Senaste kommentarerna i forumet

Därtill kom det alltid när han märkte att jag inte blev glad ” här försöker jag ordna med en god middag men det tydligen inget värt ” bla bla

Och sedan kritik mot något jag gjorde eller nåt i vårt förhållande som en sista avledande manöver.

Nu reagerade jag iskallt på detta till slut- vilket ledde till att han blev arg eller intog offerrollen

Hoppas du inte får samma upplevelser i samma omfattning
Fattar inte att jag t ex inte lämnade honom på resan? Åkte hem tidigare eller bytte hotell?

@förvirradtjej
Jag fick presenter, resa (under den drack han dock igen så pass att det blev katastrof), blommor osv.
Ville mest slänga dem i huvudet på honom.
Eller jag stampade faktiskt sönder en grej vid ett tillfälle 🤯
Min kunde även manipulera när han var på väg att börja dricka - som att det skulle överskugga kvällen om jag först fick något?

Tyvärr så förstördes uttrycket ”jag älskar dig” för gott.
Han sa det enbart i smb med att han ville dricka, under tiden eller i ångesten efteråt när han var rädd att bli lämnad😟

@förvirradtjej Ja, detta handlar om manipulation! Det handlar om att lägga skulden på dig för drickande så att du ska "sluta tjata" och lämna honom i fred. Man brukar säga att en beroendes hjärna har blivit kidnappad av alkoholen och det tycker jag är en beskrivning som gör det hela mycket lättare för mig att förstå. Hjärnan gör ALLT för att få fortsätta dricka - den får alltså din kille att göra vad som helst för att få dig "ur vägen" och komma till alkoholen.

Och som jag skrivit tidigare - packa din väska och spring! Det är dags för din tid nu. Precis som @Tröttiz skriver, allt kan inte kretsa omkring honom och hans (ev.) problem. Ditt liv handlar om dig. Det förtjänar du. Det är extremt energikrävande att hela tiden tänka på ngn annan!
Jag har sagt till min man att jag vill hjälpa honom mot tillfrisknande men jag kan inte lägga all min vakna tid på detta för då kommer jag bli knäpp.

Tänk på dig själv och se till att du får tid för saker du tycker om att göra!
Kram

Jag har pratat mycket med min man under senaste tiden om vikten av att vara ärlig. Jag säger att det är bättre att han berättar för mig om sug och ev. återfall än att han smyger och smusslar. Han lovar. GIVETVIS ska han göra det. Sen åker jag bort ngra dagar och upptäcker när jag kommer hem att en ginflaska har druckits upp. När jag frågar om den förstår han *ingenting*. Så mycket för att vara ärlig... Allt det var ju bara bullshit för att lugna mig och vagga in mig i en trygghet att han skulle berätta för mig. Allt för att få mig att sluta "tjata" om hans drickande. Hjärnan får dem alltså att göra vad som krävs för att hindra den anhöriga till att stå i vägen för alkoholen. Det kan säkerligen ta sig tusen olika uttryck men allt handlar om manipulation.

Och ang. mängden. Min man har smugdruckit i 5-6 år och jag har inte märkt någongting! Han har tagit 2-3 snapsar typ varannan dag för att "komma igång" då han känt sig trött efter jobbet. Det behöver alltså inte vara fylleslag flera gånger i veckan för att handla om beroende. Man behöver inte stinka alkohol och vara bakis regelbundet. Det kan var 3-4 öl en kväll fre-sön vilket jag inte har reagerat på som extrema mängder. Men, man ska komma ihåg att sjukdomen är progressiv - det kommer alltså öka med tiden!

@mask
Hej och välkommen hit! Visst kan du be om stöd. Här finns många kloka människor som delar erfarenheter med varandra. Du kan också söka stöd i vården och i bästa fall får du en samtalskontakt. I annat fall for du kämpa för att få det. Men visst har du samma rätt till samtal som alla andra, som söker stöd.
Jag tror alla har en rätt till 5 samtal med en kurator. Sen skiftar det på vårdcentraler och kommuner, men det är bra att känna till.
Det låter som en utmanande situation, att se ens partner vara medberoende.
Jag tror på övandet av acceptans som en framgångsfaktor i många lägen. Och att släppa taget om det som inte är ens eget. Men jag övar ständigt. Och jag är mindfulnessinstruktör sedan flera år. Jag lever som jag lär. Och även om jag lär mig, så övar jag som sagt hela tiden.
Vad kan man annars göra?
Livet är här och nu. Vi får inte glömma de fina ögonblicken. Att verkligen uppskatta dem. Och vi "måste" skratta, när vi känner att det bubblar. Jag hoppas att det bubblar för dig varje dag. Trots utmaningar. Humorn har varit min överlevnadsstrategi under svåra år av medberoende i en slags misär.
Life goes on. Och det bör levas. Med medveten närvaro. Och medkänsla med sig själv och andra. Ta hand om dig!

