Senaste kommentarerna i forumet

Jag är en frisk alkoholist. Du kan läsa om det i min andra tråd. Det är därför jag kan svara med 100% ärlighet och sanning i den här tråden. Jag vet vad beroende är och hur det uppstår, jag har fått sett hela saningen och skriver inte utifrån tro, övertygelse eller något jag har läst. Jag skriver från ett inre vetande.

Jag ska formulera ett svar till dig under kvällen. Det kommer inte bli kul att läsa.

Det enda är väl att faktiskt börja prata med honom och se hur han reagerar. Kanske inser han problemet. 20 starköl motsvarar en hel 75:a.... det finns väl ingen som kan säga att det är bra el normalt.
Det måste sluta. Därför är det viktigt att prata med honom. Skyller han på dig, bortförklarar etc då är der nog svårt att få nån ordning. Då behöver du som Nordläng skriver, ställa frågor till dig själv

fråga dig själv:
Hur vill jag leva?
Hur vill jag fostra mina barn?
Hur vill jag att mina barn skall växa upp?
Hur vill jag att mitt liv skall se ut om fem eller tio år?
Vänd fokus till dig själv! Dig själv kan du påverka fullt ut! Inte så lätt som det låter men det går! Om man bestämmer sig för det...

Antar att du med mening skrämmer upp mig lite, det behöver jag. Ibland är jag säker på min sak och sätter tydliga gränser, men ibland får man ju känslan av att man överdriver (särskilt när man får höra det hela tiden) lämnade för över 1,5 år sedan... i somras spårande det ur totalt och mitt ex var konstant full/drogad i 3 mån, trodde då att han inte skulle överleva vid vissa tillfällen... sedan behandlingshem mm. nykter sedan ca 7 mån med som sagt ett återfall (utan barn) har druckit med barn förut och jag har gjort brandkårsutryckningar... så nu är det ständig kontakt då barnet är där och att vara beredd om det skulle vara något.
Exet har nu en alkoholterapeut som jag kan ringa dygnet runt som när som helst kan begära prover. Arbetsgivaren har gett honom en sista chans och han riskerar vårdnaden om sitt äldre barn (inte mitt barn) sedan har han förlorat körkortet och lämnar prover för det...så hans framtid hänger på en skör tråd skulle man kunna säga...
Jag har sedan vi separerade varit öppen med familj och vänner om allt! Fantastiskt skönt! Så jag har många runt omkring som stöd. Men hatar att få känslan att det är mig problemet sitter hos, min oro är befogad. Men det som skulle underlätta trodde jag (familjerätten) gör det svårare... har i flera månader försökt hitta någon att diskutera detta med, men måste tydligen göras tillsammans.
Jo en fråga tilll, det här med att ha varit nykter en tid och ha sådana kraftiga humörsvängningar? Är det abstinens? Ska man se det som ett varningstecken?

Som medberoande har man många frågor. Ibland känns huvudet som en torktumlare. Jag får inte ihop hur en alkoholist tänker. Min man har druckit i ca 25 år mer eller mindre varje dag. Han har klarat sköta sitt jobb, (nästan) Han har väl gjort bort sig emellanåt på fester. Men han dricker mest hemma. Är pensionär nu och börjar dricka tidigt. Jag vet inte längre vem han är utan A. För mig är han alltid påverkad. Aldrig våldsam men ganska otrevlig. Snäll mot mig men samtidigt "stöddig". Lite som att slå med ena handen och smeka med den andra. Jag blir så himla osäker och funderar ofta vad det är som jag gör fel. Ibland vet jag inte ens om han är alkoholist. Dricker typ 1 flak 7.2 öl och 3 baginbox i veckan. På sista tiden lite starksprit också. Vet inte heller varför jag måste älta detta. Det är på tok för mycket, det vet jag och det påverkar vårt liv. Vad jag inte fattar är att kroppen orkar. Kanske är det det som gör att jag ibland tänker att jag överdriver. Förra året hade han ryggproblem och tog alvedon 650mg varje dag i 2-3veckor plus drack alkohol.
Förlåt om jag är rörig jag vet. Ingen direkt fråga till dig, men hur kan man välja att leva så destruktivt.

