Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen Catrin! Din historia liknar min väldigt mycket. En man med alkoholism i släkten som inte såg att det var onormalt att dricka varje helg och gjorde dumma saker på fyllan (skoter, jomän....). Sen började han dricka i veckorna också, i smyg, gömde ölburkar överallt men förnekade att han var full när jag undrade. Tillslut började hälsan svikta, men det berodde ju inte på alkoholen nej....
Jag kämpade också i många år med att försöka hitta en lösning, adhd-utredning, terapi, missbruksbehandling, socialtjänsten ...you name it. Men han avbröt alla hjälpinsatser. Han kunde tillslut se att han var alkoholist men tyckte det var besvärligare att avstå varje dag än att fortsätta dricka. Så, det var hans historia.

Min historia är att jag tillslut valde att rädda mig själv. Att leva med någon som ljög för mig varje dag, som i alla lägen hellre valde en öl än allt kul vi kunde göra ihop, som fick mig att känna mig mindre värd än en ölburk, att leva med en man som drog sig mer och mer inom sig själv och sin alkoholvärld och till slut fick mig att känna mig otrygg i mitt eget hem pga allt han kunde ställa till med i fyllan. Jag sa att han fick välja behandling och mig eller fortsätta dricka. Han valde fortsätta och jag "valde" att lämna honom. Ett oerhört svårt och obekvämt val, men nödvändigt. För det går inte att leva med en aktiv alkoholist. Och det går inte att få någon att sluta. Han måste välja själv.
Du frågar vad du ska göra. Du ska lämna tycker jag. Det är dags att lämna NU innan du sitter insyltad med hus och barn (som jag får intryck att du inte gör ännu? ) Skapa ditt eget liv och bygg upp din självkänsla. Kanske kan det inspirera honom att förändra sitt eget liv, men så länge du stannar kvar ger du ditt godkännande att han fortsätter som förut, och den som tar mest skada är du själv. Att lämna är en process och vi är flera här som kämpar med det, vi har kommit olika långt och du får gärna hånga med på resan! Kram!

Du och jag sitter i exakt samma båt. Jag har precis som du gett en ny chans gång på gång och fått ett hopp eftersom hon har uppträtt nyktert. Men denna gången har jag verkligen bestämt mig. Jag tänker inte ringa henne, inte åka hem till henne och inte svara ens när hon ringer förrän hon verkligen har tagit hjälp på riktigt. Min pappa har ju koll på henne på hemmaplan, vilket är hemskt men sant och vi har gjort en plan nu. Jag har dock varit väldigt tydlig med att jag inte vill ha någon kontakt med henne eftersom hon trycker på alla mina knappar och jag lätt faller tillbaka i gamla mönster. Detta är svårare än något annat jag har gått igenom. Det är som min blivande man sa "som att separera från någon som man älskar och som man har levt ihop med i ett helt liv". Jag hoppas att vi hittar tillbaka och att det finns en ljus framtid. Annars så tyvärr så har min mamma dött och min son har ingen mormor.....
Fortsätt att kämpa på. Du är starkare än du tror, du måste bara ta DITT beslut. Sedan är det upp till henne. Stor kram!!!

Tack för att du skriver ett svar från din synvinkel. Precis som du skriver så har jag förstått att hon inte kommer att sluta för att hon ser att hennes barn mår dåligt pga hennes alkoholism. Jag hoppas däremot att hon får motivation till att ta hand om sig själv. Som det är nu så håller hon på att förfalla långsamt. Hela hennes kropp, hon har ont överallt och får nya problem hela tiden. Hon hostar så att hon kissar på sig och har ingen kondition att varken gå en promenad eller leka med sitt barnbarn. Det är tragiskt att se och detta känner jag att jag tar avstånd från nu. Jag har i alla år försökt hjälpa henne, pushat henne till olika behandlingar och försökt stötta. Men eftersom hon som sagt inte är motiverad själv så kan jag inte göra något och därför har jag djupt inne i mitt hjärta nu bestämt mig för att sätta mit välmående i första rummet, och även mitt barns och min familj. Det är verkligen sorgligt. Jag gifter mig i augusti och jag önskar inget annat än en nykter mamma som kommer och får se sin dotter bli bortgift. Men jag har varit tydlig även där. Är hon inte nykter så är hon inte välkommen. Punkt slut.

