Senaste kommentarerna i forumet

Först av allt, Grattis till barnet ?
Här finns så många berättelser och kloka människor som är och varit i din sits så fortsätt läs och skriv allt vad som dyker upp i huvet! Det är märkligt att man kan känna tröst av anonyma människor som man inte känner, men det gör man faktiskt!!
Låt inte din sambo lägga skulden på dig ! Det är inte ditt fel att han dricker , kan aldrig bli ditt fel även om du hade gapat och skrikit 24 timmar om dygnet... Försök tänka på dej och din bäbis, det är absolut det viktigaste just nu, din sambo får ta ansvar för sej . Kan du kanske åka iväg några dagar eller en helg till någon god vän eller familj och få vila och framförallt skratta , det är såå viktigt
Sköt om dej , kram ?

Beroendesidorna, inte missbrukar , såklart !
Skäms inte och känn inte skuld Ellan, det man gjort blir inte ogjort för att man mår dåligt av det, det viktiga är att man tänker framåt !!

Du har många kloka och lugnande inlägg. Det hjälper så mycket att läsa och förstå att förståelsen för sig själv är en viktig nyckel. ?

Jag blev så glad när jag läste din kommentar, jag är ofta inne på missbrukarsidorna och läser för att försöka förstå .
Jag försöker ta hand om mig men det är svårt ,just nu är jag nere på botten men jag är en jäkel på att resa mig innan jag är uträknad...
Vilken bedrift du har gjort som gjort dej fri från ditt beroende, all heder till dej ? !! Jag förstår att det är en tuff lång resa och jag blir så imponerad av vilken vilja det bor i oss människor när vi ger oss f-n på något ! Kämpa på och njut av varje nykter stund ❣️

Hej,
Ellan här... skriver vanligtvis på beroendesidorna men läser mycket som skrivs av er anhöriga. Vill skicka en styrkekram till dig. Jag kan idag se hur min man hade det när jag var aktiv och jag blir påmind om det när jag läser i din tråd. Skammen och skulden gör sig påmind när jag vet hur det faktiskt såg i vårt hem. Jag behöver dock bli påmind ibland.
När jag läste ditt inlägg om att prata om elefanten i rummet och sluta skydda alkoholisten, så sa jag spontant JA rätt ut. Det är ett 24 h jobb att vara aktiv alkoholist men det är det oxå för de anhöriga. Mulletant skrev väldigt klokt i det att vi behöver ta ansvar för vårt eget liv. Vi blir lika sjuka till slut.
Så styrka och mod till dig att orka och våga prioritera dig själv. Jag valde efter många turer att åka iväg på en behandling och har stått fast i att den nyktra vägen är min väg. Och jag är så tacksam för det för jag hade inte haft min familj kvar i längden. Min man hade fått nog av sin sjuka fru, han var helt slut både psykiskt och fysiskt.
Så ta hand om dig!❤️
Kram
Ellan

Inte födda

Skrev ”mullertant” först ?
Jag ska gå in på Alanon och läsa för jag börjar inse hur sjuk jag är . Jag tror jag har ett hum om varför han dricker och inte kan sluta, jag är rökare och har inte viljan att sluta , beroende som beroende... Jag tycker mest synd om honom, allt han missar i sin begränsning men jag måste lära mig att jag inte kan födda honom, bara mig själv

När alkoholisten vill ha med oss i sin plan då är det ”vi och våra” , du skrev att din man tyckte inte att era barn hade med era val att göra. Men när han dricker då är det ”jag och mitt” då är vi inget av värde. Bara en reflektion....
Jag önskar av hela mitt hjärta att din man har fått sin ranson, att han druckit vad han ska! Jag vill så gärna ha en solskenshistoria att luta mig mot ! Min man har också en plan, jag kan bara svara att handling går före ord
Jag håller både tummar och tår för oss alla här inne ?

