Senaste kommentarerna i forumet

"En alkoholist kan inte ta antabus själv, det måste en sköterska ge för att det ska fungera 100%. Alkoholisten kommer alltid lura och manipulera sig själv och sin omgivning."

Jag är en alkoholist, samma ord som du använder i ditt konstaterande.
Jag känner inte igen mig överhuvudtaget i framför allt det citerade ovan.
Vad är jag då?
Har jag en släng av beroende?

Sanningar ska hanteras med försiktighet.

Och alla vi som delar med sig av vår sjukdomsbild - både som beroende och medberoende - blir att mycket ofta känns igen. Däremot är vi trots alla likheter olika, tyvärr existerar ingen allmängiltig sanning. Vägen till ett problematiskt förhållningssätt till alkoholen är individuellt , även hur vi hanterar vår omgivning. Jag tror att flera långvariga medlemmar såväl bland medberoende, problemdrickare, aktiva alkoholister och nyktra alkolister kan skriva under på det. Jag tycker det är fint och bra att du delar din personliga erfarenhet, tycker det vore lämpligt att inta hållningen att den är - just din egen.
//PP

tycker absolut inte att du är för hård utan helt rimlig i din känsla! Att ha ett litet barn att ta hand om, ett barn i magen att bära och dessutom sköta ett jobb är mer än nog! Bra att din man får/tar hjälp men låt honom styra den skutan! Dessutom tycker jag att han skall finnas för dig nu, han får tusan i mig ta sig i kragen! Du är gravid och behöver hans stöd och trygghet! Gråta får han göra hos psykologen!

Det gör att jag inte klarar av att ta till mig en enda stavelse av dina förkunnelser. Får nog ta en paus från detta forum som jag haft stor glädje av i många år.

Man kan ju tycka att det är ologiskt att ett barn till en alkoholist blir....alkoholist! Borde man inte bli avskräckt kan man ju tycka eller känna! Men känslor handlar ju sällan om logik! Mitt ex beskrev sin barndom som ett svart hål inombords! Hans far var frånvarande på grund av sitt missbruk och hans mor var frånvarande för att hon var olycklig för att hon levde med en alkoholist! Jag försökte få honom att gå till en psykolog och bearbeta allt han varit med om och mest av allt det han borde fått som barn men aldrig fick! Han ville inte, hjärnskrynklare var minsann inget för honom! Men jag vet att det var ångesten han var rädd för! Den bubblade upp när han hade nyktra perioder och han valde då att börja dricka och trycka tillbaka ångesten långt inom sig igen! Önskar att han hade förstått att det går att släppa ut den och bli fri ifrån den! Istället för att ha den djupt där inne som en tärande parasit!

Du öppnade precis ett nytt hål för mig, ett som jag inte visste fanns. Gråtit av lycka i 20 min nu.

När jag var 7år började jag spela fotboll på bakgården hemma, pappa hjälpte mig i 3 min medans han i huvudet var på jobbet. 3 min fick jag, såhär spelar du fotboll. Senare den sommaren körde han iväg mig på en fotbollscup, jag tillhörde inte ens något lag. Jag gjorde 7 mål i första matchen och har aldrig mer i mitt liv upplevt honom så närvarande. Det var fantastiskt att få känna det, men jag ser nu vad det satte för spår. Det är prestation som ger kärlek, blev min identifiering (en av många tyvärr) så har hela mitt liv sett ut.
När du gav mig beröm nu så hittade jag det och kunde vara i det, jag får tacka dig så otroligt mycket.
Tusen tack!

