Senaste kommentarerna i forumet

Det är så svårt att säga, om han varit nykter den här perioden. Jag önskar att det är så, men kan absolut inte säga säkert. Min man dricker i ensamhet, oftast på kvällarna när jag och barnen sover. Visst, förr, innan jag började ifrågasätta drack han mer öppet, men på ett smart sätt. Nästan aldrig för full, liksom lagom, finns nog ingen av våra vänner och bekanta som skulle kunna tro detta om honom. Men ja, ni vet, i hemmets trygga vrå... Blir ledsen när jag läst ditt inlägg "Solglasögon", att du också har det svårt. Insåg när han sprättade dessa ölburkar i söndags att, mitt i det elände, sorg och besvikelse som uppstod, att jag på något helt galet sätt blev lugnare, att det jag gått och väntat och bävat för faktiskt hände..? Väldigt tragiskt, men i mitt fall sant, vill absolut inte att han ska dricka, men bättre att veta än att kontrollera och undra...

Rosette, tack för ditt inlägg. När min man lovade att inte dricka mer, varken ensam eller ens hemma, hade jag väldigt svårt att tro på honom. Visst vill man, men det är svårt. Nu har han börjat om, han lovade något som han inte kunde hålla. Jag lovade mig själv för en tid sen att om han börjar om får han flytta ut, men jag inser att jag inte kan leva upp till det. Inte just nu iaf. Min mamma och syster stöttar det dom kan, men jag tror inte att dom förstår vidden av det, att den man ska kunna lita på, faktiskt inte går att lita på. För att barnen ska må bra behöver de föräldrar som mår bra, jag tänker att jag måste jobba med mig själv och försöka släppa tanken att jag är den som ska rädda honom. Jag förstår det, men har svårt att leva efter det.

Jag känner mig hemskt "medberoende" idag - jag liksom letar något eller någon att vara ARG på...

Jag är till exempel arg på sjukvården; när han hade sin arbetsskada så var han på undersökningar VECKOVIS - full eller bakfull, han STANK så att kompisar kommenterade på det tillochmed - utan att EN läkare reagerade. Det gör mig arg.

Jag är arg på Systembolaget också; vi har det här monopolet för att FÖREBYGGA missbruk - och likförbannat har ingen i personalen nekat honom när han kommit in för sin DAGLIGA 3-liters bag-in-box.

Men mest är det nog frustration. Naltrexonet vi beställde har fortfarande inte kommit - risken finns att det fastnar i tullen, eller rent utav är sockerpiller. Vad gör jag då?!

Ska jag vara helt ärlig så stör det mig mest; att det ska vara så förbannat svårt att få tag på Naltrexone. Den går inte att missbruka, och med 78% success rate så visar undersökning på undersökning på undersökning att den eventuella lever-åverkan den kan göra är mycket mindre skadlig än fortsatt alkohol-missbruk.

Det är som att jag tävlar mot något. Idag är jag rädd. Och trött. Och arg.

Tanken lurar i bakhuvudet att JAG skulle kunna supa dygnet runt i några veckor, så kan JAG gå till läkare och få ett lagligt och giltigt recept. Jag blir ju inte alkoholist. Men tillochmed jag hör att det vore vansinne...

Samtidigt...Jag förstår honom. Jag har brottats med bulimi i över 20 år, och än idag är jag inte kapabel att säga det till någon. Jag skulle än mindre klara av att erkänna det för en läkare och behöva BE OM den vård jag vill ha.

Jag förstår honom. Och tänk OM han ändå gick dit, och de gav honom Antabus istället? Antabus BOTAR inget - jag HATAR det här, och jag är så jävla frustrerad, och jag vill bara att det ska bli bra...

Ingen bra dag idag. Dessutom blev jag blockad från ett annat forum för att jag efterfrågade metoder/vägar att få recept på Naltrexone online/köpa UTAN recept.
Ok, jag fattar; det är olagligt att göra så - men varför kan ingen bara förstå och HJÄLPA mig?

Jo. Som sagt; stark medberoende-känsla idag. Usch :(

Du har hittat hit och tagit modet att starta en egen tråd, klok idé att göra den till en liten dagbok. En dagbok som du kan få feedback och återkoppling på från människor som läser och kan ge dig stöd. Säkerligen blir det också hjälpsamt för flera, att läsa hur det är för andra och känna igen sig. Ofta är det enklare än att titta på och försöka förstå andras situationer än sin egen. Mer än tillåtet med andra ord :) !

