Senaste kommentarerna i forumet

Jag har också funderat på det där med tröttheten. Att hur mycket ska man orka i min ålder. Det kanske är så att det är normalt att behöva vila mer. Det finns så mycket med arbete, familj, fritidsintressen och annat. Ingen är en supermänniska som orkar allt. Vissa kan försöka orka lite till med hjälp av A eller andra droger, men inte vi 🙏💪💚

Eller vad tycker du? Om du skulle göra en cirkel och fylla i dagen som du spenderar den. Hur stor del av dagen går åt återhämtning och hur mycket går åt att tömma batterier? Det kan bli tydligare då.

Hoppas att du hittar nya sätt att vila och att tröttheten ger sig snart ❤🙏❤🙏❤

Sisofys!
Välkommen till det fortsätta livet.
Tack för ditt tänkvärda inlägg,vet inte om vi hörts av nåt tidigare.Jag blev glad över att vi nu har hörts av i allafall.Har läst lite i din förra tråd och känner en beundran över din enorma envishet💪Tack för boxarna.Har nu lagt alla mina kollegor tillsammans i en😊
Kram Pilla

@Li-Lo Nu känner jag i efterhand att jag fiskade lite. :o Men jag är tacksam att du säger så ändå. Det betyder ju också verkligen att ni läser allt :) Jag är glad att ni finns.

@Andrahalvlek Tack för pepp igår. Det var ju ett tag sedan jag hade en tid. Jag tänkte att vi börjar med de frågor han har och ser vart det leder konversationen. Innan vi hann komma till den första saken jag tänkte ta upp så var det dags att runda av. Det blir väl förmodligen inte så många gånger till som jag går känns det som, och kanske är det bra så. Jag vet inte. Jag vet inte hur sådana här saker ska fungera.

Det är inte så att jag ser ett stigma i att behöva psykologhjälp. Jag träffade t.ex på ett par bekanta inne i staun idag och när min bokade tid närmade sig kände jag inget konstigt med att berätta i vilket ärende jag var tvungen att rusa vidare i. Kanske är det så att jag inte behöver det däremot?

I övrigt har jag ryckt ut en visdomstand idag också. Det var tydligen hål i den och jag fick frågan om jag inte hade ont i den. När jag berättade att jag inte hade haft det så tyckte de ändå att det var bra att dra ut den i förebyggande syfte. Nu har det börjar göra ont dock för första gången, där visdomstanden satt.

Jamen precis så. Det är sent, men inte för sent. Jag vill trots att det gör ont, se det som läkande tårar, som jag måste igenom för att komma mer levande ut på andra sidan.

Kommer bli en fortsatt spännande resa, helt klart.

Blir inte riktigt klok på min trötthet. Det finns liksom inget mönster i det. Eller så gör det det? Tog det jättelugnt igår, yoga på fm o sedan bara lyssnade på podd o stickade. Hundpromenad. Någorlunda i tid isäng. Dödstrött då jag vaknade men känt mig pigg när jag väl kommit till jobbet. Min man sa att jag behöver fler dagar som igår. Ja det är säkert så. Gårdagen gjorde gott.
Just nu är tröttheten min största utmaning. Särskilt när jag insett hur viktig sömnen är, återhämtningen.
Svårt att hitta vad som egentligen ger energi o inte. Trial and error kanske är enda sättet att veta. Finns ingen kokbok.

Har fått vaccintid för dottern imorgon tisdag kl 11.20, tjoho! Helt otroligt glad är jag. Under över ett år har vi ansträngt oss för att begränsa hennes kontaktytor, och det verkar som vi slipper snubbla på mållinjen.

Vågar dock inte ropa hej riktigt än. Dotterns bästa kompis tillika snart granne, som har downs syndrom, blev vaccinerad den 6/4. Helgen därpå, den 10-11/4 blev hon inlagd på sjukhus pga covid/andnöd. Sannolikt blev hon smittad strax innan hon fick sprutan. Men nu är hon frisk och jag hoppas att hon flyttar in på lördag 🙏🏻

Kram 🐘

Hur gick det ?

