Senaste kommentarerna i forumet

Egoistiskt och egoistiskt. Tänk tvärtom istället. Måste man stanna hos någon när kärleken inte finns där? Sen att alkoholen gör att man inte bryr sig om omgivningen först är ju också en fråga. Inte så enkelt som egoism alltid vill jag säga!

Vad glad jag blev över det Du skev! Värmer mitt hjärta! Kram

Ser alltid fram emot att läsa dina kloka ord.
Va fint skrivet.
Tack Nordäng67 för allt du delar med dig här!
Jag önskar dig och din familj ALLT GOTT!
Vänliga hälsningar R

Jag är van att ta hänsyn till och utgå från andras behov! En helt naturlig sak när det gäller ens barn så klart! Men för övrigt?! Nu har börjat sätta tydliga gränser runt MIN familj! Och då har jag fått fundera över vilka som skall ingå där i den allra innersta kretsen! Och jag har kommit fram till att det är mina barn, en av sönernas flickvän som varit med oss i tre år nu och JAG! Jag är också en viktig medlem som skall prioriteras! Innan var det många fler som ingick i den innersta kretsen: min mamma och pappa, mina syskon med familjer, mitt ex! De är nu uteslutna allihopa! Aldrig varit bekväm med ”min familj”! Gett mig obehagskänslor, suckat och förfasat mig! Ont i magen när julen närmade sig, påsk var lika med ångest! Men det var då det, när det fanns ovälkomna människor där som man kände ansvar och plikt mot! I fortsättningen ska det bli annorlunda! Nu tänker jag på ”min familj” varje kväll innan jag somnar! Börjar njuta av ordet och känslan som det ger mig! Min lilla exklusiva armé! Vi finns alltid för varandra och vi ger och tar! Tänker att det är lättare att hålla energitjuvar och destruktivitet borta om man verkligen har tänkt igenom vilka som är MIN familj, var gränsen går! Då finns det en slags osynlig dörr som man måste öppna om familjen skall utvidgas! Ett ganska stort steg att öppna den där dörren, måste verkligen vara någon som passar in!

Vad jobbigt att han valde flaskan före familjen, otroligt egoistiskt! Jag har ställt ultimatum till min man om 0-tolerans också. Han har fått tid på sig den här veckan att fatta eget beslut. Om han inte går med på det får han packa väskan och flytta.
Hoppas på det bästa till dig och resten av familjen ❤️

Jag är totalt golvad idag .Mina föräldrar lägger sina skuldkänslor ständigt på mig . Jag orkar inte mera av detta psykisk. Känner mig otroligt ensam i kampen att försöka själv må bra och inte bry mig längre. Att få distans . Det finns inget som hjälper och alla i omgivningen verkar inte bry om att reagera att hon håller på att sakta dö av alkoholen igen. Trots jag har bett om hjälp. Min mor som är gravt alkoholiserad efter gastric by pass o h varit så pass illa med alkoholen att hennes organ höll på att lägga av . Hon var 2h från att dö förra året. Läkaren gav henne dödsdom om hon dricker igen är det inte säkert de kan rädda henne. Min far är tyvärr så medberoende att han försvarar hennes drickande. Han påstår att hon inte dricker mer . Han tycker jag inbillar mig och att jag är psykiskt labil och min mamma tror att anledning till jag tar avstånd är för att jag skulle begåva henne . Fattar dock inte vad det skulle betyda. Men jag har sett hon dricker via FaceTime vilket nog hon inte tänkte på vid tillfället. Vet detta är utom min kontroll och jag kan inte förändra nått. Jag har tagit avstånd från dom båda idag. Det känns otroligt tufft . Min självkänsla har de lyckats dra ner i botten. Saker som sades daligen av henne var tex jag är paranoid , jag kunde dra åt helvete , jag var besatt av hennes drickande , jag är falsk , jag pratade skit om henne . Hon hade inget problem , hon är inte alkolist . Att jag har inga vänner för det flrstog jag väl för jag var så egoistisk etc vet att det är alkoholen som talar. Men vet ej hur jag skall försöka släppa allt detta och inse att där finns inget som kan rädda henne . Kände bara för att lätta mitt hjärta denna tunga dagen . Tack för ordet

Tack ? får nog göra d, hitta på massa saker för o låta tiden gå lite snabbare....

Ta sonen och gör en picknick så får du tillbringa dagen med den som betyder mest just nu !

