Senaste kommentarerna i forumet

om jag hade haft vett att skriva ner hennes delning !!!!

Allt var rörigt inom mig och det berodde på att jag inte visste vem jag var, den nya nyktra alkoholisten, som inte levt ett "normalt" liv på 20-25 år. Jag visste inte hur man gör för att vara "normal" och letade efter en väg ut. Hon hade som medberoende varit i exakt samma situation när hon klev bort från sin missbrukande partner och det något år före mig.

Men kontentan av hennes delning då var att hon nyligen hade upptäckt vägen som leder mot horisonten där ljuset finns och hon hade styrka och kraft att gå den på helt egna ben. Hennes självkänsla, och inte minst, hennes uppfattning om sin egen identitet, sin egen person, gav henne en kraft som förde henne framåt. Jag hade ju själv lärt mig det nya med självkänsla men inte riktigt fått det på plats men som så ofta är så ramlar kunskapen på plats när jag är mogen för det. Helt plötsligt, där och då, fattade jag att jag var en egen person värd att älskas för den jag är och inte bara en alkis som stapplade fram. Jag kan nog säga att där bytte jag identitet från alkis-Adde till en person som heter Adde och har en sjukdom som kallas alkoholism. Jag var inte längre min sjukdom, jag var en person. Jag insåg att som en person hade jag möjligheter att skaffa mig ett liv och göra nånting bra av det istället för att jag hela tiden skulle släpa på en gammal alkis som var bara en tyngd på mina axlar.

Sjukdomen är kronisk precis som astma och diabetes men jag har alltid möjlighet att medicinera mot den om jag lever rätt och gör bra saker för min egen skull. Och, inte minst, påminner mig om vem jag är för glömskan är min värsta fiende.

Jag försökte att få tag i kvinnan ifråga efter mötet för att ge henne en bamsekram men hon försvann lika snabbt som en avlöning ! Tyvärr !

Jo men det var nog faktiskt svar (ditt svar) på min fråga! Även om mitt ordval var vad som var svårt och du väljer formulering vad som var viktigt! Ändra gamla vanor och mönster verkar vara väldigt viktigt! Blev onekligen lite nyfiken på vad det var för ord som hen sa på mötet som hade avgörande betydelse för dig!

var så långt nergången så när jag väl tog emot hjälp, som jag själv fick leta upp och betala, så var jag verkligt mogen för förändring. Jag tror att eftersom jag tog beslutet själv med att åka på behandling så hade jag kanske lite försprång på livet efter behandling ? Statistik från behandlingshemmet säger att de som klarar sig bäst är de som betalar ur egen ficka och sen de som kommer dit via en arbetsgivare och med ett kontrakt på nykterhet efter behandling. Idag vet jag att man kan betala en del själv och arbetsgivaren betalar resten just för att förstärka effekten. Men...nog om detta.

När jag kom ut i verkligheten igen efter en omvälvande månad i en skyddad miljö var jag nervös, riktigt nervös, över hur jag skulle klara det. Jag var dessutom ensam hemma eftersom mitt ex påbörjade sin familjevecka samma dag som jag åkte hem. MEN...jag gjorde som de hade sagt åt mig : Jag letade upp AA första dagen jag var hemma och fortsatte sen att gå regelbundet i stort sett varje dag och ibland ett par gånger om dagen. Jag såg till att skaffa mig telefonnummer till AA-folk att ringa om det krisade och, det viktigaste tror jag, jag ändrade varje lite detalj jag kunde i min vardagliga rutin !

Jag bytte plats vid frukostbordet, jag läste tidningen från slutet till framsidan (!), läste AA-litteratur, planerade, och åkte på , olika stormöten och konvent som AA har runt om i Sverige, övade mig i tålamod och att ha tråkigt, började se över mina matvanor (att ta en sup som första frukost är sådär..), jag sov !! MASSOR !!, började träna på gym vilket jag idag avråder från eftersom kroppen inte är mogen för det efter lång tid med giftet, jag övade upp min förmåga att prata öppet och ärligt på mötena om hur jag mådde och vad jag kände (inte lätt , men det går !) , jag kände ju efter ett tag att jag bara måste släppa ut trollen som jagade i mig efter en halv livstid som lögnare och lurendrejare och då är pratandet en ovärderlig hjälp, jag började förändra min syn på mig själv dvs försöka tycka bra om mig själv från en bottennivå, började upprepa för mig själv att : Jag duger som jag är.
Ett axplock som dyker upp i minnet just nu.