Jag känner mig stark just nu och jag har stöd från min blivande man i detta och vi kan prata om det och jag får lov att signalera alla mina känslor helt öppet för honom. Han är bäst. Jag tycker så synd om alla som lever i familjer med någon sorts beroende som tar över alltihop.

som sagt, tack för ditt svar!

KRAM

Att göra val som endast gynnar oss själva och närstående eftersom missbrukaren inte väljer att bli fri..Så länge vi älskar, förlåter, ger närhet, delar på ekonomi, möjliggör vi missbrukarens alkoholism.. Vi tillåter alkoholen förgöra och förstöra allt friskt och levande..Till slut finns bara missbrukaren och om vi vill..., möjliggöraren kvar..Alla vänner, släktingar, nära och kära försvinner..Alkohollisten gör inte slut med sin substans förrän hen inser konsekvenser ,och vill det för sin egen skull.. För vissa missbrukare kommer aldrig den dagen..Kram

Jag läser det ni skriver. Och vill bara säga att försök fortsätta vara starka, för er och era barns skull men även för era mammor. Genom att ta ett steg ifrån och säga att nu räcker det. Vi vuxna måste ta ansvar för våra handlingar och skydda våra barn. Om det innebär att de får växa upp utan mormor så är det ändå långt bättre än att växa upp med den ångest och osäkerhet som alkoholism skapar.
Jag är mamma med ett alkoholberoende, jag kommer aldrig kunna dricka mer i mitt liv och jag är faktiskt glad för det. Det är svårt nog att vara förälder och genom att sluta dricka har jag eliminerat iaf en försvårande faktor.
Men slutade jag dricka enbart pga mina barn? Nej det gjorde jag inte. Deras mående bidrog men den viktigaste faktorn var ändå att jag någonstans djupt inne i mig kände att jag var värd mer än ett liv fyllt av ångest och allt som ett alkoholmissbruk resulterar i. Jag menar att så länge era mammor inte vill ta hand om sig själva, har en stark önskan att få må bra, då går det inte oavsett vad ni gör. Det bästa ni kan göra är att när de är nyktra förklara att ni tar avstånd ifrån deras alkoholism, från dem pga deras problem med alkohol. Ni gör det för er egen och barnens skull men också för deras skull. Om ni inte älskade dem skulle ni ju inte bry er eller hur?
Man kan aldrig tvinga någon att sluta men man kan visa vad som går förlorat om de fortsätter. Resten är upp till dem själva. Och några veckor räcker inte är jag rädd. Var starka och låt det gå lååång tid. Ni måste ta hand om er själva och era familjer i första hand. Jag förstår att det gör ont, så ont, men att stanna och låta sig luras gång på gång skapar bara mer smärta. Ingenting annat.
Jag hoppas att era mammor förstår allvaret och förändrar sina liv men mest hoppas jag att ni får må bra!
Mvh
Amanda

Vad starkt gjort av dig och ett moget beslut. Till slut räcker det, tomma hot räcker inte längre.
Så lågt av henne att ta upp din medicinering mot PMS, men hon griper säkert efter argument för att nå åt dig. Att få dig svagare nu när du är starkare.
Jag hoppas så innerligt för er skull att hon fick ett uppvaknade, att hon står emot eller tar hjälp av sjukvården om inte AA är något för henne.

Jag har själv ställt utlimatum genom åren, det blir bättre en stund men sedan är vi tillbaka i samma spiral igen och den snurrar snabbare och snabbare för varje gång.
Sedan känner jag mig misslyckad att försöket inte gav något, bara ett hopp för en stund för att sedan är allt raserat igen.

