Senaste kommentarerna i forumet

lockar man till sig när man är obekväm med att få och ta? Jo de som ÄLSKAR att BARA ta och få! För de människor som både vill ge och ta är väldigt obekväma med att inte få ge och att man inte är bekväm med att ta emot vänlighet och generositet! De vill ge till någon som tar emot med glädje utan att bli besvärad! Underbart att kunna ventilera och diskutera med er kloka människor här på forumet! Här ger och tar vi och är bekväma med det :-) ❣️

3 dgr tog 3 dgr innan ölen kom fram igen o varför? Ja d har ni nog räknat ut redan, systemet va ju öppet idag efter storhelgen! Lycka för honom som äntligen kunde åka o storshoppa igen i sin favoritbutik! Tänk om man själv skulle göra d kanske, åka till nån klädbutik o stilla sin iver efter nya kläder lite....mmmm ironisk utav bara h-vete är jag! Men d är precis så jag känner just nu! Det brast idag för mig o jag va så arg o ledsen på honom att jag inte kunde hålla tyst. Han? Han skrek tillbaka hur jag lurat honom till 2 barn, hus o att få studera fast jag sitter mer på mitt arsle än vad jag gjort unna p gör inte ett skit här hemma förutom o lagar mat JÄMT vilket jag kanske skulle se om inte d va ett större problem hos mig än vad alkoholen är för honom. Ja, visst jag lagar mat annars är d ingen som får nån mat här hemma inte ens han....jag gör allt här hemma som iallafall går när man är halvvägs in i en graviditet och med grov foglossning! Men jag har iallafall sagt vad jag känner o d känns på nåt sätt skönt att ha väckt d ämnet igen som ligger o pyr i mig och gör att jag nästan mår fysiskt illa av att se honom de senaste dagarna!
Jag har börjat få samma jobbiga känsla när jag ser att klockan börjar närma sig hemkomst för honom o jag vågar inte lämna sonen själv med honom längre då jag inte vill att han ska dricka med sonen själv hemma. Jag har tappat all tillit till honom, den han byggde upp under de 9 månader han beslöt sig för att vara nykter det är som bortblåst!
Han undrade varför jag aldrig frågade honom hur han mår egentligen....d är d enda jag gör, annars är han väldigt bra själv på att berätta d varje dag flera ggr per kväll. Han däremot verkar skita i hur jag o sonen mår. Han har nog inte frågat en enda gång om bebisen i magen heller, om den sparkar mkt eller senaste tiden ens diskuterat den överhuvudtaget. Det är jag o sonen på 3 år som pratar dagligen om den, han är den som frågar om bebisen sparkar. Nästan så jag inte ens vill ha med mig sambon på de nästkommande ultraljuden, går hellre själv som d känns som idag. Blir så ledsen på hela situationen, hur kan han säga så? Jag vet att d bara är för att såra men ändå! Jag har väl aldrig utnyttjat honom, jag är den som alltid alltid alltid stått vid hans sida när ingen annan ens velat veta av honom!

Att ta emot gåvor,komplimanger hjälp.
Att liksom lägga sig platt eller neutral,slappna av och bara omfamna det som kommer.
Så oerhört svårt.
Man ska vara på och ovan alltihop med sin helikopterpropeller på något sätt.
Endast då så får man kontroll på sig själv och på så mycket i sin omgivning som man bara kan klämma in.

Så för mig är att öva på just detta,kbt tänk.
Att vara i nuet,se de små sakerna och känna glädje och tilltro till att livet och omgivningen vill mig väl istället för tvärtom.
Så svårt och så nödvändigt för tillfrisknandet.

Hoppas många läser. Vi har mycket att lära av varandra vi som klafsar i medberoendeträsket... oavsett om dagsläget är i nån dypöl eller i utkanten. Väldigt svårt att förstå för den som inte varit där, så tror jag. Därför är vi så viktiga för varandra. Tack! Och Glad vår? / mt

Vill bara först säga tack, tack att du delar med dig från ditt perspektiv och vad du upplevt! Jag är så glad för din skull att du tagit dig ur detta!

Det här med att vända sin toleranskurva, att inte tåla samma mängd längre. Är det kroppens sätt att säga nej? Jag visste inte om detta, helt nytt för mig. Jag trodde att man bara blev mer och mer tålig, har nog inte tänkt längre... Är ju hursomhelst jättefarligt! Jag hoppas att man man kommer fortsätta utan A, men är långt ifrån säker...

