Senaste kommentarerna i forumet

Hej Majsan,

Förstår att det är jobbigt som fan. Det enda jag kan säga med facit i hand är; ”Skaffa” aldrig barn med en alkoholist. Min mans alkoholism kulminerade när vi fick barn. Det var startskottet för helvetet. Nu 7 år senare har han, förhoppningsvis, bestämt sig för att leva nykter men vet inte om han klarar det. Under småbarnsåren har jag dragit tyngsta lasset och vår relation idag är så söndertrasad så jag vet inte om det kommer att hålla oavsett hans nykterhet. Mitt barn har också påverkats av pappas beroende. Det gör allra mest ont.

Men jag vet också hur det är att älska en alkoholist. Att älska personen bakom sjukdomen och hoppet om att denna ska träda fram och finnas där på heltid. Det hoppet ger man inte upp så lätt.

Vet inte om det hjälpte ngt men var mina tankar när jag läste ditt inlägg.
Ta hand om dig!

Såg en dokumentär igår, LouisTheroux :Alkoholens offer , mkt sevärd ! När jag sitter och tittar så får jag en kristallklar tanke : Min man kommer aldrig att sluta dricka ! Ni vet när allting plötsligt blir otvivelaktigt och det går inte, hur gärna man än vill , att hitta ursäkter eller orsaker. Har inte sovit inatt, känner att jag är på väg någonstans, vet inte var men någon annanstans. Jag kan inte längre tro att allt löser sig med tiden för jag vet ju inte hur mycket tid vi har.... Jag skulle bli gammal och åldras med mitt livs kärlek, inte med alkoholen .... Nu gäller det att andas och hålla näsan över ytan, ge mig själv tiden att komma på hur resten av ska se ut, stanna eller gå ?

Starkt av dig att ta detta otroligt tuffa steg! Nödvändigt steg att ta för ens hälsa tror jag! Hade så svårt att släppa! Handlar så klart om kärlek men också om kontroll på något sätt! Man tror man skall kunna påverka en annan människa i ”rätt” riktning! Går ju tyvärr inte! Inte när det gäller kapitlet alkohol i alla fall! Skönt att du börjar återfå din styrka! Kram och lycka till!

Ja Herregud.

Naltrexonet vi beställde verkar ha fastnat i tullen - tror jag bryter ihop...

Men han har varit nykter i 15 dagar - tyvärr betyder det även att vi inte haft sex på 15 dagar. Det verkar vara hans nya förhandlingsmetod och han verkar inte fatta hur stört det låter; "om du låter mig supa så sätter jag på dig" - liksom va?! Lyckligtvis är förslaget så absurt osexigt att jag aldrig någonsin skulle ens överväga det.

Och så har han börjat säga att folk bjuder in honom på fest på helgerna, men i själva verket är det HAN som kontaktar sina alkis-vänner och FRÅGAR om han kan komma. Men det vet jag bara för att jag är "speed-reader" och SER vad det står på hans telefon varesig jag vill eller inte. Lustigt nog känns det helt ok att "snoka" på det sättet...en fingervisning om hur långt det gått :(

Jag tror jag behöver semester. Eller så behöver jag göra slut och FLYTTA, så jag slipper se honom supa ihjäl sig...

Jag bara begriper inte vad jag håller på med längre - Vad ska jag ens med honom till? Där sitter jag och tänker att "han är iaf bra när han är nykter" - men det är han ju inte. Då ljuger han för att hitta sätt att få supa, samt sexstrejkar som "förhandlingsvaluta". Vad fan SYSSLAR jag med?!

Och OM Naltrexonet ändå kommer fram - hur kan jag vara säker på att han tar det?

Jag TROR honom när han säger att han inte vill leva "sådär" - men samtidigt så vill han kunna dricka. Problemet är att det är ju inte "dricka" han vill, utan han vill få den där "kicken" som hans alkis-hjärna får av att dricka. På Naltrexone skulle han inte få den kicken. Skulle han ändå ta dem? Jag vet inte...