Anxiete, Kampen, Nordäng m.fl.... jag suckar, jag hör det själv, och tänker.... att vägen är så lång... vägen till insikt och djup medvetenhet att jag som anhörig måste välja min väg och missbrukaren måste själv ta ansvar för sina val och sin nykterhet. Visst kan jag som anhörig vara ett stöd på olika sätt men inte så att ansvaret för nykterhet blir mitt.
Ni som sökte svar av Inuet, jag tror ni kan hitta många svar om ni läser på missbrukarsidorna här. Många där beskriver den långa kampen, försöken, skammen.... Men där skriver också de som valt nykterhet och att fortsätta leva ett nyktert liv. En dag i taget. Jag förstod så småningom att det svåra är inte att sluta med ett missbruk, utmaningen är att inte börja om igen. Jag har lärt mig mycket genom att läsa där.
Jag klistrar också in en länk till Alanon http://www.al-anon.se kom att tänka på det när Anxiete skriver att hon kanske är sur och skäller.... I den inledning som läses på alla Alanonmöten läses just det, att vi blev oresonliga. Så blir det när man lever med en aktiv alkoholist. På Alanons sida finns många guldkorn att hämta. Läs gärna. Och kom ihåg att det är möjligt att ta makten över sitt eget liv!
Med värme / mt

Men exakt samma scenario mellan mig och exet många gånger.
Bitter självrannsakan,nu hade han minsann förstått.
Nu skulle det bli ändring.

Den höll i sig ett tag,jag vågade börja hoppas och sen föll allt som ett korthus.
Men min kärlek drack inte så stora mängder som din gör.

Dvs han är kanske djupare ned i alkoholism än vad min man var.
Så de "vita knogarna" som det kallas håller förmodligen inte så länge med tanke på det intag han har haft.

Du kommer att få dina bevis rätt snart om det verkar fungera eller inte.
Alla behöver vi hjälp,både medberoende och beroende.
Detta är en sjukdom som smyger sig in i kropp och själ på ett sätt som man inte märker.

Jag hoppas verkligen att jag har fel.
Det finns ju bevis på undantag som kan sluta tvärt och sen inte falla igen.
Men kanske du kan ha en strategi klar för hur du ska hantera det ev fortsatta drickandet.
Inte se det som det fall det faktiskt är.

Mer som en självklarhet eftersom din man är alkoholist och inte har sökt hjälp för det.

Då är det svårt att komma sig ur det.
Det vittnar de allra flesta som druckit om.

Men som sagt,halmstrået finns ju där och ska finnas där.
Kanske han klarar det utan mer insatser från samhället.
Han kanske har druckit klart?

Ibland behöver man höra svaret fast man innerst vet att det inte är en själv det är fel på.... Lik förbannat är där en liten del av orden som fastnar. Kanske jag är sur och skäller alltsom oftast?Jo nog skriker, svär, gapar och gråter jag också ...... men det börjar bli mindre , jag orkar inte längre
Han säger att han under veckan ska sluta helt ? och jag svarar att handling väger mer än ord . Jag spelade in lite av gårkvällen så han fick lyssna. Andra gånger jag gjort det har han skojat bort det, idag var första gången han skämdes , alltid något !
Nu ska jag ut med hundarna i det fantastiskt vackra vädret, solen skiner sååå skönt !! Kram till er alla

Ingen alkohol i går. Vi hade ett nytt samtal på kvällen och jag frågade hur han tänker.
Han säger att jag med min tydlighet gjorde att han förstod att han skadat oss och vår relation. Han har lovat sig själv att aldrig mer dricka. Skulle han göra det kommer han själv att flytta från huset eftersom då anser han att han inte är värd mig.
Jag säger att det inte är så lätt och att vi kommer behöva hjälp.
Det håller han inte med om. Tycker det är meningslöst att gå till en läkare som kanske berättar att -du har skrumplever och din tid är räknad. (Det kan jag förstå, oron)
Han vill inte heller att vi ska prata med barnen eftersom de har inte med våra val att göra.
VI SKA KLlARA DETTA SJÄLV.
Vad ska man tro? Hur mycket ska man hoppas?
Jag vill ju tro och hoppas men det känns som han vill ha en bakdörr att kunna smita ut genom.
Jag vill att allt ska bli bättre men jag orkar inte ta ansvaret.

otroligt mycket! Man själv sla trösta den som gjort en illa! Det är synd om honom när han har burit sig illa åt! Lider med dig! Fick sådana vansinnesutbrott på detta och jag kände inte igen mig själv till slut! Gapade, skrek och grät i frustration! Och DET såg han som kärleksteckem, ett bevis på att jag älskade honom! Försökte förklara att det var tecken på att jag inte mådde bra men det gick inte fram! Styrka till dig att känna efter var din gräns går!

