Senaste kommentarerna i forumet

Har DU problem med hens alkoholkonsumtion? Är den högre än vad du trivs med och tycker är normalt och bra? Gör hen dig ledsen och orolig? Känner du dig trygg och tillfreds med din partner? Lyssna på dig själv och respektera dina egna känslor! Ingen annan kan tala om för dig vad som är bra och normalt för just dig! För det är ju din gräns som skall respekteras! Mitt ex hade samma typ av drickande och även ungefär samma mängd när det gäller alkohol! Kändes katastrof för mig och gjorde mig otrygg, tilliten var lika med noll! I efterhand kan jag se det absurda i att det trixades och justerades helt på hans villkor! Precis som din partner blev han elak och odräglig av starksprit! Han slutade med den och ökade på antal öl och vinglas istället! Relativt lugnt ett tag men sen blev han elak och dum även av öl och vin! Då gjordees nya strategier upp: han skulle ”supa av sig” när han var själv! Nu när jag tänker tillbaka så fattar jag inte hur jag kunde vara med och föra samtal på den nivån! Supa av sig liksom??!! Hjälp! Var det jag? Nej sätt gränser runt dig själv inte runt honom! Anpassar hen sig, respekterar dig och passar in i ditt liv så fine annars dra! Du förtjänar att ha ett bra liv utan oro! Kram

jag känner igen mig i din situation och roll i familjen! Även jag uppvuxen i en familj där allt inte funkade normalt! Eller typ inget funkade normalt! Även om jag är mycket äkdre än vad du är så minns jag hur det var när jag var 20 år! Jag är äldsta barnet i en syskonskara på fyra! Jag flyttade hemifrån eller snarare la benen på ryggen så fort jag hade tagit studenten! Skönt att ha sitt eget hem men hjälp vad jag oroade mig för mina yngre syskon! Hade så dåligt samvete och kände att jag hade lämnat dom i sticket! Om du känner så så ska du veta att du förtjänar att kunna fokusera på dig själv och starta ditt egns vuxenliv utan att behöva oroa dig! Det är liksom normalt och rimligt och flytta hemifrån och också rimligt att släppa ansvaret för barndomshemmet! Först nu när jag är 50 år kan jag tänka tillbaka och inse det orimliga i den ansvarabörda som jag tog på mig! Du har redan fått många bra råd som du inte skall vara rädd att följa! Socialen med flera är ett stöd och en hjälp för familjer som har det jobbigt! Låter skrämmande att vända sig dit men som sagt de är en hjälp! Skulle vilja lägga till en sak: sök hjälp och stöd för din alldeles egna skull! Det sätter djupare spår än man tror att växa upp med föräldrar som inte axlar rollen som förälder fullt ut! Jobba med dig själv och bearbeta saker som varit i barndomen! Du har säkerligen lärt dig att ta för mycket ansvar och det är så lätt att man fortsätter göra det under livets gång! Även i andra relationer än till föräldrar och syskon! Vänd dig till Vårdcentralen och berätta rakt upp och ner hur du har det och säg att du behöver stöd och hjälp för din egen del! Fortsätt skriva och läsa här, så mycket kloka människor som delar med sig! Och så känner man sig inte så ensam heller! Stora varma kramar! ❤️

Från att fara för illa.
Iom att du vet att förnekelsen finns där så har du redan öppnat asken.

Ta en liten bit i taget de dagar du känner dig stark.
Låt förnekelsen få omsluta dig de dagar du behöver.
Sakta men säkert så kommer du då kanske att leva i verkligheten och orka med den.
Istället för att klä av dig all rustning som förnekelsen ger på en gång.

Jag önskar att jag kunde skrapa hål på förnekelsebubblan. Är det någon som har några råd?

