Senaste kommentarerna i forumet

Klimakteriet är ingen kul period i livet. För en del ett stort helvete och för andra ett mindre.
Just de där rikliga och oregelbundna blödningarna minns jag som värst..och att mitt humör var så upp och ner.
Jag var också emot att ta östrogen men fick till slut kapitulera. Jag valde lägsta dosen i form av plåster.
Min gynekolog sa att den dosen var alldeles för låg för att jag skulle märka någon skillnad men jag tyckte jag blev hjälpt. Hon tyckte jag skulle ta bort hela livmodern men det ville jag inte. Har en känsla av att man inte ska ta bort friska organ i onödan...fast min gynekolog tyckte den hade gjort sitt jobb och inte behövdes mer....
Men istället fick jag göra ett par skrapningar av livmoderslemhinnan innan det blev bra.
Nattlig hjärtklappning och vallningar är väl annars det som är mest vanligt och där finns ju vissa naturmedel många blir hjälpta av.
Tänk vad vi kvinnor klarar av egentligen! Så tiden efter klimakteriet är ju egentligen den lugnaste tiden i ens liv.
Och så idiotiskt att bedöva sig med alkohol när man kan njuta av det goda livet.

Lycka till 🍀 Andra halvlek 🤗

Kram
🌱🧡🌱

Ja det är viktigt att vara bestämd om man vill fortsätta vara nykter..Är man för svag, eller hoppas hålla sig nykter så tror jag det blir svårt..Så är det ju med alla livsstilsförändringar..Mod, styrka och kunskap, är viktigt när det gäller beroende och missbruk..Du har klarat dig, och gjort det väldigt bra, Illaute..✨🎉✨

Jag har ju i många år haft stora klimakteriebesvär. Mina urkassa järndepåer historiskt berodde till exempel på rikliga blödningar som bara höll på och höll på. Orsaken till det var att bristen på progesteron var större än östrogen, så kallad östrogendominans.

Progesteron styr ägglossningen, och det är äggstockarna som först brukar packa ihop och dra sin kos. Eller de tvinar ihop snarare, krymper ihop till snudd på oigenkännlighet. De har gjort sitt jobb, de börjar ju producera ägg hos kvinnor redan under fosterstadiet.

Jag ville inte ta hormoner eftersom själva meningen med klimakteriet är ju att man så småningom ska bli av med könshormonerna. Jag måste igenom det, varför då skjuta problemet framför sig? Ändå hade jag periodvis så stora problem för 2-3 år sedan att jag kände mig tvungen att prova en hormontablett, novofem. Inom tre-fyra månader gjorde tabletten mig suicidal. Jag överdriver inte. Min ångest var enorm, livet var inte värt att leva. Och jo, jag drack då också. Mycket.

Jag slutade med tabletten och vägrade börja med en annan. Hormonspiralen fick jag skrota också, den åkte ut av sig själv med buller och bång. Men blödningarna var förstås ett stort bekymmer. Cyklo-F, eller tranexamsyra tror jag att det heter, funkade hjälpligt. Mensen kom lite när den ville, hoppade över flera månader ibland. Då började jag ta progesteron (provera) var tredje månad, för att var tredje månad kanske ha mens. Och snart kan jag nog sluta med den också, jag fyller ju 52 år så jag hoppas att varje mens är den sista.

Nu till rubriken. Nu har jag tagit progesteron i snart två veckor och himmel vad låg jag känner mig. Utan anledning, eller åtminstone utan egentlig anledning. Kan hitta tusen orsaker till att inte vilja göra någonting, allt känns tråkigt och jobbigt, och himmel vad synd det är om mig som är så missförstådd i vissa sammanhang. ”Alla” gnäller och kräver en massa saker av mig. Könshormoner är verkligen dynamit! På ett negativt sätt.

Nykterheten gjorde förresten att mina klimakteriebesvär blev enormt mycket lättare! Jag slapp nattsvettningar, humöret blev lite mer balanserat, och ångest och den generella oron försvann. Ännu en anledning att låta bli alkoholen helt!

