Senaste kommentarerna i forumet

Att byta tråd och börja skriva på anhörigsidan var ett viktigt steg för mig, har det visat sig. Jag känner mig i och med det rätt klar över min position och vad jag vill. Jag dricker numera aldrig a. hemma med min man. Hur mycket han än köper hem och ställer fram på strategiska platser, dricker och är odräglig så man bara vill fly... så känner jag mig aldrig frestad att falla dit tillsammans med honom. Blotta tanken får mig att rysa av obehag.
Jag har heller inget större behov av att gå ut och ta ett glas till maten, även om det känns ok att göra.
Tack forumet.... utan er hade det inte varit så "enkelt" och solklart!

Kram är i din sits nu! Stå på dig hoppas du klarar detta.

Skammen är ju absolut inte din. Men jag förstår lite hur du menar ändå - jag minns att det första jag gjorde när jag insåg hur illa det var ställt var att jag ringde och berättade för min bror, mina föräldrar, och mina fyra närmaste vänner.

"Jag har träffat en kille - han är alkoholist, och det vill jag att ni ska veta - dels för att det kan uppstå situationer där ni kanske förstår mig bättre om ni vet det - dels för att ni inte ska bjuda på alkohol om vi hälsar på - och dels för att jag VÄGRAR skämmas och smussla med det!"

Ganska ordagrant så sa jag. Och det känns bra för mig. Den ENDA man kan skämmas för är sigsjälv, eftersom det bara är sigsjälv man kan bestämma över.

Det känns som att jag skäms över min pojkvän när han - stinkandes sprit - raglar in på snabbköpet klockan åtta på morgonen för att köpa öl. Kassörskorna vet vem han är; de vet att han är min pojkvän. Det känns som att de tittar på mig när jag kommer in och handlar mat senare på dagen. Då känns det som att jag skäms över min pojkvän. Men faktum är att det gör jag inte - jag skäms över MIG SJÄLV. För att jag finner mig i hans beteende, för att jag är en sån där som inte kan få "bättre", för hur folk ser på MIG.

Den skammen är mitt ansvar - vill jag inte bära den så kan jag lämna honom. Eftersom jag inte gör det så...ja, då är det upp till mig hur jag hanterar det.

Jag vet att det nog låter hårt. Men skammen är inte DIN. Ta inte på dig den - det gör det bara värre (och tenderar dessutom att leda till att man "städar upp" och "slätar över" och "hjälper" sin alkoholist. Och DET leder bara till att de kan hålla på längre utan att se verkliga konsekvenser...

Ja, han är ganska egoistisk och det har jag sagt till honom också, hehe! Han har också många fina egenskaper, fast just nu har jag lite svårt att beskriva dem.

Utöver alkoholproblemet så är han också ganska lat när det gäller hemmet och vad som behöver göras.
Han hjälper inte till tillräckligt med barnen. Han störs inte av att det ligger smutsdisk i diskhon eller skräp på diskbänken. Han ser inte smutsen runt omkring. Han hatar när jag klagar på att han inte hjälper till. Han vill göra saker på sitt sätt och när han vill.

Det har lett till många gräl, särkilt när man dessutom måste stå ut med den förbannade alkoholen.

För att inte gå under av frustration och ilska så har jag gjort en del förändringar i vardagen som t ex:
- Jag tvättar enbart mina och barnens kläder
- Jag diskar enbart efter mig och barnen, för hand trots att vi har diskmaskin. Jag förvarar det vi använder separat (han själv "diskar" när den rena disken i maskinen slut)
- Jag lagar enbart mat till mig och barnen. Oftast äter han inte med oss ändå. Om det blir över och jag är på gott humör kanske han får ta resterna, men bara kanske.
- Försöker låta honom ta soporna så ofta jag kan (det hinner oftast bli överfullt av blöjor innan han reagerar)
- sedan en tid tillbaka sover vi inte tillsammans, på hans initiativ! Så skönt! Behöver jag nämna att vi inte är särskilt intima längre, eller är det underförstått?

Han märker att jag inte är intresserad av att vara intim trots att han är nykter. Han kanske inte fattar exakt varför, men han har börjat fjäska lite mer. Män är så jäkla primitiva!

Det har som sagt varit ganska lugnt trots drickande. Han har tagit små bebissteg för att hjälpa till lite mer, så jag tror att han har påverkats lite iallafall.