Din pojkvän har alkoholproblem vilket du misstänkte redan från start av er relation samtidigt har han andra sidor och attraktiva delar av sin personlighet du fastnade för. Så som det kan vara med kärlek. Inte alls konstigt.

Du har nu pratat med honom vid flera tillfällen, ställt krav, gjort slut med mera. Vad du jobbat i detta, för dig och er och honom. Omtänksamt och fint, samtidigt som det är bra att du är tydlig för att det måste bli ändring om ni ska vara i en relation.

Det har haft effekt han har tagit steg och påbörjat en förändring. Nu har han dock muntligen tagit tillbaka en del, eller pratar annorlunda om hur han själv ser på sin situation och det känns besvärligt för dig. Tilliten i relationen påverkas och du får svårt att lita på honom.
Du funderar över hur du kan fortsätta hålla dina gränser beroende på vad han väljer att göra. Du har hittat hit som en strategi, du får ner dina tankar och får lite feedback på dem. Som ytterligare en strategi vill du vara noga med att bibehålla dina ramar, vad som är viktigt för dig, så du mår bra i er relation och inte godtar att han återgår till sitt drickande. Klokt! Vad tror du mer skulle vara hjälpsamt för dig just nu?

Igen välkommen hit,
Hoppas du får många kloka tankar och sådant som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du började skriva här på forumet för dryga två månader sedan. Din man har alkoholproblem och haft under en längre tid. Du har gjort mycket för att försöka påverka honom på olika sätt. Nu har en nära anhörig blivit sjuk och han har börjat dricka igen efter en tids nykterhet (enligt vad han säger).

Inledningsvis när du skrev här funderade du på om du överdriver, den tanken har de flesta som lever nära någon med alkoholproblem. Du hade strategier som handlade om att undersöka om han druckit, det fungerade då, för att helt enkelt veta hur det stod till. Inte alls konstigt. Därefter var det att prata med honom på olika sätt. Han påbörjade en nykter period.

Din oro nu är att det igen ska barka iväg och gå tillbaka till gamla vanor. Du är spänd och väntar det värsta. En fundering jag får när jag läser, oavsett vad hans nästa steg är, vad tror du att du och barnen behöver för att ni ska må bra?

Du har en del stöd omkring dig, din syster och din mamma bland annat. Finns det något mer du tänker skulle vara hjälpsamt för dig, att du återfår energi och kan samla dina tankar?

Bra att du skriver och läser här. Hoppas du finner mycket som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Din sambos far har alkoholproblem. Du och din sambo påverkas mycket av både hennes far och mor. Din sambo har satt gränser, pratat med honom och gjort det som känts rätt för henne. Dels för att försöka påverka honom men också gränser för sig själv och er.

Nu handlar det om olika saker, dels om han är nykter eller ej, och om ni vill ha kontakt. Ni känner också att det är besvärande med kontakten med svärmor gällandes hans nykterhet. Ni funderar på hur ni ska göra. Det är svårt att veta om han är nykter eller ej, det vet nog bara han säkert. Gällande hans sätt att ändra sig får jag några tankar mer generellt, hoppas ok att jag delar med mig.

Det finns lika många sätt som människor att ändra sina alkoholvanor. Minska eller sluta helt. Som någon skriver här ovanför är det bästa om personen själv väljer vilken hjälp man vill ha. Många människor klarar det bra på egen hand, sluta eller minska och andra behöver mycket stöd på olika sätt.

De flesta som har ett bekymmer med alkoholen vet om det själva, dock kan det vara svårt att prata om det med andra av olika orsaker. Oavsett om en person ”erkänner” eller ej, är det inte avgörande för framgång, det är olika för olika personer.

När det kommer till era funderingar på vem som tar kontakt först (han eller ni), ta reda på om han dricker eller inte och hur ni vill göra med svärmor är det såklart upp till er. Vad ni känner passar er bäst. Det låter bra att ni pratar och stöttar varandra i det.

Du har märkt att både du och din sambo mår bättre när ni tagit ett beslut och håller fast vid det. Det låter som du tänker att ni vill vara tydliga med din svärmor, att ni inte vill att hon pratar med er om hans alkoholvanor, men att ni gärna umgås med henne. Bra idé, där skulle ni också sätta upp en ram, vad som är ok för er och vad som inte är det. Precis som med honom.

Bra att du har tagit steget och skrivit här på forumet, hoppas du finner mycket här hjälpsamt. Hur som helst, att läsa runt eller skriva av sig är för många ett bra sätt att få ner sina tankar och kanske få svar på en och annan fråga.

