Senaste kommentarerna i forumet

Imorgon är det Valborg, vill verkligen inte att han ska dricka då....måste bra lägga fram d på nåt bra sätt. Han har inte druckit på 2 dgr nu och känner i hela min kropp att imorgon är den dagen då det smäller igen och vi ska ha gäster. Dock inga som själva kommer dricka, men d har ju minst betydelse. Har ångest inför detta och skulle helst av allt inte vilja att de kom hit överhuvudtaget.....skit är d med dessa långlediga helger, tycker inte om dom alls

Kanske vill han visa på dom som har det värre,... och att han inte är SÅ illa ute.... Förnekelse, heter det visst.

Min man prata om en annan person som har problem med alkoholen. Den personen hade druckit t-sprit. Ligger i dialys bägge njurarna utslagna. Svårt att förstå varför han vill dricka. Orkar egentligen höra på sånt.

Igår har vi på konsert undebart. Han nykter och jag också. Men en hel helg utan alkohol klarar han inte om 12.00 på söndagen börja han dricka. Han är ledig två dagar till. Hmm får se. Men tippar två dagar av alkohol.

Konfrontation... är sällan säkert lyckat. Då fortsätter man bara spela det spel missbrukaren är inne i, typ katt-råtta-lek. Man kan ju aldrig tvinga en annan människa att ta ansvar för sitt liv, och visst är det lockande för oss alla ibland att göra oss ansvarsbefriade...

Det låter som om han behöver växa upp! Och du är ju inte hans mamma....
(Känner igen problematiken från eget "sam"liv!)

Tack för ditt svar snälla du, har inte funderat på det sättet förut. Men ja, det skulle man kunna säga. Eller egentligen mer döljer saker för mig. Som problem med ekonomi och liknande. Han undviker att berätta om saker som är problematiska för att "skydda mig" som han säger. Men jag blir vansinnig på honom när det händer. Han sticker gärna huvudet i sanden och när jag sedan blir upprörd har han taggarna utåt till 1000, stark försvarsinstinkt. Om/när han förstår mig efter ett tag vill han att jag ska förlåta honom då han inte "menade något illa, försökte bara göra allt bra", typ, och vill kramas. Kan skylla på mig och att jag inte visar att jag tycker om honom tillräckligt mycket osv. Framför allt vill han lyfta fram att han hela tiden kämpar och gör saker för att vi andra ska ha det bra och det stämmer, men det är ju som att prata om päron när vi pratar om äpplen tycker jag.

Tack snälla för din input, ja ett problem är det definitivt... samtalsterapi gick han i för ett par år sedan efter vi konfronterade (hans familj och jag) men terapeuten var inte ens han säker på hur "farligt det är med nån folköl då och då" typ, enligt min man. Så känns ju inte som att han kom rätt den gången. Han har taggarna utåt vad gäller all typ av utomstående hjälp och särskilt via kommunen. Vet inte hur jag ska få honom att på egen hand vilja gå dit. Borde jag sätta hårt mot hårt, att jag lämnar honom annars? Bör han inte dricka något alls med de problem han har? Jag vet liksom inte om jag bör vara "kompis" med honom och behandla honom som att han har problem ungefär som att vara sjuk, eller om jag bör konfrontera honom (igen) och liksom vägra kompromissa.

Smyger han med andra saker också? Är det ett personlighetsdrag detta att inte kunna ta ansvar för sig och sinna handlingar kanske?