Bra initiativ av dig

så många pusselbitar föll på plats! Projektion: han var väldigt svartsjuk! När han var full sa han dom mest bisarra saker för att göra MIG svartsjuk! Han fantiserade ihop sin svartsjuka medan jag reagerade starkt på saker som verkligen hände! Och ja minnesluckor, skam som kom ut som annat än om jag känner skam! Har läst dina andra svar i tråden: så många omsminkade sannigar! Blir lite nyfiken, är du nykter alkoholist? Tack för att du rätar ut frågetecken åt oss anhöriga och ofta medberoende!

Miss Lyckad! Vad peppad jag blir av ditt inlägg??❤️ Blev så glad av att läsa det! Du är så klok och har gjort ett klokt val i ditt liv! Nej, som Du säger, varför sitta fast i alkoholträsket? Eller i något träsk överhuvudtaget som inte är ens eget! Man har ETT liv (troligtvis)! Varför slösa bort det genom att vara ledsen och olycklig! Som sagt tack för dina ord, kommer att ha dem med mig imorgon och alla andra dagar! Stor kram till dig och alla andra som kämpar med sina liv❤️

Hej heleena och tack för din fråga.

Det här är det mest känsliga som finns för all inblandade och kommer med 100% säkerhet sluta med ett blodbad.
Om du läste mitt svar tidigare att lita på en alkoholist, så förstår du att ditt ex inte är en nykter alkoholist, utan en aktiv alkoholist.
En människa som varit på behandlingshem! Och öppenvård har mest troligt mycket svåra problem med sitt missbruk, därför kan jag enkelt jämföra med mig själv.
Jag gissar på att behandlingarna genomfördes av socialen och att ni försökte "lappa" ihop det under den tiden?

Hur många månader har han varit nykter? Är det två månader och full en vecka så är det fullständigt katastrof. Nu utgår jag från en fullblods alkoholist här.

Återfall är inte tillåtet när man har familj och/eller barn. Det finns helt enkelt inte plats för det. Det är nykter resten av livet eller leva ensam, så enkelt är det. Eftersom han haft återfall på en vecka, utan barnen gissar jag, så är det inte långt kvar tills han dricker när han har barnen. Det här kan inte en person som sitter i familjerätten förstå, då de saknar förståelse för hur beroende fungerar. Nästa problem är människan isig som sitter där, det är bara ett jobb och de förstår inte allvaret i det. De är lätta att manipulera, alkoholistens favoritgren.

Här skulle jag rekomendera dig att ta kontakt med öppenvården för att få stöd hur du ska gå vidare. Kanske någon av dem kan följa med på ett möte och förklara för patrasken som sitter där, hur alvarlig aituationen är och att endast rena blodprov i minst ett år kan göra att han får vara med barnen igen.

Något som är viktigt för dig att förstå är att, medans han är aktiv (återfall är aktiv) är han inte pappa till dina barn. Han är ren luft och du bör behandla han som det. Sätt gränser! Du ska inte bli anklagad för att vara "orolig" där! Det här är extremt viktigt. Du har blivit nedtryckt i dina skor under din tid med han och det är ditt medberoende som är oroligt, inte du! Ta stöd från vänner, föräldrar, eller de som finns nära dig. Ta med dig någon på nästa möte om du är nervös, för att kunna sätta en rejäl gräns.

Det börjar med ett ensamt återfall och slutar med en ny botten. Det finns bara en slutgilltig botten och det är döden. Det här är endast något han kan ordna, du kan inte förändra honom. Glöm inte det.

Om något är oklart får du fråga vidare.

Jag ska tilläga att jag har drukit ensam med barnen många gånger och det är det absolut värsta en människa kan hitta på. Det är en otrolig sorg en bär på, när en väl insett vad en ställt till med!

Lycka till och sluta ta skit!

