Senaste kommentarerna i forumet

De har sträckt ut en hand och vill ha stöd av mig till ett liv utan massa alkohol, vad gör man? Har sagt ja, men vid första tecken på äcklig fylla är det blåbandad han får vara. Jag undrar. Han vill inte gå till VC men kan tänka sig aa. Var ska jag ställa mig i denna röra?

Tack InteMera <3 dina ord värmer mitt hjärta som så många ggr förut! Trots att de också såklart gör ont då du funnit dig en vardag som egentligen också din man ska ingå, ignoranta människor vi lever med! Helt sinnesjukt!
Har svårt att hålla tårarna borta idag och går omkring i min ensamhet medan jag låter sonen va med sin pappa i soffan...han är nöjd o sambon tyst, jag låter d va så orkar inget annat idag! Min ork är som bortblåst! Frågan jag får är, har du ont i ögonen eftersom du är så rödögd? Mår du bra? Ja, vad f tror du? Jag mår så fruktansvärt bra så bra att jag skulle vilja krypa upp i soffan bredvid dug o bara mysa framför tvn hela härliga familjen och leka att vi är så otroligt lyckliga utan problem! Så bra mår jag....o ögonen är allergi, tackar som frågar! För känslor? Nä d har inte jag, för jag.....jag svansar efter och tycker att d är helt underbart att du va stupfull och knappt kunde stå på benen kl 18 igårkväll när vi kom hem med överraskningsmiddag till oss som vi kunde ätit. Men nä glömde ju, du tycker ju inte om överraskningar.

Vi ser jättemkt fram emot bebisen som växer sig starkare därinne för varje dag....om än är d tråkigt att han inte ens bryr sig om det, vad d verkar iallafall!
Men jag o sonen längtar massor, till lillasyster....

Det kommer bli bra, d bara måste det...ska ta tillvara på ditt tips att försöka utesluta honom i vardagen, d kanske gör d hela lättare för mig när jag väl hittar ett boende till oss! Se att det är en i en familj på fyra, o den som faktiskt bäst klarar sig själv till skillnad mot de andra två som jag faktiskt måste se som grunden i min egna lilla familj nu...den delen jag älskar mer än nåt annat!

Har inte kikat in på forumet på ett tag men gjorde det nu, efter att även min mans drickande igen håller på att driva mig till vansinne, och hittade din nya tråd Nykteristen.

Blir så ledsen av att läsa hur du kämpar och hur mycket alkoholen verkar tagit över din mans allt förnuft och förstånd. Men vet du vad? Du kommer klara dig alldeles utmärkt, med eller utan honom, med två barn!

Det har jag också gjort. Jag har inte flyttat ännu men har i flera år levt som om han inte finns, lite övning kan man säga på att leva ensam med två barn. Och har kommit till slutsatsen att nu skulle det inte göra vår vardag nån som helst skillnad om han inte var här, jag gör och ordnar redan allt själv. Fundera på det, för jag tror du redan också är den som håller allt gående i vardagen!

Vi har i flera år rest på semester bara jag och barnen, utan honom just av samma orsak som du säger - man vill resa och visa barnen världen men inte ha en alkoholstinn pappa med som förstör allt. Och de semestrarna är helt underbara! Vi ska göra det i år igen, bara jag och barnen och vad jag ser fram emot det! Tror det mest kräver man med mildhet och tröst för sig jsälv inser att man inte har den familj man önskat men barnen finns ju ändå där som det viktigaste så varför skulle man låta pappans val förstöra precis allt? Han är ju bara en person av fyra i familjen, ni andra tre har också rätt att ha kul, koppla av och skratta utan sorg för morgondagen! Så bra att du är tydlig och markerar mot honom, synd bara han inte fattar att du glider längre och längre bort.

Stora styrkekramar till dig och jag hoppas innerligt allt ska gå bra med den nya lilla bebisen som är på väg ?

Berätta för honom om din ev separationsplan. Att du redan kollat upp det och är beredd på att ta det steget. Jag har gett min alkoholist många tomma hot genom åren men när jag presenterade en plan jag tänkt ut och frågade om vi skulle fullfölja den insåg han att det kunde bli hans verklighet och blev skrämd. De tror inte efter många år att man skulle göra slag i saken.
Och vill din man inte bli nykter, ja då är det sorgset som fan men bara för dig att börja packa.

En sak min terapeut sagt till mig är, förutom att ställa ultimatum man håller, är att berätta för sin sambo vad/vem det är man saknar. Inte bara banna alkoholisten. Precis som du skriver, den mannen du vet att han kan vara och har varit som nykter är förbannat saknad och efterlängtad.