Och lögnerna och ursäkterna. Vi pratade igår och han lyckades få mig att känna mig skyldig för att jag "tvingar" honom att bara sitta hemma - men det gör jag ju inte. Jag tvingar honom inte ens att vara nykter. Jag bara säger att jag inte gillar det. Han säger att "då, när jag drack hela tiden, så var jag ju deprimerad - det är jag inte nu" och jag tror honom NÄSTAN. Tills jag kommer ihåg att han sa själv (då) att den fylle-perioden hade varat ett år. Att hans ex säger TIO år. Att det bara ÄR några månader sedan senaste dygnen-runt-fyllan.

Ett tag trodde jag honom nästa. Det är lätt att bli lurad.

Det jävligaste är att jag läst så mycket på beroende-sidan att jag inser att han faktiskt tror det själv; han söp bara för att han var deprimerad (att depressionen alltså gått över EFTER att han blivit nykter kopplar visst inte) och det är NORMALT att vara full 36 timmar i sträck bara för att det är helg (sittandes med sina sunkiga alkis-kompisar och deras BARN! Normalt?!) Att det är ju inte SUPA han vill - han vill ju bara ha ett socialt liv (hemma, ensam, på soffan, med 3 liter vin och en stor Marinella...)

Jag vet inte vad fan jag håller på med. Är det här värt det, eller är det bara att jag inte kan sitta och titta på medan han super ihjäl sig?

Jag vill inte mer. Men om jag gör slut så tar hans alkis-hjärna det som grönt ljus att supa bort livet.

Jag VET att jag KAN fixa det här. Frågan är just nu bara om det är värt allt jag får offra :(

Vad bra skrivet . Tycker du är väldigt stark och klok. Jag önskar jag vore detsamma ?

Idag rinner tårarna av ren förtvivlan. Jag vet inte vad kag ta vägen. Förnedringen fortsätter. Igår ringer han och beodrar mig att komma hem till honom och grilla . Nej nej nej säger jag dels för att jag inte vill. Och dels för att jag ska jobba natten . Bra säger han då går jag ut och raggar då. ? suck säger jag bara. Gubben är 50 år. Idag väcks jag av att han gör en fickringning antagligen. Hör hur det vrålas och skålas fnitter bland alkisar både män och kvinnor. Det vänder sig i magen . Jag mår illa . Hela min kropp blev helt matt . Hur mycket skit ska jag ta total förnedring. Och han bryr sig inte ett skit. Hur sjuk får man vara. Han har ju stannat i utvecklingen och super ner sig i botten. Men en sak är säker ..jag lyfter aldrig upp den fan en gång till. Aldrig .

Visst är det sorgligt. Du skriver 13 år med kärlek ? Förstod inte riktigt☺

... För att ni delar med er av era upplevelser! Det är så skönt att läsa att jag inte är ensam.
Jag lämnade min sambo för ungefär två veckor sedan pågrund av hans alkoholmissbruk. Det är så tungt och svårt och hårt. Provocerande och sårande är det att se någon man älskar och som älskar mig, välja något så banalt som alkohol före det liv vi drömde om.
Förstår det inte! Men håller med om att styrkan man har inom sig själv, som har blivit förminskad under dessa år, börjar göra sig påmind igen! Det är maffigt!

Kram till er!!

Märker att jag har kommit en bit på vägen med det som varit, barndomen, mamma, pappa, mitt ex och även andra relationer! Ändå lite (med betoning på lite) ”lätt” eftersom man är så infernaliskt trött på dessa människor! Något jag tänker mycket på är framåt, om det kommer in nya människor i mitt liv! Kan jag koppla rätt och agera friskt då? De flesta människor är ju faktiskt trevliga i början! Anknytning skall jag jobba med i KBT:n! Hur anknyter jag? Tycker jag är en ganska trygg och lite försiktig person och ändå har det blivit fel! Måste ju innebära att jag aktivt, om än omedvetet, väljer in problem/sjukdom i mitt liv?! Precis som alkoholisten aktivt väljer att dricka! Hade jobbmässigt med en man att göra häromdagen! Från det att han kom så pratade han inte om NÅGOT annat sin kroniska sjukdom under tiden som han jobbade! Vad tänkte jag? Men hjälp hur kan han med? Jag är en kund som köper en tjänst och han pratar bara om sig själv med någon han aldrig har träffat tidigare! Konstigt! Visst hemskt att va sjuk men man får ändå ha lite gränser! Oprofessionell! Vad kände jag? Otålighet och irritation, gör ditt jobb och prata om din sjukdom med någon som står dig nära typ! Vad ville jag spontant göra? Säga åt honom att jag inte har betalat honom för att höra om hans sjukdom! Tog time-out genom att gå på toa ? kom fram till en medelväg: ursäktade mig och sa att jag var tvungen att få ordning på lite saker i en annan del av huset! Ville inte lyssna och bli ”invaderad” men samtidigt ville jag inte va burdus och tuff mot någon som faktiskt är sjuk!
Tränar på dom små sakerna först....

