Senaste kommentarerna i forumet

Så det var dags nu för honom att somna in. Jag beklagar sorgen.❤️
När min far dog för ett par år sedan blev mitt drickande ännu värre. På ett sätt var det starten till att jag lyckades sluta dricka. För jag började tänka mer på mitt eget liv, och att jag ville leva länge.

Men du hann sluta dricka innan din far gick bort, och det ska du vara väldigt glad, tacksam och stolt över tycker jag! ?

Tänkte att efter 120 nyktra dagar så kanske jag kan få hänga här istället?
Om jag får bestämma så kommer jag aldrig att dricka alkohol igen. Det är min bästa sida som skriver det. Min ”dåliga” sida har jag lyckats knocka så den har varit helt utslagen i 120 dagar, som sagt.
Hoppas att kraften kommer att finnas även framöver att ge den en rejäl smäll igen om den mot förmodan skulle vakna igen.
Hoppas och hoppas förresten...
Jag bestämmer att jag har kraften, har ju lärt mig här att jag måste tänka positivt och ha rätt mindset för att lyckas.
Har inte varit nära ens att dricka på senare tid. Känner mig så nöjd med att varje morgon vakna och veta att jag har lagt mig nykter.
När jag har varit på middag så har jag blivit erbjuden alkoholfria alternativ och det har varit helt ok. Känner ingen saknad efter alkoholen. ÄN!

Ska försöka läsa igenom trådarna här för att få ytterligare motivation.
Tjing!

Beklagar förlusten. Skönt att ni fick vara där och fick en fin stund. Min pappa dog i april. Givetvis mycket sorgligt, samtidigt en period full av nytt liv och hopp. Lättare också att umgås framåt sommaren.
Och angående ”mammauppfostran” positiv förstärkning är nödvändigt tror jag. Det går inte att sätta sig ner och bara ge upp. Minns ett tillfälle när inget gick som det skulle och min mamma ville sätta gå iväg och gråta. Det här hände ibland när jag var yngre, hon misslyckades med nåt, grinade stängde in sig i sovrummet och pappa löste problemet. Jag var rätt hård den gången faktiskt och hon fick inte smita undan medan jag ordnade upp. Så vi löste problemet tillsammans.
När någon försvinner behöver familjen nya mönster och det löser ju ingenting att någon tar över andras ”uppgifter”. Kärlek är ju också att ställa krav och ha tilltro till andras förmågor. ❤️

Fint att ni kunde vara tillsammans mot slutet.
Kram!

Jag kör vidare med mitt koncept även denna vecka. Faller jag så reser jag mig snabbt upp men just nu ser jag inga hinder som gör att jag faller. En dag i taget..
/Mrx

Sorgen är kärlekens pris.
Tänker på dig.

Se klart, jag sänder varma tankar.
Kram ♥️♥️♥️

Kram t dig i denna svåra tid nu när din pappa har somnat in❣️ Det är viktigt att låta tårarna få komma, att få sörja. När du skrivit om din pappa har jag ändå fått uppfattningen om att din pappa var en betydelsefull person för dig. Tänker att du har minnen som finns kvar att plocka fram då och då när det behövs??

Allt gott t dig❤️

Kram❣️

Det låter som ni fick en fin sista stund ihop, du och din pappa. Ett minne som du bär med dig i hjärtat ❤️

Kram ?

Fysiskt den här gången, till skillnad från hur det brukar vara. Fick för mig att jag skulle prova en helt ny runda några mil hemifrån. Enligt kartan skulle det vara 12,5 km. Hur svårt kan det vara? Här hemma brukar 1000 steg motsvara 10 min och cirka 1 km. Så 12.000 steg skulle jag ju lätt få ihop på den rundan.

19.000 steg och 3,5 timme senare ramlar jag in i bilen - och är tacksam för att jag i bilen har en vattenflaska och en burk med nötter så jag orkade köra några mil hem. Vissa delar av promenaden tänkte jag att det är bra att jag har 112-appen i mobilen. Sen kom jag på att ljudboken slukade mycket batteri. 17 procent visade mobilen när jag satt mig i bilen.

Väl hemma prioriterade jag att bada, för att mjuka upp ben och fötter. Sen var det som om orken fullständigt var slut. Det var knappt att jag fick mat på bordet, kände mig mer svimfärdig än jag någonsin har gjort tidigare. Men mat var precis vad som behövdes, sen piggade jag på mig och chattade för tjejjouren i två timmar. Höneblund hanns inte med idag, hoppas sova som en sten hela natten istället. Jag kommer att drömma om ?

