Senaste kommentarerna i forumet

Avklarad ! Hade en klump i magen när jag åkte hem ifrån jobbet, ska han ha klarat denna dagen när jag varit iväg eller... ( Herregud vad jag är medberoende ) Jag möts av en skakig, ångestfylld, trött men NYKTER man ❣️ En glimt av mannen jag älskar visar sej och jag kunde andas igen .. Hoppas vi alla får en lugn helg !

Känner igen dina tankar. Jag klippte med mamma för två veckor sedan. Och denna tiden har varit så skön. Slippa ha ångest och handskas med hennes manipulation. Samtidigt så undrar jag ju hur det går för henne och jag pratar med pappa om det. Han säger att det verkar som att hon har skärpt sig, men bevis finns att hon har varit på systemet.

Jag känner igen det där med antabusen ”Jag har börjat ta piller nu, jag var hos läkaren” ”visa mig då!” Då visade hon mg Cyban, som är antirök tabletten (vilket hon också behöver sluta med..) som att jag inte vet ;P

Jaja, jag tycker att du gör rätt i att skicka ett mail och förklara en gång för alla. Eller åk dit och säg som det är och gå därifrån. Kram

Han har inte druckit och jag har stöttat honom helt i det och inte druckit något alls heller. Skönt bara.

Jag är inte nykterist. Men dricker sällan och när jag dricker är det vin . Skriver upp när jag dricker. Vill ju ha koll. Nej om jag känner mej trygg. Han har aldrig fysiskt skadat mej. Men med ord och beteende har han gjort mej illa. Nja vet inte riktigt. Känner mej väl inte helt trygg. Litar ju inte riktigt på honom. Mycket som jag aldrig vågar säga. Känns som han inte riktigt ser mej och uppskattar mej. Ska få prata med kurator.

Jag önskar?? er all styrka ??
Vad jag har insett så är tankens kraft betydelsefull. Hur du väljer att tänka. Vända saker och se ur andra perspektiv. Missbrukaren har fel. Jag har haft så dålig självkänsla men när jag blev starkare ( mycket av alla trådar jag läst) och inte var osäker på om jag tänkte rätt eller fel. Tänk, då tog jag makten över tveksamheten. Önskar dig styrka.
??

Fint att se dig komma in här och skriva, då jag vet att du haft en svår tid. Hur mår du nu? Vad har du för stöd och hjälp runt omkring dig?

Med hopp om en lugn och fin helg!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vad bra att du är här och dryftar dina tankar! Som anhörig uppstår ofta många frågor och attacker av beslutsångest, ibland dagligen. Nu nalkas påsken och det väcker frågor hos dig (och hos många andra anhöriga kan jag tänka mig). Hur skulle drömscenariot se ut för dig inför påsken? Hur kan du kommunicera det till din man? Och hur kan du hantera om alkoholkonsumtionen ställer till problem för övriga familjen?

Som du märker, jag ställer många frågor men ger inga förslag. Frustrerande kanske... Men det är för att alla familjer ser olika ut och det som kan vara en lösning för en familj kanske inte alls fungerar för någon annan. Min förhoppning är att du ska hitta en väg som känns bra för dig!

Men ett tips tänkte jag ändå ge, har du sett att det finns ett anhörigprogram som kanske kan passa dig? Om inte, klicka på länken här så kan du läsa mera: http://anhorigstodet.se

Varma hälsningar!
Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

någon roll om han är alkoholist eller ej? Egentligen? Nu tycker jag det verkar så i och för sig! Mer relevant att du funderar över om du har det bra med honom! Trivs Du? Är han snäll mot dig? Känner du dig trygg i ert förhållande? Jag funderade också som du, alkoholist eller inte, typ av alkoholism, grad av alkoholism! Men jag var ju inte trygg, han var elak under fylla, det var ju det som var avgörande! Och sen tycker jag att om man är elak när man dricker så tar man ansvar för det och låter bli att dricka! Kan eller vill man inte låta bli att stoppa i sig det som får spärrarna att släppa så har man problem!