Allt känns som en väntan just nu, väntan på att få säga till honom om mina planer, väntan på svar om lägenheten, väntan på att bli av med alkoholen väntan med att få skapa mig mitt egna liv, väntan på att bara få skrika av mig all ilska, frustration men i ryggen ha ett jag skiter i allt vad du säger, tycker tänker o lever för!
Imorse igen undrar han varför jag är sur för? Ja kanske för att du efter 5 dgr i nykterhet väljer att supa till på MiN födelsedag utan att ens ha sagt grattis...kanske för att jag i förra veckan skickade ett långt meddelande om att d är vi eller alkoholen som gäller, kanske för att jag sa att jag vill att han börjar med Antabus igen IGÅR och får ett nonchalant svar. Vill bara skrika åt honom vilken egoist o idiot han är som förstör vårt liv!

Ja visst är det så! Ensamhet kan va skönt när den är självvald men sååå jobbig när den inte är det! Har haft så svårt att släppa mitt ex och har fått jobba mycket med mig själv under det senaste året! Har insett varför jag har svårt att släppa! Dels är jag impulsiv på ett sätt som är svårt för en själv att upptäcka och inse! Jag är lugn och stabil å ena sidan men har svårt att vara kvar i känslor! Är jag ledsen och saknar mitt ex är min spontana reaktion att jag har fattat fel beslut och så har jag svarat honom eller tagit kontakt själv! För att göra något åt mina känslor helt enkelt men på helt fel sätt! Försöker lära mig att vara kvar i det där ledsna, särskilt när det är orsakat av någon annan! Man dör liksom inte av att vara ledsen en kväll och efter regn kommer faktiskt sol! Och så har jag insett att jag är medberoende sedan barndomen! Har ”lärt mig” att förlåta sånt man inte bör acceptera och vända andra kinden till! ”Lärt mig” under min barndom att instabilitet är en naturlig del av vardagen! Den där instabiliteten blir man FAKTISKT som beroende av, blir som en drog man hatar men inte kan vara utan på nåt konstigt sätt! Tack för dina ord! Vill egentligen inte att andra skall ha det som jag men ändå skönt att kunna prata och dela med sig med andra här! Man är inte ensam om detta och framförallt går det att göra något åt det! Kram ❤️

Hej nordäng det är just den ensamheten som suger.. man tänker att jaha han roar sig kungligt med nån ny vid hans sida. Medans jag sitter här. Kanske inte just dem man saknar. Utan ett trevligt sällskap. ❤❤

Jag har följt dig och den här tråden sedan jag registrerade mig för ett år sedan ungefär.

I helgen blev det såklart värre här också, men nu har jag för sista gången - och den här gången har jag sagt att det faktiskt var det också. Om han inte tar tag i det här omgående och slutar helt så har han en väska packad. Då åker han ut.

Jag har fått nog och han tänker bara på sig själv och inte på familjen.

Efter många om och men har jag äntligen bestämt mig för att sluta tycka synd om honom för att han blev av med sitt jobb. Det har jag också blivit, men jag har kämpat och fått nytt jobb.

Jag slutar få dåligt samvete över att jag slutar hjälpa min man, jag har funnits här i många år och skyddat honom.

Hoppas du finner styrka genom alla oss som finns här ❤️❤️❤️

Man blir som en barnvakt åt sin egen gubbe! Kan man inte ”passa honom” en helg ballar det ur! ”Är det ok att jag tar en öl?” brukade mitt ex fråga! Definitionen på EN öl var tio och dessutom skulle bergvärmen kollas av (= några klunkar starksprit som gömts i pannrummet)! Att ens komma på tanken att fråga om det är ok att göra något som han VET att man hatar och får lida för! Förstår precis vad du menar och hur du känner!

under denna tiden. Något litet varje dag ; en promenad, läs en stund, titta på någon bra film, gör något med grabbarna en fika på stan , planera inför studenten etc . Uteslut maken på ”ett snyggt sätt” låt han grubbla på varför du helt plötsligt inte lägger energi på honom !!

är hemsk att bära inombords! Kunde nästan bli rent hatfull ibland! Sen började jag tänka annorlunda typ bry mig mindre, låta bli att engagera mig, inte ”nappa” när han ville ha igång en diskussion (provocerade mig) mm! Då ebbade ilskan ut på nåt sätt! Sorgligt också eftersom det är ”att börja lämna förhållandet”! Men man blir helt utmattad av att gå runt och vara arg! Och det är ju inte så ett förhållande skall vara heller! Varje stund kan ju inte vara bra men sammanfattningsvis så ska det ändå ge energi och glädje! Tänk på dig själv och försök göra små saker i vardagen för att du själv ska bli glad, nöjd, tillfreds!