Jag använde AA´s deviser som stöd och hjälp :
Ta det lugnt.
En sak i taget.
Det viktigaste först.
Gör det enkelt.
Lev och låt leva.
Små enkla formuleringar som gav mig tips om hur jag ska agera i mitt nya liv och som jag utan tvekan hade (har) mycket nytta av.

Jag är medveten om att det är JAG som är alkoholist och det innebär också att andra har friheten att dricka som de vill. Jag har aldrig mått dåligt över att se andra dricka (om de inte blir plakat för då går jag iväg) och har heller inte problem med att säga till om att jag inte vill ha vin som serveras utan vill ha vatten, gärna kolsyrat !

För mig var nog jobbet med att släppa ut trollen i ljuset det viktigaste arbete jag nånsin utfört. Än idag kan det poppa upp nåt som legat gömt i skallen i åratal men lyckligtvis inget riktigt allvarligt, men irriterande. Första året var det mycket som ville ut...

Efter dryga ett år i nykterhet var jag fullständigt vilse, jag hade inte en susning om vem jag var eller vart jag var på väg. Jag hade tappat bort mig i nykterheten och var helt off i livet. Men...under avslutningsmötet på Gullbranna det året så var det en anhörig/medberoende som klev upp på scenen och sa precis exakt de ord som jag saknat i livet !! Allt, hela livet, föll på plats och jag blev en hel människa som visste vem jag var och vad jag ville !! Den känslan jag hade i bilen hem då var fullständigt euforisk ! Jag blev pånyttfödd !

Detta blev ju egentligen inte svar på din fråga men såhär var det för mig. Jag tror att om man accepterar sin sjukdom så går allt mycket enklare men det kan vara lättare sagt än gjort. Jag fläskade i min personliga botten och insåg att alternativen inte var många och då är det nog lättare att ta till sig vad de säger, Di Gamle, de som gått före mig. Och att inse att nykterheten är en färskvara som måste underhållas livet ut.

Läste mycket och kollade massa föreläsningar om sinclar metoden då jag inte heller hört om det innan. det låter ju som mirakel OM det funkar för personen, de kan fortsätta dricka på det om de vill eller sluta dricka helt men det är helt och hållet upp till personen och hur den fungerar. jag ska försöka få min anhöriga att testa detta, man kan även kombinera med antabus... jag tror någonstans att det finns medicin för denna sjukdom men det uppmärksammas tyvärr inte då man vill att folk ska vara missbrukare då det tjänas mer på det. lite kort om sinclar metoden nedanför

Sinclairmetoden utnyttjar en mekanism i nervsystemet, s.k. utsläckning, för att stegvis minska alkoholsuget och de beteenden som är förknippade med alkoholkonsumtion. Sinclairmetoden bygger på en teknik där alkoholsuget utsläcks på farmakologisk väg.

Den centrala vetenskapliga upptäckten bakom denna behandlingsteknik var att alkoholavgiftning och total avhållsamhet från alkohol inte leder till att alkoholsuget försvinner utan till ökad alkoholkonsumtion i ett senare stadium[1],[2]. Detta var en insikt som gick på tvärs mot tidigare antaganden. Uppfattningen att alkoholism orsakas av ett fysiskt alkoholberoende måste därför överges och en ny syn på alkoholism växte fram.

Den fortsatta forskningen visade att alkoholkonsumtion är ett inlärt beteende [3]. Vissa individer får, delvis av genetiska skäl, en så stark positiv förstärkning varje gång de dricker, och har så många tillfällen att dricka och få denna förstärkning, att de utvecklar ett för starkt beteende. De får problem att kontrollera sitt drickande och har svårt att sätta gränser – det är dessa personer samhället kallar alkoholister.

Tack för info :)

tack för att du delgav! Har en fråga om du har lust att svara?! Om man bortser från att hantera själva beroendet, vad är svårast när det nyktra livet börjar? Man har ju hört här att det svåra är inte att sluta utan det svåra är att låta bli att börja! Den grejen antar jag har med själva beroendet att göra! Men mer praktiskt i den vanliga vardagen, vad är då svårast?

en nykter alkoholist som kan känna igen många av funderingarna om hur jag kan hjälpa andra som dricker.

Och jag har "förmånen" att kunna relatera till mig själv och hur jag en gång var.