Jag pratade med min mamma förra veckan igen, och sa att nu är det nog med drickandet. Att hon måste ta tag i detta på riktigt denna gång, att anledningen att jag blir så arg när hon dricker väldigt mycket i perioder är ett uttryck för att jag egentligen är ledsen och deprimerad för hennes alkolism. Att gå omkring och oroa sig, tänka på hennes drickande, hennes beteende gör att det är svårt att vara lycklig själv. Det hänger alltid över mig. Jag sa att jag står i valet att jag måste skydda mig själv och mina barn från hennes drickande om hon inte tar tag i det, och det betyder att jag bryter kontakten med henne tills hon kan visa att det blir bättre. Att hennes drickande inte bara drabbar henne själv, utan vi andra mår väldigt dåligt över detta.
Hon sa då att hon skulle ta hjälp av företagshälsovården och att hon förstod att hon måste göra något. Sedan ville hon inte prata mer. Samtalet kändes bra, och sedan under veckan ringde jag henne flera gånger och hon var alltid nykter och den mamma jag saknat att prata med. Hon hade mina barn för första gången på 9 månader i fredags natt och hon drack ingenting och var väldigt glad både på lördagen då hon även inte heller drack och även på söndagen var hon nykter. Det kändes som hon verkligen börjat ta tag i sitt drickande. Att det verkligen hände något. Men precis som alla gånger tidigare fick jag ett hopp, det kändes så bra. Allt kändes lättare, jag kände mig gladare och igår kom det fram på ryktesvägen att två dunkar vin var inhandlade.
Så det var det hoppet.

Nu funderar jag på att ringa henne varje kväll denna vecka för att höra när hon är full, be henne ringa upp dagen efter när hon är nykter för att vi behöver prata. Jag kommer ge henne ett par veckor att bevisa att hon sökt hjälp, och det ska vara rena bevis på att hon sökt hjälp. Om hon inte kan visa det efter ett par veckor så bryter jag kontakten. Jag är färdig nu, ingenting jag gjort senaste åren hjälper utan hon bara ljuger och säger bra saker för att få mig lugn.

Precis som du har jag tänkt flera gånger att jag vill bryta men har inte vågat. Nu känner jag att min son har gett mig den kraften att ta tag i problemet som jag tidigare inte haft.

Min pappa kom spontant till oss dagen efter då han kände att han inte klarade av att vara kvar hemma i huset och så ville han nog se hur det var med mig eftersom jag hade reagerat så otroligt starkt. Han tycker att jag har tagit ett bra beslut och vi pratade väldigt länge kring hela situationen. Vi bestäömde att vi skall försöka samla ihop de nära och kära som ändå finns kvar och försöka ha en slagt "intervension" där hon får svart på vitt att alla som är där är där för hennes skull och för att "alla vet" och så har vi tänkt att hon skall få höra deras verioner av problemet. Det kan vara helt fel, men jag känner lite att vad som helst är bättre än inget.

Jag har inte pratat med mamma sedan jag gick ut ur huset och lämnade, men jag har kontakt med pappa. Han berättade att hon slängt "allt" som fanns i huset efter att jag gått och att hon på söndagen var till synes nykter och till och med gått en lång promenad med hunden på eget initiativ. På kvällen hade hon frågat pappa varför jag hade reagerat så starkt och då sa han som det var att jag har blivit sviken så många gånger att det var nog nu. Allting handlar bara om henne och världen kretsar kring henne och det är jag trött på.

Vi får se hur detta utvecklar sig men jag hoppas att hon verkligen känner att det inte är värt att fortsätta dricka om konsekvensen är att hon får ett liv utan mig och hennes barnbarn.

Jag håller er uppdaterade :)

Jag har också svårt att stå emot den lilla trasiga killen, samtidigt är jag trött på att vara hans "mamma". Jag längtar till att hitta en egen lägenhet för det är först då som jag kan gå vidare på mina villkor. Jag tror att även om det inte var det du ville så är ett nytt eget boende en start på ditt nya liv på dina villkor. Det kommer ju självklart ta lite tid innan det är på topp, men du kommer att ni dit så småningom. Håll ut! Jag håller på dig!. Styrkekramar!

