Senaste kommentarerna i forumet

att du börjar känna dig mindre kluven och mer viss om hur du vill leva ditt liv. Särskilt när den lilla dottern är född behöver ni en lugn och trygg plats att komma hem till! Bra att du att du läser och skriver här och att du bekantat dig med Djävulsdansen.
Och - gränsen mellan verbal elakhet och psykisk misshandel är flytande och suddig. Steget till det fysiska brukar följa sedan.
Du frågar När är det nog? Det är nog nu! Du ska inte vänta för länge och komma hem med en liten till en sådan miljö! / mt

Tack för era svar. Det är mycket att ta in men era svar får mig att känna mig mindre kluven.
Speciellt när han drack 9 stark öl igår och nu ligger och dricker 8e igen från sängen.
Mindre som om det är jag som överreagerar.
Utan mer som att det är okej att inte vilja leva så. Leva i kaoset och ölburkar. Alkohol lukten och fyllan.
Att det börjar iaf kännas mer okej att väga säga att jag vill inte ha min dotter att växa upp så.
Jag börjar avsky alkohol och dess sociala acceptans som gör det ännu svårare att stoppa. Må tilläggas att han är verbalt elak inte fysisk och inte psykisk misshandlande heller. Men det var bra att skriva ut det jag har stått i kontakt med dem tidigare i ett annat förhållande. Boken djävulsdansen är tung har lysssnt på den förut men endast i bitar. Den är dock riktigt bra.
Så glad att jag har hittat detta forum för att skriva mina känslor, min vardag, och sedan läsa det som ni säger och det jag skrivit om och om igen. Med tiden hoppas jag lära mig och också kunna bara ett stöd för någon annan.

undrar hur du har det och hur det går för er! Hoppas du har det bra och får en riktigt skön vårhelg! Kram ☀️?

det har jag gjort och det har lärt mig så himla mycket! Både av att skriva själv, allt blir tydligare när man läser vad man själv skrivit och också så får man så mycket stöd, pep och klokheter från andra! Det hjälper mycket att inse att personen man lever med helt enkelt är sjuk och du kan inte hjälpa honom det kan bara han själv göra! Och precis som någon annan sa: du tar inte något ifrån honom! Stor kram

Du är på väg bort, bort från det gamla och mot det nya. Du är medveten om att du for illa i relationen med honom och han har även gett sig på din mor ett par gånger.

Du har tagit beslut att ta hand om dig. klokt!

Vad mer tror du skulle vara hjälpsamt för dig just nu?

Önskar en god helg.

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du berättar om din sambo/särbo som dricker alkohol mer än hälften av veckans dagar. Han är elak mot dig i jämna mellanrum och du har börjat få nog. Du tänker på dig och ert barn, just nu har du svårt att få i dig näring på grund av den psykiska stress detta drickande och beteende orsakar dig.
Det var länge sedan du såg honom så som han brukade vara. Det hörs också att du försökt att påverka honom på flera sätt. Just nu tänker du satsa på att dra dig undan när du får tillgång till din egen längenhet, du har också börjat att skriva här så vi kan ge dig stöd. Bra gjort!

Det finns hjälp att få för honom, om han vill ta emot den, kanske ändrar han sig (eller inte) men där du är just nu låter det som du har kommit fram till vad du behöver, bra! Komma till så mycket ro du kan och ta hand om dig oavsett om han dricker eller ej.

Nu kommer jag med ett par tips, bara en tanke om du skulle vilja;
När det handlar om att han är elak skulle du kunna ringa till Kvinnofridslinjen 020-505050, det är anonymt och kostnadsfritt och det behöver inte vara fysiskt våld det handlar om när man ringer dit. Om du skulle känna att det vore skönt att prata med någon om hans beteende.

För samtal för egen del finns också Alkohollinjen, 020-84 44 48 (kostnadsfritt, kan va anonym och öppet vardagar).

Oavsett fortsätt gärna skriva och läsa här, hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt för dig.

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det är inte du som tar möjligheten ifrån honom, det gör han så bra själv. Under förlossningen kommer du ju att behöva koncentrera dig på att föda barn, inte på att hålla koll på hur många gånger han smiter ut för att smygsupa.

