lovade han att äta antabus länge länge för han mådde bra och hade insett vad alkoholen gjorde mot honom o vår familj, tills han bestämde sig för att sluta med dom för att han va botad, trots bönande från mig att han inte skulle sluta för att jag visste vart d bar iväg och nu är han tillbaka på ruta ett igen. Dricker varannan dag om än alltid nåt även att d inte betyder stupfull varje gång. Jag är gravid i sjunde månaden och har fått nog nu. Jag kan inte leva med en man som prioriterar alkoholen före sina egna barn......
Jag vill med detta råda dig till att redan nu tänka ut hur du verkligen vill göra om d visar sig att han fortsätter sitt hårda leverne med alkoholmissbruk(vilket d faktiskt låter som han har). Leva med honom och hans alkohol eller gå och leva själv med barnet.

Är d nu man verkligen bara ska slå dövörat till för att han försöker få d till att d är JAG som lämnar honom och inte han som fått ett val men valt utifrån det HAN vill, nämligen ha och äta kakan själv? Är det nu han börjar inse att d faktiskt kanske inte bara är lösa ord som kommer från min mun utan att jag faktiskt menar d jag säger? På riktigt skiter han verkligen i att vi flyttar eller är det egentligen bara nåt han säger för att bedöva sig själv med att han kommer o bli lyckligare utan oss eftersom d ändå bara är skit o tråk med mig?
Vill ju bara ha svar, varför får man inga konkreta svar för? Allt är bara svammel hela tiden o d gör mig så trött. Sonen frågade när jag borstade tänderna på honom om vi skulle åka iväg nu eftersom pappa är arg. Han skriker inte o gapar inte alls, utan är rent arg på mig bara genom att gå o smågrubbla och ge små kommentarer som att from nu är d du som är själv med allt, kom inte till mg om d knopar ekonomiskt eller nåt d ska du ha klart för dig. Till d hör att han tjänar 10000 kronor mer än mig i månaden, men vi delar 50/50 ändå. Dvs jag har ungefär 500 spänn kvar efter allt o då ska jag också köpa kläder till barnen på det...inte så mkt pengar kvar kan man säga. Så ja, därmed brukar han fö betala mer....logiskt kan jag tycka egentligen men inte han nej nej

Då va alkoholen här igen, vi kom hem från att ha varit borta heeeeeela dagen o kommer hem till en man som visserligen inte är jättefull men mer bara påverkad. Så sa nu att jag orkar inte, d blir inget mer o bara så att han vet så är han körd med sonen....han kommer inte få ha honom mer än o bara träffa ibland. Denna gång blev han skitsur o tänkte inte ta mer skit o gnäll från mig. Så han va trött på allt o ville att JAG ska flytta. Så får ta o börja ringa runt till lite privata hyresvärdar nu med så kanske d blir lite mer spurt på d hela tror jag, för nu är allt på bristningsgränsen känner jag! Vill inte bo hör en sekund till,...

Vad glad jag blir att höra det!
Du förtjänar allt gott!

Hej ebbaebba och tack så mycket för ditt svar. Jag vet att alkoholberoende är en hemsk sjukdom, har själv varit där. Har nu varit nykter i 14 år. Det som fick mig att sluta dricka var att jag fick en inflammation i bukspottkörteln och därefter blir det som att spela rysk roulett att dricka. Min son har en personlighetsstörning också som alltid har gjort det svårt att resonera med honom. Och med drickandet blev det ännu svårare. Jag håller på att försöka hindra honom att t ex köra moped, hittar på allt möjligt för att locka honom att göra något annat som då oftast innebär att jag erbjuder mig att skjutsa någonstans istället. Det är ett heltidsjobb att hålla på med och jag vågar aldrig lägga mig på kvällen förrän jag vet att han är hemma. Går ut otaliga gånger och kollar, han bor i kvarteret bredvid mitt. Kolla, kolla, kolla och undrar och oroa mig. Tack för alla dina fina ord till mig, det värmer mig. Jag känner ju den här skulden också eftersom jag köpt och burit dit en massa alkohol under flera år. Jag vill att han ska vara nöjd och glad, jag vill inte vara orolig, jag vill bara leva mitt liv utan skuld och utan att känna att jag måste vara "jour" hela tiden. Jag försöker göra annat också, jag arbetstränar 4 timmar per dag på en liten affär där jag trivs väldigt bra. Men nu kan jag inte fokusera där heller, vill knappast gå dit. Känner bara att jag måste sitta här hemma och kolla vad han ska hitta på och om han behöver mig. Det är inte klokt, jag blir sjuk av det här. Det var så skönt att få skriva av sig här och få svar från så fina människor med egen erfarenhet. Idag har jag suttit inne hela dagen med undantag av hundrastningar, och bara väntat för att få höra vad han ska hitta på. Och nu är han så irriterad på mig så nu får jag inga svar. Och så kanske han ringer sent och undrar varför jag inte kommit med mat. Bara vänta och vänta. Allt är så himla svårt och komplicerat. Var inte meningen att jag skulle skriva så här mycket men just precis nu är jag så uppfylld av både oro och ilska så tangenterna bara smattrade. Tack igen för ditt fina svar.

Det är inte alls konstigt att vilja vara första prioritet i en relation och det är nog det man känner av i en alkoholist-relation, att alkoholen går före. Så sunt av dig att lämna. Det är jobbigt, det vet vi härinne! Många tankar på hur man borde gjort istället, om det ändå inte skulle kunnat.... och självkänslan blir ju sänkt av att partnern väljer alkohol före en själv. Jag påminner mig ständigt, varje dag, att jag VISST är värd mer än en ölburk, det var bara det att mannen i mitt liv drabbades av en sjukdom, han lider av alkoholism. Han har diabetes också, och jag skulle aldrig drömma om att försöka bota den, det ska ju en doktor hjälpa till med, men likt förbaskat funderar jag på hur jag skulle kunna "bota" hans alkoholism..... :( Knäppt! Det är alltid svårt när en relation tar slut, oavsett anledning. Kan du tänka att han lider av en sjukdom? Och att det skulle varit värre om han hittat en annan? Och att det är starkt och bra att du tagit ett beslut som är bra för dig?
Sen funderar jag lite på det han sa till dig: "Att det är för jobbigt att leva med någon som ständigt är orolig för en"
I mina ögon ser det ut som ett försök att lägga skulden på dig....... men jag tycker inte du ska ta på dig den skulden. Du har gjort det man kan förvänta sig för att klara relationen. Var nöjd för det och gå vidare med ditt fantastiska liv! :)