Senaste kommentarerna i forumet

Hej
Min enda rekommendation är att du avslutar relationen innan du blir helt knäckt. I all välmening.

Är ihop med en kille som jag misstänker är pågång att få återfall, eller har fått återfall. Han är helt fantastisk förutom nu när han dricker. Han får för sig saker så som att jag är med andra killar, han förminskar mig och min personlighet, kan vara hur jag skrattar eller liknande. Allt är mitt fel osv. Sen kommer oftast samvetet när han nyktrat till. Han har haft problem förut men varit stabil fram tills nu. Jag vill vara prata av mig då jag inte vill prata med vänner/familj om det, kanske få nå råd eller så. Jag vet inte, känner mig ledsen.

@Alexxx
Men du barnen kan inte vara i detta, vad är det som gör att du inte löst boende?
Jag tog först en andra hands via blocket osv -kan det vara en lösning

Det är svårt det där. Hur vet du att han mår dåligt eller har blivit sämre ? I vilket sammanhang har ni pratat om 12 stegs programmet?
Att inte prata alls är väl det som är sämst, så jättebra att du tänker lyfta det på något sätt. Problemet kan vara att din pappa förnekar problemet och ju mer du försöker desto större blir förnekelsen.
Du kommer säkert få massa tips här men det som brukar vara ledorden är , gör det med kärlek och döm inte .
Säg hur du ser på det ur ditt perspektiv och att du vill stötta om han vill ha stöttning .
Du kan också ge tips på litteratur och poddar , ex missbrukspodden . Ge honom lite verktyg till att börja fundera på hur han vill leva.
Om han känner sig ensam kan du erbjuda mera kontakt om han är nykter och vill satsa på livet och framtiden.
Kram

Reflekterar över att det är 1 år sedan jag började skriva här....
Och läget är oförändrat.

Tack @has för din fråga hur det går. Det är fint att någon frågar.
Värmer.
Har inte haft ork att skriva något på ett tag. Helt slut.
Hur ska det kunna bli någon ändring?!
Jag kan inte se någon ljusning just nu.
Mannen har druckit flera ggr efter de två troliga veckorna med uppehåll, igår o idag tydligt. Efter jobbet. Alltid efter jobbet, sköter sig där.
Inga synliga ölburkar. Varken fulla eller tomma. Det jagar mig att jag inte vet var han har dem numera. Känner att den lilla koll/kontroll jag hade har försvunnit.
Men jag lurar mig själv. För vad gör det för skillnad om jag kan räkna till 4, 5 eller 8 bukar?

Det bara rullar på. En dag, en vecka, en månad - ett år!
Det är så sorgligt.
Känner mig svag som inte tar tag i något o skapar någon slags förändring.
Hur länge kan man säga att man är för trött eg, utan att göra något åt det?
Men orkar inte nu (heller).

Tack för era svar. Tack @has för träffsäkra och trösterika ord! Jag ser på det som du, att personens hjärna blir kidnappad varpå det tydligen är omöjligt att sluta dricka. Det är den där kidnappningen jag är rädd ska inträffa. Det gick bra kvällen jag skrev inlägget - det stannade vid det dygnet. Ikväll är det igång igen, på en oroande hög nivå. Det är mannens vän, som är bekant med problematiken bakåt, som satt sig att supa med honom. Det handlar ju om vuxna människor där var och en ansvarar för sitt, men jag har ändå lust att avsluta kontakten med en sån.. Nu slog det mig att den vännen kanske inte alls är vad kvällen innehållit. En ursäkt att gå ut. En lögn helt enkelt. Inte osannolikt. I övermorgon vet jag om kidnappning skett eller ej.
Ang. frågor om mitt liv och min tillvaro: Det här vill jag inte ha. Inte i mitt hem, inte bland mina barn. Och jag har försökt hitta annat boende till oss utan framgång. Det är frustrerande.

Min pappa är alkoholist och har varit det i minst 10 år. Nuförtiden påverkar det mig inte mycket då vi inte bor tillsammans och ses ganska sällan, alltid på mitt initiativ. Han har aldrig varit aggressiv, elak eller läskig, och han har minimerat hur mycket hans drickande går ut över mig. Vi pratar ALDRIG om det här, känns extremt tabubelagt, och vi är faktiskt inte så nära nuförtiden. Jag trodde att han mådde bättre men har fått reda på att det snarare är värre, och känner att jag måste våga prata med honom. Vilken hjälp kan man få som alkoholist? Han är anti 12 stegsprogrammet och jag vet ingen annan hjälp som man kan få. Vad är första steget jag kan ta? Finns det nån i liknande situation som vill berätta?

