Senaste kommentarerna i forumet

Jag vet inte ens om folk läser - det spelar egentligen ingen roll; jag känner mig typ "bättre" bara av att skriva av mig lite...

Igår betalade jag tull för ett utlandspaket. Jag vet inte om det betyder att varan ifråga klarat sig GENOM tullen eller inte.

Dock hade vi en bra dag, tycker jag; 17 dagar nykter, duschade, bastade, hade sex (två gånger!!!) tittade på film medan jag gav honom ryggmassage, och sov.

Tyvärr vaknade han ändå runt 2 - sömnen är liksom inte återställd. Han säger att han "alltid" haft sömnsvårigheter, och att en del av vardagsdrickandet har varit just för att kunna somna. Jag tror honom, med tanke på hans konstanta rastlöshet, och jag vet att många missbrukare pekar på just sömnsvårigheter - och det här med att han beskriver att han blir LUGN och avslappnad av att dricka.

I helgen kommer jag vara på annan ort - han har redan bestämt att han ska till de sunkiga alkis-kompisarna och supa.
Jag sa ok - bara för att han ska slippa ljuga för mig. Han skulle ju dricka oavsett, men jag tänker att om jag säger att det är ok, så dels slipper han ljuga, dels så kanske han börjar känna att han KAN prata med mig om det här - och dels så slipper jag sitta och vara hysterisk hela helgen.

Men likförbannat hoppas jag att tullen är ok, och att posten kommer innan fredag...blä!

Vi kan gunga här tillsammans ☺ vilket härligt uttryck. Jag det är sant den dagen man söker hjälp är man stark..man vill ha en förändring . Förstår att helvetet måste ta slut. Jag tar dina ord med mig och kommer självklart berätta hur det går för mig. Kram och tack

Det värmer och stärker att höra från dig!

av många fördelar med att skriva här! När man läser sin egen tråd ser man sig själv lite utifrån! Som du säger lätt är det inte men man har faktiskt makten över sitt eget liv! Även om det inte alltid känns så! Du undra vem du är! För mig, som läser dina inlägg, är du en klok, reflekterande, klarsynt och stark människa! Det är så jag uppfattar dig!

Jag vågar inte lämna då jag är helt säker på att han kommer att få ha henne ensam. Han kommer ju aldrig gå med på att jag har henne på heltid. Och jag vägrar låta henne vara ensam med honom för han skulle aldrig hållt sig nykter. Möjligtvis första helgen men inte sen.

Lämna honom. Ditt barn ska inte behöva växa upp med det där. Du ska inte behöva leva med det där. Han kanske vaknar upp då och blir nykter. Eller så fortsätter han sitt destruktiva leverne och då mår du och lillan bättre på eget håll. Kram!

Jag ser vad du skriver om att jag är stark och klok. Jag blir glad för att någon tycker det. :) Sen tänker jag att vi ALLA här är både starka och kloka. Vi är starka för vi ägnar oss åt att försöka förändra något. En relation, en annan person men mest oss själva. Vi ser oss inte som offer som bara flyter med, vi vill ju en förändring. Det är starkt! Vi är kloka som sökt oss till det här forumet. Förmodligen har vi läst på massa sajter om alkoholism, alkohol och medberoende. Vi delar med oss och tar till oss av andras erfarenheter, vi blir bara klokare och klokare.
Man kan vara stark och klok i grunden, men alla har sämre stunder då styrkan och klokheten är svagare. När man är trött, hungrig, ledsen, besviken, arg. Det är helt ok. För det går över, blir bättre. Och eftersom vi är starka och kloka så söker vi hjälp när vi är svaga, och kunskap när vi inte vet. Alla vi här känner någon som försöker lösa sina problem på ett annat sätt, eller hur?
Idag har jag en bra dag. Kanske du Linda har en annan sorts dag, eller vecka. Nästa vecka är det kanske min tur, och du har det bättre. Det går upp och ner, men vi kan gunga här tillsammans.
Skriv och berätta hur det går! Kram.