en liten stund här på jorden! Är väl därför många har så ”bråttom” på nåt sätt! Läste något bra: lev ditt liv som om du kommer bli riktigt gammal! Tycker det var ett skönt sätt att tänka! Gör min egen tolkning: ge sig själv och dom viktiga människorna i ens liv tid! Tid för att tänka och känna efter! Inte bråttom utan sparsam och noga med vad och vem jag lägger min tid på! Sänder dig mod och styrka inför återbesöket MCR! Kram

För några dagar sedan var jag på begravning. Livet blev alldeles för kort.
Det blir ofta det. Livet. Kortare än vad man tänkt sig.

En begravning ger perspektiv.
Sorg. Glädje. Död. Liv.

Jag är här. Var är du?

Jag har fått en ny kallelse till sjukhuset. Nytt återbesök. Kalla händer.

Det borde ge perspektiv. Men jag flyr hellre. Förtränger. Tänker på annat.

Här är jag. Var är du?

Jag ska lyssna nu. Låta det ta plats. All rädsla. All sorg. Och när känslorna har fått ta plats ska jag göra plats för annat. För det kommer då att finnas plats för annat.

Livet.
Jag är här.

Vi hade ett bra samtal igår, kändes skönt. Vi har en lång väg framför oss och det kommer inte vara lätt alla dagar, men vi ska kämpa!

Idag känns det bra. Det är härligt vårväder och jag ska njuta av denna sköna söndag!

Hoppas ni alla kan försöka ta denna dag och njuta också. Släpp allt som ni inte kan lösa idag, gå ut och samla nya krafter! En dag i solen kan göra underverk!

Kram på er alla ?

13 år ihop med kärlek

Ens självförtroende tar ju slut om man inte bryter. Spela polis vara bestämmande mot ett föremål å det är flaskan. Till slut blir alla metoder effektlösa å hans respekt för mej är borta. I och med att han behandlar mej respektlös allt jag säger kräver osv. Är ju ändå betydelselöst. Jag låter han gå å göra vad han vill. Slipper iaf bete mej på ett vis som inte är jag. Slipper i af vara orolig. Måste ha ett eget liv med mina två barn. Livet är för kort för att dricka bort iaf mitt. Han får väl bestämma vad som är viktigt för honom. Sorgligt men sant. Problemet äger han. Kram

Vi har också gått igenom detta tillräckligt för mej iaf han medger också att problemet är hans tio år innan mej. Jag orkar bara inte mer. Förstår ibland inte hans val.

Tänk på dig själv. Gör inte som jag. Sätt dig och dina behov först. Det gjorde inte jag och nu sitter jag här. Medans han roar sig med kompisar och flaskan som en tonåring . Kram

min man bröt ihop i december 2016 och började i AA, han var väldigt positiv i början och sen småningom började han lura sig själv att han nog kan dricka en öl med alla andra osv. Det tog några månader så var han där igen. Så är det ofta nu. Han kan dricka, bryta ihop så tar det några dar och den obotliga alkohol optimisten är tillbaka.

Det enda råd jag kan ge dej är att följa det anhörigstödet du får. För mig har alanon fungerat. Det har hjälpt mig att inte bli besviken varje gån han dricker, attt det inte är nån vits om jag funderar på om han dricker eller ej, att det är helt och hållet hans och inte mitt ansvar.