Först : Det var aldrig någonsin nån annans fel att jag drack ! Det klarade jag av så kanonbra själv så nån hjälp behövdes aldrig.
Däremot : Jag var helt underbart duktig på att manipulera dåvarande äkta hälften om att det var hennes tjat som gjorde att jag drack.

Jag gick på ett antal möten på olika kommunala alkoholmottagningar, åt antabus och Campral, testade kbt.....fullständigt verkningslöst. Jag var tvungen att löpa linan ut tills jag hade 2 val : Bårhus eller dårhus. När den insikten infann sig blev jag mogen att ta emot hjälp och den insikten var min egen, iofs livligt påhejad av exet, men jag ägde problemet.

När jag idag möter folk som är aktiva i missbruket så ger jag förslag på egna åtgärder som en väg ut men i 99% av fallen så får jag noll respons direkt. Och då är vi ändå på samma plan, de vet att jag vet och att de inte kan ljuga för mig. Men deras insikt har inte mognat fram än. När jag var ny som nykter var det en fruktansvärt jobbig situation att jag visste hur man skulle göra men inte få med mig missbrukaren på den vägen. Men "Di Gamle" hade präntat in i min skalle att jag måste ta ett steg tillbaka för att skydda mig själv så mitt engagemang för andra inte åt upp min egen sinnesro. Och det är en tuff uppgift som anhöriga och vänner till aktiva alkoholister har svårt för då de enbart vill väl. Men det är ett måste !! Att vara medberoende är en heltidsuppgift som snarast möjligt måste brytas innan det äter upp en själv.

Jag har tappat räkning på hur många jag varit tvungen att släppa taget och sakta se när de super sönder sig. En del har dött en alkoholrelaterad död medan andra har tagit livet av sig. Och då är det ännu viktigare att inse att jag inte kan förändra det utan måste acceptera !

Ni som anhöriga kan inte ändra på er alkis. Beslutet måste komma från den aktive själv. Att visa närvaro och ge kärlek under den första tiden är fint men glöm aldrig någonsin att arbetet med nykterheten måste göras av alkisen självt ! Gå gärna på Al-anon, ta del av deras hemsida och fundera över om inte ni själva är värda en familjevecka på behandling. Jag fick själv gå på en familjevecka under min behandling och det var en helt omvälvande, underbar, vecka ! Rekommenderas !!

Ta hand om er och kom ihåg att ni själva är det viktigaste som finns i era liv !

opps! felpost

funkar såhär i vår kommun: Missbruksbehandlarna har skyldighet att anmäla oro om de misstänker att barn far illa i hemmet. Om inte missbruksbehandlarna har anledning till misstanke blir det ingen orosanmälan. OM det blir en orosanmälan har socialtjänsten skyldighet att utreda. De brukar anse att "lite fylla i hemmet är normalt" och om barnet inte liden (!!) av det så händer ingenting. Om föräldern dessutom är sammarbetsvillig med socialtjänsten och dessutom tagit tag i sina problem och går i behandling (behöver alltså inte vara färdig eller ens fungera) så gör de ingenting. Det kostar massa pengar för kommunen att omhänderta barn, fosterhem är dyra och svåra att hitta, så långt det är möjligt försöker soc hjälpa familjerna att reda upp sina problem. Dessutom anses det nästan alltid bäst för barn att fortsätta bo med sina föräldrar, det ör inte bra för barnen att placeras. Om det inte råder direkt misär eller förekommer våld brukar de inrikta sig på att familjen reder upp sina problem.

att han startade bråk med mig för att få en ursäkt att supa. Det är absolut inte ditt fel att han tar återfall. Fint att du finns som stöd, men om du läser runt lite här på forumet och på forumen för de som dricker själva så inser du kanske , precic som jag gjorde, vilken oerhört "stark" sjukdom alkoholism är och att den som har det verkligen behöver proffesionell hjälp. Jag jobbar med psykisk ohälsa och där är det inte helt ovanligt med alkoholism som extra diagnos, men den biten överlåter jag alltid till proffsen, och det har hjälpt mig i mitt förhållsningssätt till mitt ex, han har alkoholism och jag är inte utbildad i den behandlingen så jag kan inte "rädda" honom. Jag försöker inte heller bota honom från hans diabetes. ;) Däremot kan jag finnas där som stöd, som man gör för vem som helst som är sjuk.

ditt ”beteende” har inte med hans återfall att göra! Skamfyllt att supa och få återfall och han vill därför lägga över skuld och börda på någon annan/dig! Håller med Saris, du kan inte hjälpa bara vara ett stöd! MEN bara om Du känner att du orkar! Svårt och tungt att orka vara ett stöd om den som dricker inte vill sluta dricka helhjärtat! Och han behöver proffessionell hjälp. Mitt ex (alkoholist) ville heller aldrig söka hjälp! Han sa att det var pinsamt och precis som din man skyllde han på att myndigheter kunde bli inkopplad på hans barn! I efterhand har jag förstått att han inte ville söka hjälp för att han inte ville bli hjälpt/ sluta dricka! Klokt av dig att flytta och på så sätt skaffa perspektiv och distans! Var rädd om dig!