Min mans smygande har gjort mig otroligt osäker, söker och söker men hittar ingenting. Tror att jag på något sätt vill hitta någonting för att kunna ”sätta dit honom”, vilket jag förstår låter hur tragiskt som helst... jag misstänker bland annat att han har gömt i vår grannes garage som vi har full tillgång till (svärföräldrarna). Hursomhelst förstår jag att mitt sökande och eventuella nya finnande varken gör till eller från, jag kan inte kontrollera detta. Det gör så fruktansvärt ont bara, att se någon man älskar göra så här mot sig själv, sina barn, familj...

Ofta glömmer jag att det är en sjukdom och är så arg på honom! En vän sa att han förmodligen gör det han kan, att han inte med mening sårar, men kan inte låta bli ändå, att emellanåt bli så fruktansvärt arg, ledsen och bitter över hur det utvecklat sig.
En speciell situation fick min bägare att rinna över, någonting som i mina ögon var så fel som det bara kunde bli. Det var läggning för barnen och min man skulle läsa för ett av dem, innan han gick in hämtade han först en 7,5 som han satt och drack av medan han läste. Jag skällde ut honom efter noter medan han hävdad att det inte var något fel med att ta en öl. Men nej, inte då, den där stunden är inte för honom, det är för barnet. Just då hatade jag honom. Och också för att han försökte göra samma sak kvällen efter.

Så skönt att stötta varandra! Många är det som, helt naturligt, oroar sig för ekonomi! Var nog lite otydlig förut! När jag skrev lön så menar jag lön, a-kassa, studiemedel...pengar in på kontot helt enkelt! Kollla med Försäkringskassan när det gäller möjligheter till bostadstillägg! Och skapa dig en bild över dina kostnader! En kostnadspost som du slipper är din mans alkohol, dyrt är det att supa! Även om du inte väljer att lämna så är det skönt att skaffa sig kontrollen över ex ekonomi! Det ger dig en trygghet, trygghet i sin tur ger dig mod och ork att ex sätta gränser! Så jobbigt att vara rädd och känna sig otrygg! Försök att jobba bort detta moment! Motion och friskluft har jag också märkt är jätteviktigt! Man orkar bättre och tänker bättre!

till pluspoler, så himla bra formulerat! Är ju precis så det är! Jag kan inte heller riktigt sortera vad som är plus och minus märker jag! Man har vant sig vid saker som man inte borde! Blir också så obekväm och känner mig till besvär över att ta emot! Var på tippen idag och slängde skräp och en vänlig man hjälpte mig med en tung sak! Obekvämt, kände mig dum för att jag åkt dit och inte riktigt tänkt på att jag skulle få det över containerkanten! Han verkade bara glad och bekväm med att göra denna lilla insats! Jag blev glad men obekväm! Så dumt! Men tror att jag tränar upp många saker genom att göra min ”KBT manual” (vad tänker jag nu, hur känns det i kroppen, vad vill jag spontant göra mm)! Tack för dina ord Ullabulla ?

När man också tvingas inse saker om sig själv.
Jag skrev om detta i något tidigare inlägg i min jaha och nu då tråd.
Att minuspoler blir till pluspoler i medberoendetänket.

Att man liksom "uppskattar" varje livstecken även om det är negativt.
Att man föredrar bullret framför tystnaden.
För i tystnaden så hör man sina egna tankar och hjärtslag.
Och de dunkar så tyst och för ingen på något sätt.
Fast vänner och anhöriga finns där så är det just länken till missbrukarpersonen som blir så viktig.

Du är duktig och gör det bra.
Visst finns du säkert på många sätt i hans hjärta.
Men just nu klarar han inte att agera på ett bra sätt och då är det ju utmärkt att du klarar att hålla dig undan.

För att Ni finns där. Vet inte alls hur det blir. Men tack för råd.
Allra helst hade jag velat ägna mej åt mötesplatsen. Dom har kontakter för att få hjälp med att få jobb.
Trivs väldigt bra.
Men mitt förhållande tar mycket energi. Är så tacksam för att Ni finns där.

