Senaste kommentarerna i forumet

Speciellt när han har gått över lik för att få tag i sprit. Gömt de i byrålådor, garaget, utomhus och smygsupit tills han somnar på soffan dom sista 6 åren. Han själv tycker så klart inte att han har ett missbruk och anser att han kan få dricka nån öl ibland men då vet vi att de slutar med en dunk sprit i garaget.
Vi tycker också att de är han som i så fall ska ta kontakt med oss och inte att svärmor ska vara en budbärare och de har vi sagt till henne men de går inte in. Tror inte att han vill ringa oss just för att vi är "obekväma" för honom och frågar hur han tänker med drickandet osv. Vi är rätt övertygade om att han inte har/kommer sluta dricka just för att han själv inte anser att han ett problem och låtsas som ingenting tillsammans med resten av familjen och vägen till ett tillfrisknande bör väl börja med de iallafall?

Jo, visst är det bra att ha människor (och husdjur, för den delen...!) som sätter gränser för den som missbrukar! Om man har en god relation i grunden, och omgivningen visar sin oro, sin sorg, så visst betyder det mycket!! Det förutsätter ju att "man" är mottaglig för det relaterandet... Orsaken till missbruk ligger väl ofta i grundläggande brister i relaterandet (fr a till färäldrar) och relationer är och fortsätter vara viktiga faktorer både för missbruk och tillfrisknande. Så har det varit, och är, för mig.

Alltså, jag tänker då inte på det kemiska innehållet, eller den berusning det ger. Jag funderar på vad alkohol i grunden har för funktion och symbolvärde för oss människor. Vad det är man i vidare och djupare mening vill uppnå, speciellt när man överkonsumerar?
Ibland tänker jag på bristen, och därmed längtan efter ett nära och bra hållande av en förälder, som en tänkbar orsak. Alkoholen har ju den förmågan att momentant verka "hållande", värmande, – en trygg, "närande" famn. Ett surrogat för en sådan. Bristen, längtan, saknaden efter denna grundläggande relationen, tänker jag kan vara en viktig faktor. Åtminstone när drickandet har gått överstyr, blivit tvångsmässigt och beroendeskapande.
En dödlig omfamning i slutänden. Alkohol dödar, sedan den omfamnat och tröstat länge nog.
Kanske resonerar alkoholmissbrukaren omedvetet så: utan din kärlek kan jag inte, vill jag inte, leva, men blandar då ihop mänsklig kärlek med kemiskt framkallad illusion av kärlek.

(Redigerade texten, eftersom den blev dubbel...)

klart för honom var er gräns går (att han söker hjälp), håll på den gränsen! Tror, som du, att man behöver hjälp på ett eller annat sätt om man är missbrukare! Går inte ”bara” sluta dricka! Dessutom tycker jag att det är HAN som skall komma och tala om detta med er, inte din svärmor! Säkert jättejobbig för henne att hennes man missbruk orsakar problem i familjen! Som den medberoende person hon är vill gå in och ”fixa till” saker och ting! Tycker inte ni skall dras med i detta! Va bra att du och din man är eniga och att din man sätter gränser runt sin familj!

Visst händer det att människor kan sluta på egen hand! Tror det är viktigt att initiativet och kontrollen får ligga kvar hos den beroende så länge det går. Om hen söker hjälp hos AA eller vården är det säkert också bra, bara det är förankrat hos den sökande själv. Alla försök att tvinga, förmå personen att söka, brukar tyvärr vara kontraproduktivt, har jag tyckt mig märka.

Såg nu att denna del endast var för anhöriga.
Tar självklart bort mitt svar om det inte passar här.

Hej Anxiete,

Jag får en sådan klump i magen när jag läser det du skriver.
De två senaste åren är det jag som stått för drickandet. Det senaste halvåret har det varit fylla varje kväll. På helgerna i princip dygnet runt.
Jag har varit bitter över att min fru valt att inte prata med mig. Jag har varit bitter över hur hon betett sig mot mig. Jag har varit bitter över hur hon dragit sig undan. Jag har varit bitter över så jävla mycket.
Många gånger har vi pratat när jag varit nykter om att situationen är ohållbar, att ingen av oss vill ha det så här dels för vår egen skull men framförallt för barnens skull. Vi har otaliga gånger pratat om att inte ha alkohol hemma. Otaliga gånger har vi pratat om att det inte ska drickas i veckorna utan bara på fredag och / eller lördag kväll.