Igen, välkommen hit!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkolhjälpen & Anhörigstödet

att du har tagit dig ur detta och starkt av dig! Har ett liknande förhållande bakom mig! Fattar inte heller vad jag höll på med! Slet som ett djur för att få honom sluta supa, förlät saker som jag inte borde förlåtit! Men man blir helt geggig i huvudet och tappar bort sig själv! Tog slut innan jul och nu jobbar jag med mig själv istället! Heja dig du kommer klara detta och gå stark ur det! Kram

Bra att du tar steget att skriva här.

Din pappa har haft alkoholproblem i över 20 år. Han dricker problematiskt i perioder. Senaste åren har han varit i en djup svacka och du är mycket orolig. Både du och din syster bor långt ifrån honom, har båda väldigt mycket i era egna liv och nu har ni fått information från hans exfru hur det står till.

Ena sidan önskar du kunna hjälpa samtidigt är det svårt att veta vad ni skulle kunna göra. Framförallt också om han själv inte vill ta emot hjälp.
Han åker in och ut på beroendeakuten. Har trillat och slagit sig och uttrycker sin livsleda på flera sätt. Det är tufft och tungt att veta detta samtidigt finns det hjälp för honom att få (om han tar emot den), han får nog information om det varje gång han hamnar på beroendeakuten.

På din fråga vad ni kan göra; det låter som ni redan gör det ni kan, och har gjort mycket.

Utöver att själva prata med personen är det att sätta ”ramar” kring beteendet, vad är ok för mig vad är inte ok -som man kan göra. Sedan går det även som nämns här ovan att prata med socialtjänsten. Det bästa är alltid om personer själva väljer att ta emot hjälp och tvångsvård är ovanligt men det går att göra en orosanmälan, anonymt eller ej anonymt.

Din egen energi börjar ta slut, du ser att din hälsa påverkats negativt av detta i flera år och är medveten om att du behöver din energi du har kvar. Till dig och dina barn. Energi till att ha och få mer ordning i ditt liv, inte att ordna i hans.
Hjälp finns att få om han vill ha den, du har pratat med honom många gånger, satt gränser, varit tydlig.
Hur ser ditt stöd ut runt omkring dig i övrigt?

Fortsätt gärna skriv och läs här, hoppas något av detta blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Oj tjångsvård lite fel men det kanske hade varit nåt ?

Din stackare. Jag känner igen detta. Jag vet inte vad jag ska svara.. tycker att han agerar väldigt egoistiskt. Inget att leva för ?? Nej för han super ju bort det. Jag tycker du skall göra en orosanmälan till soss. Sen kan anhöriga i vissa fall få in dem på tjångsvård..ring till soss och rådgör. Jag blir arg och upprörd över hans beteende. Och beundrar dig för din kamp. Fast det är som att spotta i motvind ibland. .Linda

Glömde skriva :Du ÄR till hjälp ?

hade nog inte fungerat, jag har svårt för att öppna mej inför andra och jag tror inte jag hade fått tala till punkt trots terapeuten.....
Han började dricka så smått i fredags och har inte slutat än. Nu ligger han i sängen o pratar med.... sej själv ??
Jag vet att jag inte ska ställa ultimatum , eller bli arg, men det brister... Jag har hållit mej lugn hela helgen men nu ikväll orkade jag inte hålla mej lugn. Vi är inte på en bra plats just nu men jag är en envis j...el, jag vill inte ge upp än !!
Det jag är mest orolig för är att jag en dag känner att känslorna tagit slut

Känner igen mig i din situation: https://alkoholhjalpen.se/node/47232
Vet du om han har varit helt utan alkohol de här månaderna? Jag kan rent krasst inte säga med säkerhet när min man druckit eller inte eftersom han har en så pass hög tolerans och inter heller super sig dyngrak.

Jag kanske inte kan vara till någon hjälp, men jag kan dela med mig av mina erfarenheter.
Vad tråkigt att helgen inte slutade bra.

Något som jag lärt mig den hårda vägen är att det är personen själv som måste hitta viljan att förändras. Så många gånger har jag fått det ena ultimatumet efter det andra. Lika många gånger har jag gjort tvärtemot.

Kan parsamtal vara något? Där var och en får chansen att tala till punkt under kontrollerade former?