Jag kan inte svara på alla dina frågor, men det med att man är den enda dom har och som de kan prata med om med sin missbruk kan jag relatera till. i mitt fall så tror jag det är avgörande för min missbrukare att jag är där och stöttar honom då han har ingen, och de personer han har vill inte han ska tillfriskna då de själva har ett missbruk. jag tror de behöver någon vid sin sida när de vill vända på allting som är där och stöttar och peppar när det är tufft. min missbrukare är fortfarande aktiv och har inte riktigt varit rent, men han tackar mig varje dag för jag har funnits där som ett stöd. men glöm inte att vi aldrig kan hjälpa dem, vi kan endast stötta dem när de själva vill sluta... tror det bästa du kan göra är att liksom kräva att han ska gå och försöka skaffa hjälp om han vill ha kvar dig som stöd...kan vara en ursäkt det med att socialen ska kolla upp honom men kan mycket väl stämma. kräv att han ska ta hjälp, antabus, möten, samtal osv

Hej jag har en sambo som dricker, han har en tvilling med samma problem och så fort han vill sluta övertalar hans tvliing honom om att han inte har något problem. han har försökt sluta flera gånger men det har inte gått. han säger hela tiden han vill bort från de livet o vill börja om..vill han sluta o är svag eller säger han bara det jag vill höra ? med tanke på att han fortsätter... men jag VET innerst inne att han inte vill dricka..han skriker efter hjälp

Min har ett alkoholmissbruk och drogmissbruk, mest cannabies och kokain. sker ofast i samband med alkoholen

Hej Mamma-San! Selincro (Nalmefen) är ett av de läkemedel, tillsammans med Naltrexon eller Campral (Nalmefen), som finns med i Socialstyrelsens riktlinjer för alkoholberoende. En del personer upplever att de får minskat sug efter alkohol eller lättare att hålla sig till mindre mängder då de dricker om de använder denna typ av läkemedel. Andra personer upplever inte någon effekt.

Det finns många behandlingsmetoder för alkoholproblem, både medicinska och psykologiska, som har goda effekter. Samtidigt är det ingen metod som har visat sig kunna hjälpa alla och inte heller någon som är mycket effektivare än alla de andra. Det är inte ovanligt att personer med alkoholproblem behöver pröva några olika innan de hittar en som fungerar bra för dem.

Vi har ingen egen sökfunktion eftersom sökmotorer oftast fungerar bättre för att hitta bland alla diskussioner. I sökfältet skriver du "site:alkoholhjalpen.se" och därefter det som du vill söka efter. T ex: https://www.ecosia.org/?q=site:alkoholhjalpen.se

/magnus
alkoholhjälpen och anhörigstödet

Nordäng67, ja visst är det så. Vi medberoende tenderar till att bli riktiga martyrer i tron att vi ska rädda allt och alla till höger och vänster. Lättare att rota i andra och andras skit än att ta hand om sig själv.

Jag känner mig fortfarande betydligt lugnare än vad jag i samma situation skulle ha varit innan jag tog hjälp. Då skulle jag varit ett nervvrak just nu, och försökt hejda och stoppa hans drickande med alla medel. Och jag skulle ha trott att jag skulle ha klarat av det.

För en timme sedan kom han hit. Stack ut vid elva i morse, och är rejält berusad. Inte aggressiv men oerhört larvig. Går jag in i sovrummet mitt så kommer han efter, naken och superäcklig. Skrattar och larvar sig. Trots att han måste må rejält dåligt i sitt svarta hål. Fruktansvärt jobbigt.

Men, precis som han lovat så ska han vara ute ifrån min lägenhet innan lunch imorgon. Jag bryr mig inte om var han tar vägen. Skulle han vägra så ringer jag polisen.

Just nu är jag iof väldigt nära att ringa polisen också.

