Senaste kommentarerna i forumet

@Andrahalvlek kära du. Tack för att du delar! Gripande och tunga erfarenheter du har i bagaget. Tacksam att få ta del.

Kram!

Snart helg igen... den allra första meningen jag skrev på detta forum. I eftermiddag gick jag tillbaka och läste några av de första inläggen jag skrev här i slutet av 2018. Vilken resa. Så tydligt allt blir nu när man läser om mina dalar och extrema toppar. Kan inte riktigt förstå allt som hänt sedan dess, att jag idag sitter här med en diagnos med medicin som verkar fungera otroligt bra. Med ett helt nytt liv, utan ångest, utan beroende, med ett intresse jag älskar som skapat den mening jag alltid saknade.
En sak som slår mig är att de tankar som plågade mig som mest förr, att livet bara gick runt, runt, paniken över ekorrhjulet, de är borta. Ändå är mitt liv nu mer fyrkantigt än någonsin. Så många nya rutiner jag gör varje dag, vecka ut, vecka in. Allt från första minuterna på morgonen att bädda sängen till min träning m.m. Ändå har livet aldrig känts lugnare och jag känner inte längre att jag är hindrad att göra något jag vill.

Nu skall jag ta helg, bara förbi gymmet och köra ett pass först ;) precis som varje fredag.. sedan är det fredagsmys deluxe med familjen... veckans höjdpunkt, precis som varje fredag.

Tack alla ni som varit med mig på denna resan. Kram

Tack @FinaLisa för dina fina hälsning ❤️

Kram 🐘

@Andrahalvlek 💗 Tack för att du delar din historia!
Känslomässigt gripande och intressant att läsa.
Vilken skillnad i livsvillkor du lever under idag!🤗
Så positiva vibbar du utstrålar👍🥰
Är så glad för dig och din familjs skull!
Ha en härlig helg med mycket vårkänsla! ☀️🌱☀️
Kram 🧡🌷🧡

Igår var känslorna helt upp och ner. Blev onödigt sur, grät 2 gånger och hade ångest. Skrattade med iofs. 🙄 Åt kladdkaka och chips mot ångesten. Men det som hjälpte mest var faktiskt att säga till killen att jag kände mig ensam och att det kändes som ingen lyssnade på mig. Att alla bara pratar om sig själva. Han sa direkt förlåt jag vet att jag gör det ska lyssna älskling. Så lyssnade han en lång stund och lät mig prata och gråta. Mådde mycket bättre efteråt. Han är fin min kille man måste bara vara tydlig med honom. 😂

Igår var känslorna helt upp och ner. Blev onödigt sur, grät 2 gånger och hade ångest. Skrattade med iofs. 🙄 Åt kladdkaka och chips mot ångesten. Men det som hjälpte mest var faktiskt att säga till killen att jag kände mig ensam och att det kändes som ingen lyssnade på mig. Att alla bara pratar om sig själva. Han sa direkt förlåt jag vet att jag gör det ska lyssna älskling. Så lyssnade han en lång stund och lät mig prata och gråta. Mådde mycket bättre efteråt. Han är fin min kille man måste bara vara tydlig med honom. 😂

Lika bra att skriva ner det när jag ändå har det surrande i huvudet. Ibland är det som om orden står och trängs i farstun och kräver att få komma ut i all sin prakt eller misär. Får jag det nedskrivet kan jag kanske sluta tänka på det aktivt. Det gör lite ont att tänka på det, men just därför är det viktigt att orden får komma ut.

Varför hamnade jag i sjukskrivning år 2007? Som vanligt var det en härva av många olika orsaker. Jag tror att jag har identifierat de flesta orsaker. Det är i alla fall de här orsakerna jag har försökt att dra lärdom av, för att inte hamna där igen. Vilket jag tyvärr gjorde våren 2018, elva år senare, men då var jag klokare och drog i handbromsen nästan direkt. Även då blev jag sjukskriven på heltid några månader, från slutet av mars. Mars är en kinkig månad för mig.

Först och främst blev jag headhuntad till en ny tjänst år 2006, en tjänst som personalansvarig som jag fortfarande har kvar. Min första och hittills enda chefstjänst. Det var inte ett medvetet karriärval från min sida, jag blev övertalad. Jag tyckte nog inte att det var rätt tillfälle just då, men det kändes kul och smickrande och jag ”ställde upp”.