Angående "Inuets" inlägg så tror jag inte hen menade att jämnföra bruta ben eller magsjuka med alkoholism.
Utan att tydliggöra att ett brutet ben är ett brutet ben även om frakturerna ser annorlunda ut. Magsjuka är magsjuka även om det beror på virus eller bakterier.
Det som driver en alkoholist är samma saker som alltid längtan till alkoholen och dess effekter berusningen bedövninge flykten med mera.
För att komma dit ( att få i sej a )har man samma lögner ja kort sagt beteende som andra alkoholister.
Det är väl sanning och är det inte det,som samlar här på sidan. Igenkänning.
Det var mitt intryck av vad hen skrev.
Jag tycker Inuet är knivskarp i sina beskrivningar. Väldigt ärligt.
Men det är livsfarligt ??att ens antyda att man vet sanningen.
Men det kan bara finnas en sanning men väldigt många lögner..
Sedan är människors liv aldrig identiska utan varje individ är unik och deras liv har olika förutsättningar och skiljer sej åt.
Vi har ju så olika förutsättningar i det vi föds med och det vi "utsätts" för i livet.
Det är en sanning .
Hur ett beronde ser ut följer ett ofta ett mönster som känns väl igen.
Tror inte "Inuet" menade att han har en sanning till alkohlister liv och levenne.
Bara till,hur mönstret ser utför en aktiv alkoholist att nå sina mål.
Jag uppskattar när man talar klarspråk säjer vad man tror och tycker.Tycker det är uppfriskande
Men jag förstod att det skulle bli protester.
Sanning är ett starkt ord som man inte får vara vårdlös med.
Man ska inte såra medmänniskor med meningslös uppriktighet och sanning dom inte behöver veta för sitt bästa.
Men visst är det så att sanning ofta gör ont det träffar mitt i hjärtat, som en stöt.
Mitt inlägg är allmänt inte svar på något annat.
Trevlig fortsatt torsdagskväll ❤

Ps jag tror också på de där tomma hålen som ska fyllas med meningsfullhet. Man letar och letar, kärlek. Hittar man det blir inte alkoholen så uppslukande inte viktig alls. Hittar man inte kärlek eller mening å annat. Blir alkohol ett farligt bra substitut som ersätter dövar

I oktober skickade jag ett brev i hopp om att min mamma och barnens mormor skulle ändra sig . Hon säger hon börjat på antabusen men fått det själv av läkaren vilket jag har svårt att tro då de andra gångerna har hon varit tvungen att gå till en mottagning för att få dom.
Och som jag skrivit innan hon har ju varit periodare hela mitt och mina systrars liv och den äldsta är 39..
Idag ringde hennes sambo mig och undrade varför vi inte hörde av oss mer eller var därmo hälsade på.
Så ikväll fick jag nog efter många funderingar.
Mina systrar har försökt hjälpa henne otaliga gånger men hon har trillat dit igen och dom tröttnade på alla lögner och svek o sa upp kontakten vilket jag förstår.
Min dotter frågar inte efter sin mormor så jag vill egentligen inte att dom ska ses just nu ens för det är bara onödigt.
Jag kände ikväll att jag måste göra något drastiskt igen för jag är så trött på lögner o manipulation av henne.
Jag kommer maila henne och hennes sambo samma mail så jag vet att dom läser det och vara ingående att jag har fått ta detta steget tillbaka inte bara för min skull men även för min familjs skull. Jag kan inte ha fler lögner och svek och en massa oro när jag snart är två barns mamma!
Eftersom mina systrar klippt banden är det svårt vid stora tillställningar för de med deras familjer kommer inte om min mamma kommer och det känns inte bra att hennes kusiner inte ska komma för att min mamma druckit i alla år och inte ens skäms!
Jag har senaste tiden mer o mer bara fått upp sämre minnen av min mamma och så orkar jag inte ha det.
Avståndet jag tagit är underbart skönt och en lättnad men knyter sig i magen så fort hon vill ses. Inte setts sen den 23/12.
Men jag vet att hon kommer göra sig till offer igen och spela dum ?
Men jag måste nog göra detta.

Åh vilket svammel ?