@Tröttiz jag tar bara sats! Jag vet att jag måste framåt nu.
Kram ❤️

@Kärringen
Trist att du stampar på stället vad det verkar.
KRAM!

Jag försöker ju tänka att ju tyngre det är nu , desto bättre för då kanske man är försiktigare framöver ❤️
Synd du inte kan trolla för då hade du fått trolla för mig med 😅

Har gått ett år nu och hade nog förväntat mej att komma längre i sorgearbetet. Kanske lite bättre då jag på riktigt kan glömma mitt mående stundvis men fortfarande periodvis mörkt, tungt och ensamt. Har inte gett upp, ska hitta mej själv igen och må bra igen utan något destruktivt förhållande. Min psykolog sa sist att hon inte kan trolla 😂 inte jag heller 😂 synd… ❤️

@Sårad... tack som frågar ❤️
Har varit på livstegen o läst min livsberättelse, det var tufft, livet har inte varit så positivt. Men nu ska jag vända detta!
Hur är det själv? ❤️

Hur har du det? ❤️

Jag tänker att det är bra att han hämtar o lämnar dem o du möter honom o ser så allt är ok.
Ett par timmar för fika mm.

I en väns fall fanns en överenskommelse om att kidsen ringde om de blev oroliga.

Rattlås kan också vara bra.

*alkoholkonsumtion under de senaste 4 veckorna.

Hej @Euology! Så himla bra att du kämpat dig fram till detta - för dig och dina barn (och barnens pappa, då han ju förhoppningsvis får möjligheten att välja annorlunda)❤️

Blodprov tror jag visar alkoholkonsumtion 4 veckor tillbaka i tiden. Min mans behandlare lyfte också att det finns alkomätare man kan blåsa i som kopplas till en app för avläsning så man kan påvisa nykterhet/påverkan i realtid.

Känns som att du skulle behöva få råd från tex beroendeenheten eller något sånt kring vad som är rimligt att kräva? Jag skulle i alla fall ha känt att jag skulle behövt veta ”hur man brukar göra” för att det skulle kännas tryggare för mig.

Förstår att det måste vara skittufft!

Hej! Utredningen är nu färdig och vi har fått den skriftligt förra veckan . I den står det att barnen inte ska bo med honom vid en eventuell separation utan att min sambo/snart ex måste bevisa sin nykterhet för mig under en längre period innan jag ska behöva lämna barnen till honom efter separationen. Känns så skönt att jag har socialtjänsten i ryggen! Han är förstås panikslagen nu och ska göra allt för att bli nykter. Har kontaktat sjukvården för att få behandling.

Hur länge tänker ni att det är rimligt att kräva att han ska visa på framsteg/nykterhet innan man vågar låta honom ha barnen? Hur kan man garantera att man är nykter? Han säger att han ska lämna blodprov för att bevisa. Kan man lita 100 % på det?

Ja du får fokusera på att hitta en lösning.

Och helt undvika bråk och alkohol i barnens närhet fram tills dess.

Han får dricka utanför hemmet.
Önskar dig lycka till, var rädd om dig och framförallt barnen ❤️

@bella70 Bostaden vi bor i är mitt namn och min "bostadsrätt" och han borde flytta ut, vilket kan bli svårt...

Du ordnar ett boende och säger att du vill separera.

Backa vid ev konflikt så att ni inte bråkar inför kidsen.