Så bra att du hittat hit! Så tungt för dig att oroa dig för dina syskon som verkligen inte har det bra om de ringer och gråter på julafton :( Ni behöver hjälp allihop! Jag tänker också, som Granit, att Socialtjänsten är rätt plats att vända sig till men förstår att det kan ta emot. För att få vara anonym och få sakkunnig hjälp kan du ringa Alkohollinjen som erbjuder stöd både för dem som vill förändra sina alkoholvanor men också för anhöriga till personer med alkoholproblem.Dit kan du ringa helgfria vardagar måndag-torsdag 11-19 och fredag 11-16.Telefonnummer: 020-84 44 48 http://alkohollinjen.se/om-alkohollinjen/ Du kan också ha stöd av att gå på möte till Alanon - där möter du mänskor som vet vad det handlar om http://www.al-anon.se/ Till Maskrosbarn http://www.maskrosbarn.org/ och BRIS https://www.bris.se/ kan också du och/eller dina syskon vända sig för att få stöd.
Fortsätt skriva här! Hoppas du får fler råd och något som du känner att passar dig! / mt

att du håller fast vid att söka bostad för dig och barnen! Och bra att du talar klarspråk så att han inser - för visst var det så att du kan bo hos föräldrar eller vän i nödfall? Du behöver en trygg plats!
Han är uppenbarligen fast i sitt alkoholberoende. Jag tänkte när jag läste att du kanske kan nappa på det han sa, att han försöker göra nåt åt det. Kan du säga, när han är nykter, att om han verkligen vill göra något så skulle han börja med antabus igen för det fungerade ju. Även om du ändå flyttar vore det ju det bästa (tar jag mig friheten att säga) även för honom att vara nykter. Också med tanke på umgänge med barnen.
Heja dej! Hoppas du snart hittar ett bra boende! / mt

man har ”lärt” sig att ta skit! Är så arg på min mamma och pappa ibland så jag har lust att ge dom en rak höger...eller flera? Men så tänker jag nä ingen idé att slösa tid på att vara arg! Dock har jag distanserat mig jättemycket till dom det senaste året! Ingen idé som sagt att vara arg MEN tänker tusan inte ta ansvar för dom i fortsättningen! Och tänker inte ta mer skit från NÅGON! Upp till kamp?? Tack för din pepp Linda, betyder jättemycket❤️

skulle jag vilja säga ! Såå lågt och under all kritik som han beter sej ! Vet inte om någon frågat tidigare men har du pratat med någon utomstående ? Du är ju gravid, kan du prata med din barnmorska ?

Vad fin, modig och klok du är som skriver här och ber om hjälp. Bra gjort. ❤️
Att våga prata om det (eller skriva) som du har gjort är steg ett.

Det absolut viktigaste enligt mig.
Att våga be om hjälp.
Det är väldigt vanligt att människor som är närstående till en människa/människor som har problem med alkohol länge inte vågar prata med andra om det.

Det är så himla synd för det enda som kan hjälpa en själv är ju just att få hjälp av andra.

Ofta känns det som en stor mörk hemlighet man går runt och bär på, som tynger en och en människa som dricker för mycket alkohol skapar oro för sin omgivning på många olika sätt.

Kanske kan det hjälpa dig att tänka som jag brukar tänka:

Människan som har alkoholproblem har en sjukdom som inte bara drabbar den själv utan även barn och andra på olika sätt. Det är den sjukdomen man slåss emot. Man måste försöka bekämpa sjukdomen.

Det som är viktigt då tycker jag är att se till så att man själv mår så bra som möjligt, sjukdomen har kanske ens pappa i sitt grepp men den ska inte få förstöra livet mer för en själv och andra drabbade.

Att kontakta soc som du fick som råd här ovan kan kännas hemskt svårt, det kan kännas som att man är en förrädare eller gör något värre om man kontaktar soc.

Men faktiskt är det så att de finns till för att hjälpa människor.