Det är det som är kärnan, det jag vill beskriva, kul att du använder ordet "förebild".
Många som forskar om beroende anser och säger i sina beskrivningar om beroende, med orden, det här är sant, så här är det. Att beroende är ärftligt att det finns kemiskt beroende att det är fysiskt i hjärnan. Efter som att jag nu inte kan använda orden sanning eller vetande längre, så kommer jag skriva. Jag anser att det är fel. Det är i identifieringen som beroendet sitter. Hur barnet/ungdomen identifierar sig med sin omgivning. Det är alltså ett tanke tillstånd. Barnet upplever inte en far som dricker som något positivt, utan något fruktansvärt. Det barnet istället upplever av en frånvarande förälder (fysiskt på plats men i andra tankar) är en avsaknad, en avsaknad av kärlek, trygghet och tillit. Barnet börjar redan här bygga sina roller och murar för att "ordna" sitt beteende, så att pappan ska älska honom.

Det enda människan vill ha är ovilkorlig kärlek. Det här gäller alla beroenden och det finns bara ett tillstånd av beroende, en tanke om varför jag inte känner mig hel och en känsla, en fruktansvärd tyngd av utebliven kärlek.

Sen finns det olika nivåer på det här, beroende på hur mycket barnet ifråga identiferar sig med sin hjärna och tankar.
När mobilberoendet blir sjukdomsklassat, ska det också vara en anna sorts beroende? Nej självklart inte, bara en annan nivå på frånvanrande föräldrar och en annan identifiering för barnet. Men det är samma tomma svarta hål det fyller.

det stämmer om att alkoholisten känslomässigt stannar i den ålder när missbruket började! Reflekterade ofta över att mitt ex både tänkte och agerade som en tonårspojk! Han föddes i princip in i missbruk med en alkoholiserad far som ”förebild”! När hans vänner började festa började han missbruka enligt honom själv! Han tror han blev alkoholist första gången han drack vid 13 års ålder!

Jag blir ledsen över tyckare om din tråd. Dina råd betyder mycket för mig och vad jag läst en del andra. Man får tycka, men skaka det av dig ⭐️

Jag tar inte åt mig av din komentar, det är okej för mig att du känner så.
Jag är heller inte på något korståg, men jag känner att jag vill ge tillbaka för den underbara gåva jag har fått.

När jag hittade det här forumet så visste jag inte riktigt vad det var, finns det regler och normer man ska fylla? Jag förstod det som ett forum där alla kunde skriva och jag har ännu inte sett några trådar där några behandlare skriver, jag kanske har förstått det här fel.

Jag önskar att jag hittat hit tidigare, det hade nog varit till stor hjälp för mig då och det hade sett väldigt annorlunda ut.
Som jag skrev i min förra tråd så är det fruktansvärt svårt för mig att hjälpa andra alkoholister just nu och det bevisar du i den här tråden nu.
det var därför jag försökte med de som bor med en beroende istället, pga deras öppna sinne för en förklaring. Alkoholisten vill alltid att det ska vara deras sjukdom, deras lidande och är därför helt låsta. Så det är mitt försök att göra gott för allt dåligt jag har ställt till med.

Jag försöker inte likställa magsjuka och alkoholism, det var din upplevelse av vad jag skrev. Det jag menade var att det finns bara ett tillstånd som är magsjuka, ett sätt att få magsjuka genom att bli magsjuk. På samma sätt som det bara finns ett tillstånd som är alkoholism, ett sätt att bli beroende genom att bli en alkoholist. Jag tror alltså inte att det finns flera sanningar om hur man uppnår tillståndet beroende, precis som att det bara finns en sanning om hur universum skapades eller är oändligt.

Jag har inte mött något motstånd, eftersom jag inte upplever något som ett motstånd. Jag försöker bara förklara hur det ligger till.
jorden kan vara platt om du i din upplevelse manifisterar den så. Precis som din alkoholism kan vara annorlunda än min. Men det är bara i din hjärna, din identifiering som den är annorlunda. Det är din upplevelse av ditt liv.

Jag berättar min och om det är tillåtet så borde jag få generallisera bäst jag vill.

Det som är bra med mig för anhöriga är att jag kan förstå allt min sambo gått igenom, mina vänner och min familj. Jag kan berätta det ur båda perspektiven och om du inte gillar det så kan jag inte förändra det, det är upp till dig.
Precis som att du får uppleva din alkoholism som du vill.