Men till sist är det bara han som kan göra sig själv nykter. Du kan inte tvinga honom. Är det för tufft för honom att va nykter måste han själv vilja kämpa för det och söka hjälp.
Du kan bara hjälpa dig själv och dina barn.

Kan även rekommendera Carina Bångs bok ”Släpp kontrollen! Vinn friheten”. Håller på med den själv nu.

Kramar igen!

Ja just det där släta över . Jamen det var ju bara fyllesnack mm. Jag brukar säga den onyktres ord . Är den nyktras tankar . Tänk vad energi de tar. Man är som en blöt trasa .

Jag har redan kollat upp boende, finns en hel del att söka i en av stadens bostadsbolag som inte har nåt kösystem....vilket gör d kanske lite lättare på d sättet.
Jag vet egentligen exakt vad jag vill, men har liksom försökt förtränga d då det va så himla bra förra året med antabus. Helst av allt ser jag ju oss med varandra i nykterhet leva d liv vi testadepå förra året. Men frågan är om han mådde så bra som han sa att han gjorde då och framförallt som han såg ut. Han såg frisk, glad och utvilad ut....den mannen vill jag så gärna leva med! Det är honom jag älskar och har så ofantligt kul ihop med.
Men han är som bortblåst nu, dyker upp ytmässigt de dagar han håller sig nykter....men de senaste veckorna börjar de gångerna bli färre o färre.

Jag har bestämt mig att om han imorgon säger att jag ska flytta o allt vad han nu lär göra så ska jag göra en intresseanmälan på lägenheterna direkt, d är så d får bli helt enkelt! Jag och mina barn.....d lär bli jobbigt framförallt ekonomiskt men bra, d kommer bli bra! Jobbigt men bra!

Vi har hus, men jag vill inte bo där....då vill jag starta om. I nåt som bara tillhör mig. Blir visserligen i fel område men d får vara så sålänge tills huset är sålt o jag kan köpa en lägenhet i rätt område....jag måste börja planera och ta kraft och mod till mig tror jag i allt detta. Jag måste spela upp scenariot som troligtvis kommer hända och va det som jag fruktar mest för att orka mig igenom det antar jag!

Ska kolla upp ”djävulsdansen” också, tack för tipset....inte läst den!

Ljudbok! Jag tecknade upp mig två veckor gratis på storytel och hörde på ”Djävulsdansen”. Där började min resa. Du kanske redan har läst den men ta någon annan eller repetera den och repetera vad du lärde dig förra året.

Jag vet tyvärr hur det är att leva i tvåsamhet men ändå som ensamstående.
Du, din son och din kommande bäbis förtjänar ett lugnt och harmoniskt hem! Antingen med en nykter man eller med en ensamstående mor.

Min månad (1,5 vid närmare eftertanke) har gått upp och ned. Efter tre veckor hade han ett återfall och alla runt mig skrek ”Lämna!”. Jag var inte redo då men har som sagt börjat få en annan ton i huvudet. Den viktiga men O så försummade frågan ”Vad vill jag egentligen?” har börjat att cirkulera. Om vi separerar får han flytta. Så har inte kollat nytt boende men faktiskt sorterat källarförrådet i ”hans och mitt”. Gjorde det relativt omedvetet så som sagt, något sker i hjärnan...

Vid min sambos återfall sa jag bara som det var att han måste bli nykter för våra barns skull oavsett hur det går för oss två. För blir han inte det går jag ifrån honom och tar barnen. Och han får se dem under övervakning eller pissprov. Det skrämde nog honom mest. Pröva den!

Tänk lite på dig själv ibland, hur vill DU leva DITT liv?

Kram!

Tack för ditt inlägg. Mitt fundering är faktiskt inne på d, d där sista ultimatumet....redan imorn! Jag orkar inte mer, gör verkligen inte d och jag vet att jag skulle orka med två barn....den första är inte svår på något sätt, d är ju han och jag o varit hela tiden ändå. Som ensamstående men ändå inte du vet!

Han håller på att sätta ett så djup spricka i mig denna gången att jag inte vet om det går att reparera om d går för lång tid innan han säger att han vill börja med Antabus igen om han nu ens kommer säga d, jag tvivlar starkt.....lika stark kärlek som jag har till mina barn verkar han ha till sin alkohol, dvs ända in i döden!

Hur har din tid under denna månad varit med din man? Hur har dina tankar gått? Kollat nytt boende?

Jag gick på samtal förra året, stärkte mig mkt men den tiden finns inte längre att kunna göra d på.....jag vill inte lämna sonen för länge själv med honom. Jag har två jobb och skolan att fixa. Jag måste på nåt sätt fixa detta själv, helt själv o d ska gå! Det bara måste d....jag är iallafall glad att man kan skriva här!