Jag får en knut i magen när jag läser det här. Berg-och-dalbanan känner jag så väl igen även fast min relation har varit slut i tre år nu. Belöningen/mutan känns också bäl igen. Jag fick en dyr grej (fyrsiffrigt belopp) en gång när exet hade klantat sig rejält och varit dräggig. Ville knappt ta emot gåvan men han envisades. Det tog ett drygt år innan jag kände mig bekväm med att använda presenten för det kändes verkligen som en ren muta. "Glöm mitt beteende igår kväll, här får du en dyr sak!" Så fruktansvärt osmakligt.

Så JA, det är manipulerande och det är nog både avsiktligt (han fattar att han har skitit i det blå skåpet) och oavsiktligt (hans beroende gör att han inte fullt ut fattar problemet med hans beteende).

Igår skickade han på kvällen en video där dom sa att i en långvarig relation så måste man ha väldigt mycket tolerans och förståelse för varandra och att det ska finnas utrymme för misstag , att den andra personen inte är perfekt och att man måste vara redo att gå igenom toppar och dalar osv. Jag blev otroligt provocerad i och med att vi senaste tiden varit i extremt mycket diskussioner kring att det är hans drickande som förstör för oss vilket han i flera stunder erkänt. Att jag sagt att jag inte vet om jag orkar leva med honom pga hans drickande. Han tycker ju att jaf bara ska acceptera honom som han är, så jag svarade att så funkar det ju men kanske inte när det handlar om ett beroende som den andre inte vill göra något åt. Då blev han istället arg och sa att "aha, hade du hellre haft en otrogen man som gör om det igen om du förlåter"
Nä, jag vill väl inte ha något av det svarade jag, och du har ju inte alltid varit totalt lojal när du varit full heller, flörtat med andra osv.
Då blev han arg på mig och sa att han är så jävla trött på mitt eviga klagande, att han försökte skicka nåt fint och jag bara hugger, att han inte orkar med mig om jag ska dra allt åt alkoholen varje gång. Att jag bara påpekar hans fel.

Jag tyckte detta kändes manipulerande. Han vill bara få mig att glömma bort hans drickande.
Så resten av kvällen ville han inte prata med mig för han blev så irriterad. Han svarade inte när jag ringde.
Idag däremot, vaknade jag och han ville att vi skulle åka iväg över helgen på hotell där han bokat svit och middag och lunch o massage o hela grejen. Att vi kan ha en fantastisk helg tillsammans.
Bad inte om ursäkt för igår utan skiftar bara fokuset o nästan mutar med något, som vanligt.

Jag blir så otroligt frustrerad! Är det inte manipulerande??

@förvirradtjej de hittar ett nytt offer snabbt. Mitt ex avslutade vår relation men eftersom han mår för dåligt för att leva ensam drog han snabbt igång en massa sociala aktiviteter på Facebook där han garanterat raggade friskt. Men han bedyrade ändå att han alltid kommer älska mig, bla bla bla. Efter att ha genomlevt detta är min toleransnivå för fulla människor extremt låg. Jag blir bara triggad av det och vägrar umgås med folk som super. Oavsett om det är vänner, deras sambos, kollegor. Jag vägrar. Vill inte se skiten. Blir så äcklad.

Det är kanske orättvist mot de missbrukare som lider av sitt missbruk men att ha sett detta passerade en gräns för mig...

@förvirradtjej
Du överdriver inte. Det är dina upplevelser, de kan inte ha fel.

Då börjar lukta alkohol ända in på huden som du skriver, jag vet inte hur mycket som krävs till sånt.

I ett inlägg ovan skriver du att han babblar på i monolog ..., kanske en idé vore att avbryta samtalet för man kan ju fundera på hur det gynnar er? speciellt som han kanske inte minns ett dyft vad som diskuterats, eller snarare vad han hållit monolog om?