Tack för era svar. Jag hoppas kunna ge ett längre svar senare.

Jag tackar dig ödmjukast för din beskrivning. Om du visste vad ditt svar till mig betydde mycket. Även att du skrev att din sambo grät. Det fick mig att förstå att min värld finns. Jag känner mig väldigt osäker, samtidigt är jag en i yrkeslivet säker person med ett utmanande och ansvarsfullt arbete. MEN när jag kommer hem är det precis som att jag upphör att existera.
Jag skulle ha möjlighet att lämna om jag hade modet och orken. Men nu ska jag berätta något jag skämts över i många år. När barnen var små så lånade jag pengar av olika lånebolag för att kunna betala kläder, fritidsaktiviteter, semester osv. Jag har haft sådan ångest och känt mig som den sämsta människan på jorden, otroligt skuldbeläggande. Idag är jag ”stolt” över mina val och mitt mod. Det gjorde att barnen på något sätt blev kompenserade med att kunna spela fotboll gå och rida osv. Jag har aldrig slösat på mig själv
Idag har jag betalat tillbaka och är inte skyldig någon något. Det är en tragisk historia som tagit mycket av min självkänsla...
Det var skönt att skriva detta av sig. Har aldrig berättat för någon.
Att leva i missbruk har ett högt pris
Själv dricker jag ingen alkohol och har aldrig gjort.
Hoppas du stannar kvar här på forumet. För mig har du blivit guld värd ?

Hej Inuet!
Ett brutet ben kan man inte likställa med alkoholism. Och din sanning är din, jag förstår det. Men jag förstår också vad Carina menar. Jag har inte brytt mig om att kommentera dina inlägg för jag är inte här på forumet för att övertyga någon om vad som är sant och inte kring ett alkoholberoende. Däremot har jag fått känslan av att du är på ett korståg här och jag upplever inte dina svar på ifrågasättande/undrande kommentarer som speciellt objektiva. Jag förstår att du har en stark övertygelse och jag tycker det är helt ok att dela sina övertygelser så länge man kan hålla sig objektiv och respektera att andra kan ha egna övertygelser. Det jag vet är sant om min alkoholism är inte nödvändigtvis sant för dig osv.. Jag tycker att det idag finns för många som inte kan skilja på åsikt och sanning. Och det är inte positivt.
Och visst, jag behöver inte läsa i din tråd och jag behöver inte kommentera men nu gör jag det ändå av en enkel anledning: Genom att vara tyst, när någon uttalar sig om något, samtidigt som man tycker det är fel innebär att man på ett sätt godkänner det. Och jag godkänner inte att du likställer ett så komplext sjukdomstillstånd som alkoholism med magsjuka. Schizofreni är också ett sjukdomstillstånd. Menar du att det bara finns ett förlopp, en typ av symptom etc?
Jag tycker inte det känns som om du är medveten om att du så fort du möter motstånd här blir en smula nedlåtande och fientlig i din ton. Tyvärr.
När jag går in här på forumet så känns det bra för mig att gå in på senaste kommentarer och se hur det går för alla. Då dyker naturligtvis även dina kommentarer upp vilket är precis som det ska, missförstå mig rätt. Men jag är ju inte mer än människa, jag skummar igenom det jag får framför mig och reagerar på det som står. Så fungerar de flesta av oss och man varken kan eller ska sålla bort allt som inte faller en på läppen. Det är bra att ta del av andra människors åsikter och tankar. På så sätt vidgar man sina perspektiv.
Och vad gäller sanningar, tänk en vända till på vad det egentligen är, se på mänsklighetens historia med just ordet sanning i åtanke. En av våra ”sanningar” har tex varit att jorden är platt, vilket knappast är en sanning idag, eller hur?
Sanningar är bräckliga och ska behandlas därefter. Jag förstår att du tycker att du har förklarat att det är en sanning ur ditt personliga perspektiv men tyvärr uppfattas resten av det du skriver inte så. Jag hoppas du kan ta detta till dig utan att ta för illa vid dig för det är inte det jag vill. Men en annan sak jag inte heller vill är att bli ”dragen över samma (dvs din) kam”. Min alkoholism är inte densamma som din och kan inte förklaras på samma sätt. Alltså: min sanning är inte din sanning och vice versa. Och ordet sanning bör kanske användas lite mer restriktivt helt enkelt så blir nog alla lite mer harmoniska här.
Mvh
Amanda

