Senaste kommentarerna i forumet

Inga erfarenheter alls - därför jag föreslår att forska i det snarare än att jag rekommenderar.

Jag har letat mig halvt fördärvad efter en mer stabil lösning än AA och ren viljestyrka det senaste halvåret - INGEN annan sjukdom skulle "behandlas" med viljestyrka - typ "stackars dig som har Tourettes/Epilepsi/Cancer - kan du inte bara...sluta ha det? Visa lite självkontroll, liksom" - så det borde inte duga för alkoholmissbruk heller.

Jag hamnade på två forum och läste fan ALLT. Dessa var https://www.mywayout.org/community/index.php och optionssavelives.freeforums.net

Jag kan inte personligen rekommendera någon av dem, då vi inte testat, eftersom vi lite kört fast i att min partner blåvägrar gå till läkare, utan vill lösa allt själv - men egen efterforskning och att läsa på kan knappast skada, så att man har någon tanke och input när man väl uppsöker vården.

Vad har du för erfarenheter av den medicinen?

Vad får han för hjälp av vården?
Ni kanske kan forska lite själva i tex The Sinclair Method, eller Baclofen, för att se hur det låter och om vården kan bistå?
Bara en tanke - det är de metoder jag hittat som verkar fungera bäst iaf :/

och jag tror att det ”hat” (kändes som det när han var full och elak mot mig) man kunde utsättas för egentligen bottnade i självhat som han ville göra sig av med! Så sorgligt på många sätt! Självhat och dålig självkänsla är ju något man kan jobba med! Om man verkligen vill! Att ösa ur sig/frigöra ångest/vara elak när man är full är en ”Quick-fix” som ”hjälper” för en liten stund! När mitt ex var full och elak märkte man att han kände sig typ maktfull! Morgonen efter kallsvettades han och försökte släta över men tror bara att han hade ökat på självhatet lite till och självkänslan minskat! Känner så mycket empati med honom och alla andra som har detta problem! Men tyvärr kan man inte hjälpa eller läka någon annan! Det blir skadligt för en själv att försöka göra det!

Ja, det är sorgligt och svårt med människor som tror sig veta hur andra människor känner och vad de bör tycka och tro. Som inte kan respektera andra och ta ansvar för sitt eget liv och leverne. Som först och främst har en kärleksrelation med a!

ganska exakt fem månader sedan som jag avslutade vårt förhållande! Har varit upp och ner och hit och dit under dessa månaderna! Bäst för mig funkar det att bryta helt och inte ha kontakt med honom! Blev som att vara ihop med två personer, saknar den nyktra personen mycket men INTE den berusade. Ser man till helheten så har jag det mycket bättre utan honom! Han erkände att han är alkoholist men ville inte göra något åt det! Tvärtom skulle omgivningen anpassa sig och ta hänsyn! Han slätade över dåligt spritsinne med ”men du vet ju hur jag blir när jag är full, inget att bry sig om”!

Tack för ditt inlägg. Vissa stunder är man som en ledsen hund. Men orkar inte kämpa mer . Har blivit tagen för given för länge. Hur länge sedan var det som du tog dig ur din relation ?

dagen då jag kom hem efter jobbet, (trött och hungrig som vanligt då jag INTE kände att det var ekande tomt och ensamt hemma. Jag kände mer att det nog var lite småskönt att vara ensam, slippa prata med någon, kunna hoppa i myskläder och skita i städning, tvätt, disk, matlagning...bara ta lite fil och macka och ha lugn och ro.
Kanske jag kan uppskatta att leva ensam så småning om. För det finns ju onekligen fördelar med det! Också.
Mannen reser utomlands imorgon. Han har inte berättat det men jag vet från annat håll. Det ska bli skönt, för då slipper jag tänka och känna kring att han inte hör av sig, jag har vant mig vid ickekontakt när han är på uppdrag, det blir liksom normalläge då, för han är iväg, och inte för att han undviker mig. Får se hur det känns när han är tillbaka i landet igen, utan att höra av sig. Fast då han jag flyttat till min lägenhet och lever ett liv där han inte har varit en del av det.
Tack för alla peppande kommentarer, ni är värda guld!