Men, så får jag den där känslan att allt kommer bli så mycket bättre med ”några” öl.
Paniksveper 2-4 starka starköl efter att ha parkerat bilen för att sedan gå in till familjen och mötas av glada barn som kramar pappa, för att sedan bli bitter över att min fru drar sig undan när hon ser kassen med öl.

Det gick så långt att vi inte kunde prata med varandra trots att jag var typ ”nykter”, och olika situationer som vi kan kalla min botten ledde till att jag bestämde mig för att vilja ha det som betyder något för mig i mitt liv.
26/2 slutade jag dricka. Jag höll mig lite över två veckor, sen sprack det för en kväll.
Någon vecka hit och dit nykter för att sedan köra en helvecka. Det var förra veckan.

Nu, efter 5 dagars nykterhet, ett samtal med min fru där hon berättade hur illa hon mått under den här tiden, efter att ha tagit mig in i ruljansen på beroendeenheten här i stan är jag äntligen helt motiverad.

När jag sedan läser det du skriver blir jag ännu mer motiverad att kämpa!

Tack för att du delar med dig, och hoppas du får en riktigt fin helg!

säga ”Nej tack” när man är van att alltid slå knut på sig själv för andras välmående är så mycket svårare än det låter, bra gjort ????

Var på KBT igår och vi pratade om hur man anknyter till människor! Det ska jag jobba vidare med! Är man trygg...
Eller är man utåtagerande och känslostyrd
Eller är man försiktig och återhållsam..
De flesta är trygga men kanske drar åt något håll. Tänker på de förhållanden jag haft! Män som tagit mig med storm, varit väldigt ”på”, blivit väldigt ”kära” i mig (läs behövt mig mycket)! Jag har dragits med för att de har velat så mycket utan att tänka på mig själv och vad JAG känner! Jag har varit en person som mest utgår från andras behov, överempatisk, reflexmässigt tänkt på den andre personens behov innan jag tänkt över mina egna! Fick en dejting-förfrågan förra veckan. Kände att jag inte ville/var redo/kände för det! OCH jag förmedlade detta på ett bra sätt (vill jag tro)! Hade det varit för nåt år sedan hade jag inte ”kunnat med” att säga nej, av rädsla för att göra honom ledsen! Men JAG känner inte för att dejta och sa ifrån! Bra! Jag har INTE heller tvivlat på detta lilla beslut efteråt! INTE tänkt: blev han ledsen, var jag elak och otacksam, gick jag miste om nåt? Skönt!

mig så väl i det du skriver Johanna51! Man vinglar och velar, tvivlar och tvekar! Gör sig själv till hjälplös fast man inte är det...långtifrån! Romantiserar upp och förstorar det som var bra och nästan stundvis glömmer (förtränger) det dåliga! Har gjort nya upptäckter den senaste tiden: ta time-out och tänka igenom saker innan man gör något (typ svarar på det där sms:et, ringer det där samtalet mm), tänka helhet i stället för russin i kakan/nöja sig med smulor! Ack så svårt men det går om man är envis och ger sig f-n på det! Har fått såna där riktiga aha-upplevelser! Håll ut Johanna51, kraften kommer till dig bara du får vila lite! Ge dig själv tid och också förtroende! Du klarar allt du vill! Jag försöker se mitt ex och även fler personer i min omgivning som en slags drog som jag är beroende av och måste avstå! De är en slags allergi som jag måste undvika att intaga så att säga, annars blir jag sjuk, riktigt sjuk! Kram

Jag tror att vi anhöriga/medberoende inte vill erkänna vårt eget spritsug(efter alkoholisten) i våra liv.

Att fysiskt och psykiskt önska tillbaka dom i våra liv fast vi valt bort dom.
Samma ambivalens som den beroende har till drogen.
Känner så väl igen dina vindlingar.
Ensam trots vänner.
Inkapabel att fixa saker trots att det inte är sant osv.

Men när man känner in känslan av tomhet och meningslöshet fullt ut och låter den finnas så brukar dagen efter kännas lättare.

Laga fixa lappa ihop det med alkoholisten så man slipper ta itu med ruinerna av sitt eget liv.

Jag läser på beroendesidorna att det är många som kämpar just nu.
Att avstå den tillfälliga lindringen.

Jag ger dig en kram härifrån.

