Senaste kommentarerna i forumet

Hur mycket skall man tåla. Man har blivit så jävla illa behandlad av ett fullblodsfyllo. Ändå är det som att hälla vatten på en gås. Han ringer mig och talar om för mig vilken skit jag är. Han t.o.m räcker över luren till nån fyllekärring som börjar gapa . Det är han som har valt skitlivet. Och jag vill inte ha med det att göra mer. Noll respekt. Hur skall man agera ?

Alla dessa beslut att fatta när livet ställs på kant. Men smart av dig att hyra ut huset. Så kan du känna efter som du skriver livet i stan ☺

Aldrig har jag väl varit så arg som under de åren jag var ihop med mitt ex! Å andra sidan heller aldrig varit i närheten av den passion vi hade! Fattade aldrig att lugna och stillsamma jag kunde plocka fram detta register! När det gäller arg: skäms när jag tänker på det men kunde helt ärligt i sorg och vedesmod vråla gubbjä-el och peka med det berömda fingret! Hujedamig!

att hyra ut huset och känna efter! Ska bli spännande att höra om ditt liv i stan :-)

Vad glad jag blir att höra det!
Ja, det är för kidsen att ränna runt och skräna. Vi gamlingar kan gott hålla oss inne och somna nyktra framför tvn. ?

Det är nog exakt så livet fungerar. Det är ju ett evigt pusslande med allt som ska fungera och föras. Plötsligt händer något oförutsett och man är tvungen att pussla om igen.

Tack för det! Jag kan inte påstå att det längre är en kamp. Snarare en lättnad att inte slaviskt behöva dricka för att klara dagarna.
Två veckor idag!

Ha en riktigt skön valborg ni mer!

Du låter som om du har rätt bra tillförsikt och koll trots läget!

är det uteslutet att bo kvar i huset ( men hade gärna väntat med lägenhetshyra till i höst). Jag märker att jag oroar mig onödigt mycket för allt som kan gå sönder, eller börja brinna..... och just nu vill jag inte lägga mer energi på det. Jag behöver lägga min kraft på mig själv och på att må bra, komma ur medberoendet och hitta ett liv utan maken, då vill jag inte gå kvar i det som skulle bli vårt gemensamma hem, kämpa med renovering och underhåll och veden. Dessutom är huset löjligt stort för en ensam person. Men jag tänker hyra ut det ett år för att ge mig själv chansen att känna efter vad jag vill, nu när det bara är min vilja som styr, inte hans bergochdalbana. Så får jag se var jag landar. Kanske är det perfekt att bo i stan och jag hittar ett rikt liv med massa vänner där. Eller så inser jag att jag är en genuin lantis, säljer huset och köper något mindre på landet. Eller så flyttar jag helt enkelt hem igen, nästa år. Jag vet att det kan bli bättre, eller tråkigare, eller till och med lite sämre.....men så illa som det var att bo med en aktiv alkoholist ska det aldrig någonsin bli i mitt liv igen! :)

Det största problemet med att ha en missbrukande partner, är (för mig) det hat det väcker. Ett hat som förändrar personligheten; gröper ur den. Det är en ständig kamp att erkänna och bekämpa hatet, föraktet, rädslan och alla andra svåra känslor som väcks, att få ett vettigt utlopp för dem utan att skada vare sig själv eller andra, medan man (jag) bygger en mer definitiv lösning.

Dina ord berör mig, jag behövde det.

Det känns bättre nu, satt och myste med barnen i soffan. Kramade och pussade på dem. Älskar soffmyset med barnen, min favoritsyssla!

Jo, jag sa till honom att det var nog, att han måste sluta annars går jag. Jag orkar inte mer. Han hade betett sig utomordentligt illa.

Jag har funderat mycket på hur det skulle gå till i praktiken att lämna. Det känns som ett stort projekt att ge sig av med tre barn. Vart? Det råder bostadsbrist, jag har inte riktigt råd till en kontantinsats för att köpa. Vart ska han ta vägen om jag slänger ut honom? Jag vet, det är hans problem. Men sen är det ju det här med vårdnaden av barnen. Är vi tillsammans kan jag gå undan med barnen om de känner att det är obehagligt. Är de själva med honom har jag ingen som helst aning hur de mår.

Sen är det ju det att jag vill ju ge honom en chans (vilken chans i ordningen var det nu då?). Jag vet att han vill förändra sina vanor och jag vet att det är en stor utmaning för den som sitter fast.