Mitt ex och pappan till mitt barn har varit nykter i några månader. Med undantag för ett återfall som varade i en vecka. Det känns som att han har nått botten flera gånger där jag inte kunde drömma om att det skulle bli värre. Behandlingshem och behandling i öppenvård. Han säger hela tiden att det här är hans ”nya” liv. Men jag har ju såklart tappat all tillit efter det som varit. Det känns som att han inte ”har mognat” i sitt tänk och har fortfarande tendens att manipulera och få som han vill.
Det som är jobbigt nu är såklart att lämna barnet till honom. Men det går ju inte att neka honom när han är nykter och drogfri... och på familjerätten är det han som är ”duktig” och jag som måste lära mig att hantera min oro... hur vet jag att han menar allvar med sin nykterhet? Det känns som att han tycker att återfall är normalt och det får alla som slutar(lite känslan av att det blir en anledning att dricka nån gång ibland) hur ser du på återfall? Bra svar på övriga frågor!

Jag har läst din tråd och flera av dina inlägg..Du verkar stark och börjar inse ditt eget värde??Alkoholismen grabbar tag i människor och i förlängning deras anhöriga..De flesta med beroenden har ju slutat massor av gånger. Men börjat dricka igen.. Vad som gör att vissa klarar av att sluta med substansen helt vet jag inte..Men jag vet att vissa är beroendepersoner och fastnar i olika beroenden där lögner och svek ingår..Att vara ärlig mot sig själv och andra är en början på tillfrisknande..Du har gjort helt rätt som lämnade..Jag flyttade och köpte eget hus, vilket jag aldrig ångrat..Någon gång har jag känt känslor för exet, men vet att han har ett alkoholberoende sen många år tillbaka..Jag har varken tid eller lust att vänta på hans tillfrisknande som kanske aldrig sker..Nu vill jag leva..Ha kul, Göra saker som gynnar mig och mina nära..Varför vara fånge eller medfånge i alkoholträsket när man kan kliva upp ur det?? Hjälp finns att få, om man vill? Du är stark!! Hejja dig!!Kram❤️

Igår kom vad jag tror är ett genombrott i mammas drickande. Att jag skriver tror, är för att jag inte litar på att det är ett genombrott än.
Jag måste ha konkreta bevis att det går åt rätt håll, med bevis på vård inom sjukvården t.ex.

Efter vi fått reda på ryktesvägen (när jag skriver vi handlar det om mina två systrar och styvpappa) att mamma köpt två vindunkar, samt att när min syster ringde henne i måndags var hon full igen.
Så min syster ringde henne igår för att fråga om hon varit full (även fast hon visste det) så bekräftade mamma att så var fallet. Min syster bröt ihop totalt, talade om för henne hur mycket hennes drickande påverkar oss alla. Att vi är två systrar som är mer eller mindre deprimerande utav detta, en håller på att gå in i väggen och vår styvpappa har väldig ångest med rusande hjärta av det. Att hennes drickande påverkar oss alla och vi orkar inte må såhär längre. Sedan pratade hon om allt som har med hennes drickande.
Min syster ringde mig efter samtalet men eftersom jag satt i videomöte bad jag henne ringa mig senare. Direkt började min huvudvärk komma, jag kände mig otillräcklig som inte kunde stötta min syster där och då, hon ringde mig efter jobbet så vi fick prata i lugn och ro. Huvudvärken blev förstås ännu sämre.
Gick i tankarna hela kvällen om jag skulle ringa mamma, tala om att jag fått samtal från en ledsen syster.

Jag ringde min mamma till slut och tog det samtalet med henne. För första gången kunde vi prata, jag har aldrig hört min mamma så ledsen. Hon har i sin alkolism inte förstått att hennes drickande gör oss illa. Att vi mår så dåligt av detta. Hon talade om att hon mår inte bra när hon dricker heller, pulsen ökar och hon får hjärtklappning, men behovet tar över att hon mår skit när hon dricker.
Hon var otroligt rädd att mista oss, för vi var hennes allt och barnbarnen är det bästa för henne.
Vi hade ett konstruktivt samtal, där jag kunde berätta och bemöta det hon sa. Även stötta, men inte hymla eller stryka henne medhårs.
Ja vi pratade om mycket, men det var skönt att ta upp vissa bitar som gör ont i mig. Som hon gjort mot oss i åren.
Jag gav henne även möjligheten att säga att det är okej för oss om hon vill fortsätta dricka, men hon måste tala om det för oss. För då accepterar vi det, för att vi orkar inte bli svikna och kämpa för hennes tillnykrande mer. Även fast det skulle leda till att vi bryter kontaktet för att rädda oss själva.