Ja fy sjutton för denna soppa och detta destruktiva och dysfunktionella. Att en person (ja jag också för den delen i mitt medberoende i alla år) som är så klok nykter blir så himla förändrad. Känner inte den mannen som är här just nu. Eller jag har sett honom förr, många gånger i samma skick, men jag känner honom inte som den man jag en gång blev så in i bomben förälskad i.

Kramar!

Nordäng67, ja visst är det så. Vi medberoende tenderar till att bli riktiga martyrer i tron att vi ska rädda allt och alla till höger och vänster. Lättare att rota i andra och andras skit än att ta hand om sig själv.

Jag känner mig fortfarande betydligt lugnare än vad jag i samma situation skulle ha varit innan jag tog hjälp. Då skulle jag varit ett nervvrak just nu, och försökt hejda och stoppa hans drickande med alla medel. Och jag skulle ha trott att jag skulle ha klarat av det.

För en timme sedan kom han hit. Stack ut vid elva i morse, och är rejält berusad. Inte aggressiv men oerhört larvig. Går jag in i sovrummet mitt så kommer han efter, naken och superäcklig. Skrattar och larvar sig. Trots att han måste må rejält dåligt i sitt svarta hål. Fruktansvärt jobbigt.

Men, precis som han lovat så ska han vara ute ifrån min lägenhet innan lunch imorgon. Jag bryr mig inte om var han tar vägen. Skulle han vägra så ringer jag polisen.

Just nu är jag iof väldigt nära att ringa polisen också.

Ja fy sjutton för denna soppa och detta destruktiva och dysfunktionella. Att en person (ja jag också för den delen i mitt medberoende i alla år) som är så klok nykter blir så himla förändrad. Känner inte den mannen som är här just nu. Eller jag har sett honom förr, många gånger i samma skick, men jag känner honom inte som den man jag en gång blev så in i bomben förälskad i.

Kramar!

Förstår din känsla av maktlöshet! Kan du inte göra en orosanmälan? Kanske kan detta få din son/dotter att ”vakna upp”? Så frustrerande att man inte kan få någon annan att inse sitt missbruk/problem och inte heller kunna få dem att förstå sitt eget bästa! Visa dina känslor och din oro öppet för dina barn! Svårt att påverka vuxna barn! Kram

att du har det lugnt och fint och att du inte ”ramlar” dit igen! Kan känns förståelse för dina äldsta barn! Min mamma är psykiskt sjuk och min pappa starkt medberoende! Känner mig fly förbannad på honom ofta! För att han gick där som en martyr och aldrig gjorde nåt för att sätta gränser runt oss barn när vi växte upp! Han tycker fortfarande synd om sig själv och verkar aldrig fundera över hur vi barn hade det! Känner för att slå honom ibland! Han har inte gjort som du, jobbat med sig själv och kommit till insikt! Tror att du kommer vinna mycket hos och med dina barn med ditt arbete! Kram

och kontaktade honom, messade och bjöd in till kaffe igår eftermiddag. Kl 20.30 svarade han att han skulle komma, hade chaufför (druckit alltså) men så svarade jag nej, kom inte. Han ringde upp och sluddrade en stund men jag sa inte att jag ville han skulle komma, så då la han bara på. Idag messade han och undrade om jag ville ansluta till honom på krogen, jag svarade nej på den med. Jag sitter hellre ensam hemma ännu en lördagkväll än umgås med honom när han är onykter. Det går frammåt! :)

Jag förstår verkligen din situation, jag vet hur outhärdligt o jobbigt det är.
Jag var ihop med mitt ex i 23, 24 år någonting och jag trodde aldrig någonsin att jag skulle få kraften att lämna honom eftersom jag var så nedbruten psykiskt efter alla år och trodde inte att jag skulle klara nåt själv. Men jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag till slut fick nog o skaffade mig en egen lägenhet och flyttade. Jag har inte ångrat mig en sekund o det är över 3 år sen nu men det har såklart varit jobbigt också med separationen. Jag tycker verkligen att du ska försöka att ta dog ur det här. Tänk på din son. Har du någon som kan hjälpa o stötta dig? Ring kvinnojouren.
Håller tummarna för dig o skickar massa Styrkekramar.
Du fixar det, du klarar mer än du tror ?
/Izzy

Idag är det lördag, och jag mår fortfarande bra. Jag gör det jag ska, och tar ansvar för min del och mitt välmående. Det funkar. Tänk att det fanns en lösning, att efter så många år av stress över att kontrollera och försöka förändra en annan människa äntligen förstå att jag är helt maktlös och kan bara ta hand om mig. Vad mycket lättare det känns.