God morgon

Min man är fortfarande nykter. Vilket känns bra. Men prata om det är laddat. Vågar inte riktigt ta upp det. Är ju snart påsk. Jag själv kan tänka mej att ta lite vin då.
Svårt.
Vet för lite. Jag vet inte om han är alkoholist.
Vad jag har hört är att man måste hålla sig nykter om man är alkohlist.
Han har sagt att han tänker dricka. Men inte till mej utan till min dotter.
Hörde också talat om ett nytt begrepp. Torrfylla. Vet väldigt lite om sånt här. Det är inget ämne jag direkt vill göra en djupdykning i och lära mej.
Min misstänksamhet sitter djupt. Han beter sig på ett jobbigt sätt när vi pratar om alkohol.
Är så less på det här.

för kloka ord och energi! Ja att bli vän med sig själv är nog grunden till mycket! Att visa sig själv respekt och att lyssna på sig själv! Känner precis som du att respekt är något man förtjänar! Och kärlek är ju något som byggs upp av kärleksfulla handlingar!

Känns långt bort, ni kämpar väl ?!

avklarad här . Ska bli intressant att se hur det går.... Jag har njutit hela dagen och känt ett så skönt lugn inombords. Hur det blir imorgon vet jag inte , vet bara att jag ska sova gott inatt ?

Acceptera dina känslor. Respekt är något man förtjänar inget man bara får för att man är förälder.
Detta ständigt dåliga samvete. Försök att tänk att du är värd att må bra och då behöver man ”sanera” sin omgivning. Ställ dig frågorna -vad behöver jag och
-hur gör jag för att det ska bli så.
Bli vän med dig själv. Då minskar skuldkänslor.
Skickar massor av energi till dig ??

för att du delade dina upplevelser Ullabulla! Ja så trist att känna så för sina föräldrar och samtidigt...ännu tristare att lägga locket på och kväva sig själv! Orkar inte göra det längre! Anförtrodde en vännina hur jag kände! Hon (har friska föräldrar) sa men dom är ju sjuka och kan inte hjälpa det riktigt! Nä men inte jag heller! Jag var ett barn och skulle va vuxen på nåt sätt! Så extremt självupptagna och skuldbeläggande är dom och har alltid varit, i stort och i smått! Jag har börjat lätta på trycket och fräsa ifrån när de uppför sig ”sjukligt”, det är faktiskt skönt! Även om man inte får någon frisk respons så är det ändå skönt och befriande! Funderar också mycket och ofta på hur det har påverkat mig i min mammaroll! Har jag ”fört över” något på mina barn? Jätterädd att beteenden ska gå i arv och att mina barn har tagit skada! Även om jag vet att de har haft en helt annan barndom än vad jag har haft!

Vi kallas väl vuxna barn vi som blivit bortglömda i våra behov som barn.
Och sen när det hinner ikapp så blir det svårt att gömma eller hålla alla känslor kvar till slut.

För mig var det min bror som till slut fick upp ögonen på mig.
Min mamma brukade komma på regelbundna besök.
Jag mådde dåligt,före under och efter.

Hon var alkoholiserad och psykiskt sjuk. Narcissist eller aspberger,vet inte riktigt vilken som är den rätta benämningen.
Självupptagen var i alla fall bara förnamnet och hon kunde inte se andras behov än sina egna.
Nåväl.
Jag sa till min bror:
Du måste komma hit och hjälpa mig nu när hon ska vara här i tre dagar.
Nej,sa han.

Jo sa jag,du måste jag pallar inte.
Du måste inte heller sa han då.

Så vi gjorde gemensam sak och bröt med vår mamma.
Vi hade bara telefonkontakt och fysisk kontakt en gång per år ungefär.

Det gav mig sån frid att ta avstånd.
Hon blev ju såklart både arg och ledsen och ville ha förklaringar och försökte ge både mig och min bror skulden.
-Ni vill straffa mig osv.

Men vi höll fast vid detta i en fem sex år.
Sen de sista åren så rätade det upp sig något.
Jag började arbeta med mitt medberoende och kunde se hennes alkoholism som en del av den oförmåga hon hade att ge oss det vi behövde.

Men allt du känner är förmodligen sant och det är väldigt trist att känna så för sina egna föräldrar.