Du är inte boven! Det är missbrukaren som talar. Jag känner så väl igen hur det lät då min man drack och jag tänkte, som du, det här är inte min man. Otaliga gånger sade jag 'jag kan inte leva med dig när du dricker, jag vill leva med den sanna X'. Du kan bara ta hand om dig nu. Din man måste själv välja att ta emot den hjälp han får. Kram i natten / mt

helg är jag så psykiskt utmattad, trött , ledsen, arg... alla känslor på samma gång! Hela eftermiddagen och kvällen har jag fått höra hur känslokall och oförmögen att älska jag är..... Jag kan inte trösta honom när han sårar mej som han gör ! Jag kan inte skratta och älska när han är full, det går inte !! Jag går undan och är tyst för att försöka förhindra mer tjafs men han ger sej inte. Han ”vill ju bara att jag ska krama honom” Så enkelt att göra men jag kan inte ge mer till A-djävulen !! Min man skulle jag kunna ligga och krama i en vecka men inte denna marinerade personen, det är inte min man !! Jag vet varken ut eller in, hur faaan kan jag vara boven?!?

för stöttning? Gör mig lite lättare om hjärtat! Många kramar

är det mig du menar är patetisk Ullabulla? ;) ;) *blink* :D Jag, och du, har inte alls sänkt oss, trots vår högskoleutbildning. Vi har ju varit starka och först gett en massa kärlek och försökt hjälpa en annan människa och sen med vår nya förvärvade kunskap (tänk vad bra det skulle vara om man lärde ut om alkoholism och medberoende i ALLA utbildningar ((ja ända från grundskolan)) gjorde vi det som var rätt, vi lämnade så gott vi kunde och tog hand om vår egen problematik. Och vi var ALDRIG mindre värda än alkoholen! Jag tyckte din tråd var så bra, ibland kändes det som du levt med min man, ibland kändes det som du suttit uppe i högra hörnet på väggen ovanför min säng i förra bostaden där jag grät och grät och grät efter honom, förra gången han lämnade mig, för många år sen. DÅ förstod jag ingenting. Sen kom han ju tillbaka och då visste jag mera, kanske 50% av det jag vet idag och vi blev ett par igen. Men jag såg hela tiden till att hålla en bakdörr öppen, skyddade min ekonomi och gjorde mig inte alltför beroende, rent praktiskt. Jag har klarat mig sen han lämnade/jag bad honom flytta, det skulle gå att bo kvar i huset, men jag har insett att det har förlorat betydelse för mig, jag BEHÖVER inte kriga för att bo här, det finns ett annat liv, i stan. Och vilket liv...jösses vad jag drömmer om allt kul jag ska hitta på i nya lägenheten! :D

Striden att pendla mellan hopp och förtvivlan är så ofattbar tung.
Att se den man älskar och älskar en tillbaka ändå inte kan vara stark och välja livet och kärleken är så tungt så tungt.
Du är stark Nordäng67 ??

För din skull.
Min sorgliga långa tråd är tröttsam och svår för mig att läsa,men likafullt väldigt sann.
Att man trots högskoleutbildning,hyfsat självförtroende osv är beredd att sänka sig hur lågt som helst för att få kärlek av en som valt bort en för en dryck.
Patetiskt..

Jag fick lägenheten! Eller lägenhet och lägenhet, det här är en f*ing j*vla våning!!! FEM rum och pampig trappa och högt i tak och öppen spis! Fatta? :D I ett tvåfamiljshus med trädgård, på prommenadavstånd från jobbet. :D (Att sen badrummet är pytteliten och diskhon ännu mindre skiter jag i just nu.......)
Ett perfekt alternativ till stora huset ute i skogen, jag får bo i "hus" men slipper vedpannan och bekymmer för läckande tak, det bor två andra vuxna i lägenheten under så jag slipper oroa mig för att bli akut sjuk ensam.... sa jag öppen spis? :D Om nu livet ska vara så knöligt och besvärligt med stora förändringar och hela drömmen ramponerad är jag så **** tacksam att få det så fint istället. Detta kommer jag definitivt att överleva. :D