Så bra att du kommit hit! Jag förstår din förtvivlan...
....och skäms för att jag utsatt mina barn i 5-års tid ,prioriterat fest och vinet framför dem! En skam jag alltid får bära... barn ska inte vara i den miljön. Barn är så älskvärda och lojala med oss, står ut! Men de får ärr som dom inte själva ser. Jag ser det på mina yngsta grabbar som flytt till kompisar, själva prövat både alkohol och Hasch. De tar på sig ansvaret skyller inte på mig.. men jag kan se att jag varit en fruktansvärd förebild! En av mina äldsta söner har försökt få mig till insikt, vägrade umgås med mig, då i början ville jag inte ändra mitt beteende, jag tyckte de överdrev.. han han tog avstånd från mig... fick mig att sakta och i alla fall nu inse mitt problem.. mina barn ger mig en chans till men inte en droppe till.... i alla fall inte så länge jag inte kan dricka på ett vanligt sätt..jag vill sluta...
Jag är ledsen att säga: men så länge din man inte vill kommer han inte sluta! Jag tycker du ska ta dina barn och lämna honom, samtidigt ta hjälp och stöd från myndigheter och nära anhöriga. Dina barn behöver dig.., och du behöver värdighet?skänker dig styrka?hejar på dig?‍♀️

Ny hobby verkar han ha skaffat sig; korsord. Det ryser i hela mig - av en löjlig och privat anledning; min mormor, som är en oerhört levande och aktiv människa har levt hela sitt liv med min morfar, och jag vet att hon är bitter. Hon ville något annat. Det gemensamma de funnit, som hon "nöjt" sig med genom livet? Korsord.

Men om det distraherar honom så är det Ok. For now. Jag vill inte bli stugsittare bara för att skydda oss/honom från alkohol-situationer - men samtidigt så har det bara gått åtta dagar sedan senaste fyllan. Han måste få lite tid.

Fan, åtta dagar - det känns som en evighet. Det gör mig rädd. Är det här mitt liv nu? Och hur blir måndag?

Lite optimism kanske inte skadar.

Han HAR verkligen varit nykter hela helgen! Idag grillade vi med en kompis, och de konstaterade att det hade varit gott med en öl. Tyvärr håller jag med; det kändes lite jobbigt att JAG ska offra något som faktiskt är gott för att HAN är sjuk. Men vad fan; han är helt klart mer värd än en futtig öl. Så vi grillade, åt, hade trevligt, och var nyktra :)

Jag vet...tisdag är röd dag - måndag kan alltså bli jobbig. Men just nu tänker jag tillåta mig att vara positiv.

...sa hon, men var samtidigt medveten om varje rörelse han gjorde i sömnen, beredd att smyga efter, kolla och kontrollera, om han vaknade och lämnade rummet.

Sova med ena ögat öppet, öronen på spänn, musklerna redo.

Men det tar vi Om det faktiskt händer. Tills dess; vi har haft en bra OCH nykter dag :)

Smygandet - och ännu mer det faktum att han fortfarande smyger efter "tillåtelse" - visar ju tydligt att han dels har ett problem, och dels är fullt medveten om det.

Om han behöver en "ventil" så kanske du kan ta vinkeln att han borde gå i samtalsterapi, och se hur det utvecklas.

Men om han supit i flera år så vore det nog idé att ta den samtalsterapin via beroendecenter...

Jag och min man har varit ett par i 15år. Han drack när vi träffades och vårat liv har varit väldigt kaos artar, självklart har det funnits mycket bra med men det har hänt så otroligt mycket.

Jag vill att han slutar dricka, eller iallafall bara dricker 1 dag på helgen, men han är tydlig med att han tänker inte sluta dricka även om det sårar förstör för mig och barnen.

Jag har försökt med allt... hotat varit snäll tagit alla pengar och gömt inget hjälper, i slut ändan är det jag som blir den som förstör vårat förhållande.

Han har varit otrogen han har slåtter mig spottat på mig, ändå är jag kvar.. och jag fattar inte varför, eller jo.. jag älskar han när han är sån som han egentligen är. Vilket blir mindre och mindre.
Jag har ljugit för han.. oss ut i mot andra under alla år och förskönat allt. Varför gör jag det?
När jag verkligen anstränger mig för att hindra han från spriten slutar det med att han ställer till det för oss alla. Hotar är fruktansvärt elak. Han vill ju inte ens anstränga sig att försöka sluta.
jag blev sjuk och har varit sjukskriven i några veckor min högra sida la av och jag har ont i hela den sidan och ingen ork. Jag gör ju allt här hemma och med barnen så det har varit tufft, ännu tuffare att han inte hjälper mig utan tycker jag hittar på. Jag blir så ledsen. Vad ska jag göra hur går jag vidare barnen..