Det är ett bra råd tycker jag men jag vet inte om du kanske känner dig rädd för det i sånt fall kan det ju vara extra svårt. Din pappa har sagt att han har sökt hjälp men att det är svårt. Vet du hur han har sökt hjälp och tror du på hans ord?
Jag vet nämligen att det tyvärr kan vara svårt att få hjälp men jag vet även att man ibland när man mår dåligt och har problem med alkohol - ger upp lätt.
Kanske inte ringer det där numret till vårdcentralen/beroendemottagning man skulle för att det är för svårt....

I sådant fall skulle det kunna hjälpa din pappa och dina syskon om du eller någon annan kontaktar soc och gör en orosanmälan gällande missbruksproblem, då är de skyldiga att höra av sig till honom och erbjuda stöd och hjälp.
Så var det iaf när jag gjorde det.
Det var jättesvårt för mig att göra det men jag nådde en punkt där jag tog all min frustration, oro, ilska och rädsla och vände det till styrka som fick mig att slåss kan man säga.

Jag hoppas att någon kan skriva andra bra stödställen till dig här, dit du kan vända dig.

Kanske känner du för att skriva lite mer här så att kloka och fina medmänniskor kan stötta dig.

Du förtjänar att få sova gott och inte behöva oroa dig över din pappa och hur dina syskon har det och mår.

Alla förtjänar att må bra.
Så bra att du skrev här.

KRAM TILL DIG ❤️

Det är så härligt att läsa dina inlägg . Jag får en aha känsla. Jag har hela mitt liv dansat efter andras pipa. Tagit åt mig för deras känslo utbrott. Det är nog därför jag fann mig i att ta så mycket skit iftån suputen..tack för dina såå kloka ord ❤

beundrar ditt sätt att stå upp för dig själv och dina barn! Du vet vad du vill, vad som är rätt och fel! Bra för då når man målet till slut även om det, som idag, var hinder på vägen! Ta det inte personligt det där med lägenheten, ett smärre krig om bostäder! ! Fortsätt mot dit mål! Kram <3

Ojdå!
Det skulle nog kunna skrämma vem som helst som vill vara med den andra personen.
Det där med bilkörningen. Så här i efterhand känns det igen. Min fru har inte körkort så det har alltid varit jag som stått för körandet. När hon och eller barnen varit med så har jag aldrig satt mig bakom ratten vid minsta tveksamhet. Så alla gånger det varit handling, hälsa på familj eller vänner så har jag varit nykter.
En bra strategi!
Värre har det varit när jag varit själv...

Jag blir glad över att höra att det kommer lite ljusglimtar för dig, trots att du just nu beskriver det som likgiltighet från din sida.
Det svänger och går upp och ned med jämna mellanrum.
Jag önskar att folk hade nåt felsäkert läge man kunde komma åt. Reseta och börja om så man blev så som man en gång var.
Det lät flummigt, men du fattar.

Vi kämpar vidare på varsitt håll!

Det går inte att titta på lägenheten sa hon, däremot lät hon väldigt tveksam till mig då jag har snart 2 barn o pluggar...ska då sätta mig i en etta! Tror hon tyckte jag va väldigt konstig, lät som så då jag fick ett väldigt korthugget svar! Kändes inget kul!
Kommer hem efter en heldag borta då sambon skulle ta hand om sonen o han har självklart druckit. Skrek åt honom att han ska fan inte dricka när jag lämnar mitt barn med honom själv för ett par timmar. D va ”bara” 2 öl sa han. Tror jag vad fan jag vill om! Sa till honom att jag är
På håret till att flytta o att jag letar lägenheter nu för att jag inte orkar mer om han inte fattat det. Vilket han gjort sa han, förstått att nåt är på gång....att han försöker göra nåt åt d! Vad? För inte är d att dra ner på drickat iallafall. Gick stortjutandes till sången o här ligger jag nu bredvid min son o ångrar att jag åkt iväg över kvällen överhuvudtaget.....jvla pissliv! ?