Mycket av vad jag upplevt i min uppväxt har jag nog förträngt, min barndom är som ett svart hål.

Jag hoppas verkligen att du och din mamma kan hitta tillbaka till varandra någondag och att detta är ett uppvaknande för henne. Om det är någon man vill ha med då man gifter sig är så är det sin mamma. Min mormor var faktiskt med på min mammas bröllop, hon ville inte gifta sig utan henne. Även fast hon var fullfjärdrad alkis på byn, så var hon där när mamma gifte sig och hon var nykter under dagen (vilket hon behövde vara för att vara med på bröllopet). Det var fint att hon var där, men även en sorg för många. Att min mamma, morbröder och mostrar fick en blink av sin mamma för en dag, för att sedan mista henne igen och vi som är hennes barnbarn var väldigt nyfikna på den där mormorn som var där.

Amanda, dina ord är precis vad jag behövde höra just nu och även se att det finns ett hopp. Min mamma har äntligen kommit till den gränsen att hon vill bli nykter, att må bra kroppsligen och psykiskt. Att rädslan att mista oss, samt att hon skadat oss genom åren är en av orsaken men inte huvudorsaken.

KRAM

Din första mening är rolig, det är en del av min teori om symbiosen mellan alkoholisten och medberoende.
Såklart vet du om det, egentligen har du alla svar inom dig. Alkoholisten vet också svaren, det vi försöker uppnå är ett tillstånd där vi kan nå konsensus kring att en kommer dricka och den andra ska tycka att det är okej. Det är bådas strävan. Ingen vill egentligen den andra något ont, det är vägen till samtycket som gör ont, när vi väl är där så är allt som vanligt.

På samma sätt som vi gömmer alkohol där vi redan vet, att ni vet, att den finns. Ni letar och hittar, säger ingenting och allt är som vanligt. Om ni väljer att konfrontera kommer det ändå sluta med att en dricker och den andre accepterar.

En teori bara. :)

Hej

Det här var en rejäl nöt, men jag ska göra mitt bästa.

När det gäller elakheter generellt så är det projektioner. Sen finns det kanske undantag här, men på det stora hela så är det så.
En alkoholist lider av extremt mycket skam och den skamen är tung att bära på, därav projektionerna. Alkoholisten är inte medveten om dem, då pratar jag om nyktert tillstånd och pga den totala avsaknaden av empati för annat än alkohol, så kan inte alkoholisten själv förstå att det blir fel.

Projektionen är till för att lätta på skamen och det gör den faktiskt, men bara en kort stund. dem lättar på skamen och för en stund får man känna sig lite bättre än någon annan, lite snyggare, lite rikare, lite vadsomhelst som är bättre än tillståndet av skam.

Jag antar att du upplevt morgnar där du fått en skopa ovett och inte förstått vart det kom ifrån? Typ exempel på projicering.

När det kommer till fyllan så blir en del mer högljuda (jag var inte sån, så det här får bli en teori och jag svarar inte med säkert vetande här) och kaxiga. Jag misstänker att det kan vara alkoholen som ger för dålig effekt (efter ett tag i missbruket måste man få i sig allt på en gång för att det ska ta) och därför måste man förhöja "den goda känslan" i kroppen, den som ger alkoholisten frihet från sig själv och sina tankar.

Här kommer kanske de som blir våldsamma in också. När man blivit så full att man inte har några murar runt sina öppna blödande sår, så kommer komentarerna träffa "på rätt plats". Med det menar jag att alkoholisten är egentligen ett stort svart hål av problem från sin barndom, avsaknad av kärlek, misshandlad, ignorerad osv... vi bygger murar runt de hålen för att slippa känna på dom. När man nått "apstadiet" är murarna nere och då träffar andras komentarer där terapin borde träffa och då eskalerar det till ilska som bara ett vilddjur kan ha.

