Senaste kommentarerna i forumet

Läs och lär så mycket du kan om alkoholism..Jag är själv nykter sedan snart 2,5 år sedan.. Det gäller för din dotter att vilja ta beslutet själv, inte för någon annans skull..Sätt gränser och tala om det för henne.Hon är ung och har alla möjligheter att lyckas..Ta hand om dig själv i första hand, hjälp dottern på rätt sätt. Känns något fel så är det fel..Menar att vissa missbrukare manipulerar omgivningen, framförallt onyktra.Styrkekram..

att ibland triggar den medberoendes vilja och entusiasm igång mer negativt än positivt .Hade jag kunnat lösa min mans problem så hade jag gjort det men det är bara han själv som kan. Jag har varit med hos dr, jag har ringt , mailat, skrivit och sökt hjälp. Nu har jag insett att det finns bara en som kan lösa detta problemet, det är han själv! Jag kan finnas där och stötta men viljan och tänket måste komma från honom

Tack miss lyckad.
Jag har gjort allt det där du skriver, kontaktat alkoholambulatoriet som det heter i Danmark och hon gick dit själv också och allt kändes bra ett par veckor, sedan började drickandet på nytt. Vi såg bara en utväg och det var att skicka henne till ett behandlingshem och där var hon i 7 veckor kan låta lite men det var en återfallsbehandling. Allt var frid och fröjd och hon har klarat sig fram till i tisdags då hon föll tillbaka igen. Nu är hon på psyk i Sverige och jag vet inte vad nästa steg blir, känner mig tom på något märkligt sätt .

skapa en slags mental gräns mellan er! Om han tror att hans problem är ok om inte du säger ifrån blir då HANS problem! Tror han vet din ståndpunkt i detta vid det här laget! Inget du skall behöva säga om och om igen! Vägra ta ansvar för hans drickande och vägra lägg energi på det! Bättre att ta ännu fler långa promenader! Motionerar själv som en smärre galning just nu! :-) Rensar bort dåligt humör, ledsna tankar, oro, man sorterar bättre mm!

stod du och fick dagen lite förstörd, planer gick i stöpet! Är ju ett av de mest smärtsamma momenten i dessa relationer! Man kan aldrig förlita sig på ord, löften, planer! Man får alltid ha en plan B och en ”nödutgång”! Var rädd om dig och hoppas du har andra vänner också! Kram

Säg åt människan att prova söka hjälp igen, följ med, och kräv Campral OCH Naltrexone.

..om du vill och orkar, alltså - jag tänker lite att för oss som inte är "den sjuka" Är det lättare att ställa den sortens krav...men du kan ju ha nått din egen botten.

Har fortfarande inte sagt något. Nu när jag läser kommentaren här Nordäng67 så känns det rätt det du skriver. Varför lägga ner energi på bråk? Samtidigt tänker jag att han kanske tänker att allt är ok eftersom jag inget säger? Att han kan fortsätta som han gör och att han är bra på att smyga så jag inte märker något? Idag tog jag med mina hundar och gick en låååång promenad i det härliga vädret och rensade ur tankarna en hel del. Kan inte ens gråta längre, känner mig bara tom. Ibland hoppas jag på en lösning men för det mesta är jag rätt beslutsam över att lämna när barnen är i trygg hamn någon annanstans. Men det är jobbigt att gå runt och vara irriterad. Han känner av det och jag är ganska kort i tonen, men han vågar inte fråga vad som är fel för då vet han vad han får höra, så han låtsas som om allt är som det ska. Vi åt precis kvällsmat. Då drack han cola till maten. Det har knappt aldrig hänt. Var på väg att ge en bitsk kommentar men höll emot. Vet ju att hans öl är slut så det var väl cola eller grogg han kunde välja på.

otaliga gånger . Två gånger varit på avgiftning i 3 dagar åt gången. Båda gångerna blivit utskriven utan några mediciner !! Det är ju så här knepigt: Kommun (soc )har ansvar för vidarebehandling efter avgiftning och samarbetet mellan kommun och landsting i vårt län verkar obefintlig .... Första gången var det bestämt att han skulle gå en 4 veckors rehab i kommunens regi . Första dagen vi kom dit, jag följde med, så fanns där inte en människa. Efter 10 minuters väntan så ringde han upp ” terapeuten” : Oj har du inte fått reda på att vi är på annan ort , 1 mil bort !! Det kan räcka för att fälla vem som ! Han gick i tre veckor , jag har aldrig sett honom så knäckt någon gång..... Sitta 8 timmar om dagen i grupp och älta sina problem ... inget som passade honom ( trolig ADHD, ej utredd) Andra gången skulle handläggaren ringa dagen efter han kom hem, hon har inte ringt ännu ,10 månader sen ......
Han har provat KBT hos två olika terapeuter, AA, osv .... Det är svårt att hitta rätt hjälp på en mindre ort, för det som funkar för en funkar kanske inte för en annan.

tycker du skall tänka lite egoistiskt när det gäller samtal mm! Vinner du något på det? Är det bra för din självkänsla och självrespekt att säga ifrån? Eller slukar det bara ännu mer av din energi? Själv tystnade jag efterhand! Ledde absolut inte till något! Hade sagt vad jag tyckte så många gånger utan resultat! Beror också lite på vad du har för tankar om framtiden! Vet du inom dig att du skall lämna när det funkar med barnen? Varför slösa energi på att prata om hans problem! Kan han ta hand om själv! Just nu går hans peoblem ut över dig men det kommer andra tider! Och mest energi tycker jag nästan de där bråken och diskussioner tog! Så frustrerande när de aldrig gav förändring och gensvar! Hoppas du däremot fortfarande på en lösning mellan er kanske det är värt att försöka ha bra dialoger när han är nykter!