Tack för era svar! Det känns som om jag står inför en avgörande punkt i mitt liv. Samtidigt vet jag att jag stått här så många gånger förr och misslyckats med att lämna. Jag har tänkt att jag inte orkar just nu, jag har sett hans fina sidor igen. Vi har gått i flera parterapier där vi mött varandra på djupet och fått förståelse. Men jag kommer alltid tillbaka till samma fråga. Han har skuldbelagt mig för att alltid hota med skilsmässa och han har rätt i att det inte rätt mot honom eller mot mig. Men tanken finns alltid med mig, när vi planerar vår framtid, tänker på sparkonton eller på att flytta. Jag känner mig så tudelar då jag själv hoppar från att vilja skiljas till att skaffa egnahemshus. Just nu känner han att jag vill bort, och han är arg för vårt senaste gräl (som först handlade om att jag inte ville att han skulle ta en kompis till oss när barnen sov för att dricka och göra musik). Han tyckte att jag var helt galen. Sen sa vi båda fula saker och jag sa att det räcker nu på skarpen då han skrek hotfullt åt vår son då sonen kastade en boll på honom. Nu behandlar han mig med tystnad och låter det gå ut över barnen. Han ska bort flera dagar nu vilken ger mig avstånd och tid att samla mod. Så jag behöver all pepp av er för att våga göra det här. Hur gör man upp en skilsmässoplan t.ex. så att allt inte bara slutar i att vi skriker åt varandra inför barnen?

Hej! Jag har en 60-årig mamma som är alkoholist. Jag visste inte hur illa det var förens ca 6 månader sedan då jag hittade henne på golvet hemma och fick ringa ambulans. Sedan dess har det kommit fram hur illa det är och hon började gå hos AA och fick antabus. Inget av det har direkt hjälpt då hon är tillbaka i gamla spår igen.

Både under påsken och på valborg skulle vi ses, men hon blev full innan vi skulle ses båda gångerna. Vi försöker att vara hårda och inte träffas när hon har druckit, men på valborg sa hon inget utan vi dök upp där alla syskon och märkte direkt att hon var full. Sen blir det långa samtal där hon tycker att allt är hemskt och hon har ingen och ingenting (känns extra "kul" att höra när man sitter där och stöttar). Sedan dess har jag fått henne att ringa SOC för att få hjälp igen, eftersom hon berättat att hon kan dricka på antabus också.

Jag undrar egentligen bara om det finns fler här med liknande erfarenheter så det kan kännas mindre ensamt. Jag har pratat med en psykolog i ett halvår som jag pratat mycket med om att inte ta på sig ansvaret, utan man måste dra en gräns i hur mycket hjälp man kan ge. T.ex. skicka telefonnummer eller länkar. Allt för att man själv inte ska gå sönder i detta.

Finns det fler där ute med en förälder i liknande situation? Utbyter gärna stöd och tankar.

Ville bara säga att jag har en mamma i väldigt lik situation och man kan hjälpa men det finns också gränser man själv måste ha. Jag har pratat med en psykolog i ett halvår nu som hjälpt mig att fokusera på att inte ta på sig ansvaret för dem själv. Du kan t.ex. skicka telefonnummer till beroendemottagning eller hemsidor där hon kan söka hjälp, men hon måste själv vilja ändra sig. Det är så himla lätt att säga såklart, men försök verkligen att sätta en medveten gräns i hur mycket ansvar du ska ta. Orosanmälan kanske är det sista steget du kan göra till exempel.

Om det hjälper att veta så lyckades jag övertala min mamma att själv ringa soc här om dagen. Det kanske kan vara något!

@amajan vad fint att du stöttar din bror i det här.
Du skriver att han har ropat på hjälp. Har han han uttryckt något kring vilken slags hjälp han skulle vilja ha?
Det kan såklart vara svårt att veta hur man ska stötta och man möts inte sällan av motstånd, men det kan också finnas stunder när ens närstående är mer motiverad. Hur är det för din bror? Kan han själv se några fördelar med att förändra drickandet?

Jättebra att du tipsade om Alkoholhjälpen. Han kan också ringa oss, om det skulle vara hjälpsamt att få prata med en rådgivare. Det är helt anonymt och kan vara en bra start för många.

Ta hand om dig!

Jenny, rådgivare på Alkoholhjälpen

@majsan du ska inte vara rädd för att lämna. Du ska vara rädd för att stanna, och slösa bort ditt liv på någon som långsamt super ihjäl sig och förstör sitt, ditt och era barns liv. Jag är ledsen om det låter hårt, men inget gott har någonsin kommit ur en relation där alkoholism är inblandad och den sätter tyvärr djupa spår hos alla. Tänk på era minderåriga barn och rädda dem från detta liv, det är ditt ansvar som frisk förälder. Jag som just fått veta att jag har en neurologisk sjukdom har nu ännu mindre till övers för alkoholisterna än vad jag hade tidigare. Fokusera på DIG och barnen. Han är vuxen och får ta hand om sig själv. Massor av kramar ❤️