Jag har inte varit så aktiv på detta forum. Men detta forum har hjälpt mig väldigt mycket.
Jag tycker att det är en bra ide att du skriver av dig dina inre känslor och tankar, det är ett sätt att läka sig själv.

Så sjukt jobbig situation, det finns inga enkla svar. Men vi här på forumet stöttar dig oavsett de val du gör, för vad det nu kan vara värt.

Du är modig, stark, förnuftig och målmedveten -du vet du inte vill fortsätta ha det som nu- och tids nog när du är mogen för beslut och har ork att verkställa dem kommer bitarna att falla på plats. Och sen efter ett tag undrar du säkert varför det kunde kännas så svårt, sen när ändringen väl är genomförd. Så kämpa på, det kommer gå bra och en bättre och klokare mamma kan din son inte önska sig. Han kanske pratar på förskolan, och ja det kanske kommer konsekvenser om nån gör en orosanmälan. Men kanske det inte är en dålig sak? Kanske tvingar det pappan att fatta det är allvar nu?

Tack för dina ord o svar! Blir tårfylld av att läsa det, men det känns bra...bra att veta att jag gjort o gör iallafall lite rätt i denna sjukt jobbiga stund.
Rädslan som uppstod när jag skickade meddelandet har lagt sig till att jag på nåt sätt vill klappa mig själv på axeln o känner att d är faktiskt sonen o jag mot världen. Han ska ha ett bra o lugnt liv där iallafall han kan lita på att JAG finns o kommer alltid finnas där för honom oavsett vad.
Jag vet ärligt talat inte vad som är nästa steg. Än så länge har jag bestämt mig för att efter jobbet göra en bra EM med sonen ute, vad som händer när pappan i familjen kommer hem...ingen aning, står lite handfallen i hur det kommer gå. Kommer sonen klara av att möta honom, kommer sambon prata med oss överhuvudtaget eller kommer han ignorera allt som alltid? Ska vi stanna hemma eller ska vi åka till kompisen ikväll igen?
Allt är just nu ett virrvarr i mitt huvud. Det jag dock vet är att denna gång är det verkligen som jag skriver. Jag har kollat på lägenheter sen ett par veckor tillbaka o kommer att försöka leta mer aktivt nu. Dock måste hus o sånt fixas innan vi/jag kan flytta o ha råd med en lägenhet överhuvudtaget. Att bo hos min kompis är för kortsiktigt. Mina föräldrar o syster vet inte ens om att han börjat dricka än o så länge jag inte har en ordentligt plan fastställd är d inget jag vill ta upp med dom. Det kommer bara göra allt 1000 ggr värre då de förstorar upp saker nåt så fruktansvärt onödigt o stjälper mer än stöttar.

Lämna honom nu mitt råd.

Så svårt du har haft det och har det just nu. Du har länge jobbat för att det ska bli bättre och du har verkligen försökt på olika sätt och ändå har din partners drickande fått allt värre konsekvenser. Så modigt och ansvarsfullt av dig att lämna situationen som uppstod igår.

Att vilja skydda är en stark instinkt och kan vara svår att förstå. Vem ska skyddas och hur? Att höra sitt barns upplevelser så tydligt som du gjorde: "Min pappa slog min mamma idag" torde sannolikt vara hjärtslitande. Att du står ut med att höra det, inte filtrera, utan bekräfta ditt barns perspektiv och sanningen är avgörande hjälp för ditt barn. Du är rädd för vad han ska säga samtidigt som hans möjligheter att få berätta är hans sätt att bearbeta. Precis som du gör här.

Du har fått många bra svar här och du vill inte åka tillbaka till barnets pappa nu. Bra. Vad tror du att du behöver fokusera på den närmsta tiden? Vem kan du få stöd av (privat & proffesionellt) och hur kan du fortsatt orka vara den ansvarsfulla och modiga förälder du är?