Kram 🐘

Kram tillbaka 🦾

Jag köpte ett sådant där miniväxthus i plast som nu står i sovrumsfönstret. Satte lite kryddfröer. Planterade dem i söndags, och minsann såg jag ikväll yttepyttesmå skott i några av rutorna 😍

Jag har inte så mycket plats här hemma. Sovrumsfönstret var enda stället med sol hela förmiddagen åtminstone. Trodde dock att det skulle växa kasst eftersom jag har fönstret lite öppet större delen av dagen. Men tydligen växer det ändå!

Kram 🐘

Jag fick en märklig flash ikväll när jag och min man åt lite halvtrist middag och stilla vatten till det. Lite rester och diverse.
Vad jag brukade göra; ååå vad trött och utmattad jag är efter den här veckan/dagen/nu, jag tror jag bara MÅSTE ha ett glas vin.
Som att jag drog ner hela tillvaron liksom överdrev allt som vore det så jävla jobbigt (hallå en vanlig dag!!) för att få en ursäkt att plocka upp den med några glas.
Jag skäms ibland över mig själv för jag tänker att jag behandlat min kropp och mitt på SÅ många sätt braiga liv- så otacksamt.
Nu för tiden: kan jag skratta lite åt såna där skrutt-middagar och så pratar vi om att imorgon är det fredag och räkbilen är påväg hit från Torns trakter. Och jag ser fram emot fredagen. Och jag njuter trots enorm trötthet av den här kvällen för jag känner mig fri. Och för att vsrdsgsnjut verkligen är som oväntat besök- men kräver inget.
Så himla tacksam för att det är kväll äntligen (riktigt bångstyrig dag) för forumet, alla ni som är såna jäkla proffs i att hitta livet här och nu. Kram 🥰

Hur det går med dina frön @varafrisk
Tänk om du inte ska backa tillbaka utan gå all in, 🙌🏻 jag testade förra våren- herregud det var som en mad woman hade flyttat in, allt gick överstyr men det var underbart och roligt och proppat med fantasier om framtiden. Jag fick självförtroende fast mycket gick helt fel. Det gör ju inget! Nån frihet i den där lilla sysslan och varje varje morgon vaknar jag och spanar på om något kikat upp under natten.
Igår kväll höll jag på ett par timmar (bsrnens sova-över rum har blivit mitt lilla drivhus) och för mig, jag blir lugn av det där pysslet.
Ja, ta ett tag med det och se vartåt det leder. Kram!

Gör det Mrx, det är aldrig försent att ta upp det intresset igen! Det är som du skriver just det som är så härligt med fisket. Både spänning och lugn på samma gång. Plus glädje när man får upp något extra stort eller ovanligt. Sedan har man ju fri tillgång till riktigt färsk fisk att äta om man vill.

Har förstått att du är intresserad av fiske. Det har jag oxå varit. Andra dejten med frun innebar att bjöd in henne på en fisketur. Det är 35 år sedan nu. Jag saknar fisket. Kanske jag ska börja om med det igen. Det ger både spänning och lugn på samma gång.

Ops, vi skrev samtidigt Varafrisk.😅
Schlagerfestivalen har jag för mig det kallades förr, och sedan melodifestivalen. Jaja, jag har allt sett åtskilliga bidrag genom åren, men inget jag brinner för som sagt. Men vem vet, nu när jag är nykter kanske det blir ändring på det!

Kram

Du har fattat rätt när det gäller oddsen Andrahalvlek.👍 Tusse har 1.48 i odds just nu, och Clara har 42. Jag lyssnade på Tusses låt, och ja, den vinner nog. Hmm, men jag vill ju att Clara ska vinna, och dessutom dricker Tusse alkohol.😂
Nä, jag satsar nog en slant på Clara också.

Härligt med dina drömmar Ah!😍 För mig har det alltid varit viktigt att ha något att se fram emot, något att drömma om. Tänk hur det var i början av nykterheten, när man i stället våndades för hur tråkig semestern skulle bli utan alkohol. Och så fel man hade.