var det bästa jag läst någon gång vad gäller alkoholister ! Så många gånger min man , som är alkoholist, har försökt förklara för mig men inte kunnat eftersom han är mitt i kampen att försöka omvärdera sin syn på alkohol. Han har varit inlagd och fått "hjälp" av kommunen vilket inte fungerade. Nu kämpar han med vita knogar men jag vet att han allra längst in inte vill släppa alkoholen helt. Jag vet inte hur länge jag orkar stanna och det har jag talat om så nu går vi i en något overklig värld.....
Det jag egentligen ville skriva var TACK SNÄLLA DU , vad du än gör lämna inte forumet och denna sidan !!

Jag förstår inte. Det jag berättar är sanningen om alkoholism. Inte från tro, övertygelse, eller vad jag har läst. Utan från vad jag vet.

Det står även i trådstarten att det är sanningen ur mitt perspektiv. Jag kan bara berätta sanningen, det är upp till läsaren att avgöra om den vill tro på vad den läser eller ej. Precis som när du träffar en ny människa så är det inte dens ansvar att bestäma vad du ska tycka om den, det är du som formar mötet i din upplevelse, det är ditt eget liv.

Den som inte gillar vad jag skriver kommer heller inte tro på mig. Precis som den som tror det jag skriver kommer att ta det med sig.
Så fungerar alla upplevelser i livet.
Om man inte gillar tråden behöver man inte skriva eller läsa i den, och är det ingen som tror på mig så kommer det inte ställas några fler frågor och då dör tråden ut.

Du menar att det finns flera sanningar, jag vet att det endast finns en sanning. Alla beroenden är likadana.
Ni menar att det är en sjukdom, måste inte en sjukdom ha ett insjukningsförlopp? Hur många "sanna" sätt kan du få magsjuka? Hur många "sanna" sätt kan du bryta ett ben? Så hur många olika sanningar kan ett och samma problem ha?
Jag är helt ny på forumet och visste faktiskt inte att det existerade fören ett par dagar sen. Så jag förstår väl inte kutymen här, eller så anser ni att jag har fel, men jag kan samtidigt inte förstå vad jag har gjort fel.

Det här är en uppskattad tråd och du känner dig redo att dela med dig av dina erfarenheter och din sanning. Samtidigt har vi strävat i många år för att skapa ett forum där fler sanningar får plats. En arena där verklighet och relationer ser väldigt olika ut.

Vi är glada över det stöd du ger här på forumet. Vi vore tacksamma om du i stället för att tala för personer med alkoholproblematik i stället utgår från dig. Du får gärna döpa om tråden till ”Inuet svarar” och vara tydlig med att du uttalar dig utifrån ditt liv och erfarenheter, exempelvis ”Min upplevelse är…” ”När jag var aktiv så tänkte jag…” Hoppas du väljer att stanna här under dessa förutsättningar.

Önskar dig och alla andra fortsatta utvecklande tankar!

Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det här blir den svåraste hittils. Det är inte ett solklart case. Jag är lite själv osäker här, han påminner mycket om min svärfar. Där finns ett problem med att inte trivas med sig själv, känna sig hel. Men alkoholen har inte tagit han helt, hans stora last är teknik prylar istället. Men samtidigt vin på vardagar, alltid fullast på grillningar och ganska full på helgerna. Det är ju såklart ett riskbruk utan dess like, en frisk människa som vet sitt eget värde och älskar sig själv behöver inte dricka alkohol.