än så länge ???? En förkyld trött make orkar inte cykla och köpa öl , tack alla baciller ! Troligtvis går vi mot en lugn period som håller ett par veckor (som bäst)
En härlig vårhelger till er alla ?

Att vara medmänsklig, stötta, ge omtanke om den nu inte är alltför bränd... Javisst! Men att göra det på bästa sätt kan ju vara att ta hand om sig själv först och främst.... om man ska vara till hjälp överhuvudtaget.
(Meddelade just mannen som kom synbarligt svajig att "nu tar jag semester för första gången på evigheter...!" En kommentar jag gjorde för min egen skull. Han är bortom all kommunikation just nu.)

Antar att man först måste inse att man har problem, sen erkänna dom och egentligen få proffshjälp. Utifrån det skulle väl vara att arbetsplatsen reagerar? Att man åker dit för rattfylla? Jobbar själv inom vården och är en"ta hand om,det löser sig, jag hjälper och då kommer allt bli så bra, och vi lever lyckliga resten av livet"
Behöver inte man som medmänniska ge chans till, tänk om omtanke och stöttning kan vara räddningen?

Jag tror att när man kommit dithän att missbruket tagit över personligheten, så är man verkligt personlighetsförändrad och sjuk. Valet att söka hjälp och bli frisk är därför svårt att ta. Man är kanske för sjuk... för att göra det? Att med yttre tvång förmås bryta det tillståndet kan kanske vara en möjlighet? Vet inte. Vad tror ni?

någon annan i det beslut du står inför! Du måste känna efter vad som är rätt och bäst för dig! Men det ska vara bäst för dig, inte bäst för honom! Kan dela med mig av mina erfarenheter runt det där att ta upp förhållandet igen efter avslut! Jag gjorde slut första gången i maj förra året! Grät floder hela sommaren! I augusti började vi träffas efter löften om nya tag och förbättring! ”Nu ska vi bara ha det bra gumman”! Gick bra i augusti, ganska bra i september, mindre bra i oktober, katastrof i november! Avslutade första advent efter en helvetetisk helg! Under december fick jag arga meddelanden och han råsöp! I mellandagarna kom förlåt-brev och han påstod att han börjar med antabus, jag blev hoppfull och gick med på att träffas i januari! När vi träffades kom det fram att han ljugit om antabus! Fylla igen i februari! Då beslöt jag ingen kontakt oavsett om han är nykter och snäll eller full och elak! Ledsen är jag fortfarande ibland men det FUNKAR bara inte för mig att åka hans berg-och dalbana! Ett år har gått sedan första avslutet och jag bröt inte helt förrän i februari! Du har inte pratat med ditt ex på åtta månader! Försök att känn efter hur dessa åtta månader har varit! Säkert lite upp och ner men helheten? Och jag har fattat att jag själv inte är frisk eftersom jag verkligen aldrig slutar att hoppas, förlåter om och om igen! Vet inte om du har någon nytta av det jag skrev men det är nog livet med en alkoholist i ett nötskal! Och så den där hemska känslan jag inte kommer bort ifrån: om han verkligen hade älskat mig hade han slutat dricka! Vet med hjärnan att det inte är riktigt så lätt men hjärtat känner något annat och det tar på kraft och självkänsla! Kram och önskar dig massor av styrka och också mod att fatta ett beslut! Tänk långsiktigt!