Jag påbörjade tjänsten i september 2006. Under två år innan dess hade jag varit ansvarig för två olika omfattande projekt på jobbet, med enorm förväntan på leverans och högt tempo. Planera, fundera, förankra, implementera i raskt tempo. Jag sprang bokstavligt talat på slutet för att hinna eftersom jag hade en tydlig deadline. När jag var i mål skulle jag direkt börja på min nya tjänst. Dödsdömt. Förstår jag i efterhand.

Jag har efter det lärt mig att man inte kan prestera på 100 procent hela tiden. Man måste ha perioder då man bara presterar 60-80 procent, då man ger sig själv möjlighet att landa, slicka sina sår, jobba mer med mänskliga värden och vikten av goda rutiner.

Det här är också en lärdom som jag tar med mig in i mitt arbete med rekrytering och schemaläggning. Jag tillåter inte att vi som företag satsar allt på en ”stjärna”. Jag vurmar för ett hållbart ledarskap där alla medarbetare får utvecklas, och där alla känner sig som ”stjärnor” utifrån sin nivå. Efter en intensiv jobbperiod planerar jag medvetet in lugnare perioder för våra medarbetare, antingen de vill eller inte.

Den person jag skulle ta över efter gick direkt vidare till ett annat projekt. Noll överlämning. Jag fick en bunt med papper i näven, varsågod. Jag är inte utbildad inom HR alls, så allt det jag kan har jag lärt mig själv eftersom min företrädare bara drog som en avlöning. Han var dessutom helt kass på jobbet, så han hade inte kunna lära mig så mycket ändå. Det enda jag hade med mig in i jobbet var inställningen att ett företags viktigaste tillgång är personalen - och därför ska den behandlas därefter. Och det är en inställning som fortfarande genomsyrar allt jag gör.

Jag var 36 år och hade plötsligt fått ett jobb där jag aldrig blev klar. Jag hade hela tiden ”högar på skrivbordet”. Jag gjorde felet att stirra mig blind på allt jag inte hade hunnit med, istället för att fokusera på det jag faktiskt hade hunnit göra. På mina tidigare arbeten hade det också varit stressigt, men det var en helt annan typ av stress. Då kom jag till jobbet och fick en arbetsuppgift som jag slutförde på arbetstid, och sen gick jag hem. Nu blev jag aldrig klar, jag bar med mig jobbet 24/7 i tanken.

Jag hade dessutom två chefer, min närmaste chef och min högste chef. De två var inte alltid ihopsnackade, och då kom jag i kläm. Jag kände mig skyldig att informera min närmaste chef om min högste chef hade ”hoppat över” honom. Han reagerade alltid med att bli sur och motvalls. Min högste chef var dessutom visionär och spottade ur sig idéer i parti och minut. Idéer som hade mått bra av att trattas genom skallen på min närmaste chef innan de nådde mig. För att skala bort det allra mest galna.

Jag hade haft många olika chefer förut och i min värld gjorde man som chefen sa. Och man gjorde det snabbt. Så när min högste chef kom med sina galna idéer gick jag igång på att förädla dem. Två veckor senare gällde inte den idén längre, då gällde något helt annat. Och jag hade jobbat helt i onödan.

Med tiden, efter min sjukskrivning, lärde jag mig att varken reagera eller agera på hennes första ”anrop”, eller andra eller tredje ens. Möjligen lyfte jag på ögonbrynen på hennes fjärde eller femte ”anrop”. På så sätt hushållade jag med min energi och med min arbetstid. Jag sa också åt henne att förankra hos min närmaste chef innan hon kom till mig, vilket hon lärde sig att göra.

Jag lärde mig att prioritera hårt också, mest akut först. Plus att jag lärde mig vikten av att ha en god grundplanering med god framförhållning. Då finns tid och möjlighet att vara flexibel i stunden. Utan en god grundplanering måste istället hela dagarna ägnas åt brandkårsutryckningar.

Jag skapade strukturer för hur vi skulle kommunicera inom företaget. Bland annat krävde jag att medarbetarna skulle maila mig sina ledighetsönskemål och inte ställa frågan vid kaffeautomaten, för så fort jag fick frågan gick min hjärna igång: ”Hur ska jag lösa det?” Jag fick uppfostra både chefer och medarbetare helt enkelt. ”Här går min gräns och den måste du respektera.”