Dricker du själv? Kan du göra ett uppehåll på ett år?
Har han andra laster? Dator? Spel? Jaktprylar? Osv...
Har ni överflöd med pengar? Har ni delad ekonomi? Vet du hur mycket han har att spendera per månad?
Om ni inte har överflöd med pengar är det bästa sättet att testa han med ett ekonomiskt problem/något ni måste spara till. Ställer han upp och offrar spriten i en månad och du är säker på att han inte drukit så kanske det går att lösa med att du berättar att du är orolig för han och hans alkohol vanor.
Gör han inte det så vet du en annan sak och då kan vi ta det från där.

Jag vet ju inte hur du är som person och hur ditt förhållande till han ser ut, men det finns massor med sätt att testa sin partner på. Där det slår hårdast är ekonomiskt, ta bilen innan han åker på bolaget och handlar(så det stänger), sitt uppe jätte sent en vardagkväll och observera i smyg hur han beter sig.

När min sambo satt upp längre än till 23 började det fullständigt krypa i mitt skinn, jag håll på att explodera och kollade hela tiden på klockan. Samma sak om jag var utan sprit och inte han på bolaget innan stägning, då kunde jag gå och lägga mig kl 8 och titta på 4 filmer istället, fullständigt bedrövad. Drickandet hos en beroende är ju inget som kommer spontant, oj jag tar en pilsner gud va gott, det är det närmaste NASA forskning du kan komma. Det är konstant i huvudet, planerande, gömande, lögner osv...

För att avsluta med lite äkta medkänsla dvs sanning. Medkänsla är något som har blivit helt missuppfattat i sverige, det är inte tröst utan sanning, en sanning som kan ge en förbättring.

Du skriver, han skulle aldrig erkänna att han har problem, menar du då problem med alkoholen, eller problem överlag?
Om ni inte kan prata om problem lverlag och han öppnar sig för dig, varför vill du då dela ditt liv med han? Tror du att den egenskapen kommer förbättras ju äldre ni blir? Vill du leva i ett förhållande där du inte kan prata om de saker du är orolig för?

Många letar ju efter kärleken, men får leva ensamna i sina förhållande endå. Jag kan berätta för dig hur man uppnår sann kärlek. Det är att visa svaghet inför den andra. När man visar sina svagaste sidor då växer man på djupet tillsammans. Man växer nästan fast, inget är för stort eller för litet att prata om. innerst inne vet du redan om det här, du vet att om du inte får ur dig det så kommer du gå runt och fundera på det istället. Vill du gå runt och fundera resten av livet?

Hej,

Han skulle aldrig erkänna att han har problem tyvärr, han har ända sedan vi träffades för 10 år sedan alltid druckit mer än vad jag är van vid och han verkar alltid ha haft en speciell kärlek till alkoholen.
Han pratar och tänker alltid på alkohol, som t.e.x. när jag säger att det ska bli skönt med lite vår så att man kan sitta ute – då kontrar han alltid med att ”ja, då kan man sätta sig på en uteservering och ta en öl”.
Jag vet att han inte trivs riktigt på sitt jobb just nu och känner sig pressad men det pratar han med mig om, även om han inte hade mig att prata med så tycker jag att det är konstigt och en dålig ursäkt att ta till alkohol för den sakens skull.
Jag vet inte hur länge själva smygdrickandet har pågått, jag upptäckte det av en slump i januari och sedan dess har jag haft lite koll och sett att han dricker varje dag.
Men på vardagarna så tror jag bara att det handlar om ett glas vin, eller en starköl (50cl).
När han är ledig, helger och semestrar så dricker han mycket mer men då dricker han också öppet med start kl. 16.00 fram tills han går och lägger sig.
Hans ålder är 45…

Jag skrev ett långt svar igår, men sidan crshade.
Jag försöker inte skrämma upp dig ut endast belysa hur nära ruinens brant en alkoholist står, när han accepterar ett återfall.
Har han varit nykter i 7 månader så är läget bättre än det jag beskrev det, men långt ifrån bra med återfall.
Det verkar mycket bra med alkoholterapauten måste jag säga.