går det att bygga vidare på hjälpen utifrån!? Din man verkar ju ändå ha viljan och ambitionen att hålla sig nykter även om han ”misslyckas” ibland! Han söker ju aktivt hjälp själv! Avgiftning och nykterhet/avhållsamhet är ju bra men kanske behöver han jobba mer på djupet för att hålla fast vid nykterheten!? Samtalsterapi kanske kan vara något? Och också att han kan kolla alternativ för behandling mot smärta mm! Vad bra att du släpper kontrollen/ansvaret till honom och inte räknar flaskor och annat! Det är så lätt att falla in i sådant beteende när man känner sig maktlös och vill skaffa sig kontroll över situationen! Känner igen mig i det där du skriver om att du blir trött på att allt handlar om alkoholen! Hade ett förhållande med en alkoholist! Avslutade förhållandet i december! Han hade inte insikten och viljan att sluta dricka! Jag var jämt tröttare när helgen var över än när den började! Man blir helt utmattad och tappar kollen på sig själv till slut! För man har ju fullt upp med att försöka ha koll på någon annan! Hoppas allt går bra för er! Som sagt skönt att din man ändå verkar ha mycket vilja att hålla sig nykter! Fast förstår din situation fullt ut! Kram

..via familjestödsenheten. Upplevde previs som du att kunskapen kring missbruk helt saknades. Den ena samtalsstödjaren sa varje gång att han inte kunde förstå varför pappan inte bara kunde ringa mig när han råkade bli onykter vid umgänge. Varje gång försökte jag förklara att det inte funkar så, att pappan aldrig någonsin erkänner att han är onykter, inte ens då han på fyllan ramlat omkull med vår ettåriga son i famnen, med min elvaåriga son som var den enda där. Och allt fokus låg på mig, hur jag skulle kunna börja känna förtroende för honom, nu när han enligt egen utsago inte längre har alkoholproblem. Att om pappa säger att han har kontroll så måste jag lita på det. Men så kom han till ett samtal full..jag höll masken först, för jag ville att de skulle märka det själva. Han förnekade det när jag frågade, men när samtalsledaren frågade så erkände han. Jag ställde frågan om han då hade gjort ett aktivt val att gå till samarbetssamtal full, eftersom han hävdar att han har kontroll. Fick svaret att han gjort det för att jävlas med mig. Jag avbröt mötet, och på nästa möte så sa jag att det kändes lönlöst att fortsätta. Deras fokus är på att samarbeta, men vårt problem är inte samarbete utan att han inte tar sitt föräldraansvar, så vi var nog på fel plats. Men jag hur vet du att han är 100% nykter? Menar du även när han inte har umgänge? Jag har försökt ställa kravet att han visar långsiktig nykterhet med blodprov, men hittar ingenstans där man kan göra det utan att det kostar mycket. Men nu är det inte ens aktuellt längre för pappan säger att han inte längre har ett missbruk och visar inga tecken på att vilja vara nykter. Jag har haft perioder då jag kollat nykterhet med alkomätare men det funkar inte för då kommer han onykter och fejkar att han glömt mätaren och det blir jobbigt för sonen när jag ber pappa gå igen.

Jag har precis varit på flera sådana samarbetssamtal, har ungefär en liknande situation som du. Skillnaden är att just nu är min sons pappa nykter. Men jag går bara och väntar på nästa period... familjerätten sa ungefär samma sak till mig. Att den missbrukande föräldern har rätt till umgängesrätt hur som helst.
Kruxet med dessa samtal är att personerna som håller i dom oftast inte har någon ”riktig” kunskap om missbruk. Mycket fokus på hur JAG hanterar min oro. Att fokusera på ”nuet” och inte tänka på det som varit... (mitt ex har varit onykter/drogpåverkad med sina barn flera gånger) Jag fick tips om att uppsöka psykolog!!! Känner att problemet inte tas på allvar och att det daltas oerhört med den missbrukande föräldern. Som tur är känner jag mig trygg i mig själv och vet att min oro är befogad och jag vet att jag inte bara är ” en orolig person ” som hon sa. Har insett att samtalen inte leder någonstans. Det enda som gäller för mitt ex är att visa i handling. Dvs. 100% nykterhet.
Vi som ej missbrukande föräldrar har ju ansvar att skydda barnen och ska då se till att de ej utsätts för fara, vilket det såklart blir om pappan halsar en flaska sprit... så för mig är det ständig kontakt och att vara beredd på utryckning så fort barnet är hos pappan.
Kommer nyfiket följa den här tråden och se om du får något tips...

Om föräldrar efter försök till samtal med varandra inte kan komma överens går det att be om hjälp vid Familjerätten i den kommun där de aktuella barnen är folkbokförda. Det går att konsultera en familjerättssekreterare i kommunen för att få rådgivning om hur det går att agera. Kontakta din kommun. Familjerätten i kommunen utför samarbetssamtal för föräldrar som har svårt att komma överens och har nu även ett förstärkt uppdrag.