Jag har också i stort sett slutat prata om hans alkoholvanor, såvida det inte har skett något dåligt som jag vill ta upp med honom.

Om han vill förklara sig eller rättfärdiga sina val att dricka så säger jag bara att du gör som du vill. Avstå inte för min skull.

Jag kan inte förändra honom men jag kan förändra mig själv och jag bestämmer över min egen kropp!

Work in progress!

Hej!

Du är riktigt stark som har orkat med detta så länge som du gjort. Det låter extremt jobbigt.

Jag tror att det är mycket viktigt att du tänker på din egen hälsa och vad som är bäst för dig och din familj. Vad som är bäst för sig vet bara du.

Hur mår du? Hur tror du att du skulle må om du bröt med familjen?

Jag har erfarenhet av att bryta kontakten med min familj av flera olika skäl. Det var en process som tog många år och det var svårt.

Varje gång vi skulle träffas fick jag sån ångest och alla känslor som bubblade under ytan vällde fram. Jag hade försökt nå fram till mamma och pappa på olika sätt utan framgång. Jag mådde så dåligt!

Jag tog avstånd och hade dåligt samvete och tvivlade mycket på om jag gjort rätt. Med tiden började jag må bättre. Detta var innan jag fick barn. Mår fortfarande bra över beslutet men brottas såklart med samvetskänslor ibland. Men överlag känner jag att det var rätt, min hälsa är viktigast.

Jag vill inte säga vad du bör göra eftersom det bara är du som vet vad som är bäst för dig. Men känn efter ordentligt.

Du behöver inte bestämma dig med en gång och ett beslut behöver inte vara för evigt. Ett tips skulle kunna vara att du tar en paus och fokuserar på dig och din familj ett tag och se vad det leder till?

Kram på dig!

Nykter Valborg. Vi räknar 11 dagar nu. Är han - som jag misstänker - periodare, så hjälper knappast det. Jag önskar att han ville berätta för mig vilka mönster det brukar följa, men han bara säger att han inte vet, och blir upprörd över att jag tar upp det nu när det går så bra...

Nå. Har i alla fall haft en helt ok helg :)

Ptja, då är det ju bara så, tyvärr. På ett sätt har du "tur"; han säger rakt ut att han inte tänker sluta. Då slipper du den ambivalens och det (ofta falska) hopp som många här lever med. Det där som får människor att stanna kvar - att hoppas att "kanske blir det bättre"

Din man har alltså sagt att han tänker inte sluta. Då är det bara att tro på honom.

Jag vet att det känns fördjävligt, men så är det nog :(

Han tänker inte låta bli att dricka har pratat med honom å vi har en 11-åring tillsammans. Känns overkligt vilket val?

I min mening så; har du ställt ultimatum så har du.

Det du kan göra är möjligen att ta ett lugnt snack med honom. Använd kroppsspråk så att han inte känner sig hotad eller attackerad ("slapp" hållning, armar och ben raka, ansikte nedåtböjt, titta upp på honom - det fungerade för mig)

Och så frågar du honom om det verkligen är det här han vill; om han vill förlora sin familj, eller om han är villig att prova vården först, som ett sista försök.

Det är alltså om du VILL ge det en chans till, utan att (synligen) släppa ditt ultimatum.

Nekar han så...Tja, då är det ju hans val...

Notera; jag vet egentligen ingenting, men jag Tror det är värt ett försök.

rätt så lika allihopa verkar det som! Alkoholen verkar ”göra” samma skada!
Linda: som du säger man får nog tillåta sig att sörja!
Foppalop: önskar dig innerligt lycka till med nystart! Håller tummarna stenhårt för att du får det som du vill ha det denna gång! Var rädd om dig själv!

Personer som saknar skuld- och skamkänslor ska man man undvika!!

Tycker han verkar ganska egostisk. Försök tänka på dina behov inte hans. Jag vet det är svårt. Men försök för din egna skull. Kram

Hej . Ja du har rätt i grund och botten väldigt osäkra män . . Suck säger jag. Dom kan man inte ändra på men hur ska man förhålla sig till en man som inte verkar ha nån ånger .

Ja, jag tror att han vill sluta, eller iallafall förbättra sitt drickande.

Han brottas just nu med bl a en besvärlig arbetssituation som han försöker förändra. Han dricker för att dämpa den värsta ångesten och även för att kunna sova. Det sistnämnda kräver oftast lite mer alkohol.