Då jag fick reda på att han nog drack igen (han berättade det själv och jag hade nog anat men lite förnekat). Så kom jag på mig själv med att fundera mera på hur besvikna min familj skulle bli och vad de skulle säga om jag inte genast gjorde slut än hur det faktiskt kändes att han drack. Det var inte heller riktigt sunt.

Ps. vi bor särbo pga hans alkoholism, så det rekommenderar jag också.

Starkt av dig. krafter.

Kan man skapa motivation genom att göra intervention? Är det någon som varit med, som kan dela med sig?!

tips kan också vara ett ta kontakt med ett behandlingshem nära er där det säkert finns personer som har gjort det förr och kan hantera det. Ingen brukar ta betalt eller ställa andra krav utan de stöttar sig på AA's 12e steg att sprida kunskapen vidare.

Tack för era svar!

Som du skriver Evro vet man nog inte riktigt till vilken grad alkohol kan skapa konstant oro och stress för den anhöriga ifall man inte varit där själv. Och denna misstänksamhet. Dricker han i smyg ändå?
Känner mig också ömsom stark och ömsom svag. Min man är väldigt dålig på att uttrycka sig verbalt och nog rädd för att skrämma mig med sina ”alkoholtankar” så hemma är det tyst. Han tar kampen själv i det tysta vilket delvis är skönt för det är hans kamp och inte min men delvis skrämmande för jag vet inte hur hans tankar går.
Han har också gått på Riddargatan för att lära sig dricka ”normalt” vilket gick åt helvete. Trodde stenhårt på att det skulle funka ett tag men inte längre. Han har även dessförinnan testat att va nykter, det höll ett halvår. Han säger till mig att han idag går in för nykterheten med en annan inställning då det är så mkt på spel och han inte vill vara missbrukare längre. Jag har ställt ultimatum alkoholen eller familjen för första gången med ett riktigt hårt nedstamp.

Till Nykteristen vill jag ställa frågan om vad som fick din man att börja dricka alkohol igen? Fick han för sig att han skulle kunna lära sig ”kontrollera” dricka?

Annher01, starkt av dig att skicka ut honom! Hoppas att det får honom att vakna upp ur förnekelsens slöja.

Och sedan säga att du vill prata vid annat tillfälle... så generöst att tänka att han kan ha en egen bostad för att få landa men ändå ha dig kvar... glöm inte bort dig själv bara?styrka från mig?‍♀️

Jo, förhandlat har vi gjort förr också - jag hade bara förträngt det. Då alldeles i början när jag just bara krävde att han höll supandet till helgerna och inte ljög för mig. Då fick jag bestämma om han skulle köpa 3 liter Zumbali, eller en Marinella. Snacka om pest eller kolera...

Det känns "bra" på ett bittert och vidrigt sätt att så många delar min upplevelse - jag önskar dig, mig, och oss alla bättre än så här - men samtidigt så är det på något sätt en intygan om att det inte är jag som är ond och vidrig och överdriver...

Tack snälla Dionysa . Det skall bli spännande att läsa om . ☺

Ska ni ha en intervention måste den enligt mig vara kravlös från er sida förutom på en punkt - och det är att hon ska stanna och lyssna på det ni har att säga och sen får hon ta det som hon vill. Sen borde ni utgå från hur ni känner och mår och inte lägga över det på att hon måste göra si eller så. Vill hon sen diskutera och liknande så kan det hela övergå till en mer konkret diskussion där det läggs fram förslag på hur hon kan göra för att nå dit hon vill. Övriga kan finnas som stöd och stöttning men också ha sina egna gränser. Sen kan det nog funka lite hur som helst - beror helt på vilken person hon är. Jag skulle nog kunna flippat och bett alla fara åt helvete vid ett sånt tillfälle faktiskt :) Skulle dock en nära person bara samtala och snacka om det så hade jag inte haft några problem med det. Dock har jag alltid varit rätt rak med mitt drickande tidigare när jag fick mina dygnsfyllor.