Inlägg från Dionysa på Alkoholhjälpens forum:

HALT
Det finns något som heter HALT:
Hungrig
Arg
Ledsen
Trött
vilket genererar dåligt mående och alkoholsug. Är du där kanske? Ät, få tröst, sov... använd sedan din ilska på ett bra sätt... förneka ingenting. Unna dig att ta hand om dig! Det är du sannerligen värd. Och: skriv!

HALT är kanske lika viktigt för oss anhöriga? Jag har iaf lärt mig att sorgen och saknaden slår till som hårdast när jag kommer hem från jobbet, Trött, Hungrig och blir Ledsen för att jag inte kommer hem till en familj och blir Arg på honom för det är hans fel (bryr mig inte om att nyansera det där med hans fel....naturligtvis är det en hårddragning)
Sen äter jag och sover och vaknar nästa dag och känner mig ganska nöjd med livet (fast fortfarande hungrig.... )

Att gå vidare till Anhörigsidan från "Hur handskas jag med mitt alkoholberoende är ett stort och viktigt steg för mig. Jag är ju inte nykterist fortfarande, men mycket måttlig konsument. Jag har bl.a. insett att a i sällskap med min partner inte är att rekommendera. Att jag ser hans lidande och problem med a, stärker mig i min uppfattning, samtid som jag kan få en längtan efter att supa mig riktigt full när jag plågas av det i min absoluta närhet. Glöm det där med fredagsmys! Torrdocka, är vad jag får vara när han fullständigt tar ut svängarna, regredierar till en treårig pojke med bokstavsproblematik, narcissism och annat. Psykosbenägen. Just hans skuld– och skamfrihet skrämmer och provocerar mig. Den sitter i även när han är nykter. Projektionerna haglar. Det är i själva verket jag! som är skurken, den felande länken! Om jag bara inte fanns, så...
Jag har föreslagit att vi i lugn och ro, gärna tillsammans med en tredje part, sitter ned och reder ut hur vi på bästa sätt ska kunna ordna våra liv tillsammans, eller helst! på var sitt håll. Vilket inte är lätt med tanke på bostadssituationen. Men än har jag inte lyckats få honom i samarbetsläge. Det verkar som om han trivs bäst med att få grisa runt, självömkande och aggressiv, mer eller mindre i sina verklighetsförvandskande dimmor. Eller det är väl precis vad han klarar just nu. Vad, – vem kan ändra kartan? Jag upphör inte leta, tänka. På så vis är jag ockuperad i skallen på ett synnerligen obehagligt vis. Nästan som en "medberoende"?

Vissa dagar är sådana man går runt i spilorna av vad som skulle bli ett liv. Jag kan inte heller ta mig för något just nu. All kraft är borta ? less less

är jag trött och ledsen. Solen skiner och fåglarna kvittrar och jag har såååå mycket att göra. Jobbet expanderar och jag ska byta tjänst, mer ansvar, mer tid. Hemma går jag runt i resterna av det kraschade familjelivet och tittar på allt som ska kastas, spikas, rensas, fixas...allt han sa han skulle göra men aldrig gjorde. Vad ska jag göra med de megastora träkubbarna som ligger på gräsmattan? Vad ska jag göra med det trasiga garaget? Plåtskivorna som står överallt? Trädet som skulle sågas ner? Panelen som skulle skruvas dit? Verandan som skulle byggas in? Frysen som är trasig och måste på tippen? Hål som ska spacklas, tapeter som ska upp, golv som ska läggas.......orkar inte. Vill heller inte .
Mitt tak läcker, han är proffs på tak och behöver jobb....ska jag anlita honom som är bevisat opålitlig eller leja en annan firma som jag inte har råd att betala? Vill inte ha in honom i mitt liv igen. JO det vill jag, jag vill ha hem honom nykter och frisk så att vi kan fortsätta bygga vårt gemensamma hem! Så det får bli klar nån gång.Så jag inte behöver flytta.

Men det kommer inte att hända, jag vet. Och just idag är det så sorgligt........ Jag vet att det blir bättre sen, men just idag är jag trött och ledsen.

Mitt ex gick från alkohol till gräs, och kombinerade det med alkohol. Det var inkörs porten till heroin och amfetamin. Så nu har jag kört i botten och måste bygga upp mig psykiskt igen. Det kommer att bli en kamp.