Just nu vill jag bara kommunicera med honom men försöker avhålla mig. Man är inte bättre än en alkis.....såååå svårt att stå emot "suget" efter ....vad? Bekräftelse? Kärlek? Gemenskap? Nix, det kommer jag inte att få, bara konstiga svar och lögner. När vi träffades idag ljög han för mig redan andra meningen!! Samtidigt är det ju så svårt när man vet att det beror på hans sjukdom.
Visst, jag kommer nog att posta pappren imorgon, det är ju det rätta och förnuftiga att göra. Sen kommer jag att sälja huset och sätta mig i en lägenhet i stan och ...vaddå? Dra en lättnades suck? Eller känna att det här var inte det jag ville???? (Nej ok, det ville jag inte, men ibland blir livet int som man vill.......) Fan, ikväll är det tungt när jag minns hans ledsna min, hans hopplösa ögon, hans misslyckade kamp, den lille pojkens rädsla för att bli övergiven. HUR ska jag kunna lämna honom?

fast av fel skäl: ensamhet mm! Bra att Du har skrivit ett inlägg som du själv kan läsa! Då blir det så tydligt för en själv! Vissa saker som jag har skrivit här om mitt liv med mitt ex gör mig nästan mörkrädd! Har jag tolererar det där? Har jag förlåtit det där? Gick jag tillbaka fast han hade gjort så där? Nej lämna in blanketterna och gör det snabbt så inte han drar in dig i någon ekonomisk skit till råga på allt! Börja ditt egna liv nu! Även om det skrämmer! Om ett år har du det bra, bor där du vill bo mm! Börja ta dig dit!

Vår skilsmässa.
Det tog honom ytterligare två år att ta sig ur alkoholens bojor.
Då hade jag redan gått vidare.
Men det var oerhört tufft att stå emot.
Men innerst inne hade jag nått min gräns.
Jag orkade i te med mer alkohol i vår relation.

läser mitt inlägg ovan och då är det ju inget att fundera på. Imorgon postar jag ansökan, han är nog bara rädd att jag ska försvinna ur hans liv, men det gör jag ju inte, han har mitt nummer och kan ringa om han vill.( Det gör han inte) Bara för att jag tar ut skilsmässa betyder det inte att jag försvinner från jordens yta..... Valet var ju faktiskt hans.

Vad jobbigt...
Känslorna regerar verkligen över en ibland.
Finns Alanon i närheten av dig?
De har varit ett andningshål och en träffpunkt och ett vrida förståndet tillbaka på sin plats ställ för mig.

Självklart ska du skicka in papperna.
Allt i hans beteende visar ju att han redan skilt sig från dig.

Även om det är hans beroendesjukdom som tagit över honom och han kanske innerst inne önskar något annat för er.
Så måste du sätta dig med penna och papper och nyktert se på er situation.
Och vad ser du då?

Ingen vet vad som händer i morgon.
Vilka beslut han tar då.
Men idag är han i aktiv alkoholism och beter sig därefter.

Men du kan välja hur du ska förhålla dig till det.

Försöka sno sanningen till ett hopp om något bättre.
Eller konstatera fakta.
Valet är ditt.

Tack för ditt inlägg. Du beskriver år av försök att vara hjälpsam och av kämpande för att skapa en trygg miljö för dina barn.

Din berättelse är relevant för så många. Det är tufft när tillit brister och att inte veta när intuition är stjälpande eller hjälpande. Det låter som att du är den som har ett barnperspektiv och ett vuxet förhållningssätt som innebär att du varit beredd att samarbeta under lång tid. Du fortsätter att skapa de bästa förutsättningar du kan för din dotter och har börjat fundera på om en ansökan/stämning om ensam vårdnad kan vara ett sätt.

Du undrar även hur du ska orka. Ett steg är kanske att du skriver här och ber om andras erfarenheter. Finns annat du kan göra?

Ibland tar det tid innan en tråd får fart och jag hoppas att du stannar hos oss.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Han kom som avtalat och gav mig kuvertet med skilsmässoansökan (som jag gav honom i höstas med uppmaningen att posta) och jag kollade bara att det låg ett färskt persombevis där. När jag frågade om han ville skiljas nu då, när han flyttat ut i november, avbrutit all behandling, dragit till Danmark där han förmodligen försörjer sig på att smuggla öl mellan tyskland och sverige samt skaffat sig kriminella kontakter, blockat mig från facebook, träffar andra och aldrig svarar när jag ringer...då säger han NEJ?!?! Han vill inte skiljas, han hoppas det finns en väg tillbaka.....men han tar inga steg på den vägen, bara på vägen bort......och så när jag kommer hem och tar fram blanketten är det inte en gemensam ansökan (utan betänketid) utan en ansökan från honom att skiljas från mig, som han INTE skrivit under!!!!!!!!! Jag kan ju fixa en egen blankett och skicka in med mitt och hans personbevis så jag kommer att bli skild från honom på ett eller annat sätt. MEN nu sitter jag naturligtvis här med hela lösningshjärnan påslagen "Hur kan jag göra, vad kan jag säga, hur ska vi....vad ska han....vad känner/tycker/tänker han..... " Snälla ni, tala förstånd med mig! Det finns ingen annan väg än att fixa egna papper och se till att jag blir skild från denne man, sälj huset och flytta till en lägenhet. Eller?