även denna helg när exet sms:a och ringde som en galning! Elaka och taskiga saker under del ett av påsken! Vädjande och ledsna under del två! Helt uppenbart var han berusad hela påsken! Funderar på att blockera honom men har svårt att ta det steget! Tänker att jag ska klara det ändå, att jag tränar på att vara stark och motståndskraftig! Men innerst inne handlar det nog om att jag vill veta om jag finns i hans tankar! Och det gör jag ju.....åtminstone när han är berusad! Får aldrig något sms eller samtal en helt vanlig tisdag kl elva! Så egentligen kunde det kvitta att höra ifrån honom! Försöker vända till mig själv och förstå mig på mig själv, det är ju det jag skall ägna mig åt nu! Inte att förstå mig på honom! Att förstå varför jag ser elaka sms som ett tecken på att jag finns i hans tankar! Tänker ju så klart inte så just när jag får dessa sms men kontentan av det hela blir ju det! Vill väl så gärna att han skall inse vad han har förlorat! Dags att inse att jag inte är en person för honom utan massor av funktioner: döva ensamheten, ångestventil, allmän hjälpreda mm mm! Nöjd i alla fall att jag inte gav minsta lilla tillbaka! Skrev inget, tog inte emot någon ångest, gav inte av min energi och gav heller ingen näring åt saker han skrev! Han kammade noll! Skönt!

Du säger det som krävs, Inga genvägar. En riktig käftsmäll kan många uppleva.
Sanningen är hård ibland och det ska den nog vara för vissa. Alternativet vet vi ju om, om man passerat
gränsen.

Adde, du behövs

John

Så bra att du begärt att få en tidigare tid till kuratorn! Jag tror att jag läste tidigare att du är arbetslös och att du skrev att du inte kan försörja dig själv. Det behöver du få hjälp att reda ut med kuratorn. Jag instämmer ändå i vad Nordäng skriver, ha ett rådslag med dig själv, gör en så bra bild du kan av din ekonomi och ta med till kuratorn. Kanske du kan aktivera sökandet efter arbete? Kanske du kan gå med i nån frivillig verksamhet och knyta kontakter? Det kanske finns vägar till arbete och kontakter som du inte känner till eller tänkt på? Antagligen finns stödresurser du inte känner till eftersom du hittills inte varit ensamstående. Men mycket ensam i din reaktion. Fundera över hur ett liv utan mannen skulle kunna vara. Det är en hel del obehag du skulle bli fri ifrån. Styrkekram och försök njuta av dagen? / mt

I lugn och ro och ha ett familjeråd med dig själv (utan mannen). Skriv ner dina rädslor punkt för punkt. Försök sen svara dig själv vad du skall göra åt det och försök lugna dig själv!
Ex Rädsla:
Jag är rädd för att inte klara mig ekonomiskt! Svar: jag har ett jobb och lön= trygghet! Om jag har låg lön kan jag få bostadstillägg!
Det kommer att gå bra för dig! Egentligen om du tänker efter, vad skulle du sakna med ert gemensamma liv? Och tvärtom vad skulle vara skönt att slippa? Vet så klart inte men när man läser det du skriver så låter det som han vill manipulera dig genom att göra dig just rädd, för att du ska låta honom supa ifred typ! Stor kram och styrka till dig

Han säger att han vill skiljas. Min oro och stress blir så jag inte kan kontrollera det. Är uppriktigt orolig hur det kommer att gå för mej.
Har skickat ett mail till kuratorn om att få en tid fortare.
Mycket det jag känner bottnar i att han dricker så mycket.
Jag är så gott som ensam.
Vi hade ju inte problem för länge sedan då han inte hade den alkoholkonsumtion som han har idag.
Vet inte vad som kommer att hända.
Är uppriktigt rädd.
I första hand hur jag kommer klara mej ekonomiskt. Men det är ju mycket mer. Usch så svårt. Mår riktigt dåligt.

Tack så mycket. Hoppas att er påskhelg varit bra också.

Jag har verkligen haft lugna och sköna dagar med min ena dotter som är hemma över påsk. Ingen oro, inga katastroftankar och ingen ilska.

Var till och med och åt påskmiddag hos hans gamla mamma som inte alls förstår sjukdomen. Kunde ta det med ro också.

Kramar!

Fina du, förstår verkligen din frustration, sorg, ilska och ångest. Jag har varit där. Länge. För länge tillät jag mig att vara där.