Och välkommen hit till forumet! Vilken bra fråga du ställer! Ilska och frustration är något som de allra flesta anhöriga känner och jag kan tänka mig att vägarna till att hantera det är lika många.

När jag läser ditt inlägg så får jag känslan av att du önskar att du kunde hantera din ilska annorlunda, då det blir slitsamt inom dig att stångas med känslorna av ilska och sedan känslorna av dåligt samvete. Du har också insikt om att egentligen är det andra känslor som ligger under ilskan, som sorg och besvikelse på en person du bryr dig så mycket om.

Jag får en del tankar när jag läser ditt inlägg:
1. Du gick medberoendeprogram när du var 16 år som du tycker har hjälpt dig till viss del. Vad lärde du dig där som kanske kan vara till hjälp även för att hantera ilskan?
2. Vad skulle hända och hur tror du det skulle kännas för dig att vara ärlig med dina känslor till din mamma? Att sätta ord på dina egentliga känslor? Ex. "Jag blir så ledsen och besviken när du har druckit. Då väller ilska upp inom mig, men egentligen är det sorg jag känner." Hur skulle det kännas efteråt om du sätter ord på dina känslor?
3. Jag tänker också på att du säger att ilskan blir "övermäktig". Tror du att du skulle kunna vara hjälpt av att ta kontakt med en terapeut eller psykolog för att få hjälp att hantera dessa känslor? Då kanske din sorg och besvikelse blir lite lättare för dig.
4. När detta händer, som situationen som du skriver ovan, vad gör du då? Stannar du kvar och försöker städa upp efter din mamma? Eller låter du henne ta ansvar för det hon orsakat under alkoholruset? Ofta känner man ännu mer ilska om man som anhörig dessutom väljer att städa upp efter personen och ta ansvar för konsekvenserna av vad som har hänt under berusningen.

Håller tummarna för att du hittar strategier som passar dig!

Varma hälsningar
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

igen mig när jag var i din ålder! Nu är jag dubbelt så gammal! Min mamma är inte alkoholist utan psykiskt sjuk! Blir väldigt lika effekter för anhöriga! Din mamma dricker, min mamma skiter i att ta sin medicin! Katastrof i bägge fall! Vet Du det finns ingen som helst anledning till att du skall lära dig att kontrollera din ilska och sorg över detta, då kommer du må ännu sämre! Däremot hjälper det att släppa kontrollen över sin mamma och låta henne kontrollera sig själv och ta ansvar för sig själv! Vägen till att göra der är inte lätt men det går! Ta hjälp av proffs, det har jag gjort! Byt alltså fokus från att kontrollera din sorg till att släppa kontrollen över din mamma! Jobba aktivt med det! En sak som också är väldigt svår, tabubelagd och smärtsam med detta är att inte ha en ”helt vanlig mamma”! Så jobbigt har jag haft det med det! Men om man kan acceptera detta faktum så slutar man också ha förväntningar och man slutar att hoppas på saker som aldrig kommer att hända! När jag var typ 27 år hade jag äntligen accepterat att min mamma är ingen vanlig mamma! Sen fick jag barn och då blev det jobbigt igen och ännu värre för då var hon ju ingen vanlig mormor! ?När jag var ung fanns inga såna här bra forum på nätet där man kunde diskutera saker med människor i samma situation! Psykisk sjukdom var också ett mer tabubelagt ämne då än vad det är nu! Fortsätt skriv och läs här, det har hjälpt mig mycket! Man känner sig inte så ensam om ”problemet”! Du verkar vara en väldigt medveten människa! Så du har bra förutsättningar att komma tillrätta med detta! Börja jobba med dig själv nu när du är ung så inte detta förpestar ditt vuxenliv! Många kramar

Hej igen Amanda! De sista dagarna har varit fruktansvärt jobbiga. Jag vill väldigt gärna berätta mer och skriver igen snart, utmattad just nu. Vill också mycket gärna höra mer om dina erfarenheter. Har ju en del egna dessutom, men var aldrig så illa som det jag bevittnat nu. Jag återkommer <3

allt du berättar , Kristina 2, man är så ensam i det som händer ! Jag förstår att ni är knutna hårt till varandra pga företag och boende utomlands men något jag känt har stärkt mej är när jag började jobba extra utanför vårt företag, bara en dag i veckan , jag kommer ut ur alkoholistbubblan och ser friska människor ! Så vill jag också ha det !! Kanske du kan göra något som du tycker är roligt nån dag i veckan?