Jag har i allt detta heller ingen att prata med alls om det, då min familj skulle bli så arga på mig att de nog nästintill skulle backa. Kompisarna skulle i värsta fall fly undan då de inte orkar mer heller och vad gör man då som ”utomstående” jo går därifrån.....flyr problemet som inte är deras. D går bra när hon inte har med honom eller pratar om problemet då är d okej!

Jag skulle bara på nåt sätt vilja visa honom hur sjukt ensam han kommer vara tillslut när alla backat undan från honom och lämnat honom med sin alkohol att supa ifred!

Ställ ultimatum! Familjen eller alkoholen! På med antabusen igen!
Jag ställde detta till min man för ca en månad sedan. Har varit tillsammans i 13 år och har två små barn. O.r.k.a.r i.n.t.e m.e.r. Han har sagt att han väljer oss men nu är det upp till bevis.
Jag har även sökt hjälp för mitt medberoende och faktiskt nu i min terapi börjat fundera på om jag verkligen vill ha honom eller bara så gärna vill ha en familj.
Trots att det är stentufft med en nyfödd skulle du nog få det enklare själv än med ett fyllo vid sidan av. Tänk också på din son. Semestern du planerar med barnen kanske är en början på din egna resa?
Styrkekramar!!!

Tar reda på fakta om min ekonomiska situation. Men har ingen aning alls. Undrar bara hur allt har blivit så här. Vet inte är ledsen bara. Känns tungt.

Gick in i garaget och kollade status på honom när vi kom hem, kom fram till att nä sonen ska inte träffa sin pappa ikväll. Sa till sambon att du stannar i garaget tills vi gått o lagt oss, du ska inte träffa honom idag och jag har ingen som helst lust att varken prata med dig eller va arg, d kan vi ta imorn. Tog sonen, gjorde iordning mig själv en macka (sonen hade ätit hos våra vänner) och sen gick vi upp till sängen. Han har kommit in 3-4 ggr o sagt hej, men vi har bara sagt lugnt godnatt pappa o sen har d varit bra. Känns skönt att ha tagit ytterligare ett steg i rätt riktning med mig själv av att våga stå upp mot med min mening och mina beslut. Imorn är en ny dag men ikväll o natt ska jag sova utan att bli störd....han får veta vart han står i mina ögon imorn och hur han måste börja bete sig om han ska ha den här familjen kvar, vilket just nu verkar helt ointressant!

Tack för att du delar med dig. Och lycka till!
Jag står fast vid min ståndpunkt; ”Inte hemma hos mig!”

Ja, det viktiga är ju att du (jag...) tar reda på och markerar våra gränser. Ge om vi vill och kan, fastän "motprestation och tacksamhet saknas...! Undvika att i slutänden bli bitter.

Jag pratar mycket med en väsentligt äldre och VISARE kvinna än jag själv - och hon säger något liknande; att jag är fucking beundransvärd i hur stark och stöttande jag är, och hur bra jag sätter gränser och PRATAR med honom.

I början var jag Hemskt arg på henne dock - hon pratade på ett sätt som fick mig att känna att jag har någon sorts Skyldighet att hjälpa honom komma till rätta med sitt problem; JAG är stark och JAG är duktig och TÄNK vilken CHANS han Har, som träffat mig.

Samtidigt så har hon en poäng; jag ÄR de sakerna och mer därtill. Det betyder INTE att jag är skyldig honom något - men det betyder att så länge jag VILL så kan jag hjälpa honom.

Jag kan inte ta över hans problem - men jag kan hjälpa. Han borde kanske vara lite tacksam, men det tänker jag inte säga till honom ;)

beroendet kan bli konstant om man inte jobbar väldigt aktivt och medvetet med sig själv känns det som! Har man varit beroende av alkohol och slutar med det är det lätt att börja missbruka något annat! För mig är det viktigt att komma tillrätta med det som orsakar mitt medberoende och mina beteendemönster! Annars kanske jag bara byter ”drog”! Svårt men måste tro att det går! När man är uppvuxen med något är det svårt att få den rätta känslan för vad mitt mål är! Bort men vart?

Hej på er!

Det är så spännande att läsa era reflektioner! :-D Men jag vill inte ta åt mig äran för klokheter i alla inlägg, det är inte jag som författat alla även om det är jag som har lagt in den i systemet. Så kommer många inlägg vara - att vi plockar upp sådana inlägg som vi tycker är inspirerande och ger reflektion och som kanske kan vara till hjälp eller skapa diskussion hos er. Då står det "Inlägg från..." i texten. Kanske såg du Dionysa att inlägget "HALT" är det du som har författat?