På slutet när jag drack insåg jag att inga av mina framtidsdrömmar skulle gå i uppfyllelse om jag inte slutade dricka. Min framtid såg ut som värsta mardrömmen. Så åter igen. Jag är så himla tacksam!😍

Visst, man ska leva i nuet och vara nöjd med det man har, och det gör jag också, men det hindrar inte att jag ser fram emot en härlig framtid. Och svävar i väg i drömmar om jättefisken.😂

Kram

Läste imorse vad Andrahalvlek har skrivit...så fint:) När jag läste om Andrahalvleks sorgeprocess gällande sin dotter så kom mina tårar. Kände delvis igen mig. Så ledsen jag har varit för att mina barn inte fick den skolgång som de hade rätt till. Att min dotter kände sig tvingad att hoppa av gymnasiet när det var en termin kvar. Det var skönt på ett sätt att hon fick Bipolär diagnos..för att kunna förstå allt tokigt som hänt...och samtidigt att hon nu får behandling....men visst hade livet varit lättare utan sjukdomen. Kan även sörja att min storasyster aldrig kunna släppa på sin storasysterroll så att vi kunde haft kul ihop.

Se klart ...vet att det är mycket som ska fixas med när ens förälder har avlidit... och det är ju en del i själva processen.. På lördag ska jag nog ta itu lite med mitt odlande...backa några steg...men ändå påta lite grann.

Stor kram till dig:)

Måste haka på lite grann när det skrivs om Mello. När jag växte upp och under ganska lång tid tyckte jag verkligen om att titta på Melodifestivalen som man sa då...inte sa man Mello?!?! Och då var det ju orkester på plats...Hur som helst....om Mello är det många som tycker...ingen verkar se den men många har åsikter. Jag tittar..somliga låtar faller mig i smaken somliga inte...men det där som händer mellan låtarna ibland tycker jag att det är bra tramsigt...men men...jag kollar iaf.

Två gånger har deltävlingarna varit i min stad och jag har varit där båda gångerna. Första gången som var det verkligen planerat men andra gången hade min brorsdotter fribiljetter. Hon pluggade journalistprogrammet på en folkhögskola och fick göra praktik genom att hänga med på Melodifestivalturnén. Hon är verkligen Mellonörd så det var verkligen kul för henne! Vi hade inte tänkt gå men när hon berättade att hon hade fribiljetter så blev maken väldigt intresserad..

Inför lördagens final så tänker jag väl inte på någon särskild men Clara som man har skrivit tidigare om här i din tråd Torn gillade jag verkligen. Fast att andra länder ska rösta nu förstår jag inte riktigt varför?!?!

Kram:)

Känner mig så imponerad av dig! Du är så grundklok! Kan förstå att du är orolig över dina barn...somliga föräldrar är det inte alls somliga hela tiden och somliga då och då. Men det där när man ska börja släppa taget lite grand...låta barnen frigöra sig...det är inte alldeles enkelt. Mina barn har aldrig varit särskilt formbara...har varit alldeles för orädda för att förstå sitt eget bästa. Du har kommit så långt på din resa...och att inte välja vin..det är så strongt. Även om jag inte kommit så längt i själva görandet så är du en ledstjärna för mig:)

Stor kram till dig!!

Du arbetar till1000 med återfallsprevention just nu Vjlo! Toppen!

Känns bra gå åt det hållet, och stor del av vandringen har nog handlat om sådana här saker, om jag till äventyrs läsa på i min tråd. Att inte sura utan säga till, ifrån eller vad som nu behövs. Att lita mer o mer på att mina tankar har plats och får ta plats.

Jag var nog inte 100% saklig, utan blev delvis känslosam också, men det var ju en del i min frustration som behövde ut. Och ändå försöka hålla linjen - okay här är några punkter som *måste* hanteras. inte nu, och jag har inte svaret nu, men det går liksom inte längre....

Det finns mer och kommer nog mera av denna front. För om inte annat så är det ju sådana här saker som varit en del, ibland väldigt stor del i att jag hamnat där jag var för ett år sen.

Aldrig tillbaka dit.

Tänk vad nykterheten ger oss. Livet tillbaka, inklusive arbetslivet. För vem vill arbeta på ett ställe som man känner sig missnöjd med? Knyta näven i fickan? Nej, det ger bara en massa frustration. Att sakligt lyfta de probelm eller möjligheter till förbättringar man ser är mycket bra och också vad arbetsgivaren förväntar sig av sina medarbetare. Bra jobbat Vjlo!

Det är så viktigt att stå upp för sig själv. Höja sin röst.

En bra taktik som jag praktiserar är att utarbeta ett förslag till 70-80 procent och sen presenterar jag det för min chef som 9 av 10 gg säger ”kör” och därefter går det hyfsat snabbt att fullfölja. Då får man till nödvändiga förändringar som behöver göras. Ska man vänta på att chefen ska ta tag i problemen hinner man bli rejält less tyvärr.