Jo, sorgen och allt som följer med i detta finns ju kvar. Det går upp och ner, men nu kan jag tillåta mig att stanna upp i MINA känslor. Inte alkoholistens.

Just nu har vi tillsammans lugnt och fint, ja så lugnt och fint som vi förmår, bestämt att han försvinner från min lägenhet imorgon. Hur han löst det hela vet jag inte, och har inte heller frågat. Men han förstod också att vi under dessa två veckor då han druckit höll på att rasera allt som har med tillfrisknande att göra.

Och tänk, jag gick inte in i medberoende och började med min manipulation för att försöka få till det som jag vill. Jag bara lyssnade på honom när han sa, imorgon förmiddag försvinner jag. Hade det varit för två år sedan hade jag sagt att vi testar igen. Förlåtit och tyckt att ”yes, nu blir det bra ett tag i alla fall, och jag slipper ta i tu med mitt liv”.

Nästa vecka kommer vår yngsta dotter hem på påsklov. Lycklig över det. Jag bara hoppas att hon ska se en förändring hos mig. Det kan jag ju inte heller styra förstås, men jag kan hoppas och visa i handling.

För mina vuxna barn har definitivt inte varit mest arg och besviken på alkoholisten, deras pappa, utan lika arg och besviken på mig. Den medberoende som de tyckt varit jobbigast. Deras pappa har under de perioder (som ibland har varit flera år) varit en riktigt bra pappa, och då tydlig och rak och stöttande. Mitt medberoende tog aldrig paus. Jag var där och manipulerade för att få till den ”lyckliga familjen” hela tiden.

Men nu ser jag allt så tydligt. Jag slår inte på mig själv, utan klappar mig ofta på axeln. Jag visste ju inte bättre. Jag trodde verkligen på allvar att jag kunde få familjen och främst alkoholisten frisk med mina strategier.

Kramar till er alla!

Idag är det lördag, och jag mår fortfarande bra. Jag gör det jag ska, och tar ansvar för min del och mitt välmående. Det funkar. Tänk att det fanns en lösning, att efter så många år av stress över att kontrollera och försöka förändra en annan människa äntligen förstå att jag är helt maktlös och kan bara ta hand om mig. Vad mycket lättare det känns.

Jo, sorgen och allt som följer med i detta finns ju kvar. Det går upp och ner, men nu kan jag tillåta mig att stanna upp i MINA känslor. Inte alkoholistens.

Just nu har vi tillsammans lugnt och fint, ja så lugnt och fint som vi förmår, bestämt att han försvinner från min lägenhet imorgon. Hur han löst det hela vet jag inte, och har inte heller frågat. Men han förstod också att vi under dessa två veckor då han druckit höll på att rasera allt som har med tillfrisknande att göra.

Och tänk, jag gick inte in i medberoende och började med min manipulation för att försöka få till det som jag vill. Jag bara lyssnade på honom när han sa, imorgon förmiddag försvinner jag. Hade det varit för två år sedan hade jag sagt att vi testar igen. Förlåtit och tyckt att ”yes, nu blir det bra ett tag i alla fall, och jag slipper ta i tu med mitt liv”.

Nästa vecka kommer vår yngsta dotter hem på påsklov. Lycklig över det. Jag bara hoppas att hon ska se en förändring hos mig. Det kan jag ju inte heller styra förstås, men jag kan hoppas och visa i handling.

För mina vuxna barn har definitivt inte varit mest arg och besviken på alkoholisten, deras pappa, utan lika arg och besviken på mig. Den medberoende som de tyckt varit jobbigast. Deras pappa har under de perioder (som ibland har varit flera år) varit en riktigt bra pappa, och då tydlig och rak och stöttande. Mitt medberoende tog aldrig paus. Jag var där och manipulerade för att få till den ”lyckliga familjen” hela tiden.

Men nu ser jag allt så tydligt. Jag slår inte på mig själv, utan klappar mig ofta på axeln. Jag visste ju inte bättre. Jag trodde verkligen på allvar att jag kunde få familjen och främst alkoholisten frisk med mina strategier.

Kramar till er alla!

och detsamma till dig ! Kan vi sen få lite sol som värmer våra frusna själar så är lyckan fullständig ☀️?

Önskar er en nykter helg. Massor med styrka och energi till dig
Kram ??