Går det ändå inte att komma överens kan barnets föräldrar ytterst gå till domstol för att få ett beslut om umgänget. När det väl är fastställt hur den gemensamma vårdnaden ska vara uppdelad så ligger ansvaret för barnets vardag hos den förälder som ska ha umgänget vid den gällande tidpunkten. En domstol kan även fatta andra beslut om det stämmer bättre överens med föräldrarnas vilja. Alla detaljer finns inte reglerade i lag och därför kan det skilja sig åt. Till exempel gör inte alltid tingsrätt och hovrätt samma bedömningar.

Vänligen Li-Lo Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej igen

Jag klipper in lite text här då och ber om ursäkt för att jag bjöd in dig till ett låst rum. Som sagt detta kanske inte är relevant för dig men hoppas något är till hjälp, vänligen Li-Lo

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) är kunskapsmyndighet för föräldraskapsstöd, familjerådgivning och socialnämndernas familjerättsliga ärenden. De har den senaste informationen om lagändringar och föreskrifter inom området som gäller föräldraskap och juridik. På deras hemsida kan man läsa om vad som är bra att tänka på när man har barn och ska separera.

1. Familjerådgivning http://www.mfof.se/sv/familjeradgivning/

2. Vårdnad, boende och umgänge http://www.mfof.se/sv/vardnad-boende-och-umgange/

På flera ställen i landet är det möjligt att på biblioteket kostnadsfritt träffa en jurist för ett kortare möte. Kommunen erbjuder också gratis samarbetssamtal om vårdnad, umgänge, boende och barns försörjning. Där får ni hjälp att hitta gemensamma lösningar för barnets bästa utan att behöva gå till domstol. Undersök hur det är i din kommun genom att ringa din kommuns växel eller kommunens kontaktcenter.

Hos Försäkringskassan finns även web-rådgivning. Den och annan bra information hittar du på Försäkringskassas hemsida med råd inför separation https://www.forsakringskassan.se/privatpers/foralder/for_foraldrar_som_i...

För stockholmsområdet finns det en särskild advokatjour som du kan hitta på nätet http://www.stockholm.se/FamiljOmsorg/Socialt-och-ekonomiskt-stod/Ekonomi...

Stockholms stad socialjour har utvecklat Socialrådgivning på nätet. På deras sajt är det lätt att få information och att ställa specifika frågor anonymt på nätet. https://iservice.stockholm.se/open/SocPaNatet/Pages/StartPageOpen.aspx

Utgångspunkten för allt samhällsstöd som går att få i samband med slitningar i föräldraskap och förestående separation förhåller sig till vad som är barnets bästa.

Tack för svaret!
Det står att jag saknar behörighet när jag klickar på länkarna dock..

Allt precis allt kom ifatt mig idag och jag kan bokstavligt talat inte sluta gråta och jag fattar inte. Jag är inte den som gråter i första taget och har långt dit....
Jag va och pratade med min förlossningsläkare om igångsättning vilket kommer bli och allt bara föll för mig efter det. Hur ska jag orka? Hur ska jag på egen hand orka två barn och en full Karl? D är utanför mitt förstånd och d hänger över mig att d så kommer bli. Jag vill ha mitt liv på ett annat sätt, ett sätt där jag med lätthet ser framtiden och inte detta mörker som börjar komma närmare och närmare...men samtidigt känner jag att d kanske är jag som överdriver och är hormonstinn.
Pressen som väller över mig känns inte bara hemifrån utan även de två jobb samt skola jag har om dagarna. De sliter i mig och jag är inte den som säger nej heller, vilket gör att oavset evas eller hur jag gör så står jag där och tänker att jag nog kunde gjort nåt mer annorlunda än vad jag gjorde. Ber om förlåtelse för sånt jag kanske aldrig gjort....varför? Är jag en så svag människa som inte kan säga nej? Är här för att tillfredsställa andra utom mig själv? När det enda jag vill är ett lugnt och tryggt hem med ett jobb där jag trivs och blir uppskattad för den jag är inte för den jag låtsas vara.....
Detta handlar kanske inte rent om alkoholen i mitt förhållande mer om hur det nog blivit för mig efter 12 år i sällskap av den och dess partner. Idag känner jag mig vek så fruktansvärt vek inför livet, men d kanske är d som behövs för att ta mig upp igen

Det gör mig ont att höra att du fortsatt har det svårt och att alkohol påverkar dig och ditt barns liv. Du kämpar verkligen och försöker göra de bästa valen för er. Tack för att du berättar. Du är inte ensam. Jag hoppas att du får stöd av andra användare i det du står i nu.

Då det kommer till tips om advokater eller juridiska ombud kan vi dessvärre inte tillåta det här då forumet är en statlig verksamhet, Jag klipper in några länkar som finns här på anhörigstödet som kanske kan blir hjälpsamma för dig.