Mitt i eländet är jag glad att jag inte är ensam så tack för att du svarar. Ja jag tror att man kan klassa min syster som periodare, fast det blir allt glesare med uppehåll. Ska försöka läsa på det jag kan för att se om det finns nått jag kan göra. Just nu är jag bara medmänniska. Hennes vuxna barn har rytit ifrån många gånger, men det har hon i princip ignorerat eller försökt pratat bort. Själv har jag aldrig blivit synligt arg utan försökt att hålla "låg profil" genom att försynt berättat om vad alkohol och hennes medicineringar kan ställa till det för kroppen. Och att hon BÖR skära ned rejält för att vaa snäll med sin kropp.
Upplever det som svårt att vara så pass rak att slänga ut att alkoholen verkar ha tagit över då hon inte ens velat prata om det med sina egna barn. Min mor är nykter alkolist idag och trots att hon drack dagligen under hela min uppväxt så har hon än idag aldrig varken sagt förlåt eller erkänt att hon drack. Och det har jag bara accepterat eftersom det var då, och nu är hon nykter sedan 17 år vilket jag är glad för. Men jag kan inte rådfråga henne längre om hur jag ska bete mig då hon avfärdat det hela med kommentaren "hon är vuxen att ta sina egna beslut" (troligen är det för jobbigt för mamma och tror att hon innerst inne mår dåligt av hela situationen)
Det som blir ännu mer sorgligt är att se min systers förfall. Man märker att hela hennes underbara intellekt bara faller sönder och hon får allt svårare att hitta ord och förstå saker. Hon hamnar allt mer på barnsnivå och det är så sorgligt. Livsglädjen rinner också sakta ifrån henne. Jag saknar min riktiga syster.

Ska kolla länken du skickade.
Och beklagar att din bror också dukat under för detta rävgift.

Att njuta av dina dagar har du gjort dig väl förtjänt av ?

Resan i mitt inre fortsätter! Har ofta ont i magen och en gnagande känsla i samvetet! Diffust utan någon egentlig anledning! Har alltid varit så och har bara låtit känslan vara där utan att fundera över varför! Nu har jag gjort det mycket den senaste tiden! Jag har burit på detta i alla år helt i onödan tror jag! Jag har inget att ha dåligt samvete för, inget viktigt i alla fall! Dåligt samvete för saker som verkligen INTE är mitt ansvar! Dåligt samvete för att pappa känner sig ensam, för att mamma är sjuk och inte tar sin medicin, för att...listan kan göras lång! Försöker förstå min komplicerade relation till mina föräldrar! Tycker inte om dom, dåligt samvete för det! Men är det så konstigt egentligen att jag inte gör det? Två människor som visserligen satte mig till världen! Tackar för det, positivt eftersom jag tycker om att leva! Sen har de bara varit som ett ok runt halsen med sina problem som de inte drar sig för att lasta över på sina barn! Vet inte vad jag skall göra med dessa känslor! Bryta kontakten? Vet inte om det är någon bra idé! Ska ha kalas för ett av mina barn nästa vecka och känner för att helt enkelt strunta i att bjuda dom. Varför ska dom va med? Låtsasmormor och låtsasmorfar som aldrig gjort något av det som mor-och farföräldrar brukar göra! Allt har jämt kretsat runt dom och deras problem! Tagit fokus och plats från barn och barnbarn! Kan rent ut sagt känna avsky när jag tittar på dom! Vill att de ska va normala men de blir ju f-n aldrig det! Ni som liksom jag har föräldrar som inte har varit mamma och pappa fullt ut eller ens halvvägs, hur gör ni? Hur hanterar ni detta? Känner att det är en flod som svämmar över inom mig! När man väl börjar erkänna hur man innerst inne känner går det inte att stoppa längre! Var går gränsen för empati? Är ju synd om dessa sjuka människor som jag har till föräldrar! Men det är ju faktiskt lite synd om deras barn också! Eller?

Fem dagar i nykterhet. Dagarna har gått bra tycker jag. Mannen är trött, irriterad, sover dåligt och har huvudvärk. Abstinens kan jag tänka. Men han dricker inte. Jag är så glad för det. Han kämpar och jag kämpar. Fortfarande gör vi allt i hemlighet. Han vill absolut inte säga till barnen (vuxna) att han slutat dricka. Fortfarande tycker han att jag har problem medan han har kontroll. Han slutar för min skull, han vill inte äventyra vår relation. Jag är osäker på honom men väljer att leva och njuta varje dag. Det här blir vår sista chans och jag vill tro på den...
kram till er alla ?