Tack för svar. Vi är väldigt medvetna om att hon måste vilja själv (inte första missbrukaren i familjen tyvärr) och planen är att göra exakt som du skrivit ? Min fråga är det där ”vill att du söker hjälp, annars...” som jag har insett att vi måste konkretisera. Alltså vad ”söka hjälp” innebär. Hon kommer utan tvekan ta det första steget, dvs boka tid för samtal eller så, men det är om hon lyckas vidhålla det eller inte som det hänger på. För hon tar ofta (liksom den andra missbrukaren i familjen) ett halvhjärtat första steg för att fortsätta hålla oss på halster. Exempelvis om hon går på två samtal - ja, då gör hon rätt och vi stöttar såklart, men om hon slutar ta hjälp efter det, eller om hon fortsätter luras och inte erkänner när hon druckit... vi lär ha en konkret gräns både för hennes och kanske framförallt för våran skull. Om det lät begripligt? ?

Han ber mig om hjälp. Känns så svårt när jag fortfarande älskar honom. Ett försök? Eller inget? Första gången på 8 månader han hör av sig, och ber mig stötta honom. Om jag accepterar ett återfall? Tänk om han verkligen vill, på riktigt?

Oj, svår fråga....min första reaktion på detta när jag läser texten är att sätta krav på t.ex bildbevis o så kommer inte fungera i längden. Hon måste själv vilja sluta oavsett vad. Att hon sen är extremt högutbildad och streetsmart har egentligen i detta fall inget med hennes alkoholproblem att göra. ”Alla” alkoholister är i grunden likadana, de gör allt i sin makt för att behålla d som är deras högst prioriterade värdesak nämligen alkoholen. Sen om de gör nån illa undertiden, är skitsamma för dom!
Om ni stöttar varandra i allt detta så skulle nog jag om det var min mamma helt enkelt säga att vi är oroliga för dig och ser hur illa det har blivit vilket i sin tur gör att vi mår dåligt i allt detta. Därför vill vi att du söker hjälp hos t.ex AA och vi är självklart där för att stötta och hjälpa dig och följer med dig på allt vi kan om du bara vill själv! Gör du inte det här så har vi inget annat val än att säga upp kontakten då vi måste tänka på oss och våra familjer.
Svårt är det jag vet, då jag själv står där och faktiskt måste ta d beslutet att säga d rakt ut till min sambo, men ser ingen annan utväg!

Spontant tänker jag att Han inte enbart missbrukar alkohol, utan även dig. Det mår förstås ingen bra av i längden. Bra att du skriver och reflekterar över din situation så han inte slukar dig helt. Han verkar ju just nu varken ha vett eller kraft att sätta stopp för sig själv.

Vilka är ”de”? Är det hans familj? Eller är det han själv som bett om hjälp? Och vad är det du skall hjälpa till med? Mitt ex bad också mig om hjälp vid flera tillfällen! Jag tänkte ”kontakta sjukvården för behandling”! Han tänkte ”uppmärksamhet , få energi från mig mm! Ringde massor med samtal till ”rätt” personer! När de sen tog kontakt med den som behövde hjälpen (mitt ex) svarade han inte! Han påstod att de aldrig ringde upp men det VET jag att minst en (troligtvis alla) visst kontaktade honom! Var rädd om din energi mm så han inte tjuvar den så att säga! Han måste hjälpa sig själv!

Jag läser och skriver inte så ofta nu längre men jag läste lite i din tråd och när jag såg Sabinas inlägg kunde jag inte låta bli att logga in för att instämma. Detsamma hände med min man.... efter att bönat, bett, förklarat, tjatat, gråtit, hotat... så gick jag. Det jag hotat med hundratals gånger och planerat i min hjärna, tittat på lägenheter.... En kväll fick jag nog och följande morgon gick jag, med det viktigaste. Åkte till en god vän, ringde honom och sa att nu har jag gått. Det räcker nu.
Det blev vår vändning. Efter det började vägen till hans verkliga nykterhet som nu varat sex år med ett och ett halvt års lite vacklande dessförinnan. Stanna inte kvar där i alkoholträsket med din lilla och den ännu väntande. Visa var du står. Tydligt!
Kram, styrka och mitt mantra: det är möjligt att ta makten över sitt liv! / mt