Det bästa är att ta dom när dom är nybakis och lagom ångerfulla ( om dom nu någonsin är det...)!

Den där "P" verkar vara den som är svår...!

Men hur tänker man så länge? Jag hade bestämt mig för att prata med honom om helgen idag, men jag fegade ur. I och för sig är inte dagen slut än. Ska jag bara bita ihop och vara tyst nu och strunta i honom fastän det är svårt? Eller ska jag säga vad jag tycker om helgens drickande nu när han fortfarande är nykter? Blir det värre då? Åh vad villrådig jag är!

...så var jag direkt chockad över att ingen av dem erbjöds Naltrexone eller Vivitrol. Visst, jag begriper att inte ens det är 100% och att man inte kan sätta all sin tilltro till mediciner - men att inte ens försöka?!
De bara tog in dem och skeppade ut dem. Upprörande, tycker jag.

Om min pojkvän äntligen vågade be om hjälp så skulle jag verkligen SLÅ (trots att det är både fel och olagligt) den läkare som INTE föreslog medicin...

Men...om din karl VILL sluta/dra ner/vad han nu vill...har han samma problem som min; att han helt enkelt inte kan erkänna för en utomstående att han HAR problem, eller? :/

Det är fasen synd om oss, allihopa...

Precis som en alkoholist måste jobba med sina saker måste medberoende göra samma saker.

Skulle en alkoholist bara supa och klaga på hur svårt allt är sker ingen större förändring i positiv riktning. Det gäller att ta tuffa beslut, utvecklas som människa och våga ta steg in i det okända. Det gäller både alkoholister och medberoende anhöriga.

Sen behöver alla kräka av sig ibland men gör man sedan ingen aktiv handling efteråt så kommer det hamsterhjulet snurra på i evighet.

Välkommen! Usch vad jobbigt när barnen mår dåligt..Tänker att det borde gå att kontakta dotterns arbete om hon har det eller socialtjänsten i Danmark? Det låter som hon behöver behandlingshem. Jag har också barn, ett av dom var illa ute men det löste sig..Jag satte ner foten och sa att hos mig fick hon inte missbruka..Hon fick inga pengar av mig och ingen skjuts..Hade det krävts så hade jag följt med henne till vilka instanser som helst som kunde hjälpt oss..Kolla upp vad som finns i dotterns hemkommun..Styrkekram

Men hur som helst..Jag försökte leva med exet som höll sig nykter flera månader..Enligt sig själv nästan ett år..Han tog skärmberoende i stället..Satt alltid framför datorn..Ingen bearbetning på sitt beroende..Trodde sen att han kunde dricka socialt..Då fick jag nog..Att leva med en nykter alkoholist är säkert inte så svårt om den numera nyktra inte tar annat missbruk istället. Och har viljan att förstå sitt tidigare drickande..Även hur mycket det har skadat anhöriga, och be om förlåtelse för det och gottgöra det han kan..För sin egen och andras skull..

Jag är en nykter alkoholist som lämnat en man med stora alkoholproblem. Jag har alltså fått a-problem dom senaste åren av förhållandet..Tidigare tillhörde jag dom anhöriga till missbrukare..Det är svårt att leva som anhörig.Man bestämmer ju inte själv över drickandet..Det gör enbart den som dricker..Varje ljud och känsla registreras..Öppnade hen en ölburk, var det ljudet av vin som hälldes upp? Luktar hen alkohol? Talar hen sluddrigt? Är det en ovanlig glans i ögonen..Man förstår ju att det tar enorm kraft och energi,att kolla och försöka kontrollera allt..Kraft som egentligen borde användas till sig själv och sina nära..Ofta slösar vi bort massor av år på en djävulsdans som vi inte har en chans att klara av..Ge beslutet till den som dricker..Vill han/hon sluta, så fram med bevis..Låt dom ta kontakter som krävs..Kan man skaffa alkohol så kan man ringa efter hjälp mot alkoholproblem..Jag vet att det är tufft, men när en anhörig sätter ner foten ordentligt så brukar det hända saker för alla runtomkring..Styrka och kraft önskar jag er..

Han dricker väl som vanligt när han är ledig.
Jag vet inte längre. Är bara trött ledsen och uppgiven. Om jag hade haft ett tryggt socialt kontaktnät och jobb. Då hade jag inte tvekat. Svårt att tänka klart och förnuftigt. Är väldigt trött på det här bara.