Och du ... försök att inte vara på honom om alkoholen, hur han dricker och vad han borde göra för det brukar sällan funka (om du gör så). Han vet ju vad du anser om drickande. Att du inte ger energi på sådant, för du behöver ju bygga upp dig själv och försöka byta lite fokus. Lättare sagt än gjort, "been there donte that ...". Men, försök.

Kämpa på,
och glöm inte bort dig själv.

@förvirradtjej
Saknaden minskar med tiden.
Och skadar mindre i förlängningen..

Min drack inte var dag. Men desto mer när det var dags och ibland flera dagar i streck.
Men det spelade ingen roll konsekvenserna blev stora.

Har läst din tråd och känner igen mig så mycket. Oron som blir vardag och löften som inte hålls..
Jag har bara levt i detta i 3,5 år och är helt slut. Det har varit intensivt och jag har inte alls varit lika tålmodig som du utan ställde krav och "bråkade" om alkoholen första gången efter något år. För oss har det varit en riktig bergochdalbana, pendling mellan hopp och förtvivlan. Jag samlar kraft för att klippa bandet helt.
Jag är inte ens 30 år fyllda och tror de flesta skulle säga åt mig att lämna innan man har barn, giftemål och huslån tillsammans. Min kille har flertalet gånger sagt att han vill sluta, men bara när jag stått med packade väskor och sagt att jag flyttar. Därför har han aldrig lyckats vara nykter mer än 4v. Jag trodde dock att han var nykter först under 6 mån, och andra gången 3 mån.
Jag blev otroligt skör i de perioderna, kastade mig hem från jobbet för att övervaka vad han gjorde när han kom hem, att han inte skulle gå till nån pub eller liknande. Satt hemma i soffan när han väl kom hem från gymmet för att analysera hans blick eller röst för att se om han hade druckit. Det tär på en något otroligt.

Jag har sen i höstas gått till en helt fantastisk terapeut som är specialist på medberoende. Jag hade nog inte kommit hit utan henne, hon har tillfört så mycket. Kan varmt rekommendera att ta hjälp av någon utifrån som kan ge en lite andra tankesätt. Stor kram

@bella70 Jag vet.. Jag är väl väldigt medberoende och har så många gånger fått höra att jag överdriver. Sen läser man om alla som dricker varje dag och då tror man igen att man överdriver, fast jag vet att jag inte gör det... Jag vet vad jag behöver göra. Jag måste bara hitta styrkan i att klippa helt denna gång. Hur sjutton separerar man vad hjärtat och hjärnan vill.. Jag kommer sakna honom varje minut.

@förvirradtjej

Förstår alla dina tankar om mängd mm men hoppas att du vänder dem till dig själv istället..
Jag väntade för länge och fokuserade på honom och blev sjuk själv, om du kan undvika det så gör det,

@Tröttiz Hört mycket bra om podden, ska kika in den.
Gud, jag tyckte han luktade alkohol ända in på huden igår. Hur mycket krävs för att det ska bli så?

@förvirradtjej
Ja, det finns ju den sidan man blev kär i.
Risken, eller möjligheten är då man är i en sådan här relation är att bägge börjar må riktigt dåligt till slut.

Jag började se det som så att vi inte hade en relation av sunt slag, det hjälper ingen av oss. Jag tänker också ofta på der som sades i podden "2 fyllon och 1 sanning " att man själv har ansvar över sitt eget mående. En podd som för övrigt snurrat på rätt ivrigt hos mig.
🌺

@Tröttiz Känner igen det där... Minns i höstas att han sa en måndag efter gymmet att han var värd en öl... detta efter att ha druckit onsdag torsdag fredag lördag...
Min är också medveten om att han dricker mycket men har vid ett par tillfällen sagt att han accepterat att det är så och att han bara vill försöka göra det bästa av situationen. Jag tycker synd om honom, han är så ensam utan mig, men på nåt sätt blir det ju självvalt om han inte vill sluta dricka vilket gör att jag lämnar.. Hur fasen hanterar man dom känslorna?
Man älskar ju människan i sig...