Kram 🐘

Så mycket har jag har jag aldrig krävt på jobbet som senaste dagarna, sagt ifrån, argumenterat för min sak, men framförallt - lyft upp vissa orimligheter i min arbetssituation till min nye chef. Han lyssnade, det märktes.

Kändes som 3 kilo lättare när jag fått "prata ut", jag har inga direkta lösningar i sikte, men min mening var ju inte att vid ett och samma tillfälle hitta en lösning, utan öppna upp och säga vilka områden jag anser vi faktiskt på allvar behöver fundera hur verksamheten ska vara organiserad. För så frustrerad som jag varit ett par dagar orkar jag inte med , sa jag till honom.

Pust...

I övrigt, det räcker så just nu :)

Du läser säkert mellan mina rader helt korrekt. Jag är positiv! Och jag är ofta orolig för mina barn.... Arbetar på att släppa sonen lite grand. Han är fortfarande bara 15, på väg mot 16 men jag märker att han inte längre är betjänt av min "bevakning" och uppmärksamhet hela tiden utan behöver finna sina egna vägar trots unga år.

Bra att du pratat med doktorn. Krya på dig!

Tycker du för det mesta har positiva kommentarer om din kamp. Inte alltid såklart men ofta...
Men barnen är det alltid/ofta orostankar runt, jag vet för jag är en sjukt medberoende mamma och det har jag berättat om tidigare.
Jag talade med doktorn igår, jag får hålla ut ett tag till. En del får covid-19 såhär krångligt och utdraget🤒😢
Kram 🧡

Flickan får mat och kärlek av sin pappa varannan vecka. Har inget annat, djupare samarbete med honom tyvärr. I dag har vi ett telefonmöte. Tre månader sedan sist. Finns mycket som behöver tas upp men det får begränsas till en eller två frågor. Han kan inte ta in mer än så.

Tusen styrkekramar till dig Charlie, som har det kämpigt med både dig själv och barnen just nu. Inget vidare stöd från barnens pappa heller har jag förstått.

Det är så jobbigt när barnen inte mår bra, man kan nästan slå knut på sig själv för att få det att funka. Man vill bära deras smärta själv helst, men då skulle de ju inte lära sig något så det vore att göra dem en björntjänst många gånger.

Vissa förändringar är nästan plågsamma som en förlossning, men resultatet gör det värt allt jobb när man kommit ut på andra sidan. Håll i, håll ut. Och var stolt och glad över att alkohol inte längre är någon lösning på något problem.

Kram 🐘

Idag har jag fått lära mig hur man gör en skärminspelning, inför ett viktigt videomöte som vi ska ha för hela företaget i eftermiddag. Alla kan inte delta, så då kan de kolla inspelningen senare.

Jag vet inte om jag orkar lära mig fler programvaror just nu 😳 Det kommer nya saker och rutiner hela tiden. Nu senast ska jag via en app i mobilen godkänna folks kvitton för utlägg. Jag har inte laddat ner appen eller ens hunnit läsa igenom manualen, men det ramlar hela tiden in mail om att jag har kvitton som jag ska godkänna.

Det känns som kvoten för att lära mig nya saker är typ maxad just nu. Suck.

Kram 🐘

Intressant att du ser att jag får tydliga resultat av mina ansträngningar, Finalisa. Har en känslomässig dag här. Extremt sällsynt. Jag brukar köra på och om jag känner något är det "arg". Men nu är det snudd på tårar för flickans liv och leverne utifrån alla funktionshinder, för sonen som det går krattigt i skolan för, för min vikt som inte pekar nedåt som jag hade önsketänkt och tusen andra saker. Ser just nu lite dystert på tillvaron helt enkelt. Har en plan (som vanligt) för allt ovan så det kommer att vända till det bättre. Både i mitt känsloliv och i praktiken.

Men - INTE en tanke på vin trots detta. Hade inte kommit på fråga för ett år sedan. Då hade jag förmodligen suttit och hållt mig i stolskarmen för att inte rusa till Systembolaget. Nu - sätter jag på en panna kaffe till. Tänker klart och redar ut mina frågor i den takt jag kan och förmår. SKILLNAD!

(Har du pratat med doktorn Finalisa?)

Kram!