Andra tydliga gränser jag satte upp var att jag inte kollar jobbmailen när jag är ledig och jag svarar inte heller på telefon när jag är ledig. Jag sköter allt planerat - och tjänstgörande chefer i den dagliga verksamheten får sköta det akuta om någon blir sjuk tex. Jag kan inte kastas mellan det akuta och det planerade hela tiden. Det planerade drar dessutom alltid det kortaste strået, men om inte det planerade blir gjort så blir det akut förr eller senare.

När jag blev sjukskriven så skyllde jag allt på mina chefer. Det var mina chefer som hade satt mig i en situation som var omöjlig att reda ut. Jag hade inte fått den hjälp och de förutsättningar som behövdes. De hade gett mig ett omöjligt uppdrag. Den bilden levde jag med länge, och det är helt normalt när man blir sjukskriven pga utmattningsdepression. Det kan inte vara mitt fel, det måste vara någon annans fel. Och det ska man vara medveten om, det är en väldigt tydlig del i sjukdomsbilden att man skyller ifrån sig.

Med tiden förstod jag förstås att det inte bara var mina chefers fel att jag blev sjuk. Jag gjorde också fel genom att inte sätta gränser, för mig själv och andra. Jag behövde lära mig säga ”nej” och dagligen bevaka att mina gränser respekterades.

Jag behövde ta pauser och lunchpromenader. Jag behövde utöva mindfulness dagligen. Jag behövde stänga av jobbet när jag gick hem för dagen. Jag behövde tillåta mig arbetsdagar då jag bara strimlade papper eller gjorde något annat hjärndött. Jag behövde ha rutiner för e-posten så att jag inte hela tiden lät mailflödet störa mitt flow. Jag behövde lära mig jobba på ett hållbart sätt i längden.

Och jag klarade det, för sen skötte jag samma jobb i elva år på ett helt nytt hållbart sätt. Tills jag blev sjukskriven igen för utmattningsdepression våren 2018. Den gången tror jag att alkoholen var en större bov i sammanhanget faktiskt. Då drack jag mer och oftare. Jag tror också att det förbannade klimakteriet hade påverkan den gången. Jag kände igen symtomen direkt, och förstod att jag inte skulle kunna hejda förloppet. Ångesten, sömnstörningar, oförmågan att fokusera, muntorrheten osv.

Då gick jag hem självmant direkt (nja, nästan direkt) och stannade hemma sjukskriven på heltid i fem månader. Att det tog längre tid andra gången beror sannolikt på åldern. Ju äldre man är desto längre tid tar återhämtningen. Jag blev inte lika zoombie-dålig den andra gången. Jag klarade till exempel av att ha min yngsta dotter hos mig varannan vecka, även om det var svinjobbigt, och jag gick ut med min hund flera gånger per dag. Älskade pudelpojken ❤️

Den sista anledningen till att jag blev utmattningsdeprimerad år 2007 tror jag hänger ihop med min yngsta dotter. Hon föddes svårt sjuk och handikappad 1999 och sen följde många år av vanmakt och oro, en ständig kamp för hennes bästa och en sorg över att livet blev som det blev. När jag blev sjukskriven var hon 8 år gammal och vi hade alla landat lite i det nya livet. Hon mådde rätt bra då, och hon behövde mig inte känslomässigt lika starkt längre. Hon var inte riktigt lika beroende av mig längre. Då släppte jag taget, då tillät jag mig att rasa ihop. Det fanns andra som kunde hjälpa henne när jag inte orkade mer.

Många föräldrar till funkisbarn blir utmattningsdeprimerade för att de inte får tillräckligt med avlastning och stöd. De lever med en ständig oro och beredskap 24/7 och får inte sova och återhämta sig. Jag har sett så många drabbas av detta och det gör riktigt ont i hjärtat på mig 😢 Det är tillräckligt tufft ändå att ha ett funkisbarn, man bara MÅSTE få avlastning för att orka i längden.

Jag brukar säga att vi föräldrar offrade vår relation för vår yngsta dotter. Genom att vi har haft växelvis boende varannan vecka de senaste sju åren så har vi på ett naturligt sätt avlastat varandra. När dottern är hos sin pappa en vecka känner jag mig hundra procent trygg och kan släppa alla tankar och oro kring henne, och vice versa. Tyvärr är skilsmässostatistiken för funkisföräldrar skyhög, och jag förstår varför.