Det tredje stadiet av elakheter är när alkoholisten har däckat och blir väckt (här har jag varit många gånger). Då är man inte vid medvetande, men den första tanken som slår en är, jag har inte fått i mig tillräckligt, jag ska nog ha lite mer. Om någon då menar att jag har fått för mycket kommer det resultera i de mest bissara sakerna du någonsin hört. Det här stadiet kommer också ge en minneslucka och ännu mer skam för alkoholisten när du berättar att hen kallade dig hora igår natt. Det är ett fruktansvärt stadie.

Jag hoppas det gav dig lite mer klarhet.

känner också igen mig så väl! Man går liksom inte upp mot ett flak öl! Rädda dig ur detta är mitt råd! Det tar på ens självkänsla att alltid bli bortprioriterad för alkohol! Känns som man har en notoriskt otrogen man faktiskt! Kram

Något som jag undrar över är varför en del alkoholister (t.ex mitt ex) blir väldigt elaka när de är fulla! En del blir ju inte det! Har funderat så himla mycket över detta! Har gråtit många tårar över saker han sagt och gjort under fylla! Vad är det som händer liksom? Världens snällaste blir världens elakaste....

mitt ex! Han hade sagt till sin granne att jag har tappat känslorna för honom! Jo tjena, det var ju en sanning med modifikation ? Ungefär som man är ett lättsamt stycke som lätt går vidare! Till en annan person hade han sagt att jag är sjukligt svartsjuk! Nä jag reagerade känslomässigt mot saker som hände i verkligheten!
Bestäm dig för att gå vidare oavsett vad han har för skäl! Du har ju dina skäl, avgörande sådana! Tiden läker! Kan du hålla dig från kontakt så hjälper det dig att fokusera på rätt saker tror jag! Jag bröt all kontakt för ett tag sedan och nu är allt mycket lättare! Lätt att börja tvivla annars! Skitsamma vad andra tror eller tycker, de bildar sig nog en egen uppfattning! Och viktigast av allt är ens egen uppfattning och ens egna känslor!

Wow. Tack för fantastiska svar som jag egentligen visste var självklara.
För mig lät det konstigt att en läkare gav henne att ta det själv när hon innan fått gå till klinik för att få det under kontroll MEN jag har väl lite släppt och gett upp hoppet på gott och ont.
Sen jag satte ner foten och tog avstånd.mår jag bättre även om jag kan sakna att ha en mamma men jag har ju egentligen aldrig haft en riktig mamma ändå under min uppväxt ?
Men ett stort tack för ditt svar!
Hade kunnat skriva en halv uppsats blir väl så när man börjar ?

Vi kan börja med de två enkla.
En alkoholist kan inte ta antabus själv, det måste en sköterska ge för att det ska fungera 100%. Alkoholisten kommer alltid lura och manipulera sig själv och sin omgivning.
Det finns självklart undantag här, men då bör du som anhörig VETA med 110% att personen i fråga nått sin första botten. Då kan det fungera.

Du kan lite på att en alkoholist har sökt hjälp om du varit aktivt involverad i processen. Annars kan du iskallt räkna med att den ljuger.
Undantaget är det samma som ovan.

Angående försvarsställning så behlvs det en mindre uppsatts. Men på det stora hela så blir alkoholisten kränkt och känner sig som ett offer inför omständigheterna. Att konfrontera en alkoholist som inte gett upp är som att steka fisk i en kall panna, det kommer inte fungera. Det är viktigt som anhörig förstå det här, för att inte ta på sig vanmakt som är en jobbig känsla att tampas med. Pröva skratta nästa gång :)

Alkoholistens viktigaste och enda mål är att slippa känna känslor genom att bedöva dem med alkohol, eller andra beroenden (kommer under tillfrisknandet).

Jag vet inget om din mamma och hur djupt gången hon är. Beroende på hur mycket du försökt hjälpa henne så är du själv väldigt sjuk och jag rekomenderar att prata öppet med en nära vän eller gå i terapi genom din hälsovårdscentral. Det går mycket djupare än vad du tror och att prata om det är det enda som hjälper.