Om du läser mitt svar om vad beroende är så blir fortsättningen angående humöret såhär. När alkoholisten börjar sökandet och fyller på med roller, så spelas rollerna med känslor som han identifierar från andra människor och inte sina egna känslor. När man varit nykter ett längre tag börjar man känna sina riktiga känslor och det kan vara mycket förvirrande eftersom man aldrig tidigare haft dom. Du kan se den beroende som en känslomässigt handikappad person, oftast stannar man i den åldern där sökandet börjar.

När jag själv gick igenom perioden och hittade mitt svarta hål, kunde jag räkna ut att jag inte haft några riktiga, genuina känslor sen jag var 14år.

Hej

Jag förstår att det är jobbigt att gå i egna tankar, har du öppnat dig ärligt för honom och berättat vad du känner?
Om ni inte uppnått konsensus att han är en alkoholist, dvs du har bestämt att han är det och han nekar till döden, så kan ni kanske fortfarande lösa det?

Han kanske har en dålig period just nu? Och ingen att prata med. Har det pågått länge?

Det är illavarslande om det smygdricks, men det beror lite på mängder, ålder och hur lång tid han har gjort det för att kunna bedöma.
Inväntar svar. :)

Jag vet inte om jag lever med en alkoholist eller inte.
Kanske låter konstigt men min sambo dricker dagligen men jag vet inte vilka mängder eftersom han gör det i smyg på vardagarna.
Då passar han på medan jag är ute med hunden (vanligtvis 1½ timmes promenader). Under helgerna har jag bättre koll för då dricker han öppet och startar med 2 starköl (50cl) för att sedan gå över till vin, lite whisky och någon egenblandad drink.
Jag tror inte att han dricker några större mängder under vardagarna men han dricker ändå. Jag har försökt hålla koll och ställer bag in boxen i kylen på ett speciellt sätt, noterar hur mycket det är i spritflaskorna och luktar i alla glas.
Men jag tror jag blir galen av att inte veta om det är ett beroende eller inte och att jag hela tiden måste gå omkring och undersöka.
De gånger jag har frågat honom så tycker inte han själv att det är något konstigt att ta ett glas vin men jag har aldrig konfronterat honom med att han smyger på vardagarna med det och att jag vet vad det är han gör.

Jättebra att du har öppnat dig och berättat för din mamma, det är ett stort första steg. Hoppas att hon verkligen tar till sig!

Jag känner som du, min barndom är ett enda stort svart tomt hål med några glimtar som jag har fått återberättade. Många av mina vänner har minnen som jag inte alls kommer ihåg. Skäms nästan ibland.. Men så fungerar ju våra försvarsmekanismer.

Min pappa var här och passade lillen igår. Mamma verkar har skärpt till sig och tagit ett beslut, äntligen. Hon hade sagt till pappa att hon behöver hjälp och behandling och hon hade till och med promenerat till jobbet igår. Det gläder mig men jag tänker än så länge inte höra av mig till henne. För min skull. Jag vill att hon skall landa på fötterna först och vara lite mer stabil. Denna gången har hon inte heller kontaktat mig efter vårt samtal. Så jag tror att hon skäms faktiskt och vill bevisa att hon kan. Vilket jag tycker är bra! Jag hoppas också att hon ser en motivation till att må bättre kroppsligen och psykiskt. Hon vill gå i pension om ett år och så som hon är nu så skulle det bara innebära döden för henne, men kan hon få tillbaka sin hälsa så och kanske hitta något intresse så kommer det bli bra. Då kommer hon kunna ta hand om vår lille prins så mycket hon vill. Det hade vart en dröm!

Stor KRAM tillbaka!

Det gör mig mycket ledsen att läsa din text och det är otroligt märkligt att det inte finns hjälp för människor i din situation.
Din man är en alkoholist och har varit det länge om han har druckit sådär. När jag var som värst brukade jag dricka 3st 7.5 och "halvdäcka" för att få i mig en hel flaska på kvällen. Som en uppvärmning ungefär.