Kram 🐘

@FinaLisa Bra och skrämmande läsning. Det märker man ju här på forumet också, att mammor inte vill söka hjälp offentligt för att de är rädda för att få en orosanmälan och riskera att bli fråntagen barnen. Så istället för att söka hjälp riskerar de att sjunka djupare i sitt missbruk 😢

Kram 🐘

@miss lyckad

Så glömde jag också att du hade skrivit här :) Jag såg det inte ens förrän en vecka efter eller så, även om jag hade varit och skrivit på forumet om annat. Jag är inte så bra på att navigera här som sagt.

@Andrahalvlek @Torn

Kul att ni inte har glömt bort mig :) Jag har varit inne lite och ströläst här och där men inte hunnit ikapp i någon tråd och funderat på att skriva men det har inte blivit tid. Jag hade ett jobbärende som sagt inte så långt från mina hemtrakter och då passade jag på med ett jobesök till där jag misstänker att Torn inte bor så långt från och så var jag hemma hos min far. Det är ju Covid men jag träffar normal ingen, förutom på denna resan men vi höll avstånd, så det kändes ok att träffa honom på första gången på väldigt länge. Han träffar ju ingen heller. Dock han jag aldrig ta ut min semesterdag så det blev inget fiske. Men jag hann med att hjälpa min far med trädgården.

Hemma så har jag numer ett växhus i köket :o och vissa plantor börjar bli väldigt stora. Jag har precis fått klart en massa jobb och känner mig redig men ser fram emot en lite mer lugn helg nu. Jag hade en dag när jag var iväg då jag blev sugen på ett glas öl på en uteservering i solen och tänkte att jag skulle skriva om det här, men det blev ju inte så mycket av det. Jag var lite förvånad egentligen och att den dök upp och alkoholjävulen försökte nog med att jag nog kunde hantera ett glas efter ett så långt uppehåll, men där är jag nog ganska orubblig. Det var åtminstone ett sådant sug jag kunde resonera kring på ett logiskt vis och sådana sug har ju inget att hämta. Det är väl när det börjar bli irrationellt som det blir svårt.

Jag ska försöka läsa ikapp lite hos er i helgen nu när jag förhoppningsvis får det lite mer lugnt.

@Se klart skrev:"Hög energi när jag jobbar men när arbetsdagen är slut är det färdigt med mina insatser till detta företag som jag gillar mkt men det är arbetslivet- inte livet."

Så klokt tänkt ❤️

Kram 🐘

@TappadIgen Kul att se dig igen! Har saknat dig ❤️

Kram 🐘

Oerhört tuffa saker du har gått igenom och tungt att läsa, men det hjälper ju också att veta att du är på en så mycket bättre plats idag. Du beskriver det där med alkoholens ångestdämpande effekter på ett träffande sätt också. Men att dämpa ångest med alkohol är som att ta blanco-lån för att ha råd att köpa prylar. Det hjälper dig absolut där och då, men räntan är hög och det hade varit bättre att spara till att få råd istället.

Jag har väl lite inlägg att läsa ikapp också. Det får bli till helgen.

Kram

@Torn Jag hade faktiskt tänkt fortsätta berätta idag. Två själar, samma tanke ❤️ Den där svinjobbiga tiden var väldigt tydligt både slutet och början på olika faser i mitt liv.

Varför skriver jag om det här nu? 14 år senare. Jag lyssnar just nu på en bok om en kvinna som slår i huvudet och tappar tio års minnen. Hon vaknar upp och minns inte sina barn, och hon minns inte hur det gick till när hon och hennes man bestämde sig för att skiljas. Hon får på ett sätt en chans att leva om sitt liv, de senaste tio åren. Och då har hon gett perfektionen sparken, för att citera Se klart ❤️

Boken är fiction och lite naiv och fullständigt osannolik, men lite gulligt romantisk också. ”En annan Alice” heter boken och jag har inte lyssnat klart än så jag vet inte om det blir ett lyckligt slut, men det hoppas jag verkligen. Jag älskar lyckliga slut ❤️ Och jag älskar att blanda in lite chicklit och romantik i mitt annars deckar- och faktatyngda ljudbokslyssnande. Jag behöver variationen.