Det sjuka är att jag tycker synd om honom. Synd om honom att han ska bli så ensam om jag lämnar. Att han ska sitta själv på kvällar och helger. Han har inte så mycket vänner så det lär bli en stor tomhet efter mig då vi spenderar mesta av tiden tillsammans. Han lär nog iofs försöka skaffa en ny tjej han kan hänga med, har sett tendenser att han är snabb med sånt

@Åsa M Jag fattar. Min babblar med ändlösa monologer när han dricker och märker knappt att jag är uttråkad och inte orkar lyssna. Jag tror han tycker om den personen han blir när han dricker. Utåtriktad, social, karismatisk. Riktigt starkt av dig att lämna så pass snabbt ändå. Jag sa ifrån rätt tidigt men föll tillbaka när han började charma och lova saker.
Jag minns att jag reagerade tidigt med, minns en eftermiddag när vi hade bråkat för att han var så full kvällen innan. Vi satt på en uteservering och försökte lösa saker. Där drack han 9-10 starköl (under flera timmar, men ändå!) Så det spelar ju ingen roll om man sagt ifrån precis, de gör ändå som de vill...

Jag har inte träffat honom på några dagar men igår hittade jag en flaska brännvin/snaps, 50 cl 40%, som han måste druckit senaste veckan. Det lär inte heller ha varit det enda han druckit. Eftersom jag var så arg på honom i helgen så tog han nog till alkoholen ännu mer...
Herregud, det verkar som han dricker mer nu när jag ledsnat på honom, än när jag höll i tyglarna och suppportade honom. Eller så smyger han bara inte längre...

@has
Skönt att höra din input på mina funderingar o dina kloka ingångar på fortsatta samtal jag kan använda med min man. Tack!
Är så värdefullt att bolla tankar på detta forum. Känns mindre ensamt❤️

Det är oerhört motigt för mig att ta initiativ till samtal, så får påminna mig att det gick så bra som det gjorde sist. Han tar aldrig upp det själv.
Han tar aldrig initiativ alls skulle jag säga. Inte till samtal, inte till aktiviteter. Han orkar bara bry sig om sig själv o sitt mående eg.
Det är både irriterande o sorgligt o gör mig numera mest arg.
Men är för trött för att agera.
Less på att vara den drivande o den som hela tiden ska förstå den andre utan att få så mycket tillbaka.
Saknar hans omsorg om mig men undrar ibland om den någonsin funnits. Hemsk tanke. Det måste den väl ha gjort - hur har jag annars kunnat valt honom till min man o far till mina barn?!

Jag har tittat lite i dina trådar o din historia o är imponerad över vad du orkat genomföra. Så starkt o så modigt av dig!
Förstår så väl din frustration att vilja o behöva vila, men samtidigt vara rastlös o känna sig jagad inombords.
Är själv nära gränsen på vad jag orkar o klarar av längre. Men har svårt att vila.
Känner igen symtomen nu. Var sjukskriven för utmattning för flera år sedan.
Det var en oerhört tuff tid.
Har dock svårt att be om hjälp.

Du har så rätt i att medvetenheten är ett fösta steg att se vad man behöver.
Fortsätt så, var snäll med dig själv!
Du är verkligen värd en klapp på axeln hur långt du kommit.

Och jag känner att jag fastnar i det negativa lite extra nu o de senaste dagarna. Bara För trött antagligen.
Ska som sagt komma ihåg att samtalet var givande (o de gånger vi väl samtalar på ett djupare plan har det ofta gett mer än förväntat) o fokusera på att han inte druckit på två veckor.

Sen får vi se.
Vad finns kvar i mig o i honom?
Vad vill jag eg?

Ta hand om dig!
Kram

@förvirradtjej mitt ex drack alkohol i stort sett dagligen, men han verkade sällan drängfull, snarare uppjagad och stissig vilket jag sen förstod berodde på alkoholen. Han blev lätt känslosam, babblade ändlösa monologer om saker - det var första signalen, som kom ganska tidigt i förhållandet. När jag frågade vad som hände viftade han alltid bort det. Han ballade ur ca 2 gånger i veckan under det halvår vi var tillsammans tills jag sa på skarpen att han måste söka hjälp. Några kvällar senare ballade han ur mitt i natten och gjorde slut på sms. Sedan följde två år av gråtmild fylle-sms mitt i natten när han hade panikångest. Efter ett halvår av detta drog jag in hans chef.
En lördag räknade jag hans intag av alkohol, då var han uppe i 9 glas vin innan han la sig (från tidig eftermiddag till kväll). Jag var helt paff. Han verkade inte drängfull, han var bara stissig, sprang ut och rökte varje timme, uppepade sig... Det var först då jag fattade hur djupt i skiten han var.