Och du HAR såklart försökt allt för att ni ska bli en familj. Det är han som inte förmår. Inte för att han är dum, eller för att han inte älskar dig, utan för att han är sjuk. Och det är bara han som kan sätta ner foten och säga till sig själv att nu räcker det, nu måste jag be om hjälp. Du kan aldrig göra det åt honom. Om det hade funkat så hade det ju redan hänt, eller hur? Det är inte DU som pajar er familj, det är hans sjukdom.

Det är jättefint att dina närmaste vet. De vill säkert inget hellre än att hjälpa dig, och de tycker antagligen att det är fruktansvärt jobbigt att se dig dras med i hans galna...dans. (Djävulsdansen av Ann Söderlund och Sanna Lundell är ett annat boktips. Den finns också på bibblan!)

Läs lite i andra trådar här så ser du att du är så långt ifrån ensam. Det är så många som varit där du är nu. Det går att ta sig ur. (Det finns också alkoholister som slutar dricka, och då behöver man inte ta sig ur. Men DU kan inte rädda honom. Du kan bara rädda dig och bebisen.)

Stor, stor kram!
/Clara

Tack för era svar. Mina vänner och våra familjer vet detta men ingen som liksom har varit där. Den här känslan av att han är två personligheter ?
Påsken berättade han fint för alla hur vi skulle bo ihop och hur han skulle hänga sitt gamla liv på kroken för att starta familje livet.
Men nu är det bra ca 108 dagar kvar och ingenting i hans beteende har ändrats.
En vanlig torsdag igår 9 starköl. Varför? Jo för han inte skulle hinna dricka dem r han jobbar sent idag.
Är det bättre att vara utan honom vid förlossning alltså?
Det är mitt första barn jag är så orolig över att jag tar honom möjligheten att finnas och möjligheten för mitt barn till sin pappa.
Samtidigt så kan jag se att när jag läser det jag skriver blir alla mina försök att släta över intetsägande.

Maktlöshet. Känslan av att jag inte försökt med allt ännu för att det ska bli en familj av oss?

Tack också för boktipsen ska genast kolla det. Blir helt tårögd av ert stöd.

Nu är det nog, och om du läser ditt eget inlägg ser du att det varit nog länge. Och det är ju egentligen ointressant om mannen du älskar finns kvar, du har ju uppenbarligen inte tillgång till honom.

Du är jättestark och driftig som skaffat dig en egen lägenhet! Flytta dit, bryt med honom. Kanske räcker det för att få honom att fatta vad han håller på att mista, eller så gör det inte det. I så fall är du åtminstone trygg under slutet av graviditeten-

Ett boktips: Allt är bara bra, tack - av Moa Herngren. Finns på bibliotek. Innehåller bl a en beskrivning av en förlossning med en dyngrak pappa som snapsar oavbrutet medan mamman försöker släta över.

Lycka till! Du är på väg och det kan bara bli bättre.

##redigerat## (på grund av försäljning/ Rosette Alkoholhjälpen)

När alkoholen tagit över struntar de i allt och alla. Tyvärr.

Ta hand om dig själv, var rädd om din ork och ditt mående! ❤️

dumpa denne man omgående! Så illa berörd jag blir när jag läser ditt inlägg! Otrogen på fyllan när du är gravid, elak, super! Vad i all sin dagar ska du med honom till? Du förtjänar så oerhört mycket mer! Vet själv hur svårt det är att släppa taget men gör det! Så kan du föda ditt barn i lugn och ro! Kanske trist att vara ensamstående mamma (själv varit det mycket) men att leva med en person som din karl är förödande för dig! Din man är på en extrem nivå måste jag säga! Rädda dig! Bra att du får tillgång till egen lägenhet, stanna där och ta han om dig och den lille som växer i magen! Har du människor omkring dig som du kan lita på? Anförtro dig till dom så du inte behöver känna dig ensam! Vet inte var du bor men vet att det på många ställen finns mammagrupper för kvinnor som är ensamstående från start! Kolla med din barnmorska! Massor med kramar och sympatier med dig ❣️