Hela ditt inlägg andas omsorg om ditt barn och du gör skillnad.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

https://alkoholhjalpen.se/node/41534
https://alkoholhjalpen.se/node/41537
https://alkoholhjalpen.se/node/41536

Inlägg borttaget/redigerat av admi

Vi vill inte att du skriver den här typen av inlägg och ber dig sluta med det.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Nu blir jag avundsjuk; min är inte ens villig att söka hjälp, trots att han erkänt att han har "ett problem"

Jag vet inte exakt hur man gör, men min styvmor som jobbar på behandlingshem sa att om min ändrar sig så "Mitt råd skulle vara att du tar kontakt med Beroendecentrum på närmaste ställe"

Tror att det kan vara där du får börja. Önskar er all lycka med detta!

Tack för ditt inlägg och fint att du är här. Du befinner dig i en situation som verkar ställa en del frågor på sin spets. Här finns så många berättelser och en stor generositet att dela erfarenheter. Jag hoppas att du får svar och att andras trådar kan guida och kanske bli hjälpsamma för dig i dina tankegångar.

Fortsätt gärna skriv och berätta.

Vänligen Li-Lo

Det låter som att du är mån om den person du oroar dig för. Du har uppmärksammat flertalet varningsflagg så som att personen dricker varje helg och även blir kraftigt berusad och humöret har förändrats. Precis som du skriver är frågor runt alkohol ofta känslig och en del kan känna att man gör intrång i andras liv och val samtidigt är det mänskligt att visa oro. Vi behöver så att säga inte bevis för att fråga, hur har du det? Jag har märkt en skillnad och undrar om det är något jag kan göra för dig. Du är inte "konstig", du är omtänksam.

Jag hoppas att du får svar här och kanske fortsätter att läsa, det är så många som upplever det du gör.

Varma hälsningar Li-Lo

Visst, man kan hjälpa, övertala, förmå (manipulera!) den drickande att inse att en förändring är nödvändig; möjlig. Men i slutänden och för att det ska bli hållbart, måste den beroende själv känna och gilla att äga sitt problem!! En vuxen, myndig person är alltid ansvarig för sina handlingar, sitt liv. Enbart när den börjar inkräkta på andra människors liv och självbestämmande finns det skäl att ingripa, och det med alla medel. Sätta sina egna gränser är alltid nödvändigt och rätt, och det gagnar alla parter.

Problemet är lite att han verkligen inte "kan" ta orden i munnen. Tillochmed när jag fick ur honom 'erkännandet' så var det efter timmar av lirkande och tålamod - han VET att han har ett problem. Men han tycker att det är HANS problem. Han har dessutom det här fåniga "kan själv"-tänket. Jag TROR det är lite därför han gått med på att prova Naltrexone (om skiten bara kommer snart...) Då gör han det ju fortfarande "själv"

Nu har han inte druckit sedan lördag morgon - den här 'psykiska' abstinensen är i full gång, med ångest och sömnsvårigheter och allmän rastlöshet blandad med håglös energibrist.

Och till helgen lär det bli supa igen; det har han ju "förtjänat" så "duktig" som han varit...suck...

Jag håller med dej om alkoholförbud under semester med barn. Är ihop med min man sedan 13 år tillbaka. Ett barn på 11 kvar. Hon har sagt att hon inte gillar att papoa dricker längre. Han gick på behandlinghem för 2.5 år sedan. Alkoholfritt hemma sen dess men han klarar inte av det å ska flytta om en månad. Han har liksom fastnat när han var kring 25 år är idag 52. Vilket ör märkligt tycker jag. Vill inte vara med i ett beroende längre samt att jagvill barnen ska få det bra. Väntar på att han ska skriva under papper. Jag orkar inge mer helt enkelt

Så bra att du kommer med några konkreta tips och råd, Johanna, hur man gör i denna djävulskt svåra sits! Lätt att man (jag) blir chockad, handlingsförlamad och till sist inte ser någon utväg, fast de ju finns!

Om han tycker det är skämmigt att erkänna sin sjukdom kanske han kan göra det anonymt i AA? Där kan han få stöd och tips av andra hur han kan göra för att sluta dricka, och kanske så småningom våga söka hjälp i vården? Eller läsa i de andra forumen här?
Bra att du siktar in dig på att hålla dina egna gränser, jag gjorde detsamma innan separationen. Egen ekonomi, egen bil, egna fritidsaktiviteter ( om jag orkade....till slut blev det frustreande att hans drickande gjorde mig för trött för att göra kul saker) hitta någon att prata med (kommunen kan ha anhörigstöd till anhöriga till missbrukare, kolla kommunens hemsida, eller kyrkans diakon) Du är inne i en process, han är inne i en process. Det tar tid, Var rädd om dig under den tiden.