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Skrev ett superlångt sms till honom nu på
Morgonen, ville få ur mig allt som jag vet att jag annars inte vågar eller för delen kommer att få möjlighet att säga till honom för att han aldrig lyssnar när just ämnet alkohol kommer upp. Känner mig nervös, ledsen och vet såklart vad svaret blir att jag kan ta mitt pick o pack o dra åt h-vete med allt vad jag innebär eftersom jag överdriver så fruktansvärt mkt då han skärpt sig och att det alltid är samma sak med mig. När han är nykter är allt bra, så fort alkoholen kommer fram så tjafsar JAG! För han gör ju ingenting. Nä, tills jag råkar säga fel ord och inte orkar hålla tyst mer då tar d hus i helvete istället. Annars fyller han sig själv fruktansvärt bra och sitter därnere o är dyngfull ringandes till halva Europa. Däckar på soffan o sen är allt normalt igen morgonen efter....

Eftersom han har barnen, måste han söka hjälp. Det finns inget annat alt.

Hej! Har inte skrivit på väldigt länge...
Lömnade ju min sambo för ca 3 år sedan nu, mkt pga av alkoholen men även annat, (se min tråd).
Vi jag nu delad vårdnad (varannan vecka) och allt har varit hyfsat lugnt i ganska många månader (när han haft barnen, när han inte haft dem vet jag inte och har försökt att inte bry mig). Men senaste 3 månaderna har han haft återfall och jag har varit tvungen att hämta barnen (nu 8 o 10 år) vid ett antal tillfällen.
Fick hämta dem senast häromdagen igen... så less på detta! Är arg och irriterad för att han utsätter barnen för detta, de blir så ledsna. Samtidigt tycker del av mig oxå lite synd om honom, vilket jag vet är helt knäppt, men är väl del av medberoende som inte är helt borta...
Känner mig nu helt villrådig hur jag ska göra med barnen!?
Har lust att säga han inte får ha dem tills han sökt hjälp igen/lagt in sig någonstans. Samtidigt kommer det ju ändå inte leda någonvart ifall han inte är mottaglig för hjälp. Samt att barnen vill ju trots allt träffa sin pappa. Hur har nu andra gjort som varit i liknande situationer?

Tack för dina ord! ❤️

Vi får stanna hos min vän till efter helgen iallafall om vi vill...just nu vet jag ingenting o den känslan är sjukt jobbigt. Eller jo, d jag vet är att jag vill inte tillbaka dit om jag vet att alkoholen finns där....jag vill inte leva så längre, jag klarar inte av att vara mamma eller människa längre då! D sista sonen sa innan han somnade va, min pappa slog min mamma idag! Hur ska jag kunna lämna honom till förskolan imorn? Kommer han berätta d här då? Vad kommer dom säga o hur kommer dom reagera? Kommer jag klara d o samtidigt jobba på en full dag som att ingenting har hänt? Hur ska jag göra?

Ja, jag frågade om d förra gången....men då ville hon inte skriva ut båda! OM d blir aktuellt denna gång så får han ta allt o d tjatas fram tills d blir så! För som du säger suget d finns oavsett antabus eller ej o d märktes stundtals, tror d va d som gjorde att han gav upp o började igen faktiskt...

Jamen fy Nykteristen, sådär kan du inte ha det! Och inte sonen och bebin sen heller!

Åk inte hem på några dagar är mitt råd, jag har varit där du är, och kan bara säga av erfarenhet att det blev ännu värre när jag övertalades att åka hem. Kan du låta bli att helt ta kontakt med honom några dagar och bo hos någon så länge? Låt honom på riktigt nyktra i och börja undra vad som hände, vart ni tog vägen. Berätta för allt inte var ni är om du ändå vill ha nån kontakt. Men vänta med kontakten tills du kan vara säker han är nykter, du vet det inte är nån ide att ens försöka prata med ”den onda fulla halvan” av din man för han kommer tycka det var du som ställde till det, du som överreagerar och du som valde att åka hemifrån av någon konstig anledning han inte ens minns.

Så snälla du håll er borta hemifrån nu, håll er i säkerhet! Träffa honom om nån dag på allmän plats så du inte är ensam med honom när det kommit att bli dags att prata allvar om er framtid, du kan inte fortsätta under domhär förutsättningarna att bo ihop med honom! Tror du att du får honom att flytta ut eller finns det nåt boende du fort kan flytta till själv? Du behöver nog distans och ro just nu, inte våld och anklagelser! För det som hände var verkligen inte ditt fel!