Han har prövat sömntabletter men antingen så hjälper de inte eller så känner han sig jättegroggy dagen efter, vilket han upplever som väldigt obehagligt.

När han försöker lägga alla problem åt sidan och fullt ut ägnar sin uppmärksamhet på familjen så verkar han lycklig. Då älskar jag honom så mycket.

Men det känns också lite dubbelt eftersom han bara för stunden försöker dölja de negativa känslorna och visa ett leende istället. Det är ju inte heller bra i längden. Tror han har mycket att bearbeta.

Svårt att komma igenom den starka vägg han byggt upp genom livets alla svårigheter.

I genomsnitt varannan dag kanske. Men senaste tiden har han faktiskt försökt anpassa hur mycket och vad han dricker, till det bättre. Så jag ser att han försöker.

Det var också ett tag sedan han fick ett värre utbrott. Dock har han mycket negativa känslor som bubblar som gör honom arg, men i dessa fall inte på mig.

Hoppas det fortsätter i samma riktning. Men man oroar sig alltid.

Jag har en mycket god och klok gammal vän. När jag berättar för honom hur jag har det med t.ex. min man, så säger han: det är du som är den starkare. Du är känsligare, men ändå – eller just därför – den starkare. Det märker han, känner sig hotad och slår tillbaka med alla medel (inte fysiska, lyckligtvis). Ja, det är nog så. Ödmjukhet saknas och han är en urusel förlorare. Men jag vägrar spela – eller bli! – svag igen, i syfta att freda mig och göra honom lugn. Han tvingas växa upp? I den bästa av världar...!

... därav behovet att utöva makt och kontroll på alla sätt. Att förnedra och trycka ned den "älskade" som man så innerligt behöver, kan som bekant vara ett sätt.

...även för en storkonsument, men det är han som avgör saken! Du kan bara finnas till du väljer och orkar det.

Med dig, just det där med att han har valt bort dig för flaskan, han är inget att ha har man hört många gånger och det känns i både hjärta och själ.
Nu har jag gett min älskade vän en chans till, naivt el korkat det får tiden utvisa.

Träffades idag på okänd mark, pratade och pratade i flera timmar. Vi ska försöka igen! Jag är förhoppninhsfull och ger förhållandet 1 chans till. Vill verkligen ge honom en chans till, berättade för honom att det är den nyktra jag älskar den fulla skyr jag som pesten. Har som sagt läst många av trådarna här inne och det att det inte har fungerat med att chansa, men han säger att han vill göra det för sin egen skull och jag vill tro honom. Finns det inga lyckliga slut med en"storkonsument"som han säger att han är. ?

Det är så konstigt men det du skriver kunde varit jag. Vi träffades också i april och även jag känner mig så sorgsen nu. Kanske mest över att ingenting blev bra. Flaskan och ett skitbeteende stod i mellan . ? man måste nog ha sådana dagar då man slickar sina sår..

Tror du själv att det kommer bli bättre ? Tror du han vill sluta dricka ? Om du känner inne i kroppen att det är så kanske det är lönt att kämpa. Men annars så kanske du ska rädda dig själv och barnen. Stor kram

Tack för din styrkekram. Till slut tappar man ju självförtroendet med en sådan man . Mitt ex gjorde allt som stod i hans makt för att förinta mig. Hoppas och tror att karma biter honom i baken . Den kommer vara hård och rättvis. Du ska inte behöva ta elakheter när han är onykter du heller . Dricker han ofta ?

men skickar styrkekramar. Låter som du har en jobbig kväll...och haft ett antal jobbiga år. Hoppas du kan få lite lugn och ro framöver.

Har också tänkt så om att den onyktres ord är den nyktres tankar.

Min man skulle aldrig tala till mig på samma sätt när han är nykter. Det känns som han håller inne känslor och tankar och så kommer allt fram när han dricker.

Jag har frågat rakt ut varför han stannar med mig när han uppenbarligen stör sig så mycket på mig. Men nej, så är det inte menar han. Vet inte vad jag ska tro.

Ja, det suger ut all energi ur en och känslorna är så starka. Det är svårt att kontrollera i stundens hetta.

Nordäng67, tycker inte att du ska skämmas! De lyckas alltid trycka på de rätta knapparna. Känns ofta som han vill gräla när han dricker, att det provoceras fram tills man blir arg själv.

Dionysa, hur får du utlopp för detta? Har du några tips?