Jag kom på att jag bör tillägga att trots mina starka känslor som självförakt och insikten om att jag hade problem försvarade jag mig kraftigt mot alla antydningar. Mina båda föräldrar och svärmor påtalade under åren att jag drack för mycket och för ofta men de fick bara höra hur vansinnigt det var att påstå att jag hade alkoholproblem... Så även om din dotter inte verkar nått någon insikt så kan man aldrig vara helt säker. Kanske bearbetningen är igång utan att det är synligt? Än...
Kram igen!❤️?

Jag förstår din starka oro och önskar så att jag visste exakt hur du ska göra...
Min process var lång, alltså processen som ledde fram till att jag till slut inte kunde dricka längre. Jag har alltid skrivit dagbok när jag var yngre och redan som 20-åring, jag är idag 39, har jag uttryckt ett starkt självförakt och självhat över att jag dricker för mycket. Mycket har jag skrivit när jag varit full, suttit ensam och druckit och spytt galla över mig själv.... Har alltid kunnat sköta jobb och allt sådant, mest för att bevisa för mig själv att jag inte är så värdelös.. Det var liksom en gräns jag inte tillät mig att passera. Så länge det inte syntes var det ju inget problem... Ett vanligt fenomen.
De senaste 5 åren växte sig självhatet större och större, jag äcklades av mig själv och mitt hyckleri, perfekt yta och fullständig katastrof på insidan. Också vanligt tror jag. Men samtidigt drack jag mer och mer, de sista åren bestod av ett par totala minnesluckor per vecka. Mindes ofta inte hur barnen kommit i säng eller hur jag själv gjort det.
Men varför fortsätter det? För mig var det ett tvång, jag ville inte, ville inte åt glädjen eller festkänslan, jag hade bara känslan av att inte kunna överleva dagen om jag inte fick vara full. Ofta stod jag radiostyrd och hällde upp mina glas samtidigt som jag stod utanför mig själv och spottade i förakt.
Jag tror allt detta ledde mig till den dag då jag fick nog, droppen var när jag faktiskt höll på att bajsa på mig i bilen på motorvägen.....
Det blev liksom det sista kvitto jag behövde för att förstå att jag skulle förmodligen dö om jag fortsatte. Mina barns liv skulle för alltid vara förstörda pga av mig. Jag ville någonstans vara kapabel att älska mig själv.
Jag tror det bottnar i det på många sätt, självkärlek. Man växer upp och känner det inte, självmedicinerar med alkohol för att man får känna det en liten stund.
Din dotter har en historia av psykisk ohälsa, det är där jag skulle börja om jag var du. Alkoholen är ett symptom på detta tror jag.
Anledningen till att det faktiskt gått ganska bra för mig att sluta tror jag ligger i just det att jag vill ta hand om mig själv, har hittat mitt värde, även om jag just nu befinner mig i en tung period så känner jag ändå inte att alkohol är min lösning för jag vet att den lockar fram allt det hat och den destruktivitet som jag jobbat hårt för att lägga bakom mig.
Av din beskrivning verkar det dock inte som om hon är där ännu, trots konsekvenserna har hon ingen insikt. Går hon på samtal? Och i så fall, är behandlaren kompetent nog att nå kärnan? Steg ett för din dotter skulle nog vara insikt tror jag.
När jag hittade hit till forumet hade jag viljan men alla fina människor här hjälpte mig snabbt att finna insikten om problematiken, beroendet som det ser ut för alla, det hjälpte mig enormt att förstå att det som fick mig att vilja dricka inte var min egen vilja, inget unikt för mig, utan helt enkelt ett sätt för alkoholen att hålla sig kvar i mitt liv. Beroendets väg kan man säga. Där och då förstod jag att jag kunde klara mig utan alkohol, det var som att få veta sanningen när någon som stått en nära har ljugit för dig under en lång tid, presenterat en falsk världsbild.
Jag hoppas något av detta kan hjälpa dig. Det känns som om din dotter tar antabus för att ta bort symptomen som hennes omgivning reagerar på, men symptomen är inte det ni behöver fokusera på. Hitta orsaken.
Det låter enkelt men är allt annat, det vet jag, men det är det enda råd jag har just nu...
Jag skickar så mycket styrka och hopp jag kan till dig och din familj, fortsätt kämpa och visa att du inte ger dig, jag hoppas också att processen har börjat för din dotter. Men jag kan tänka mig att även du behöver stöd just nu, glöm inte dig själv i detta, är du trasig kan du inte hjälpa din dotter.
Ta hand om dig och skriv gärna igen!!
Jag tänker på er<3<3
Kram Amanda

Förra veckan fick vi ett otroligt sorgligt besked. En nära anhörig har blivit sjuk. Gick hela veckan på nålar, tänkte nu kommer han börja om igen.. och mycket riktigt, igår sprättades första ölen (som blev tre, dock bara 3,5:or).. men gissar att det är igång igen. Detta är förmodligen enda sättet för honom att hantera svårigheter. Fan fan fan!
Nästan tre månader utan a. Får se vad hans nästa steg blir?