Hoppas ni tycker att det är okej att vi gör så, ni skriver så mycket insiktsfulla saker så vi vill gärna lyfta upp dem igen och som kan vara till hjälp för nya medlemmar. Om det inte är ok, så säg till, så får vi tänka om!

Gällande begreppet medberoende så är det något som vi ofta stångas med. Läs därför gärna Rosettes kommande inlägg om detta, jag tror det läggs upp nästa vecka om jag minns rätt. Då blir det mer ved till diskussionselden om "medberoende".

Önskar er en fin helg!
/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Synen på, och forskningen om alkoholberoende går ju så sakta... ändå framåt. Genom att fenomenet är så skuld- och skambelagt har det blivit svårt att närma sig på ett sakligt vis, verkar det som. Vissa uttryck blir därför förlegade i och med att synen utvecklas. Vi säger ju inte längre "neger" eller "oäkting", etc, heller!
Och, – Ullabulla: jag har också funderat över alkoholberoende som sjukdom. Jag resonerar som att man BLIR sjuk av a:s följdverkningar. Det finns ju en mängd fysiska, psykiska, sociala... fenomen som direkt kan härledas till (över)konsumtion av alkohol. Själva det tvångsmässiga drickandet i sig blir ju (som) en sjukdom. Precis som bulimi, självskadebeteende, etc.

”medberoende” luktar och smakar offerkofta tycker jag! Därför var jag struts i många år, vägrade inse och acceptera att jag var ”medberoende”! Vet inte om det hade gjort skillnad om det hade haft en annan benämning i och för sig! Precis som alkoholisten måste ”supa klart” och komma till egen insikt så måste väl även vi som är medberoende bli klara med vår drog! Sen var också ordet medberoende för mig starkt kopplat till närstående till alkoholist! Trodde inte det gällde mig som vuxit upp med psykiskt sjuka föräldrar! Så ja Dionysa håller med dig om att det kanske borde benämnas annorlunda! Just för att människor lättare skall kunna identifiera sig, känna igen sig och förlika sig!

Aha, jag förstår.
Vad säger din man då?
Jag gjorde allt som oftast så att jag köpte det frun ville ha och en platta åt mig själv. Roddade om så att jag bara hade 3-4 öl med mig in. Sen gick jag till tvättstugan, ut i garaget eller nåt annat påhitt för att fylla på.
Det är ju inte ett helt hälsosamt beteende, och det gällde att smyga och smussla.
Så här i efterhand kan jag såklart skratta åt det, men när jag väl bestämde mig för att ta tag i mitt liv och mina alkoholvanor så mådde jag så fruktansvärt dåligt över det där smygandet.

Hur har det gått för dig?

Att det är ett enkelt och "praktiskt" att benämna tillstånden man går in i för alkoholism och medberoende.
Om jag låter bli att ägna mig åt skadligt beteende så är jag frisk.
Men om jag dricker eller agerar medberoende så är jag sjuk.
Dvs jag låter diagnosen stå lite på sidan om mig som en skugga.

Ibland så går jag då fri ulligt in i skuggan,ibland drivs jag dit.
Så för mig passar beskrivningen bra på det beteende som tidigare var min vardag och som jag nu försöker avstå.

I Tankar från rådgivarn, Att inte fastna i beteenden
skrivet av Carina den 23 april om att vara "medberoende" och om "alkoholisten". Kloka tankar som vanligt, men jag ifrågasätter beteckningarna "medberoende" och "alkoholist". Tycker dom är stigmatiserande och lite föråldrade. Jag tror mig minnas att grundaren av mottagningen på Riddargatan prof. Sven Andréasson också brukar hävda det. Vad säger ni?

Vet inte varför men kunde inte tänka på något annat än mitt ex igår! Längtade, saknade, tänkte på allt vi har upplevt tillsammans och kände mig så oerhört sorgsen! Kanske sorgsen just igår för att det var i april för ett antal år sedan vi träffades! Vi blev galet kära, svävade på rosa moln och var så lyckliga! Så ovetande! Kanske var sorgsen för att jag var ute och sprang på ”vårt” ställe igår?! Där började vi dejta, så mycket fina och söta minnen! Brukar springa där men just igår sprang jag och bölade så jag knappt kunde se nåt!
Igår hjälpte inga ”KBT övningar” alls! Försökte verkligen men gav upp och bara lät mig själv vara ledsen! Undrade om han saknade mig och tänkte på mig, kanske var det ”telepatiska” känslor och tankar?! Eller förresten så var det nog bara jag som vill att det ska vara så! Fick till och med för mig att det hade hänt honom något och att jag kände på mig det på något sätt! Deppigt värre! Kändes inte ens härligt med våren som jag längtat så efter! Så glad att man kan skriva sina tankar och känslor här! Ingen annan kan förstå hur det är att avsluta ett förhållande på grund av alkohol, inte på grund av att man inte älskar! Att lämna någon man älskar....! Men, kan de säga, hade ni varit rätt tillsammans så hade han slutat, för din skull, för er skull! Gör så ont när någon säger så, pratar därför aldrig med någon om detta längre, jag pratar här istället! Idag är en ny dag, får försöka ta nya tag! ?? ?