Jag känner stor empati för dig och hoppas att din mamma tar den hjälp hon behöver.

Mvh inuet

Varför går en alkoholist in i försvarsställning och börjar skylla på alla andra när man ifrågasätter?
Kan man lita på en alkoholist att den verkligen sökt hjälp?
Min mamma har druckit i 30-35 år tappat kobtakt med i princip alla och vi har försökt allt men hon säger att denna gången är annorlunda men jag kan inte tro henne att hon tar sina antabusen som läkaren skrev ut utan någon uppföljning?

Att acceptera var att jag var mindre värd än spriten.
Att han valde bort mig för att få dricka utan störningar.
Men det gjorde han och så blev det.

Att han sen har gråtit bittert över det valet är en annan historia.
Men visst tröstar tanken att de väljer bort en för att de inte förmår att sluta.
Det tröstar egot.

Men likafullt är det ju väldigt sorgligt.
Tillåt dig att sörja och släppa taget.
En liten bit i taget,så snabbt eller sakta du förmår.

Vilken Flashback jag fick när jag läste din historia..Vårt min och exmannens liv såg lite ut som ditt för många år sedan..Förutom att scotern var en bil..Jag hade glömt att mitt ex också försvann på helger och lämnade mig och ungar utan hänsyn..Med åren så söp han hemma desto mer istället. Hela vårt liv har varit berg och dalbana tills jag också blev beroende..Jag lyckades sluta dricka och separerade sen från sambon som inte vill eller har förmågan att sluta dricka..Du kan aldrig tvinga, önska, göra något som gör att din sambo slutar dricka..Det är bara individen själv som kan göra det..Hur vill du leva? Det bestämmer du..Det är inte kul att leva ihop när alkoholen har makten över människorna..Kram

Alla orden är lite lika, men betyder inte samma sak..Det kan hända att din mans ord”skiljas för din skull” betyder olika saker också..Skiljas så att du kan slippa hans supande, eller så att du kan gå vidare, eller så att han kan fortsätta missbruka för han klarar inte av att sluta..En mening kan ha olika innebörd.. Egentligen spelar det ingen roll..Kontentan är den samma..Han kan/vill/förmår av olika anledningar inte sluta dricka alkohol. Sen får du välja hur du vill ha det..Substansen alkohol har gett din man ett livslångt beroende.Den dagen han vill göra något åt det kanske kommer..Men många går långt ner i träsket och vissa drunknar där..Anhöriga kan tyvärr inget göra..Det är bara den beroende själv som kan bestämma sig för kursändring..Det finns ju alkoholister som supit bort flera relationer, barn, jobb, körkort .. mm mm. Kram

förra gången vi diskuterade om vi skulle skiljas. Han ville skiljas för min skull "Så du kan gå vidare" Jag tyckte det var en kass anledning, en feghet att inte våga säga rakt ut att han vill skiljas utan få det till att det är för min skull. Men idag kom jag på att han faktiskt kanske har rätt? En sista lilla rest av självinsikt? Att han inser att han inte kommer att bli frisk och att han vill "ge" mig en möjlighet att gå vidare? Kanske kan jag klamra mig fast vid det, att min stora starka fantaskiske man vet vad som är bäst för mig? Att HAN inser hur djup han sitter i missbruket, men att jag behöver hjälp att komma förbi vår relation? Att han vill mitt bästa? Kanske är det bara hans vanliga alkoholsvammel, men det skulle förbaske mig vara lättare att skicka in de förbaskade papprena om jag kunde tänka "Han vill inte men han vill för min skull" och så får jag lämna med en känsla att han faktiskt tog det sista avgörande (hemska smärtsammma) steget för MIN skull. (Det är man ju liksom inte bortskämd med...) Jo, jag tror jag håller fast den tanken: Han vill inte skiljas men vill att vi gör det för att jag ska få en chans att gå vidare. :) Och så synar vi inte den tanken närmare i sömmarna. :P Ibland kan det vara en hjälp att linda in smärtsamma saker i ett ulligt rosa moln........