Jag tror att alla vi anhöriga blir jätteglada när någon från ”andra sidan” skriver här ! Då kan det bli ett samtal, vi kan ge varandra svar på många olika känslor som vi har
Jag blir också jätteglad att läsa att du jobbar mot alkoholhelvetet ? Det är en lång fight du ger dej in i men att få behålla och uppleva din familj måste vara ”grädde på moset” nu när du bestämt dej för att leva
Min helg .... började bra, slutade väl mindre bra...

Amanda igen...Känner mest hopplöshet och förtvivlan nu. Det är svårt att berätta för mycket utan att känna att jag lämnar ut henne (ja, henne, jag skriver fel och får redigera hela tiden när jag försöker med "hen"). Skulle helst pm:a men går väl inte här.
Sättet hon dricker på - det är nog mest självmedicinering i kombination med ärftlig "alkoholkärlek". Tror många olyckliga faktorer ledde fram till det hemska vi nu befinner oss i. Men redan som riktigt ung saknade hon "spärren" och blev väldigt berusad utan att märka det. Fullast på festen, så att säga.Råkade ut för saker. Jag/vi uppfattade det som ett problem tidigt och hon var helnykter i nästan ett år. Med hennes acceptans gjorde jag en anmälan till socialtjänsten där hon gick en utbildning/kurs med mycket blandad deltagarskara. Tror hon kanske behövt nåt annat mer inriktat på unga tjejer där, något soc betalat tidigare men då slutat med.
Sedan började det igen. Det var tydligt problematiskt men i ungdomskulturen ändå lite i utkanten av det som kanske sågs som "normalt". Hon hade också problem med depression och ångest. Svårt med hönan och ägget där, då som nu.
Hon hade ganska långa förhållanden från ung ålder, och pojkvännerna både hjälpte och skyddade henne men uttryckte också oro över hennes alkoholbeteende.
Så träffade hon en lite äldre kille som hon flyttade ihop med, och de var ihop i 7-8 år. Jag tycker mycket om honom, och han månar mycket om henne, fortfarande. Men en olycklig vana var att de drack vin varje dag. Under denna period avslutade hon sin utbildning, fick vikariat och sen fast jobb. Jag tror hon drack mer än han på kvällarna, men brukade alltid somna tidigt och gå upp tidigt, alltid på jobbet, alltid plikttrogen. De hade ett bra förhållande men olika saker gjorde att de bröt upp i höstas, mest på hennes initiativ, och hon flyttade till egen lägenhet. Där någonstans började problemet accelerera. Jag kan inte riktigt med att beskriva hur det blivit nu, men sen cirka en månad är det katastrofläge med inläggningar, jobbfrånvaro etc. Hon har nu bestämt att prova antabus, mest för "vår skull" säger hon. Jag upplever att hon egentligen inte vill sluta dricka, trots att alkoholen nu enbart förstör, skapar mer ångest och mer problem. Jag vet att det inte är ovanligt, jag kan på ett sätt av egna erfarenheter begripa känslan, men kan ändå inte acceptera det .Alternativet är ju helt klart enormt mycket sämre. Hon är en klok, vacker tjej med så bra förutsättningar. Nu hoppas jag att det helt enkelt handlar om en lång process, och att insikten kommer så småningom. Samtidigt är jag ju så rädd att hon ska skadas på vägen, och att det ska hända saker som gör det så mycket svårare att komma tillbaka - eller som gör att hon dör, faktiskt. Vi har och har haft en del andra tunga grejer i vår familj, det här känns som om det kom chockartat - fast problemen funnits länge. Kanske för att problemen var lite mer osynliga förut när hon var sambo, tryggare, hon blev helt enkelt full och gick och la sig, han tog "hand om" henne. Ellerkanske för att jag delvis har känt igen det och tänkt, hoppats, "det blir nog bättre" som det ändå blivit för mig.(Har dock aldrig druckit som hon varje dag i någon längre period. Jag ser det som att hennes sjukdomsutveckling gick så mycket snabbare medan min faktiskt bromsades upp, också på grund av många faktorer.)
Amanda, jag vill jättegärna höra mer om hur din process var, hur det gick till när det vände. Har tänkt mycket på dina ord om att det inte spelar så stor roll vad man gör, tyvärr. Känner det så starkt. Både jag och ett syskon har legat på så mycket, åkt till henne, "vaktat", hällt ut, försökt erbjuda roliga alternativ, pratat, motiverat... Många jobbiga dagar och nätter. Samtidigt känner jag lite ångest över att syskonet blir så påverkat. Men de har alltid varit tajta, och de är vuxna, inte jätteunge sådana heller. Min man, pappan, är också mycket bekymrad och ställer upp när jag ber honom och förklarar. Men han är ändå lite i sin egen värld där mycket annat är viktigt.
Svårt förklara, men är nog lite klassiskt manligt-kvinnligt, han är lite äldre än jag också. Det är liksom jag som håller i det.
För henne är det nu så att alkoholen är "hela världen". Hon tänker, planerar inköp och drickande, även nu då hon egentligen skulle vara nykter. Hon ljuger hela tiden om det som rör alkohol, fast hon är en sådan person som annars har svårt för, och avskyr, att ljuga. Jag vet att det hör till, att det är typiskt. Men allt gör så ont nu, och jag är så rädd. Hon tänker att antabusperioden ska gå bra, men att hon kan börja dricka "normalt" sen igen. Säkert inte ovanligt heller. Men oron håller på att göra mig galen.