Åter till våren 2007. Jag blev sjukskriven på heltid i tre månader, från 31/3 till 24/6. Diagnos utmattningsdepression. Min ångest var enorm och så fruktansvärt fysisk på något konstigt sätt. Min hud flammade upp i brännande, röda fläckar som liksom vandrade runt. Oftast på bålen och i ansiktet. Jag svettades floder, och svetten luktade på ett väldigt speciellt äckligt sätt. Jag kan känna igen lukten av ångestsvett hos andra fortfarande. Vidrigt. Mest svettades jag i hårbotten av alla ställen, så mitt hår var konstant vått precis som om jag hade duschat. Mycket märkligt fenomen.

Jag fick stickningar i ansikte, fötter och händer, vilket sannolikt berodde på ytlig andning. Jag andades inte ut koldioxiden ordentligt så jag fick syrebrist helt enkelt. Jag fick ibland total andnöd, det kändes som jag inte fick luft alls. Jag gick med ett ständigt tryck över strupen, vilket jag tror berodde på att musklerna på halsen spände sig omedvetet. Jag var konstant torr i munnen och drack flera liter vatten per dag, men jag kunde inte äta alls eftersom allt jag åt bara växte i munnen. Jag rasade i vikt.

Det som var allra mest tragiskt var dock mina ögon. De hade slocknat. Det fanns inget liv i dem längre, och det kunde till och med jag se när jag såg mig själv i spegeln. Jag hade totalt tystnat också, kunde knappt svara på tilltal. Mitt tempo var nedtaget till ett minimum och jag kunde inte ens höja tempot även om jag ville. Jag hade passerat stadiet då man rusar hit och dit pga stress, min kropp hade börjat koppla ner. Det var som om min kropp sa till mig: ”Är du helt trög eller? Lägg dig ner och vila nu!” Så kroppen kopplade på symtom efter symtom, och det sista riktigt allvarliga var att jag upplevde att jag inte fick luft.

Jag levde ihop med barnens pappa då. Jag minns att jag på nätterna gick ut och gick runt, runt på vår uppfart när ångesten var som värst, för att inte störa honom. Eller så gick jag runt vår köksö samtidigt som jag mumlade ”det här händer inte, det här är inte jag”. Jag minns att han inte förstod någonting. Han sa grejer som ”ryck upp dig” och ”hur svårt ska det vara?” Av okunskap förstås, men varje ord skar som knivar i mitt bröst.

Jag förstår i efterhand att han blev livrädd. Hans levnadsglada, kreativa, babblande sambo hade förvandlats till en zombie. En zombie som inte kunde ta hand om sig själv längre, än mindre de gemensamma barnen. Han fick lämna och hämta, handla och laga mat, fixa läxor, tvätta, städa - rubbet. Han blev arg förstås - och fullständigt livrädd. Ungefär lika livrädd som jag blev några år senare när han blev inlagd på sjukhus i två veckor för blodförgiftning. ”Fan, jag ska kanske bli en ensamstående förälder.”

På typiskt manligt sätt presenterade han olika lösningar för mig. ”Gör si och gör så.” Det enda jag ville var att få beklaga mig, få förklara varför det blivit som det blivit. Det var ju förstås någon annans fel, inte mitt. Jag ville bara att han skulle lyssna på mig, men han bara ”äschade” och tyckte att jag förstorade problemen - och kom med lösningar på mina problem. Så jag slutade prata med honom, jag hittade andra som lyssnade på mig istället. Och han kände sig ratad och besviken och ännu mer arg. Det var början till slutet på vår relation, även om det tog ytterligare 6 år innan vi faktiskt separerade.

Det kan jag verkligen sörja fortfarande. Vi hade varit älskande och bästa vänner i 18 år då. Han var min närmast förtrogna, den som jag kunde prata med allt om. Allt det försvann i och med min sjukskrivning, och det återhämtade sig aldrig igen. Han började kalla mig egoistisk och han hade säkert rätt. Initialt i en sådan sjukskrivning måste man vara just egoistisk. Man har hamnat där man har hamnat eftersom man alltid har låtit andras behov gå före, och till slut finns det inga marginaler längre. Då handlar det om att värna sig själv för att ens överleva - och på sikt kunna hjälpa andra - på samma sätt som man ska ta på sig syrgasmasken själv först om ett flygplan störtar.