och tack för dina ord, de bidrar absolut med massor av gott :-) Intressant likhet! Känner precis som du, blod är inte tjockare än vatten! Mina barn har en bonusfarmor (deras farfars nya fru)! Hon är verkligen världens bästa och goaste farmor fullt ut fast det inte finns någon biologisk koppling! Hon älskar mina barn, engagerar sig, bryr sig! HON har varit med mig genom åren på skolavslutningar, aktiviteter, tävlingar mm, något som mina föräldrar aldrig brytt sig ett dyft om! Fattar bara inte hur man kan vara så komplett ointresserad av sina barn och barnbarn! Så svårt att förstå och tackar min lyckliga stjärna att jag inte alls har blivit som dom! Många spår har uppväxten satt men inte på det sättet i alla fall! Du skriver att du kanske har blivit lite känslokall av din uppväxt! Jag har snarare blivit könsloplus tror jag! Det har gjort att jag ex i ungdomen inte riktigt kunde hålla isär att vara kär och tycka om! Blev ihop med killar, trodde jag var kär men var nog i själva verket ömhetstörstande och behövde bekräftelse! Hade fått på tok för lite kärlek och omsorg som barn! Har fått jobba jättemycket med att kunna bekräfta mig själv och med min självkänsla! Ett arbete som fortfarande pågår! Men det går framåt! Samåkte med min pappa idag! Kände hur jag var på väg att få en riktigt hemsk migränattack! Sa till honom att jag måste ta mig hemåt snabbt och ta medicin! Efter fem minuters tystnad säger han: värst va du är tystlåten och sur! Eh? För ett tag sedan hade jag fått dåligt samvete och trotsat migränen och kallpratat! Nu satt jag som sagt bara tyst och hade ont! När han sa det där med sur tittade jag bara på honom och sa: är du trög eller jag sa ju att jag har migrän, jag ORKAR inte prata! Brukar inte kalla folk för trög men det brast för mig, empatin är helt nollad hos den gubben! Tjurig blev han men jag känner att jag verkligen inte bryr mig! Tack för pepp och styrka <3

Det där med din relation till din pappa. Utan att veta exakt vilka relationer du har till dina föräldrar så känner jag likhet i det du skriver.
Själv hade jag ju en pappa som var alkoholist (han finns inte längre) och en mamma som var och fortfarande är enormt inne i sig själv. Din pappa undrar varför ingen hälsar på, så gör min mamma också (och det är nog inte hennes eget fel enligt henne själv).
Jag har i alla fall mycket sällan kontakt med mamma men jag sliter faktiskt inte med särskilt dåligt samvete för detta. Varför skulle jag...? Hon har själv bäddat sin relationssäng med sina barn tänker jag och varför ska jag ta ansvar för att vi ska träffas när det inte ger mig någon energi när vi väl gör det. Hon frågar varken mig eller mina barn (hennes barnbarn) hur vi har det i våra liv, på jobbet eller i skolan.
Nä, för mig är blod inte tjockare än vatten!
Sen har väl en uppväxt med frånvarande föräldrar format mig till en smula känslokall kanske...?

Jag vet inte vad jag ville med det här inlägget men kanske bara försöka ge dig lite styrka bakom ratten. Man kan ju aldrig ta ansvar för någon annan än sig själv (förutom sina barn förstås). Det gäller såväl föräldrar, som på ett eller annat sätt inte beter sig som föräldrar, likväl som alkoholiserade kärlekar.
Hoppas att jag kunde bidra med något gott liksom du gjorde för mig häromdagen.
Kram!

Så hemskt just när man fattar att man lider av någon slags felkodning och inte riktigt vet vad som är normalt! Eller minus blir plus...utan att man riktigt fattar! Och heja dig också MCR.. du är stark och kämpar! Läser alltid dina inlägg! Kram

Du kommer framåt hela tiden. Även om vägen som du säger inte alltid är spikrak. Och det är en kraft i insikten att man själv har makten till förändring. Och att det är möjligt att tillfriskna. Men det krävs ständigt underhåll. Heja dig!

Utbrast min friska och ej medberoende bästa väninna med sorg och frustration i rösten när jag berättade om exets sms:ande i helgen! Jahopp det var en frisk människas syn på det hela! Kröp i mig av ett hemskt obehag när jag insåg hur det är ställt med mig! Jag fattar inte riktigt när jag blir förnedrad! Och efter en stund kände jag: men jag KAN läka och bli en frisk människa! Vilken lättnad att inse det...på djupet! Jag kan och håller på att jobba med mig själv! Så.... jag gick från extremt obehag till skön lättnad på typ tio minuter! Går nog framåt i alla fall även om insikter känns som en rejäl kalldusch ibland! Känner att jag håller i rodret, styr inte spikrakt men ändå framåt!