@förvirradtjej
Hej.

Gå inte på att det skulle vara ditt fel, bland annat så finns det alltid anledning till att dricka. Och det är inte helt ovanligt att personer i missbruk skyller på andra, kanske ett inre kraft av självbevarelsedrift, att skydda sig själv för skam. För de flesta jag vet som dricker för mycket, är någon gång medvetna om att de gör det. Mitt ex, sade någon gång till en kompis att han dricker och är inte stolt över det.

Jodå, "min alkoholist" drack lagom ibland. Visst hände det. Men, jag vet ju inte vad han drack då jag inte såg. Och någon gång verkade han "normal" flera veckor då jag tyckte att jag liksom höll honom under lupp. Han kunde emellanåt säga att nu har jag hållit upp si och så länge så nu är jag värd några öl. Bara en person med beroendeproblematik uttrycker sig så ... :-(

Och en sista sak. Vad du än säger så gör han som han vill gällande alkoholen, det måste till en inre vilja för att ändra en sådan sak.

KRAM.

@ElleW Ja, jag vet. Det var lättare för honom att lägga det på mig för att själv slippa ta ansvar.
Nu när det lagt sig så säger han att det blev fel. Men han blir extra känslig och nojjig när han dricker generellt

@Åsa M Jag sa precis det som du skrev, att man alltid har ett eget ansvar. Att han dessutom visste var jag var och med vilka. Givetvis är det lättare för honom att skylla på det, han hittar ju anledningar för allt hela tiden för att slippa ta ansvar. "Ja men förra veckan drack jag ju x antal dagar eftersom det var påsk"
Så kontrollerande brukar han inte vara, å andra sidan brukar vi båda ha mobilen nära till hands och svara snabbt när vi är ifrån varandra.
Jag förstår dig att du blev jättearg, för jag blev verkligen det med. Jag stod på mig och tog inte hans skit.
Hur mycket drack ditt ex? Jag läser i olika forum / trådar där kvinnor skriver att deras män dricker och är fulla varje dag. Så har jag ju aldrig haft det, och därför undrar jag om jag överdriver.

@förvirradtjej Hej, nyss gjort mitt eget första inlägg, för att själv få stöd, men råkade läsa ditt och reagerade direkt. .Han får panikångest för att DU inte svarar i telefon, Alla varningsklockor ringer. Snart får du skulden för alla hans problem. Ta hand om dig!

@förvirradtjej fina du, hans drickande beror INTE på dig! Du ska inte acceptera att han säger så. Hans drickande beror på problem som han själv har och inte tar tag i.
Mitt ex fick panikångest när jag inte svarade i telefon en kväll när jag var ute och åt middag med en vän. Han ringde 20 gånger på två timmar och menade att om jag bara hade svarat hade han inte behövt bli orolig. Problemet med den logiken är att han inte behöver ta ansvar för sitt beteende. Det är kontrollerande beteende, det är psykologisk misshandel att kontrollera någons beteende. Jag var helt i chock, jätteledsen och sedan arg. För jag ställde inte sådana krav på honom, för jag litade på honom.
Har du pratat med honom om detta? Säger du att du inte accepterar att han försöker ge dig ansvar för hans eget beteende? Acceptera aldrig att någon kör över dig.

Tänker rätta mig själv här nu,
Ibland går det bra att dricka några öl en tisdag/onsdag, ibland blir det en riktig jävla fylla. Om jag är med honom så hålls det i styr, är han själv så kan det eskalera.

Han sa att ”anledningen” att han blev så full förra helgen var för att jag inte svarade i telefonen (när jag var på middag) 🙄 och att han blev så frustrerad och därför drack mer, som att han inte har ett eget ansvar.

Har era alkoholister kunnat dricka lagom ibland? Eller har det alltid eskalerat när de dricker? Det hade varit lättare att se på det med klara ögon om han drack varje dag. Eller alltid blev extremt full.

Jag tror dock att min alkoholist säkert dricker fler dagar per vecka än jag trott. Inte så att de extra dagarna isåfall är några mängder, men säkert nån öl till lunchen eller nån öl efter promenaden nån kväll. Det är ju inte problematiskt i sig eftersom det inte går ut över mig, men det känns ju som att det inte går att vara utan då.