utifrån! Det kan du, det visar sig i ditt sätt att reflektera, känna; skriva här! Fortsätt så! Det gagnar både dig och oss, det är jag övertygad om. Han får en gladare och säkrare partner och kanske – kanske! – hjälper det honom. Eller så blir han rädd när han inser vilken fin, ärlig och kapabel kvinna han "har"!

Bitter idag med. Av många små orsaker. Och svartsjuk på HUNDEN av alla jävla saker.

Trötthet, sömnsvårigheter och allmän rastlöshet regerar i hushållet. Jag skulle gärna göra något, men jag vet inte vad.

Sex vill jag ha också, men enda gångerna HAN tar initiativ till det är just när han är full - och då vill jag fan inte. Och försöker jag initiera så är han trött. Leka med hunden orkar han dock; därav svartsjukan.

Råkade dessutom kolla några kompisars Instagram och slogs av hur...LEVANDE...deras liv verkar. De shoppar, reser, fikar, solar, umgås, roar sig - och här sitter jag och är totalt oförmögen att tänka på något annat än att det är fredag imorgon, och huruvida det kommer betyda öppet supande, skåpsupande, eller om det faktiskt blir nyktert (oavsett vad det blir så VET jag ju redan att jag kommer sitta på nålar och kolla efter hur mycket/om han dricker)

Jag vill vara med den här människan - men inte när han är full ELLER abstinensig.

Nästan börjat glömma hur han ens är i de andra situationerna... "överspänd" säger huvudet. Funderat hela dagen på om han möjligen har ADHD - det klickar på så många sätt. Särskilt hans motiveringar för att dricka; han känner sig LUGN och avslappnad då. Fan, enda orsaken jag haft att dricka (när jag fortfarande gjorde det) var att jag blev pigg och energisk och uppåt av det.
Läser att 1/5 alkoholmissbrukare självmedicinerar och HAR just ADHD i grunden.

Inser att jag inte är läkare, inte kapabel att diagnosticera - att jag bara letar en LÖSNING - inser att även om han så hade ADHD så skulle han vägra söka hjälp för det också.

Precis som med missbruket, och benbrottet, och...allt - han är LIVRÄDD för att be om hjälp. Alls. Vad det än gäller.

Blir mer och mer säker på att han VILL bli bra, men att han BOKSTAVLIGEN hellre hamnar på en parkbänk än visar "svaghet"

Det blir upp till mig att visa honom en väg han KAN ta "själv" sålunda.

Jag undrar hur det ser ut i hans huvud.
Jag undrar hur mitt liv skulle sett ut utan honom.

Meningslöst att fundera på - vi kommer att fixa det här. Jag vet bara inte HUR än.

Och välkommen hit.
Om jag skulle räkna antalet timmar jag försökt nå eller hjälpa eller ringa eller eller..så skulle jag bli ledsen.

Jag var så klok.
Så så mycket sanningar och insikter.
Kom med så mycket tips och råd.
Och han slurpade i sig min omsorg.

Han gjorde även många försök med både antabus och samtal.

Nu fyra år efter vår brytning är han nykter.
Med hjälp av behandlingshem och senare ett års möten med aa och eftervård.

Jag har frågat många gånger:
Varför först nu?

Jag har inte varit redo/supit klart.

Nu med så många förluster pga sent uppvaknande då förstår han allt jag så och hade sagt i 20 år.

Bortkastad möda som du borde lägga på dig själv.

Han måste själv ta ansvar för sin sjukdom och behandling av den.
Smärta i sig föder inte ett alkoholsug.

Hårda ord när man som anhörig gärna offrar allt och lite till.
För en annan människas sjukdom.

Jag vet att det i början är omöjligt att ta till sig.
Men börja med små tankeövningar.
Vem äger problemet?

Så kanske ansvarsbördan faller rätt.
Även om inget hindrar att du håller honom i handen genom behandling och kamp för att bli frisk.