Då tolkade du mig fel.
Det är inte ok att dricka framför dig och barnen om du tycker att han förändras i beteendet och du känner obehag.

Det är inte att visa hänsyn och respekt.
Mängden i sig kanske inte är så stor.
Men är du inte ok med det så blir det inte bra.

Dina misstankar om att han dricker mer än han visar tyder ju också på att det inte är en vanlig konsumtion med ett eller ett par glas vin.
Så förringa inte det du ser.
Så gör man ofta för att man inte har "bevis

Och så börjar man leta dessa bevis och cirkusen är igång.
Välkommen hit förresten?

Tack för fina reflektioner!

Visst handlar det om en krock mellan mina och hans värderingar, av vad som är normalt eller okej.

När jag hade läst igenom vad jag själv skrivit kom jag att tänka på att vi kanske inte skulle göra rätt i att aldrig någonsin dricka något inför barnen heller då man i så fall inte visar dem att ett glas vin till maten inte är farligt.
Jag hade ormfobi när jag var ung och den jobbade jag på när jag fick barn för att inte föra den vidare. Lite samma sak med detta tänker jag nu...? Varför vill jag föra min rädsla och något restriktiva syn på ”normal” alkoholkonsumtion vidare till dem?
Det var ändå skönt att ni bekräftade att det i slutändan handlar om hänsyn både från min och hans sida.
Vi kämpar vidare och försöker hitta en kompromiss och en gyllene medelväg.

har aldrig någonsin gjort ett alkotest som visar hur stor promillen är ! Förutom polisens sållningsinstrument som otroligt nog visat ok de få gånger jag blåst i dem. Men jag har bekanta som haft, enl blodprov, över 4 promille och det har knappt synts på dem. Vid sån nivå ska man väl egentligen vara död... Och jag tror nog att jag varit uppe i dessa nivåer.

Jag märkte på min kropp att den hade ändrat förhållningssätt till alkoholen när jag blev totalt sjöblöt av svett efter bara en enda liten flaska öl. Hela systemet liksom reagerade negativt av giftet som det annars tacksamt tagit emot. Det är väl logiskt att tänka att all nedbrytningsfunktion var less på att ständigt behöva avgifta och bara kickade ut skiten orenat i kroppen. Jag vet inte det men tror att det kan vara kroppens sätt att säga ifrån.

Som sagts tidigare är vi alkisar mästare på att gömma vår sprit ! Ibland så bra så vi glömmer bort själva var vi gömt :-) Jag hittade ett sexpack rejäl öl ett år in i nykterheten och nyligen var det en vän som hittade sprit som han gömt för 7 år sen :-))

Jag kan förstå varför anhöriga letar för att kunna bevisa att jag dricker men det är ett lönlöst företag. Jag konstaterar enbart förlusten av den gömman och går till nästa. Jag vill skydda min sprit och tror dessutom att jag är ensam om det och skäms för det. Lättnaden när jag sen träffar andra alkisar som berättar samma historier om hur de gjort och jag finner att vi reagerat lika är grym ! Jag fattade då att jag inte var knäpp, det ingår i sjukdomen att rädda min alkohol. En klassisk historia är om damen som gick ut med hunden och kom tillbaka smålullig varje kväll. Hon gömde flaskor i buskarna utefter promenadvägen och klunkade sig igenom promenaden :-) Länge trodde jag att det var en skröna tills jag läste hennes bok http://www.bokstugan.se/bok.php?id=10283. Dessutom var det så att hon ibland såg att det sjönk i flaskan trots att hon inte tagit nåt och det visade sig efter några år att en man hade precis samma upplägg som hon :-)) Hon träffade den mannen sen på det behandlingshem hon startade :-)

Ps Hoppas att jag länkade till rätt bok !! Gubben börjar bli gammal och naturligt snurrig ! Ds

Många med dig här som känner igen sig...nu tar inte min sambo de andra drogerna. Röker på när vi är hemma i hans hemland, men d påverkar inte på det sättet (tycker jag iallafall) men absolut, här har han tagit en vit period i 9 mån och nu är det full gas framåt med alkoholen igen och jag står på kanten till att flytta....dock är d det praktiska som är lite extra knepigt när man som vi har barn.
Min första reaktion när jag läser din text är skaffa inga barn med din sambo vad du än gör! Att han inte har vett till att se till er lilla valp utan hellre sätter sig på pizzerian o super sig stup talar till vad som komma skall om barn blir inblandade och då kommer de i sinom tid att bli medvetna till skillnad mot en hund. Jag skulle i ditt fall, ta mitt pick o pack och flytta därifrån. Säga att du behöver få ordning på ditt beroende och det kan du inte göra om du bor med honom som är väldigt aktiv i sitt beroende just nu. Han verkar ju dock ha större problem än ”bara” alkoholen. Jobbar han? Jobbar du?