I torsdags visade jag honom ett litet radhus jag tänker gå på visning på , det ledde till en upprätning ? men hur länge det håller vet jag inte, tycker han känns lite slirig ikväll... Nu har vi planerat hela nästa vecka och lagt in så att han måste köra bil varje dag (har vi Ifs gjort innan utan framgång) Jag är väl inne i en svacka där jag inte riktigt orkar bry mej om vad han gör eller inte. Den farligaste känslan av alla för ett förhållande: likgiltighet
Tycker du är otrolig som orkar tänka på andra ?

Och jätteläskigt , det förstår jag !! Men du, inget är bestämt förrän du skriver på kontraktet, titta kostar inget.....

Och om man bara kunde trycka på offknappen
Hans beslut,hans resa osv.
Men det är jättesvårt att koppla loss tentaklarna.
Om du kanske översatte det till:
Just nu är han dunderförkyld och smittar.
Jag ska hålla mig borta och höra efter när han är feberfri igen,typ.

För det är ju en sjukdom och han gömmer och smusslar delvis för att slippa stå för sina val.
Men kanske också för att skydda dig?

Det låter skrämmande, men de är till för just den här sortens problematik.
De kommer inte att spatsera in med stormsteg och placera dina syskon i familjehem, utan de kommer att erbjuda samtal och stöd för din pappa, dig och dina syskon.
Här i byn där jag bor går jag i regelbundna samtal hos en alkoholterapeut. Det är det som passar mig bäst. De erbjuder även 12-stegsprogrammet (individuellt eller i grupp) samt andra metoder.
Tack och lov har inte min fru eller mina barn behövt något stöd från socialtjänsten pga mitt beroende, men jag gissar att det som erbjuds för anhöriga är minst lika bra som den hjälp jag får.

Kanske att någon av anhörigrådgivarna har bättre förslag att ge dig.
Jag önskar dig all lycka till!

Min fru var där du är nu.
Vi har genom åren pratat om mitt drickande, om hur hon inte ville ha det så. Inte för egen del och absolut inte för barnen.
Spiraltrappan utför eskalerade för mig i vintras, och plötsligt inser jag att jag är på väg att förlora allt. Precis allt jag håller kärt.
Min älskade hustru, våra underbara barn, vårt hem, mitt arbete, hälsan, vänner och bekanta.
Där och då bestämde jag mig att jag skulle tillbaka. Jag bestämde mig för att kämpa för det som betyder något. Om det så skulle gå åt helvete så skulle jag göra allt som stod i min makt för att komma tillbaka till den jag var innan alkoholen satte klorna i mig och jag blev beroende.
Idag har jag varit nykter en månad, och för varje dag känns det lättare och mer naturligt.
Jag har kommit min hustru nära igen, jag är närvarande med våra barn, jag skrattar och känner mig väldigt tacksam och lycklig.

Det jag försöker få fram är nog att man som beroende/ missbrukare / alkoholist måste själv se avgrunden.
Jag gjorde det innan det var för sent.
Innan jag gjorde det var jag exakt likadan som din sambo. Svepte mina Bellman 6,0 i garaget, gick till macken för att köpa ”snus”, var hos grannen och söp skallen i molekyler.

Jag önskar dig all lycka, och jag hoppas ni alla tre kommer ur det här starkare.

Kram!

Hur går det för dig?
Det är varmt, soligt, sommaren är på väg med stormsteg. Sommaren förknippas ju så lätt med kylda alkoholhaltiga drycker.
Vad gör din man?
Hur hanterar du det?

Det var ett tag sen så jag ville bara kolla läget en smula.