Tack för att du tänker på mej, det värmer oerhört ❣️
Hur det går ..... fortfarande 5 steg fram och 4 steg bak... Han försöker och försöker men snavar ganska ofta över den där ölburken ....
Det positiva är att försöken blir tätare och tätare, insikten att hans kropp inte orkar börjar nog hinna ifatt honom( när fan blir gammal blir han religiös ) och att vi pratar mer. Kan jag hålla mej lugn och inte bli arg så har vi bra samtal men det är inte alltid jag lyckas.....
I lördags chockade jag nog honom! Vi hade en riktigt härlig dag ute i trädgården , jag var tvungen att åka iväg ett ärende och när jag kom hem upptäckte jag att han druckit ett antal öl . Det var ju själva f.. tänkte jag och vet inte var min hjärna for iväg.... Jag ska visa honom hur kul detta är ! Vi hade ett par flaskor vin liggande och dem drack jag upp !! Full blev jag ( vilket jag inte vet när jag var sist) och jag tror de sista årens sorg och ilska kom , allt på en gång, här hölls inte igen på något, speciellt pedagogisk var jag inte ?
Dagen efter var han spak ” menade du vad du sa igår” undrade han och jag kunde svara som han : Äh , det var väl inte så farligt ...... Han var mycket fundersam hela dagen och har inte druckit sen dess ?
Jag har börjat bli väldigt tydlig med vad jag vill och inte vill med mitt liv , vi har lååång väg men jag har fortfarande tron att vi ska lyckas.....

När jag nu fokuserar på en anhörig och vår relation, riskerar jag förstås att bli en del av missbruksproblemet, dvs att jag gör hans problem alltför mycket till mitt; blir sk "medberoende" och glömmer därmed att han är en vuxen person, själv ansvarig för sitt liv. Vad jag däremot kan och måste! kräva är att han ska respektera mig och mitt liv.

Hej igen Ragna! Att känna sig mindre mentalt ensam är så läkande, jag är glad att du kände så! Det är tyvärr skillnad på den mentala och fysiska ensamheten, annars hade mycket varit enklare. Hur tänker din man? Känner han lika stor oro? Kan ni samla era gemensamma styrkor på något sätt? Att vara ensam i en kamp är aldrig en bra strategi... Jag hoppas så ni kan hitta en väg att hjälpa ert barn❤️
Får jag fråga på vilket sätt hen dricker? Vad tror du ligger bakom, handlar det om självmedicinering (som det var för mig) eller har det med livsstil att göra (umgänge och mycket fester etc)? Svårt att försöka ge råd när man vet så lite. Du behöver inte lämna ut något om du inte vill förstås!!
Styrka och lycka till önskar jag dig i vilket fall!!?

Ja, det ickekonfrontativa, empatiska förhållningssättet, är svårt att bibehålla i en privat relation och är nog mest förunnat den professionella behandlaren. Är man inflätad i en nära relation, - som i ditt och mitt och många andras fall - finns det givetvis alla slags känslor och reaktioner, som kanske inte är "de rätta", men likväl finns. Problemet är väl att handskas med dem, rikta och uttrycka dem någon annanstans än gentemot partnern. Det gäller att hitta en sån kanal, ett sånt ställe för att inte bli alltför ensam och kanske illa åtgången.
Bra att du hörde av dig Nordäng! Jag förstår att du (tyvärr...) i mångt och mycket delar min situation.

Det kan gå en vecka och sen blir det 3,5% öl 3-4st och sen starkare och starkare, nu dyngrak o legat i soffan sedan i lördags. Hundarna tar jag så gott det går. Jag SKÄMS så inför grannar då han e helslirig. Jag är så arg och har börjat slå på honom , vi planerar sälja husrenovering efter det separera .. tror jag.. men han fnyser och säger att han inte har ngt att Leva för, kan hoppa fr .balkongen 5 vån, nästan så att jag hoppas, 34 år och 20 har varit fina och nu känner jag inte igen honom ..Gäller att orka sälja och va superbestömd. Tycker han har förstört allt, ingen förlåt el dyl..
jag har ett har nu.. inget vidare
Nähö, sist var påsken och maj åker jag på sem till brors ensam!! Trist men skönt! Jag är klar nu och inga känslor kvar. Ledsamt.,,