Rundan var trevlig, men lite för lång. Nästa gång nöjer jag mig med rundan som är 8,5 km. Det är spännande att gå helt nya rundor. Hela tiden spanar man efter nästa färgmarkering. Man har utifrån bilden av kartan i huvudet ett hum om åt vilket håll man ska, men inte när exakt man ska vika av. Sjöar, hyggen, skog, sten, sten, sten. Stora stenar. Så kan nog dagens runda beskrivas. Själva naturtypen var dock väldigt välkänd för mig eftersom området ligger på samma ”breddgrad” som byn där jag har bott i 24 år. Stor skillnad från lördagens promenad dock, då jag gick längs kustlinjen.

Frisk luft och många steg har den här helgen innehållit.

Kram ?

Härligt att ha intressen att gå upp i tänker jag, så länge de inte tar över tillvaron. Synd att jobbet och platsen du bor känns tråkiga.. Är det möjligt att flytta framöver? Och byta karriär, plugga och vidareutbilda dig kanske?

Ta hand om dig nu och stor kram ❤

I min tråd ?

Kanske ska ge te ett nytt försök? Har alltid haft svårt för te, och kaffe går inte alls... Men det har blivit alldeles för mycket Cola zero på sistone..
Har du nåt tips på te för en nybörjare? ?
Kram ?

Så går det också att färdas mot den andra sidan, eller om det är slutet eller början på något annat.
Vi vet ju inte. Att få vara med och vara nära har ju inte varit givet alla detta år, så kring det känner jag stillsam glädje faktiskt. Som jag har klappat, kramat, hållit.
Hemma i ro. Tacksam över pappas långa och fantastiska liv. Vars krångligheter rätades ut så småningom. Gråtit massor av den inte farliga gråten. Den som bara sipprar ut och stänker lite och droppar i pappersnäsdukar.
Nu ska jag vila. Kram.

Tack för dina rader, jag tar verkligen till mig det du skriver. Jag har också pratat mycket med min man om att ta på mig min mammas (många, varierande) känslor. Är vaksam. Peppar mamma när hon agerar vuxet (hur låter detta...?) men faktum är att jag periodvis precis som du beskriver burit känslor som inte går att härleda som mina egna.
Jag har lyssnat på Stina W sommarprat och det gjorde så starkt intryck på mig.
Glömmer det aldrig. Tack för omtanke och rader här. ?

Jag började med det i höstas och vi äter middag och tittar lite på det. Det är avslappnande på något sätt. Speldjävulen i sig kan jag dock garantera att det inte är. När jag bodde i USA så bodde jag ganska nära ett Casino. Vid ett par tillfällen så fick jag hem en check på 10 dollar att använda där. Tanken var väl att man skulle växla in till mynt och spela upp i maskinerna för att sedan fastna i det, men jag åt på restaurangen och åkte hem utan att ha spelat. Jag har nog inte genen för det där. Trisslotter och liknande etc. är fullkomligt ointressant för mig. Bingolotto började jag med i höstas och räknar inte med att vinna något egentligen.

Jag skulle precis säga att dokumentärer är annars något jag också uppskattar och Theroux har en skön stil, men nu känns det som att jag kapar tråden alternativt har spårat ur. :)

Bingolotto? Då är det nog speldjävulen som lockar dig mest ? Eller så har programmet fått ny stuns med Lotta som programledare. Hon är riktigt klämkäck.

Men nej, Bingolotto ser jag inte. Utöver mello och idol m.m och nyheter ser jag mest dokumentärer. Har nyligen sett Therouxs återblickar tex. Gillar ”Husdrömmar” och ’Gift vid första ögonkastet” också. Men det är ju också en form av dokumentärer. Mycket svtplay blir det.

Ser ytterst lite serier och aldrig skräck eller action. Det är ju allra bäst med att bo själv - full koll på fjärrkontrollen! Jag väljer efter humör vad jag vill se på. Vill jag skratta väljer jag AFV.

Kram ?

Jag tänkte precis säga att jag nästan aldrig kollar på live-TV, i princip. Min pappa ställer ofta en fråga när vi samtalar som "Kollade du på 4an igår?" och jag svarar alltid att jag i princip inte kollar på TV. Människor diskuterar reklam, som den nya ICA-reklamen med nya Stig och Stina, men jag har aldrig sett den. Jag tänker att det bara är äldre människor som tittar på live-TV. Är ju 41, så dålig självinsikt har jag. Mello, Talang, Let's dance och Idol skulle jag inte få för mig att titta på. Undantaget är guldkornen från Talang som man ser då och då för att någon länkar dem på YouTube.