Har legat hela veckan och vilat, bett och funderat (och netflixat). Är fortfarande matt efter influensan men det går åt rätt håll nu, imorgon ska jag orka minijobba ett par timmar. Och jag har läst hela Ullabullas lååååånga tråd och ****vad jag kände igen mig! Längtan och saknaden och alla små anledningar att ta kontakt......och därför är jag här nu, istället för att försöka ta kontakt med maken. Min instinkt var ju genast: Jag vill berätta om lägenheten, jag vill visa den för honom, jag vill att han hyr mitt hus......jag VILL involvera honom i mitt liv och mina planer. Men det ska jag inte göra. Jag ska hålla distansen nu. Han hör inte av sig till mig och har blockerat alla kontaktvägar utom mail som han läser ibland men sällan svara på, han klarar av att hålla distansen. Eller vill inte ha med mig att göra. Och jag BEHÖVER inte meddela honom mina planer eller involvera honom, vi har kapat alla mellanhavanden, alla ekonomiska och praktiska band. Men jag vill sååååå gärna berätta, så jag skriver här istället. Jag har tagit mig igenom ensamhetskänslan och allt praktiskt trassel med separationen, nu är det nog bara den här känslan av att vilja dela mina planer med honom som jag behöver dämpa. Får hålla mig i skinnet, eller sätta ett datum, typ "Efter påsk kan jag skicka ett mail och fråga hur han mår och berätta att jag ska flytta" . :D

Att släppa taget.
Det som är så svårt för oss anhöriga,för att inte säga omöjligt.
Men just att du låter han snubbla på sin egen hjälplöshet och inte sopar upp runt honom ger er båda hopp.
Dig om att du faktiskt tar ansvar över ditt eget liv och kliver av tåget.
Och han genom att fortsätta supa och se att hans gamla konster inte längre biter på dig.
Säkert sitter han där idag och både skäms och ångrar sig och smider planer för sitt nya liv där alkohol inte ingår.

Om du älskar,vill något mer så tror jag att det är enda och rätta chansen.
Att skära sig fri från beroendet i kropp och tanke.
Göra sig redo för ett nytt möte med endast mannen utan alkohol,eller dig själv och ditt nya liv om det är det du vill ha och tänker leva.

har haft en helg med extra mycket alkohol har jag förstått! Han har bombarderat mig med sms och samtal ? Inte svarat honom men det är jobbigt och hjärtslitande! Känner mig som jordens största svin eftersom det var ”snälla” och olyckliga sms! Tycker så himla synd om honom! En fin människa som slösar bort sig själv! Nu är det söndag, han dricker aldrig den dagen! Vet att han mår skit av att ha slösat bort helgen och också över allt han skrivit till mig och kanske även till andra! Känner mig tung i sinnet och ledsen över allt som inte blev som man tänkt och hoppats på! Känner verkligen att allt hopp för oss är ute! Skönt på ett sätt men också så sorgligt!

av Ullabulla! Starkt av dig Kampen att du har tagit kommandot över ditt liv! Tycker absolut att bollen ligger hos honom! Försök att låta besvikelsen hamna hos honom också om han inte sätter igång processen! Så lätt att som anhörig hoppas på att något äntligen skall hända och att bli besviken när/om inget händer! Du har eget sovrum för att du behöver det inte för att få honom att låta bli att dricka!

Så långt du har kommit på så kort tid.
Och precis som du beskrivit så verkar ju ditt agerande ha gett effekt både på ditt och din mans liv.
Om han nu väljer att gå vidare,söka hjälp och avstå alkohol är ju isåfall hans val och hans beslut.

Försök att inte låta sängplatsen vara någon sorts förhandingstaktik eller vapen.
Se det bara för precis vad det är.
Ett ställningtagande för dig själv och mot alkoholen i ert liv.

Ja, jag håller med! En frisk fläkt! Även om det var generaliserande på många sätt och därmed retade upp många på beroendesidorna, så var det många sanningar som levererades. Kanske just den brutala sanningen om hur det faktiskt är när man är fixerad på att dricka - just i de tidpunkter när "autopiloten" slår till. Sen är ju en människa mer komplex och vi som håller till på beroendesidorna har olika bakgrund, sjukdomsförlopp och olika sätt att vara när vi dricker.

Kommer lite att tänka på Budfismems fyra ädla sanningar när du beskriver din insikt och förvandling, Inuet. Och många, många av oss strävar efter tystnad och att fylla ett tomrum.

Och lite brutal sanning härinne är nog oerhört nyttigt, samtidigt finns det också andra sanningar
På beriendesidorna.