Jag måste svara på din fråga @Torn om alkoholen. Jag drack rätt mycket precis innan jag gick över gränsen. För att få sova några timmar, för att stilla tankarna. Men när jag hade gått över gränsen och hade svår ångest 24/7 så slutade jag spontant att dricka helt. Av ren självbevarelsedrift. Jag märkte nämligen att om jag drack alkohol så kunde jag pausa ångesten i bästa fall i några timmar, men sen kom den tillbaka etter värre mitt i natten. Och då var det som om ångesten hade ackumulerats. Ångesten blev mer koncentrerad. Och då valde jag medvetet att ha en konstant lite lägre ångest hela tiden, än att ha en knappt överkomlig ångest mitt i natten. Jag var rädd att få en psykos annars, tappa det fullständigt.

Det var så illa att jag tänkte på självmord mitt i natten flera gånger. Jag funderade mycket över det mest skonsamma sättet för mina barns skull. Att någon av dem skulle hitta mig död kändes som en helt omöjlig tanke. Istället ville jag bara gå ut i skogen och försvinna, aldrig bli hittad. Spårlöst försvunnen.

Kniv var den metod jag tänkte mig. Snabbt och lätt, och ute i skogen hade inte allt blod blivit något större problem för den som hittade mig. Någon random jägare eller svampplockare skulle nog hitta mig. Mina barn skulle besparas detaljerna. Jag tänkte faktiskt så. Jag kan knappt fatta idag att jag faktiskt tänkte så. Jag har aldrig berättat detta för någon innan, just den här detaljen om hur jag tänkte om självmord. Jag vill inte berätta för mina anhöriga och vänner eftersom det skulle skrämma dem för mycket. Tror jag. Det hade skrämt mig i alla fall om någon berättade något sådant för mig.

Ni förstår nog att det blir fler inlägg om det här. Aldrig glömma gäller även här. Liksom att lära sig av misstagen för att aldrig hamna där igen. Om man har mått så dåligt så är det väldigt bra om man kan sätta ord på det. Vi som har gått igenom det och kommit ut på andra sidan måste på något sätt föra de sjukas talan. Just då när man mår som sämst så känns det som om ingen i hela världen kan förstå hur dåligt man mår. Man känner sig ensammast i världen.

Kram 🐘

Kom till landet igår kväll. I morse gick jag ut i solen och inspekterade mina små tulpanlökar som kikar upp på ställen jag jade glömt. Inser att det är nu det börjar! Den här tiden när jag inte vill gå in. När jag finner en sån sinnlig njutning i att ta på knoppar, blad, räfsa och rensa. På något vis hade jag glömt bort Nu vill jag helst stanna här. När ytterdörren kan stå öppen. När varje morgon börjar med en tur i trädgården; hur går det med allt. Ofta bli sittandes och bara.. titta.
Men okej, först en del jobb då.
En lättare huvudvärk idag. Det går.
Snart ledig! Kram alla.

Tack snälla @sisyfos för dina kloka tankar kring pappor- och påsk, högtider, tillfällen att minnas. Det tar jag med mig och planerar för. Ska införskaffa några fina ramar till bilder så han kan vara med. 🐥🙏🏻 Vänta in bladpar nummer två, då planterar du om och då brukar de bli lite stadigare. Mina luktärter har farit iväg på ett tråkigt sätt, men hoppas de växer till sig i stadighet. Förra året lyckades jag med max 10 zinnia, men de blommade med 3-4 blommor på varje. Jag är ju inte något proffs som du ju vet. Jag har också bakat marsipantårta innan rull-tiden. Numera bakar jag en mandeltårta med chokladkräm och små köpe-kycklingar. I övrigt bakar jag inte mycket, en rest från att jag föredrar ost framför dessert (läs vin istället för kaffe)...
Tack för påhälsningar- och även till dig @finalisa önskar er en härlig fredag! 🐥🤩

@Andrahalvlek skrev:"Och för att inte hamna där är alkoholen en viktig pusselbit, eftersom den fuckar upp min tydligen känsliga hjärnkemi. Det är också viktigt för mig att vara lyhörd för kroppens signaler och se till att få regelbunden vila och återhämtning. Det är viktigt för mig att säga nej och bevaka mina gränser, för mig själv och andra.”
Jag copypastear även detta i min skalle, mina tankar är så lika det du beskriver.
Jag tänker på det nu med mitt nya jobb. Hög energi när jag jobbar men när arbetsdagen är slut är det färdigt med mina insatser till detta företag som jag gillar mkt men det är arbetslivet- inte livet.
Tack för påminnelsen! Kram 🥰