Stor kram till dig vännen ?

Men OM han går med på Antabus (OM, alltså) kan ni inte fråga om det går att kombinera med Campral? Det är ju några på beroende-sidan som tar det och tycker att det hjälper. Antabus är ju bara "avskräckande" - Campral är designad för att ta udden av suget (har jag fattat det som, i alla fall)

Intressant att följa sin egen tråd bakåt i tiden, och se sig själv utifrån! Spontant undrar jag över vad den där människan, "Dionysa", eg håller på med,
Fattar hon inte!!?
Samtidigt vet jag ju att det inte är enkelt alls. Ett långt liv med en människa, att sedan skilja (på) sig, är som att falla ut i ett tomrum. Åtminstone till att börja med. Ibland har livet inget val.

Nä, denna gång accepterar jag inget sånt! Han får från idag välja oss eller alkoholen. Finns inget mellanläge. Har testat mellanläget igen o d går inte. Jag kan inte låta min älskade lilla son ha föräldrar som bråkar för att den ena föräldern prioriterar alkohol framför sin familj eller försöker kombinera det med familjelivet. Det går inte och hela jag ryser av bara ölburken och allt detta smygande som börjat nu igen. Vi har haft d så bra under Antabus-tiden o d är d som gäller annars skiter jag i det. Vi har Helle ringde skrivit några papper på det kommande barnet så än så länge är vårdnaden BaRA MIN, dock är han fader o d kommer han alltid vara oavsett vad

Nä, denna gång accepterar jag inget sånt! Han får från idag välja oss eller alkoholen. Finns inget mellanläge. Har testat mellanläget igen o d går inte. Jag kan inte låta min älskade lilla son ha föräldrar som bråkar för att den ena föräldern prioriterar alkohol framför sin familj eller försöker kombinera det med familjelivet. Det går inte och hela jag ryser av bara ölburken och allt detta smygande som börjat nu igen. Vi har haft d så bra under Antabus-tiden o d är d som gäller annars skiter jag i det. Vi har Helle ringde skrivit några papper på det kommande barnet så än så länge är vårdnaden BaRA MIN, dock är han fader o d kommer han alltid vara oavsett vad

Nej, du måste därifrån. Det räcker nu. Jag kan förstå att man inte vill lämna "sin" alkoholist, hur jävligt det än blir - jag är ju sån själv.

Skillnaden är att "min" alkoholist är SNÄLL. Din är FARLIG.

Ställ ultimatum om vård och medicinering, flytta, och MÖJLIGEN testa igen när han ÄR nykter. Men du ska inte ha stryk och ert barn ska inte behöva leva så.

Ledsen, det är lätt att tala om för ANDRA hur de ska göra, jag vet - men våld ska man Aldrig finna sig i!

Ikväll hände d jag hoppades inte skulle hända igen! Han blir skitfull på väldigt kort tid efter en riktigt bra helg....o jag kan ikväll inte hålla mg o säger att d är nog nu! Ut med dig ur sovrummet, vi vill inte prata med dig mer godnatt! Varpå han ger mig fingret framför vår son slänger igenom dörren, 2 min senare kommer han in drar ner gardinstången och börjar skrika. Jag försöker putta ut honom (hårt) varpå helt han höjer handen (framför vår son) min reaktion blir att försvara mig o slå tillbaka....han hotar då att slå mig mer o jag säger att man inte gör så framför barn. Slå mig men inte framför vår son! Han ber oss dra åt helvete, kag vänder mig till sonen o säger nu åker vi och han hänger på! Jag är helt förstörd! På riktigt, vad hände? Åkte iväg till en kompis o ska sova här inatt...vill inte det här mer

Tack majsan för ditt inlägg. Har också haft tankarna som att ”vad ska vänner och familj säga nu” men kommit fram till att jag måste skita i det. Mitt liv, mina beslut.

Ska även fortsätta min terapi. Har varit på ett alanon möte men där satt det mest vuxna barn så jag kände ingen riktig samhörighet där. Men ska pröva fler!