Din mans beteende är väldigt likt mitt, i det lilla du beskriver. Jag var också en ensam drickare, jag skötte mitt jobb bra (tills på slutet), jag var aldrig våldsam men mycket otrevlig tillochfrån. Smeka med ena handen uttrycket var väldigt passande!

Det som gör mig så ledsen (min sambo grät när hon läste din text) är att du aldrig fått veta vad ett beroende är och hur det fungerar. Det borde vara en grundbult i vårt samhälle, så människor som dig ska få en förståelse och kunna bryta ut i tid! Att få en ärlig chans.

Har du satt dig i en situation som du inte kan komma ur nu? Ekonomiskt, boende och liknande? Eller finns det en möjlighet att lämna?

Nu ska jag berätta för dig vad beroende är. Det här kommer han aldrig erkänna eller kunna förstå. Men det kan vara skönt för dig att få veta, så du kan ta ett beslut utifrån vetande och inte från vad andra människor säger och tycker.

Din man lider och har lidit hela sitt liv, av ett tillstånd som jag kommer benämna som "sökande". Han har aldrig känt sig hel inombords. Det har alltid saknats något, det där som ska göra livet värt att leva. I sin barndom har ett svart hål skapats i han. Det hålet har han täppt till med roller, för att få det han trodde att han saknade. Under hela sitt liv har nya roller och murar satts upp för att skydda hålet. Den som drabbas vet inte om hålet själv, utan upplever det som att något saknas, det där som ska falla på plats, som ska göra livet underbart. Sökandet kan ta form som vadsomhelst, men mestadels frånvarande, i tankar om vad som ska förgylla honom. Det fortsätter så tills man möter alkoholen. Alkoholen tar nämligen bort känslan av att något saknas, det fyller tomhålet och den frukansvärda känslan som skapas av det. Under behandling pratas det ofta om "ohanterliga känslor", det är en sanning med modifikation. Det finns bara en känsla som är frukansvärd. Det är känslan av att inte vara hel, att det saknas något men man vet inte vad det är. Du kanske kan känna igen dig i " att köpa den där saken man alltid drömt om, ger dig en stunds lycka, men efter ett tag ebbar den ut, och allt känns som vanligt igen?"

När alkoholen nu har fyllt hålet och en förståelse att det finns lättnad från den tyngande känslan av sökande, så kommer alkoholisten alltid återvända till sin nya bästa kompis. Det börjar sakta och tillslut orkar man inte mer, sökande blir större och djupare ju mer man dricker, befrielsen när man väl dricker växer också för varje gång och tillslut är man helt fast.

I det här föds en ny människa, om vi nu kan kalla det för människa. En demon. Det enda som betyder något nu är planerande av inköp, vart ska jag gömma, hur ska jag kunna få befrielse ikväll? Inget annat existerar. Du kanske har hört uttrycket preockiperad? Att du finns på plats fysiskt, men inte mentalt. Alkoholisten svävar mellan sökandet, planerandet och den nya demonen, offret.

Offret som utvecklas tycker ständigt synd om sig själv, det är andras fel, det är jobbets fel, det är världens fel att det blev såhär. Det är fel på allt, alkoholisten blir kränkt i allt den ser. Det enda tiden offret integrerar med sin omgivning är när sökandet gör sig påmint när det inte går att dricka. Då kommer alla läskiga saker som anhöriga får stå ut med, kränkningar, projiceringar, våld, hot, medkänsla, kärlek, sex, ja allting faktiskt. Allt för att det ska känns lite bättre för stunden innan alkoholisten kan få total befrielse genom flaskan. Det existerar inget annat än befrielse och sökande, inga andra människor, inget betyder något förutom spriten.

Det är otroligt svårt att nå en insikt om det här för en alkoholist. Det är den ultimata kränkningen, att inte få dricka mer.

Jag känner att det är svårt att få texten samanhängande nu, så är det något du undrar över får du fråga lite mer specefikt. Så kan jag svara lite längre på det. Tack