Tack, känner mig dock allt annat än stark o klok för att ha utsatt dom för d här ens FN början. Dock skulle jag ju aldrig haft dom om jag gått tidigare o d är nåt jag inte vill ha ogjort, de är de bästa jag har o nånsin kommer få! Önskar så innerligt att jag får lägenheten, d gör chansen att jag fegar ur mkt mkt mindre....sen allt runtomkring man skulle vilja ha allt gjort så vi kan få njuta av att bara ha varandra. Känns som en dröm bara o d är så långt bort allting, men ändå sjukt nära. För det handlar egentligen bara om månader innan allt på nåt sätt är över till vis del iallafall för över över kommer d nog aldrig vara förrän jag har fått ensam vårdnad om sonen. Sen kommer ju deras pappa alltid varanen del av deras liv vilket gör att han även kommer va en del av mitt liv, bara att jag slipper se o leva med denna skit mer!

...är det som råder nu. Lite läskigt vad dåligt vårt förhållande är nu. Jag har inte tagit upp vad jag tycker om långhelgens alkoholkonsumtion fastän det bubblar av ilska i mig. Min man vågar knappt öppna munnen till mig för han vet att om han undrar varför jag är så tyst och inte säger något så kommer hans mängd öl i helgen upp. Därför så är det total tystnad mellan oss nu. Det enda som sägs är det nödvändiga för att dagen ska fungera, bara korta meningar med enkla ja eller nej svar. Känns konstigt att leva i samma hus som någon man inte ens kommunicerar med. Vårt äktenskap är utom all räddning känns det som.

visst ska man ”ta över” när den sjuke inte orkar och det har jag gjort åtskilliga gånger. Det jag menar är att finns inte viljan där till 200 % då går det inte hur mycket jag än försöker

och stark ! Dina barn har en fantastisk mamma ?

Tack snälla ni för de stärkande orden!
Jag flippade i onsdags efter ännu en kvälls fylla o sa rakt ut att jag är trött på detta o vill inte leva med en j-vek som väljer att supa bort sin familj.
Efter d har vi haft underbara dagar då jag faktiskt bara tillåtit mig att få njuta av lugnet o en trevlig man trots att jag såklart gett lite småpikar, för att han inte ska glömma att jag är helt medveten om vad jag skrivit o sagt.

Idag när han kom hem syntes d att han druckit redan innan han satte sig på cykel hem eller stannat påväxten hem nånstans. Men han blev arg o menade på att jag bara bedömer hela tiden. Men nä, han måste börja ta antabus annars är d kört....jag vill va med honommen då är d helt slut med alkohol. Nja, så långt fick han se om han gick.
Så snabbt o gjort, jag la en intresseanmälan på en stor 1.a jag hittat så får vi se hur d går med den. Inflyttning är mitten av augusti så d kan bli lite körigt för mig då jag även ska föda barn typ d datumet men d ordnar sig väl d med antar jag som allt annat isånafall. Vet ju inte ens om jag får den. Men planlösningsmässigt skulle d nog faktiskt funka för oss tre. Superstort förråd inne i lägenheten där sonen skulle kunna ha sitt krypin o så ett stort vardagsrum med en sovalkov för mig o bebis. Stort kök o ser ut som en hyfsad balkong ändå. Dyrt men jag tror vi klarar det med, bara vi slipper alkohol så klarar vi d mesta!

Håller med dig Nordäng, att efter ett tag så kan det vara läge att ta en paus i "kommunicerandet", – så kan det ju bli. Kanske ödsla sin energi på något meningsfullare?!
(I mitt fall så har jag en riktig energislukare till partner; han vill ha all uppmärksamhet, stå i centrum till varje pris! Men så är han kanske lite speciell...?!)

Funderar mycket över när ev insikt kan infinna sig.
Känns som den som är alkoholist är egoist. Min man var tidigare innan jag satte ner foten mån om mig att hur jag mådde var viktigt.
Nu handlar allt om honom, var på landet i helgen självklart kom frågan upp igen. Diskussion om att landet inköptes för restaurang o ta ett glas vin. Det har tyvärr inte varit måttligt där genom åren.
Om du är med då fungerar det, eller hur då ska jag ta över ansvaret. Känns som jag är den vuxna o han barnet.
Blir så trött på allt i bland.

Ptja, jag baserar det mest på mina egna problem; jag var tvungen att ta med min mamma till psykologen för att få medicin på den tiden då jag var sjuk - läkaren ville inte skriva ut något, och jag var för trött och trasig för att slåss. Bara steget att söka hjälp var närmast oöverstigligt för mig då. Mamma följde med och så det jag inte orkade; "vi har informerat oss, vi har försökt allt - min dotter är sjuk; ge henne medicin"

Men, som sagt, det var MIN situation. Alla är ju unika. Annars skulle det vara enkelt...