Så starkt och bra gjort!
Många gånger önskar jag styrkan att våga bryta med min mamma men vågar inte.
Har ställt ultimatum och hon säger hon slutat men varför skulle hon sluta nu när hon inte gjort det på 35 år innan?
Alkoholism är en farlig sjukdom och dom som är i beroendet är bra på att manipulera vilket gör att jag tvivlar på henne.

Men så imponerad av dig och ditt beslut!
Hur har allt gått sen dess?

Kliver i en stor vattenpöl i vardagsrummet när jag gör mig i ordning på morgonen. Det droppar från taket. Nånstans läcker det. Idag blir det inget jobb, det blir försäkringsbolag och jaga hantverkare. Börjar hata det här huset nu.......vill bara härifrån och börja ett nytt normalt liv. Så jävla arg på mannen som försatt mig i den här situationen med sitt drickande och alla sina lögner! Hoppas hoppas han dyker upp idag och skriver på pappren så jag äntligen blir av med honom. Så svårt att klippa känslor och funderingar när vi fortfarande är gifta.....han är ju min man! Och han säger att han älskar mig. Men visar det ju inte och allt annat så nej, nu ska jag ur den här smeten! Ska bara få tag på hantverkare först......*svärord* Det är fan synd om mig idag.

Du har det tufft. Starkt att du har brutit. Hoppas att du klarar dej.

Styrkekramar

Sorg och ensamhet kan jag förstå, men Skuld, skam och ångest??? Vad känner du skuld och skam över? Det tänker jag att du måste komma tillrätta med. Förlåta dig själv. Acceptera dig själv o dina val. Herregud, du har varit så stark, förstår att du känner dig liten och trasig. Det kanske är en del av tillfrisknandet också. Vila i det en stund. Du behöver kanske bara vara en period och tillåta dig själv alla känslor du bär, hur irationella de än känns. Massor av styrka och kramar till dig!

Så bra tänkt. Jag flyttar in i eget sovrum för att stå ut. Men det känns mycket bättre att tänka att jag hanterar min situation. Det blir ju väldigt många olika konsekvenser av att leva destruktivt. Jag vill inte leva destruktivt och således inte heller ta konsekvenserna av det.. Jag kommer tänka mer på VAD jag vill

Bra gjort. Tänk på barnen. Min son som är 16 år har fått växa upp med detta gällande sin pappa. Nu måste vi bort från eländet. Så trött

Min sambo är alkolist. Vi har varit ihop i 23 år. Dom senaste 20 Åre har han druckit för mycket i många olika samanhang också lova hur många gånger som helst att han ska sluta, men det funkar inte. Nu orkar jag inte längre, måste tänka på vår son som är 16 år, som har vuxit upp i detta elände. Jag skulle verkligen vilja ha en egen lägenhet, gör vad som helst för att komma härifrån men tyvärr svårt med lägenheter. Vet inte vad jag ska ta mig till.
Hälsningar Ssht

Att leva med en alkolist är o uthärdligt.
Efter 23 år står jag inte ut längre.
Skulle vilja prata med andra hur dom gör.

Jag håller tummarna att allting kommer att gå bra för er, och att han lyckas hålla sig nykter.

Håll tummarna nu. Imorgon har vi bestämt träff för att skriva under skilsmässopappren och stänga gemensamt bankkonto. Håll tummarna för att han dyker upp. OCH jag har hittat en lägenhet som jag kanske har råd med... :) Så trots att jag fortfarande är trött, sjuk och slut och kanske inte orkar jobba imorgon så känns det lite lite lättare. Idag vill jag bara få ut honom ur mitt liv....nej det vill jag inte, jag vill att han blir frisk och att allt blir bra igen. Men det kommer inte att hända.