Så kom jag på undantaget. Det finns ett program jag tittar på varje vecka sedan i höstas, på söndagar. Bingolotto. :) Jag vet inte om jag kan använda åldringsargumentet längre.

Jag vet inte, men jag har fått känslan av att just de tv programmen du nämner är det mest kvinnor som kollar på. Som sagt, det är bara känslan jag har fått efter att ha hört med kompisar och kollegor på jobbet. Undra varför det är så egentligen.?

Nä, nu får jag resa på arslet och gå ut och vårfixa i trädgården i det fina vädret!

Kram

Jag hade dämpat mina starka känslor med mycket vin. Och när hon flyttar så hade det blivit fritt fram att dricka vin varje dag. Om jag ville. Men det vill jag inte längre, tack och lov ??

Nu får jag istället hantera den här känslomässiga berg- och dalbanan genom att gråta, tycka lite synd om mig själv när jag är ensam, skriva mycket här, tjöta med en kompis om det. (Hennes pappa kan jag inte snacka om det med, han fattar inte alls vad jag snackar om tyvärr.) Och sen ska jag varva de negativa känslorna med positiva känslor som genuin lycka för hennes skull, att det här ska bli något spännande som vi gör ihop, att det ska bli SÅ roligt att etablera en vuxenrelation till henne osv.

Alla känslor i den här berg- och dalbanan är inte negativa. Absolut inte. Men jag måste låta de negativa känslorna ta plats också. Jag vet ju att jag kommer ut på andra sidan. Att vi kommer ut på andra sidan. Boende i två olika lägenheter, men fortfarande lika tajta. Förstås. Precis som Alfred och Emil. ”Du och jag Emil.”

Kram ?

Och Lets Dance och Talang och Idol och alla sådana tv-jippon. Det enda som jag ser live i princip, allt annat ser jag på svtplay och dyl. Till och med nyheter ser jag på svtplay, när jag har tid. Men rösta i mello och dyl måste man göra live.

Yngsta dottern kollar aldrig på tv. Hon kollar på youtube, Netflix, svtplay, cmore. Mest Astrid lindgrenfilmer. I äldsta dottern har jag dock en mello-kompis. Befinner vi oss på samma plats kollar vi ihop. Annars chattar vi via Messenger under hela programmet. Så kan man också umgås ? Hennes kille kallar det tant-tv ?

Kram ?

Och om du druckit fortfarande. Hur tror du det hade gått med det under en period som nu? Nyfiken bara. Inget du behöver svara på om du inte vill.

Kram!

När vår yngsta dotter föddes i juli 1999 var hon svårt sjuk och skadad redan från början. Bland annat hade hon fraktur på sex revben efter förlossningen pga att två personer hängde på min mage och tryckte ut henne. Jag ska inte trötta er med detaljer, men vår resa ihop började med fyra månader på olika sjukhus innan vi fick komma hemma hem. Storasyster hade då inte ens fyllt två år. Jag hade bävat för att tillbringa två nätter på BB, nu blev det fyra månader.

Sen har vår resa ihop fortsatt med sjukhusbesök, utredningar, olika diagnoser, vårdbidrag, särskola, ännu fler sjukhusbesök och ännu flera utredningar. Några gånger har vi fått ringa ambulans, men överlag har vi fixat det mesta på hemmaplan. Yngsta dotterns behov och mående finns med mig 24/7. Hur hon mår är mitt prio ett. Jag stängde till och med en dörr karriärvägen på jobbet eftersom den tjänsten inte gick att förena med dotterns behov. Behöver hon mig släpper jag allt och går från jobbet. Det funkar inte på alla tjänster.

Jag har hela tiden jobbat heltid, förutom de två gånger jag har varit sjukskriven pga utmattning. Jag har sen snart 15 år tillbaka en tjänst med ett tydligt ansvar och enorm flexibilitet. På så sätt har jag kunnat förena jobb med att vara mamma till en dotter med särskilda behov. Att jag inte jobbar deltid beror på att jag då skulle behöva göra typ samma jobb fast på kortare tid. Jag har sett många småbarnsföräldrar slita halvt ihjäl sig för att de har tidiga hämttider på förskola att passa varje dag.