Såklart jag inte kan sova, tankarna går o ju längre jag är vaken desto mer huvudvärk får jag o ju mer tacksam är jag för att föreläsningen är inställd imorn så jag kan få sova på dagen. Han gick o la sig vid halv ett, skitfull! Ska upp o jobba vid halv sju imornbitti igen....fattar inte hur d ska gå, men ärligt jag orkar inte bry mig. Nu äntligen har han ett bra o välbetalt jobb som han stortrivs på, en familj som älskar honom o ett till barn på väg....så ska han sabba det totalt med alkoholen! På riktigt?! Han är så sjuk! Han kommer att förlora sakerna vartefter, undrar bara vad som kommer först

viktigt att bearbeta sådant man har upplevt i barndomen som varit negativt och fått negativa konsekvenser! Svårt för någon annan, ex din man, att förstå hur oerhört djupt saker kan sitta och påverka en! Många har en uppväxt utan skav och sår i själen! Märker att de har svårt att förstå vidden! Och jag kan förstå att de har svårt att förstå! Hoppas ni kan mötas och kompromissa på ett sätt som känns bra för båda! Hans konsumtion av alkohol kanske rent generellt inte skulle betecknas som problematisk! MEN nu lever han med dig och du har problem med den! Prata med varandra men till sist och ytterst handlar det ändå om var din gräns går och hur du vill ha det i ditt liv!

Är diagnosen viktig.
Är han eller är han inte alkoholist.
Behöver han eller behöver han inte din hjälp eller andras att se sitt drickande ur ditt perspektiv.

Men om du läst runt lite så kanske du börjat se.
Att det enda som spelar roll och som du kan påverka är dig själv.

Vill du inte och accepterar du inte hans drickande så bör du fråga dig själv om hur du vill leva och ha det.

Vad vill du "utsätta dig själv och dina barn för.
Är det ok eller inte?

I början när man på allvar börjar se detta så är det ofta så att man går från ena änden till den andra.

Är det normalt att dricka såhär?
Borde jag ställa upp på det här?
Är det hans rätt att få dricka?

Det kan bara du svara på.
Och nästa steg:
Har du rätt att kräva?
Ställa ultimatum?

Egentligen inte om du inte är beredd att acceptera hans svar.
Eller kan ta att han har rätt till sin åsikt.
Eller är beredd att fullfölja dina krav eller ultimatum.

Jättesvårt.
Men mitt råd är att du först ska ta på dig tänkarmössan om hur du vill ha det.
Sen se hur långt ifrån det ni är.
Till sist se om ni kan mötas.

Ja lämna honom så att du får lite lugn och ro i slutet av graviditeten.
Ge babyn en lugn start i livet tillsammans med treåringen.
Visa din make att grvänsen är nådd.
Det är det bästa du kan hjälpa honom på.
För dej och dìna barns skull lämna.
Lycka till ❤❤❤

Ligger klarvaken men ändå så sjukt trött i kroppen o själen efter dessa dgr! Man hunner tänka så mkt när man ligger här i mörkret o lyssnar på sin lilla pojkes djupa andetag och samtidigt känner de små sparkarna från den lilla människan i magen som är redan så älskad som ett barn kan va!
Men ändå så känner jag mig som världens mest ensamma människa trots att jac vet att det är långtifrån sant och att ni är så många fler med mig tyvärr som antagligen har samma känsla i kroppen just nu! Det är skönt att komma hit o bara få skriva av sig alla känslor om och om igen! Precis så mycket som man själv vill och orkar. Så lite eller hur mycket man själv vill och behöver......det betyder så mycket att kunna göra det och inte bli dömd på nåt sätt av det heller! Nu har jag nog fått ur mig allt för ikväll o kanske kanske att jag kan sova, håller bara tummarna på att den där andre väljer att inte sova i sängen med oss ikväll utan automatiskt och självmant tar sonens säng senare!