är bäst för ens barn är det som är bäst för en själv i längden! Vilken fin mamma du är! ❤️ Kan varmt rekommendera att gå i egen terapi! Se den här tiden innan barnen flugit ut som en tid då du kan ägna dig lite åt dig själv, stärka dig själv!

Jag vet varför jag är kvar. Jag har två vuxna barn som bor hemma. Jag kan inte lämna dem även om de i stort sett klarar sig själva. De skulle inte vilja flytta från sitt hem. De har inte så ont av sin pappas drickande då de inte sitter med oss längre. De bryr sig inte så mycket. Den store sonen letar lägenhet då han pluggar på högskolan nu. Den lille tar studenten nu i juni. Har jag tur så kommer han in på skola och behöver flytta hemifrån. Då könns det dom det är läge att ställa ultimatum och sticka. Men min yngsta son är väldigt känslig och skulle inte fixa om jag flyttade. Det kan jag inte göra mot honom. Mina barn betyder allt och går före mina egna känslor. Jag kommer nämligen flytta härifrån och hemåt när jag väl flyttar. Det är ca 8 mil. Eller om mina barn kommer läsa i samma stad kanske det blir dit jag flyttar. Men än är det inte dags. Tyvärr! Nej jag får ingen hjälp. Ibland skulle jag vilja prata med någon men vet inte vart jag ska vända mig. Jag vill inte gå i parterapi, för jag tror att min man skulle kunna få allt att bli mitt fel och det skulle jag inte kunna ta.

Helgen har varit hyfsad , just nu mår hans kropp så dåligt så han håller igen på drickandet, blev nog inte mer än ett par öl igår. Han säger att han måste sluta dricka men det känns mer som en inövad replik än som hans sanning. I fredags hadehan sån abstinens att han grät. Vad känner jag? Vet ärligt talat inte . Det är klart det är synd om honom när han mår så dåligt men det hade jag tyckt om vem som helst... Igår såg jag en glimt av mannen jag älskar men räcker en glimt då och då ? Varför stannar jag? Jag försöker släppa kontrollen bit för bit och försöker göra egna saker utan honom men medberoendet sitter djupt !! Tack alla här för att ni finns och delar med er, det blir så mycket lättare då !

Jag hade nog tänkt att det skulle bli en ny tråd men lyckades skriva i din tråd. Nu har jag lagt int det som en ny och hoppas att det funkar.

Vet inte om det är okey att vi som sitter på andra sidan som alkoholister ska skriva här. Ger kanske inte så mycket. Men går in här och läser ibland och jag lider med er. Hade en pappa som va alkoholist och som jag växte upp med.Mamma lämnade honom när jag var liten men va hos honom ca varannan helg (lite mer) och när det var semester. Va nog inget lätt beslut (3 små barn) för mamma .Och om de va rätt eller fel,Vem vet? Man kan bara göra sitt bästa. Vare sig så har ingen rätt och döma vilket beslut man än tar eller hur lång tid de än tar. Ibland är tiden nyckeln till allt.Och om de finns barn inblandat så finns det så många andra aspekter som avgör. Det blir svårare eller lättare ! Men jag hoppas du hittar din väg. För din "väg" är den enda som räknas just nu..

Lycka till med allt..!

och känner igen mig i hur jag hade det och hur jag reagerade och kände! Har du funderat över vad som gör att du stannar kvar? Hoppas du på att allt ska bli bra och att han skall sluta dricka? Det gjorde jag! Slutade aldrig att hoppas och förlät och förlät! Saker som gjordes och saker som sades! Sånt man aldrig trott man skulle förlåta! Blir en ond cirkel eftersom man blir så utmattad att man till slut tappar kontrollen över sig själv! Får du proffessionell hjälp för egen del? Kan du bo någon annanstans ett tag och få andas och tänka? Kram

Som betyder flera dagar på raken med fylla. Ikväll är jag riktigt ledsen och såååå trött på allt vad alkohol innebär. När det ”bara” dricks öl brukar han vara lite vettigare men den här helgen har även groggen fått komma in. Mest för att hans öl var slut på torsdagen och då det var en röd dag kom han inte åt några öl på systemet. Hoppades på en lugn kväll men icke sa nicke. 35 minuter var jag borta på en joggingtur och när jag kommer hem är han ganska onykter. Fattade inte först men insåg sedan att han varit i spritskåpet. Dessutom blev det väl hetsdrickande så han kunde dölja spåren innan jag var tillbaka. Som om jag inte skulle märka att han var full..... Detta var fjärde kvällen på raken. Sitter här och är bara så ledsen, tårarna bränner bakom ögonlocken. Har inte brytt mig om hans drickande, inte sagt något till honom på flera veckor, men snart kommer en urladdning från min sida. Han lyssnar men svarar inte och sedan går han och säger inget mer om detta. Jag kommer ingen vart med honom. Hörde från en kompis som har en man som jobbar på samma jobb som min man att han varit tjurig och otrevlig mot folk på jobbet. Detta är väldigt ovanligt, så han kanske hör mig men inte kan hantera det. Vem vet? Älskar egentligen att vara ledig men detta förstör allt. God natt alla kämpar där ute!