Att du mitt i din egen strid orkar tänka på mej gör mej djupt rörd , tack söta du ?
Jag jobbade i 20 år inom demensvården så jag vet vad det innebär för anhöriga, det är en av de största anhörigsjukdomarna ! Hoppas din mamma har det bra i ”sin värld” och att hon kommit förbi de ångestfyllda åren när hon vet att något är fel men inte kan reda ut det. Det var fantastiskt givande att jobba med dementa, så mycket skratt och gråt med dem! Jag slutade när personalresurserna drogs ned, jag tyckte inte jag hann ge det de behövde ..
Du har mycket runt dej, med sjuk mamma och sjuk pappa. Se till att du hinner och orkar med dej själv också!
Idag har min man varit utan alkohol, han har mått bättre om man säger så ? men han säger att det är bra nu , han vill inte mer. Jag är glad att han tagit beslutet men jag är realist , jag tror inte han klarar det, men varje dag är ett stort jätteplus ????

Hej Anxiete, blir så rörd av allt du skriver och beskriver. Min mamma har levt som du i hela mitt liv, jag har världens snällaste pappa, men han är alkoholist sedan han var typ 12. Nu är han 73 och min mamma blev dement för något år sedan och sitter i rullstol på demensboende och kan inte sköta om sig alls längre. Jag har läst allt jag kan om demens, och det verkar vara en viktig bidragande faktor till sjukdomen att man levt under konstant stress och isolerat sig från sociala sammanhang. Vilket ju är precis så som du och andra nära anhöriga lever. Så om du tycker att det är svårt att ta beslutet om att lämna, tänk på att du är värd ett liv utan konstant stress, och om du väljer att stanna så finns det risk att det påverkar dig extremt negativt, inte bara psykiskt, utan så småningom fysiskt. Om jag kunde spola tillbaka tiden och om jag visste då det jag vet nu hade jag absolut uppmuntrat mamma att lämna, så nu projicerar jag den önskan lite på dig ;) Kram!

Casam, känner med dig, min bror är likadan. Man vill hjälpa men vet inte hur! Min bror har kämpat mot alkoholism och tagit återfall i säkert tjugo år.

Som svar på frågan om din syster är alkoholist så tror jag definitivt att hon är det. Om hon inte vill erkänna det för sig själv kommer det vara väldigt svårt att hjälpa henne att ta till sig någon behandling.

Om ni är flera anhöriga kan ni prova att göra en intervention. Samlas i ett rum som hon inte får lämna förrän alla anhöriga har fått uttrycka hur hennes alkoholvanor har påverkat dem. Då är det bra att ha en plan förberedd för att påbörja behandling. Ring vårdcentralen, sjukhuset eller kommunen för att bli lotsad rätt.

Min bror har provat mängder av olika behandlingar, det som fungerade bäst var en privat rehab klinik i Norge. Kostade över 200 000 kronor för typ sex veckors behandling. Efter den mådde han bra och var nykter i runt ett år innan han började om.

Det är en hårfin balansgång mellan att kärleksfullt hjälpa en anhörig och att bidra till att de kan fortsätta dricka. I min brors fall får han bo hos mig ibland, men då är det nolltolerans, vilket leder till fruktansvärd abstinens såklart.

Jag tror dock inte att det hjälper att skuldbelägga alkoholisten, det gör dom så bra själva och det är säkert därför dom dricker, för att dämpa ångesten från skuldkänslorna.

Men det funkar inte heller att vara för "snäll"... Svårt.

Finns en intressant föreläsning på youtube https://www.youtube.com/watch?v=6EghiY_s2ts som inspirerade mig och som jag nu ska försöka se om jag kan få min bror att använda sig av.

Ja, vet inte om det hjälpte. Men vill att du ska vet att du inte är ensam :)

Så härligt Mellan att du kommit fram till ett beslut som känns så rätt för dig! Att du satte dig själv i fokus och gjorde de förändringar som krävdes för att du skulle må bra. Sedan är det sorgligt naturligtvis att han fortsätter sitt liv på ett sätt som han troligtvis inte mår bra av. Vi får skicka lyckönskningar om att han kanske också någon gång väljer en förändring.

Men du har valt att ta ansvar för ditt liv och ditt mående, till det vill jag säga stort grattis!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja min man är fast i både spel och alkoholmissbruk

Du är en av de kloka här som öppnat mina ögon , jag kisar lite fortfarande men de rosa glasögonen är borta.