Jag älskar honom (även om känslorna just nu ligger i ide) och jag vill inte splittra familjen. Kommer själv från en splittrad familj, av andra anledningar.

Som så många andra, så undrar jag hur det blir ikväll. Inget firande för vår del men när har det hindrat någon att dricka? Han drack inte igår och det brukar inte gå mer än en, två dagar utan alkohol. Ibland dricker han mindre, ibland mer. Det är nästan som ett lotteri, hur blir det idag?

Tack för att du delar med dig och för att du ställer bra frågor i den här svåra situationen som många kan känna igen sig i. Du har redan fått svar från andra som kan vara hjälpsamma.

Det låter som att du och andra personer i din mammas närhet länge stöttat henne och brytt sig om hur hon mår. Du funderar mycket på vad du behöver för fortsatt kontakt och samtidigt vill du gärna påverka i en riktning som skulle kunna leda till nykterhet för din mamma och en bibehållen relation.

Jag sitter och funderar på det där med motivation. Kanske är det inte alls relevant för dig nu och jag hoppas att du tycker det är okej om jag lånar din tråd lite. Det finns en teori som handlar om att motivation kräver minst två komponenter: att det ska vara viktigt/finnas en vilja och att det ska kännas möjligt, att man har en tro på att man ska klara att nå det eventuella målet. Att vilja har till exempel din mamma visat många gånger, hon har många erfarenheter av att försöka. Tilltron däremot har kanske fått sig en törn. Så lite "svart-vitt" att vilja räcker inte och för att känna tilltro till den egna förmågan behöver vi bli påminda om det vi klarat, få fatt i de egenskaper vi har som kan bli hjälpsamma inför en ansträngning. Skam, skuld och obehag kan väcka en stark vilja till förändring samtidigt är det sällan "bränslet" så att säga. Bränslet är tilltro. Du nämner att din mamma klarat av många svåra situationer i livet. Kan den erfarenheten vara till hjälp?

Jag vet inte vad du tänker om det jag just skrev och kanske är det malplace då det är ditt mående som är centralt här. Så jag vill avsluta med att tacka igen för att du lyfter den svåra och viktiga frågan om "när är det dags att avsluta en relation, när behöver man ta en tydlig paus?". Jag hoppas ni finner något som kan fungera för er nu.

Vänligen och varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

Som jag misstänkte, han står o smygdricker ute i garaget...såg vinflaskan när jag gick in där förut för o slänga sopor. Men när jag frågar vad vi ska dricka ikväll så ville han ha läsk då ingen annan dricker som kommer ikväll! Så jvla fult så d är patetiskt! Han måste måste måste dricka, d bara är så!

går det bra ???? Jag konstaterade i morse att Valborg är en helg för 15-åringar ? och inget för oss ”gamlingar ” han höll med och därmed är det lugnt
Livet är ett märkligt pussel, när man fått dit 10 bitar så kan man ge sej fan på att den 11:e har hamnat i dammsugaren ? och man står där med sitt ofärdiga pussel. Men det är kanske det som är livet? En massa lösa bitar man får göra det bästa utav ?
En härlig Valborg till dej, hoppas ni får en härlig helg ?
Och du, glöm inte vilket fantastiskt jobb du gör med alkoholen !!

Det gör du visst det. Det är inte ditt fel att karln är sjuk. Däremot är det Inte en bra miljö för barn.

Vilken typ av ultimatum ställde Du? Kan du genomföra Det? Vad är kravet på honom? Sluta? Söka hjälp? Något annat?

Känner att jag inte förtjänar mina fina barn

Fan, fan, fan!!!!

Nu fick jag utbrott på barnen. Det här går ut över dem. Jag ville bara få lite tid att skriva här. Så när de bråkar så kan jag inte kontrollera mig och skriker åt dem.

Nu gråter jag och har jättedåligt samvete...

Det brukade vara en av mina favorit-högtider. Nu sitter jag bara och oroar mig.

Jag tror att jag måste acceptera att han kanske inte är en "vanlig" alkoholist, utan han kanske är periodare?

Är det bättre eller sämre?
Fan vet.

välja att fira Valborg och ta emot våren någon annanstans? I trivsamt sällskap?!
Jag önskar dig ett lugnt och trevligt valborgsfirande ???