Hej Kompis! 🙋‍♂️ Jag har ju hört om hur vedervärdigt hemskt du hade det under de där perioderna. Mitt mående i slutet innan jag fick stop på mitt drickande framstår som en ” piss” i Mississippi” i jämförelse med hur du mådde under sjukskrivningarna. Förstår att du aldrig, aldrig vill hamna där igen.❤️ Men du har inte skrivit så mycket om vad som ledde fram till detta. Visst, ingen idé att grubbla på det, det är ju överspelat, men om du orkar/vill berätta, så hade det varit intressant att få höra vad du tror det var som orsakade ditt dåliga mående. Var du för ” snäll” och ville fixa allt och lite till på jobbet? Eller var det din arbetsgivare som var en riktig jävla slavdrivare som du inte vågade säga emot? Eller var det rent av familjelivet hemma som blev för jobbigt? Drack du mycket på den tiden?

Ha en bra dag och glöm inte att ladda batterierna under helgen! Kram 🥰

@FinaLisa kan bara hålla med om skrämmande. Jag har själv varit en mamma till fyraåring och som varit berusad minst en gång i månaden. Hemska tanke. Bra att bli påmind även om det gör ont.

@Kennie kan inte låta bli att le när jag läser vad du skriver. Du har så rätt och jag ska inte prova någon prilla nu när jag kommit så långt som jag gjort. Jag tänker att det är tiden som arbetar för mig. Till sommaren borde det värsta suget vara ett minne blott tänker jag. Ser fram emot den magiska gränsen, 6 månader.

Kram!

Godmorgon Se klart☀️

Du har så fyndiga formuleringar ibland som ger mig bra vibrationer 😊 till exempel:
"Det handlar inte om att jag kommer att bli kronvrak av att dricka ett glas men jag befinner mig i utveckling. Stör ej, alltså. Vinet har dött"

Mycket bra sagt!👍🙏
Kram 🧡🌷🧡

Zinnia, kul att höra att den blev bra hos dig. Det är första gången med den sorten för mig. Långa gängliga små plantor. Behövde du stötta dem på något sätt?

@Se klart skrev:"Påsken var lite skakig. Det är en helg av mamma-fix och mat och bak som jag har haft svårt att hantera utan det extra energipåslag/ork som jag för stunden upplevde att vinet gav.
Mitt liv ser annorlunda ut på flera plan. Perfektionen har fått sparken, det är nog det viktigaste som har hänt”
Vad jag känner igen det där... perfektion har jag dock aldrig lyckats med, men höga ambitioner i alla fall. Och när orken inte riktigt fanns så blev det alkohol som bränsle och vila.
Minns en av mina påskambitioner innan jag drack... jag hade sett en jättefin gul prinsesstårta i en tidning med små kycklingar i marsipan. Det här var innan det gick att köpa färdigfärgad kavlad marsipan i butikerna. Sagt och gjort. När påsken kom stod den där på bordet. Det såg ut som om den hade fläcktyfus och några söta kycklingar syntes inte till. Jag tror de andra sa att den var god. Jag har aldrig gillat tårta. Det är ungefär så det blir jämt. Höga ambitioner men får nöja mig med halvvägs. Det räcker långt det om man siktar lite högt 🌟.
Det viktigaste i det där tårtskapandet var nog ändå också att jag då la tid på nåt som jag tyckte var lite kul och utmanande. Nåt jag ville göra där och då. Just marsipantårta är jag rätt nöjd med, jag inser mina begränsningar på konditor (och perfektions) fronten. Men att göra nåt kul. Att bygga något. Det vill jag göra nu.
Kommer inte att bli perfekt.
Måste bara skicka med något som jag tror vi har gjort bra i vår familj inför påsk. Pappa är i högsta grad närvarande på våra högtider. Inte så att vi dukar åt honom men vi pratar om honom, bjuder in honom i kommentarer... ”så här skulle han ha sagt”... Det är en roll som saknas i pjäsen och vi får helt enkelt fylla den tillsammans med minnen. För oss har det funkat bra. Saknaden är ju stor, jag tror man mår bra av att sätta ord på saknad tillsammans och än mer av att bjuda in ”frånvarande vänner”.
Det är vilsamt att läsa dina inlägg SeKlart. Ett passande nick också.

Godmorgon ☀️
Nedanstående artikel råkade jag på för en stund sedan. Skrämmande och nyttig läsning!

https://svenska.yle.fi/artikel/2021/03/25/lararen-och-smabarnsmamman-pe…

@Kristoffer 👍

Dubbel (glädje) post