Nu får jag nästan panik, de har ringt o frågat om jag är intresserad av lägenheten! Shit, vill jag d här? Går d här? Är d värt d? Paniken börjar växa inom mig o faaaaaaan

Hej Sabina!
Jag är ny här och är just nu i din situation. Min man började dricka mer än normal för ca 4 år sedan när vi flyttade från storstaden till en mindre ort. Min man gör det i smyg när jag och min som sover. Vi har gått igenom gömma flaskor, förnekelse, lögner, ångest dagen efter, lova och erkännandet. Erkännandet kom för ca 9 veckor sedan då jag tillsammans med 2 andra i familjen/släkt konfronterade honom. Vi fick hjälp via andra som kommit längre och idag lever nyktra. Vi tog hjälp av samma person att få börja med antabus. Han tog detta tillsammans med sköterskan och hon och jag hade dialog om han inte skulle dyka upp. Allt gick jättebra de första veckorna men han vill inte säga att han är alkolist utan bara inte kan hantera alkoholen. Han har bestämt att i sept ska han pröva att dricka något glas vin på helgen, vilket jag inte eller vet inte kommer att funka. Men han blir då arg när detta påpekas. Våra närmaste vänner vet om vår situation men till andra så säger han vit månad, träningslopp ect. Inget jag lägger mig i utan han får berätta själv! Nu har han haft enl mig 4 återfall och han säger 2. Jag skulle även ta över och ge honom tabletterna när han skulle vara på tjänsteresa och inte fick ihop tiden med sköterskan. Detta resulterade i att han bytte ut tabletterna och trodde inte jag skulle komma på detta samt hitta alkomätaren som är på kallibrering… allt detta hittade jag i bokhyllan bakom böcker. Antabus i en påse och alkomätaren fanns också där! Han hade lagt huvudvärkstabl i burken. Han erkände detta då jag hade bevis vilket kändes jävligt skönt och jag kände mi så stark. Han säger att han vill sluta men jag har så svårt att tro honom. Jag har tagit kontakt med öppenvården som ska ordna en tid till oss så både han och jag kan få prata och få hjälp. Vi klarar inte detta själva! Dock vill han gå privat pga olika omständigheter (liten stad och ryktet går) så nu ska jag försöka få honom att inse att det finns ingen privat utan hjälpen finns i öppenvården. Mitt tålamod börjar ta slut och förtroendet finns såklart inte.....han är arg att jag inte ser alla bra dagar utan bara klagar och ser bara allt dåligt. Hur kan jag göra så!!! Jag ska ju stötta honom och ge han beröm! Han tränar och går ner i vikt och jag berömmer honom hela tiden men det lyssnar han inte på. Utan han lägger skulden på mig och säger att det är ju lika bra att skita i allt.... ja där är jag just nu......

tack för din åsikt! Tänker ändock att det tog tio år innan jag fattade att han var slkoholist. Nu kan han typ medge att han var det tio år innan mej tom att det inte är mitt fel att han dricker. Då är det ju konstigt val.. som jag då inte förstår alls. Ännu mindre

Långvarigt alkoholbruk, alkoholism, beroende eller vad man vill kalla det förändrar ju vår hela vår personlighet, vårt förstånd, minne och förmåga att tackla tillvaron på ett vuxet sätt. Det blir en deal breaker, ett kontraktsbrott, i förhållandet. Så, nej då tycker jag inte att äktenskapslöftet längre gäller. Och kanske, kanske kommer din man i sin ensamhet framöver att börja tänka över sitt val. Börja tänka på ett annat sätt att leva, utan alkoholen. Kanske. Du har i alla fall rätt till ett alkohol(ist)fritt liv. Säger jag som efter ett långt vuxenliv med självmedicinering och beroende äntligen tagit mig ur missbruket - och i stället gift mig med en alkoholist! Så dumt. Men, det är en annan historia!

samtidigt har jag ställt mej frågan jag skulle inte skiljt mej bett han flytta om ha har fått cancer eller nåt liknande. Binär ju gifta vi har lovat men samtidigt med alkohol känns det som det inte är damma spelregler på nåt vis? Vad tycker ni?

Han vill gärna säga särbo till andra, så fort han flyttar får vi se om jag håller med är inte så säker på det. Det känns ändå bäst att spela med så länge han bor kvar tror inte han förstår riktigt sitt val. Jag har faktiskt också ett val att leva mitt liv. Inte dansa med i alkoholistens värld. Ingen kärlek i världen får me till det. Då dansar jag hellre ensam....