Jag har hela tiden jobbat MED personalen inom sjukvården, habiliteringen, förskola, skola och LSS. De gör sitt jobb - och jag bidrar till att det blir bästa möjliga förutsättningar. Jag har dock aldrig backat när jag tycker att de har gjort ett dåligt jobb. Just övergångar mellan olika stadium och skolor, och skola till daglig verksamhet tex, är de generellt urusla på. Som om dottern vore en pryl som man lyfter och sätter ner i ett helt annat sammanhang från en dag till en annan. Det funkar INTE så, så jag har ställt krav när skola och LSS inte tänkt hela vägen.

Jag minns en rektor på särskolans mellanstadium som jag jagade med blåslampa. Övergången till högstadiet var uruselt planerad och jag krävde omtag i frågan. Han suckade och jag kunde höra honom himla med ögonen.
- Jag hör att du tycker att jag överbeskyddar min dotter.
- Det var du som sa det, men lite så tycker jag nog.
- Du har inga egna barn, eller hur? Om du bara visste hur jag varje dag sen hon föddes kämpar för att inte överbeskydda henne. Hur jag varje dag väger mina ord på guldvåg för att hon ska bli så självständig som möjligt. Hur jag kämpar för att hitta sätt att underlätta för henne utan att hon upplever sig överbeskydd. Det är därför otroligt kränkande att höra dig sucka och himla med ögonen. Nu ser du till att lösa det här istället. Och du ska vara tacksam för att jag bryr mig, väldigt många föräldrar gör inte det och det vet du också.

Han höll tyst efter det och gjorde som jag ville, vilket innebar att dottern under några veckors tid slussades in på högstadiet några dagar i taget utan att för den skull förlora tryggheten på mellanstadiet. Den där infasningen är för mig så naturlig att jag inte förstår hur man inte kan tänka så.

Likadant blir det nu. Först flyttar vi hennes saker, sen flyttar vi henne lite i taget tills vi märker att hon är trygg i den nya miljön. Det kommer en dag då hon säger: ”Du kan åka hem nu, det här är min lägenhet.” Jag vet att den dagen kommer, och jag har tålamod att invänta den. Enormt tålamod.

Lilla pytta ❤️ Som jag har slitit och bråkat och kämpat för dig. Nu känns det som vi kommer i mål. Eller inte, det ska ju fungera optimalt på boendet också förstås. Jag har dock höga förväntningar och gott hopp om att det kommer att funka svinbra. De boende är handplockade (i samma ålder och har snarlika sociala behov och färdigheter), boendet drivs av personer med många års erfarenhet av att jobba med dessa barn/ungdomar, och även övrig personal lär vara handplockad och väldigt väl lämpad för uppdraget.

Mitt godmanskap behåller jag, tack och lov, så jag kommer att vara i allra högsta grad inblandad i allt som rör dottern. Vilket jag vet att hon vill att jag gör, och vilket personalen verkar uppskatta också. Det finns vissa saker, sjukhusbesök och mediciner bland annat, där jag gärna lämnar över det praktiska till en ansvarig sjuksköterska. Även om jag förstår att den överlämningen också måste göras stegvis. Det ska nog mycket till för att jag inte åker dit när hon är sjuk, bara för att ha koll på hennes mående. Hon har ju bredband, så jag kan sitta där och jobba.

Ja, det här blir en lika stor omställning för mig som för henne. Vi får stötta varandra. Och sen utgår vi från dotterns sköna inställning - det blir härligt för henne att flytta till egen lägenhet.

Kram ?

Imponerande att ni får med era tonåringar att kolla på Mellon! Jag har allt kollat på flera av deltävlingarna då frugan tycker om att se det. Men min son vill absolut inte titta, inte ens med vita knogar.? Möjligen att det skulle gå att muta honom med löfte om en fisketur dagen efter. Min dotter ligger i gränslandet, hon vill titta, men om någon kompis ringer så är det viktigare.

Läser att flera här är på gång med promenader i dag och tänkte då på mina många promenader i början av nykterheten. Jag hade nog inte klarat av att bli nykter om det inte hade varit för promenaderna. Frisk luft, minuterna som tickade på, tankarna som rensades, naturens skönhet, pulsen som höjdes och den totala avsaknaden av alkohol där ute i obygden. Min räddning. ?

Ha en bra dag, och tack för grattis!

duktig du är som kämpar på! det är få känslomässiga belöningar i att sluta snusa - kicken som fanns där får man ju inte på något annat sätt. Har du någon sköterska som du pratar med?

Kul vara iväg på skidsemester! jag kommer nog ge mig ut en tur i skogen trots att det är snålblåsigt ute nu.