annars hade det vart kört för mig! Som du säger Dionysa man möter både som barn och vuxen andra människor som kan betyda jättemycket och påverka en i väldigt hög grad! Sen handlar det ju också, åtminstone för mig, om min egen vilja och drivkraft! Man kan inte bara sätta sig ner och ge upp och hänvisa till en taskig barndom! Tiden läker på nåt sätt också! Ju ”längre bort” barndomen är desto mer betyder ju allt som hänt därefter!

andra i såna beslut, ni måste känna efter vad som känns bäst för er! ”Lätt” att se på saker såhär utifrån men så tufft att vara i det! Svåra beslut är det och svårt att hantera! När det gäller din svärmor, hon har ju också en sjukdom, medberoende, som påverkar anhöriga i stor utsträckning precis som alkoholism gör! Och fortfarande handlar det ju om vilka gränser ni känner att ni behöver runt eran familj för att må bra! Är det: vi vill inte ha kontakt med dig förrän du sökt hjälp för ditt medberoende? Eller är det: välkommen hit men prata inte om svärfar, vi fattar själva beslut om kontakt med honom? Finns olika vägar att gå och var går er gräns! Var rädd om er lilla familj! Kram

Jag tänker att det ändå inte är kört, även om man haft en dålig relation med sina föräldrar. Jag vill tro att andra erfarenheter och möten i livet kan vara läkande; helande, tillräckligt så man kan få ett bra liv.

.. har inte reflekterat över att alkoholen är ett substitut för närhet. För mig har det mer varit ett sätt att döva ångest och oro. Jag har också kunnat vara ensam med alkohol, det dövar liksom känslorna av ensamhet och eventuell ångest. En vän i nöden. Att det i grunden skulle vara brist på närhet till en förälder har jag inte tänkt på, men kan stämma i mitt fall.

Vi är benhårda på de just för att vi orkar inte mera. Vårat förhållande blev lidande för att han söp och de var de inte värt ansåg vi. Min sambo har sagt de flera gånger dom här 2 åren "- detta kanske låter knäppt men jag har aldrig mått så bra som nu då jag inte har kontakt med pappa"

Men hur ska vi göra med svärmor? Var och varannan dag tar hon upp detta och säger hur länge han har varit nykter (om de nu är sant) men om han verkligen är nykter ska vi sänka garden eller inte?

kunde lätt vara själv hemma en hel helg, bara han hade mycket alkohol hemma! Det var precis som alkohol var NÅGON som höll honom sällskap! Han brukade oja sig över människor som inte klarar av ensamheten! Men dom människorna hade ju kanske inte ständig närvaro av ”bästisen alkohol”!

insikten och viljan att sluta dricka hos den alkoholberoende personen är avgörande! Så när ni har satt en gräns så håll på den! För eran egen skull inte för att han skall sluta dricka! Svårt att ”välja bort” en nära anhörig men man får komma ihåg att han också har ett val! Dricka eller låta bli! Mitt ex (alkoholist) tycker att jag har valt bort honom medan jag tycker att han har valt spriten!