Som Clara skriver, du kan inte rädda honom. Det låter hårt, kallt och ohumant att säga så, men det stämmer verkligen.

Rädda dig själv och ert barn. Gör det nu. Ta hjälp för din skull i första hand så blir det indirekt hjälp för ditt barn. Sök upp en självhjälpsgrupp. Träffa någon som förstår medberoende. Fortsätter du att kämpa, kontrollera och med alla medel försöka få din alkoholist nykter så kommer du till slut slå i backen precis som alkoholisten.

Det är nämligen nästan exakt samma sjukdom, beroende och medberoende. På samma sätt som alkoholisten blir mer och mer besatt av alkohol, kommer du bli besatt av att rädda honom. Denna sjuka spiral kan pågå i åratal och till slut mår ni båda lika dåligt.

Jag höll på så länge att jag höll på krascha totalt. Då hade mina barn hunnit bli vuxna, och då sa de ifrån. ”Mamma, om du inte tar hjälp nu så kan vi inte umgås med dig”.

Oftast är det så med oss som står bredvid, att vi tycker att allt vi gör är rätt. Vi är de som håller upp allt, och ju längre det går så tar vi på oss offerkoftan. Men vi förhindrar också alkoholisten att ta eget ansvar och på egen hand tillfriskna.

Jag förstår dig verkligen. Jag förstår också att du älskar honom och då är det jättetufft. Det gör så ont.

Men det mest kärleksfulla är att släppa taget och låta alkoholisten ta eget ansvar. Och att du tar ansvar för dig. Och ditt barn. Han kommer hänga kvar och fortsätta dricka så länge han vet att du står bakom honom.

Massor med styrkekramar!

Bra att du skriver hur du haft det och känt. Häng kvar här och på anhörigstödet, du är på väg mot ett liv som är (åtminstone mer) ditt eget! Har inte möjligt att skriva mer nu men jag (och säkert fler) ser dig. Du är inte ensam! / mt

Lördag och söndag har han druckit. Jag drack påskafton. Det var min man som hällde upp till mej utan ens att fråga. Hade köpt en flaska vin till mej. Faktiskt att av mina favoritviner. Egentligen är det fint och gulligt av honom.
Usch att en sådan sak kan bli svår.
Han blev väldigt full och däcka vid 18.30.
Han dricker ju starksprit och så mycket också.
Jag dricker inte sånt. Egentligen tycker jag det smakar illa. Ja jag gillar inte wiskey.
Som vanligt blir det för mycket bråk.
Förstår att anhörigprogrammet handlar om det. Hur man ska bemöta någon som dricket för mycket. Hur jag själv agerar i olika situationer.
Men jag är så inkörd i gamla mönster.
Och jag känner mej inte trygg med honom.
Bråken är på så låg nivå så infekterat. Har gråtit mycket idag. Det är så svårt.

Trött och ledsen ?

Påsken har än så länge gått bra. Bästa på länge.
Tror det kan vara så att mannen fått insikt och kanske druckit färdigt. 14 dagar idag. Det blir bättre och bättre dag för dag. Själv känner jag mig stark. Nej jag tänker inte glömma bort mig själv. Jag behöver ta min plats och göra mina val. Känner att jag i så många år valt bort mig själv.
Kanske vi i framtiden kan göra gemensamma val som båda vill..
En dag i taget ??

inte om det är vetenskapligt bevisat men så många har vittnat om det och det finns många kommentarer här på forumet om att man tar igen det man förlorat på att inte dricka under en period. Inom AA menar vi att sjukdomen alkoholism är progressiv, kronisk och dödlig. Att den är kronisk och dödlig är väl ingen som betvivlar längre medan att den ökar fast man inte dricker inte accepteras bland alla. Jag har haft vänner som klivit på skiten igen efter år i nykterhet och utan undantag har de startat på samma nivå som de klev av på och sen på mycket kort tid ökat konsumtionen något grymt. Vännerna har slutat på tillnyktringen och tvångsvårdats ett tag och faktiskt tagit sig bort från supandet igen, alla utom en som dog i återfallet.

När jag var aktiv och tog mina stunder av spritfrihet för att få tillbaka lugnet så var det lika för mig : När jag drog igång körde jag vanliga dosen men var "tvungen" att öka på efter några dagar för att uppnå full (!!) effekt. Det otäcka är ju att när jag vände min toleranskurva (vilket kräver lång och trogen "tjänst" ) de sista åren av mitt krökande så behövde jag inte så mycket för att gå igång men jag hävde i mig samma antal klunkar som när jag tålde mer = Fyllan kom brutalt och väldigt snabbt = Fara för överdosering.