Fortfarande nyktert. Mirakel inträffade i morse; HAN ville ha sex. Naturligtvis kom hunden och satte sig bredvid sängen och YLADE tills vi gav upp. Det räckte för att jag skulle bryta ihop och gråta som någon jävla småunge - sååå naturligtvis blev det bråk och sura miner till frukost. Men inte alkohol. Och det är ju bra.

inte bo kvar i huset själv då? Är det helt uteslutet? Ibland är det svårt att se möjliga alternativ när man är mitt i ”eländet”! Jag menar lägenheter går att hyra ut snabbt idag med tanke på rådande bostadsbrist! Så bara för att du har skrivit kontrakt på den är det inte kört! Eller har du sålt huset redan? Arg har du rätt att känna dig! Arg på rätt sätt kan göra en urstark!

Först vill jag säga att du är modig som nu börjar berätta om hur du har det. Anonymitet hjälper många att vara uppriktiga. Det låter som att du länge levt under stor psykisk press. Även fysiskt är du hotad på olika sätt. Nu är din energi på sparlåga och du har blivit sjukskriven. Du är inte ensam, många som lever med någon som dricker blir utmattade. Du är besviken på din partner och du kanske känner skuld för att barnen hamnar i kläm men det är just kärleken till dina barn och föräldern i dig som fortsatt vill ta ansvar och nu ber du om stöd. Starkt. Utöver att skriva här, finns det något annat du har gjort eller kan tänka dig att göra nu? Finns det någon du kan kontakta?

Hur skulle det vara att starta en egen tråd här så att du kan berätta mer och kanske få stöd från andra användare? Andras erfarenhet och kunskap kanske ger dig verktyg eller en riktning nu. Tack för att du delar med dig.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Kanske en redig förkylning och ”påtvingad” nykterhet är precis vad han behöver för att se saker ur ett annat perspektiv?
Hoppas helgen gick så bra som du hoppades!

Hmm kl 7.00 Jo då flytande frukost av alkohol. Tillbaka till gamla mönster.

Idag fick jag tillträde till den fantaaaaastiska lägenheten. Var där och mätte upp och försökte känna in......Konstaterade att det är en jättefin mysig lägenhet som bara har 2 fel: Det är inte HEMMA och den ligger i stan. :(
Snön är äntligen borta, huset blir helare och finare för varje dag (Jag renoverar) och i trädgården blommar påskliljor, kaninen går på grönbete och skuttar glatt över hela gräsmattan, i odlingslådorna tittar gräslök och ramslök upp och det är snart dags att så de första fröna. Bäcken porlar och katterna klättrar i träden. Vem vill flytta nu, liksom?
Hjärtat börjar förhandla med hjärnan....kanske kan jag förmå alkoholisten att flytta tillbaka och ta hand om det tunga praktiska så att jag kan bo kvar? Det kanske inte var så farligt ändå, hans drickande.......? Nej, så långt kommer det inte att gå. Men vreden och bitterheten över att vara tvungen att lämna hemmet pga hans drickande växer. Jag är inte tacksam för att jag fått ett så fint alternativ till huset, jag är förbannad, känner mig sviken och arg.
Och frågan kvarstår: VAD ska jag fylla tillvaron med, i stan?? :/

Tack för dina ord
Men det gör ont.. igår tog han våra pengar och drack spottade på mig och kasstade ringen mot mig, han tycker jag förstör hans liv förstör barnen och trycker ner han.
Jag är så ledsen över att han inte ser hur mycket jag och barnen kämpar för att han ska bli bra.
Jag vet att en alkoholist alltid skyller saker på andra men de gör ont jätte ont och att han gapar att jag aldrig varit något värt att han ångrar att han gifte sig skaffade barn.
Så jävla ont
Nu sitter vi här jag och barnen och det är säkert egentligen bra. .. det är bara det att vi vet att han kommer göra våra dagar till ett helvete så länge han dricker. Vi vet att vi inte kommer få sova eller kunna känna oss trygga lugna och han vet att vi har ingenstans att ta vägen.
Socialen. ... jag ljög ju för dom sist och fick dom att avskriva oss jag ljög för han lovade att ändra sig jag har ljugit för många och sagt att nej han har ändrat sig han går i terapi.. en jätte lögn. . Jag ville så gärna tro att vi skulle klara det. Och det värsta är att jag älskar mina barn men är samtidigt livrädd att förlora min man helt. Det skriker i hela mig
Vad gör jag nu. ?

Hemskt att man ska behöva tänka så än att tänka att långhelger är härliga tider för att få va tillsammans med familjen.... Men så är det.

Du kan alltid avboka gästerna ifall du inte pallar. En magsjuk familj är t ex inga man vill fira valborg med... Till din man kan du vara uppriktig och säga att du avbokade för att du inte orkar med hans fylla.