När jag kom till stadiet att smyga med drickandet var jag rätt långt nere. Då började jag prioritera bort allt, precis allt, som inte hade med alkoholen att göra. Jag blev en mästare att mickla med pengarna så de skulle räcka, se till att inga helger förstördes genom folk hemma eller vara bortbjuden, alltid se till att ha sprit hemma och då gömt på fler ställen ifall ett ställe skulle avslöjas. Det är ett heltidsjobb att vara alkis....

Jag är rätt övertygad om att jag idag inte skulle överleva ett återfall.

Det är lite vad jag tror och tänker också, att han vill bevisa.. men hur menar du med progressiv? När/om drickandet börjar om kommer det vara ännu mer då? Han har smugit med sitt drickande sen jag börjat ifrågasätta det. Jag är rädd att han kommer fortsätta i de spåren, ljuga, smyga med det.

Tack <3
Ja, d är svårt att gömma dom känslorna för ändå så älskar jag ju honom...om än mindre när han dricker!
Men i allt så känner jag mig starkare än jag gjort innan, det har hjälpt mig otroligt mycket att förra året få gå o prata med en beroendeterapeut under tiden som va ett rent helvete och jag ska inte bege mig in k det en gång till, d finns inte!

hade perioder då jag inte drack bara för att visa för hustrun att jag klarade av att vara nykter. Det var helt och hållet ett spel för att det skulle bli lugnt igen, inget tjat. Som längst tror jag att jag var spritfri i ett halvår ? Men eftersom sjukdomen är progressiv även när jag inte dricker så var jag ju tvungen att dricka "ikapp" när perioden var slut.

Så ja, jag förstår hur du menar ! Vi alkisar följer samma schema.

Vet egentligen inte varför jag skriver nu? Mannen påstår att han inte dricker, jag har inte upptäckt motsatsen, men jag tror honom inte. Kanske har han varit nykter sen i februari nu, det skulle vara otroligt! Känns som att jag bara går omkring och väntar, på att allt ska börja om igen, tassar omkring tyst för att inte ”förstöra”.
Det är skönt att komma in här på forumet, läsa alla uppmuntrande, fina och varma kommentarer som folk lämnar, men också det alla beskriver som kan vara så igenkännande. Jag hoppas att jag blir starkare genom detta.
Min man, som nu skulle bli ”renlevnadsmänniska”(?!) motionerar kanske en gång i veckan, jag hejar på och uppmuntrar till mer. Frågar honom då och då hur sömnen är och han blir liksom vaksam, säger att det är bättre (trots att jag kan höra honom tassa omkring på nättrerna). Till saken hör att vi inte sover tillsammans längre, våra två yngsta barn har tagit över hans sida av sängen och varken jag eller maken gör något åt det. Jag får sova bättre utan en högt snarkande man, min man, ja jag vet inte, magkänslan säger mig att han har bättre spelrum till annat (dricka exempelvis).. känner att min text blir bitter, var inte meningen! Men är väl bara så idag.
Vet inte riktigt hur jag ska beskriva, men det känns som att min man vill bevisa att jag har fel genom att inte dricka (och är detta en morot till ett nyktert liv så varsågod!) men det blir liksom fel, för han tycker ju inte att han har problem så han gör det ju inte för sig själv? Blev det begripligt?
Hoppas solen skiner hos er andra idag, här ser det ut att bli härligt väder!

underbart att du känner att ni har gjort ett genombrott! Verkar som din man nått den där berömda gränsen och är riktigt motiverad och nått den insikt som behövs! Glöm inte dig själv nu bara, så lätt att det bara kretsar runt hans nykterhet, hur han mår mm! Har gjort det misstaget själv! Du är viktig också, hur du mår, att du känner trygghet mm! Jag har haft en bra påsk hittills! Lite ensamt emellanåt måste jag erkänna! Barnen fullt upp med sitt men fått fira lite med dom i alla fall! Som sagt jätteglad för att det känns bra för dig och att allt går åt rätt håll! Nu håller vi tummarna stenhårt för att han orkar hela vägen! Massor med kramar❣️