@Vjlo Fint att läsa ditt inlägg ❤️ Det är en viss sorg i mycket - att allt blev som det blev liksom. Allt som inte blev gjort. Vi är ju båda i den åldern nu att vi dessutom får sätta fart om vi vill någon annanstans. Vill vi det? Den frågan är inte lätt att svara på. Och sorgen behöver komma ut och klappas om tror jag. Tröstas lite. Så att man till slut kan landa i acceptans, och kanske ta emot en förändring med öppna armar. Stor eller liten förändring. Eller ingen förändring. Ibland får man bara ”välja om” det man har.

Kram 🐘

TappadIgen

Och upplockad. Vill mest säga:

@TappadIgen skrev:"Eller nu när jag tänker efter så kanske Magnus, Li-Lo och Kristoffer måste läsa allt så att jag inte skriver något tokigt :o Men ibland hoppas jag att jag har något att bidra med i alla fall."

Vi är så glada att läsa det du delar och att ha dig här!

Li-Lo
Alkoholhjälpen

@Sattva skrev:"Ja det är väl så att det inte alltid går att veta varför"
Sant. Det är väl så, jag kan ställa frågan, men finns det inget svar att hämta så finns det inte.
@Sattva skrev:" Att må bra kan ju ta sig uttryck i ett lugn, ett jämnmod." Jo, bästa sättet att hantera det mesta. Det är ju ingen mening att morra och fräsa som jag tenderade att göra i helgen 🙄😅.

@Miss Mary Poppins skrev:"Att man kan vara lycklig utan att vara glad." Ja, så brukar jag också tänka, men vart tanken leder 🤔 det vet jag inte 😂.
@Miss Mary Poppins skrev:"man kan ändå inte göra någon annan lycklig" Nej, det är tydligt. Jag kan försöka glädja någon annan, men ibland är tom det svårt om personen inte är mottaglig... Man kan ju inte göra mer än så gott man kan där heller.

Samtidigt, lycka är kanske smittsamt det också?
Bäst att börja med sig själv, en bit i taget - "som vanligt" 😊

🌺🌺🌺

Kort om min resa.

Det går bra, rent beroendemässigt. Jag är övertygad det kommer bli bättre o bättre framöver på jobb och privat. Jag försöker odla vänskapsrelationer just nu(vilket ju nästan är omöjligt i pandemitider...), och vara på jobbet och umgås. Istället för sitta hemma o försöka hitta på saker.

Det verkar som det är mycket sorg som ska ut, i perioder är jag inte bara lite, utan mycket gråtmild över kanske till synes småsaker, eller stora saker, som att åren gått osv osv... Det känns sådär under tiden, efteråt bättre :)

På jobbet - där får jag bra stöd i det jag säger, och har ju stöd privat också (vänner, o samtalspartners). Faktiskt så är en av de stora skillnaderna för mig mot för ... mindre än ett år sen, att då skulle jag klara allt själv o vara stark i allt. Nu är läget mer att jag förstår jag inte måste vara stark själv (även om jag måste välja o vilja själv fortfarande) så är allt mkt mkt lättare o bättre då det på alla möjliga nivåer går få stöd :-D

Ha en fin vecka!

Wow! Det måste varit ett riktigt inspirerande samtal! Han har ju liksom gått före.

*kram*

Hej Tyghund!

Vilket rörande inlägg. Det är några dagar sedan du skrev det och som du kanske läst i andra trådar kan det ta ett tag innan en ny tråd tar fart. Utifrån inläggets innehåll hoppas jag att den här kommer igång. Viktig fråga.

Att byta riktning i livet kan få oanade konsekvenser och som du skriver så kanske det är en tillitsfråga. Du är stark som valt att bli nykter och nu liksom står med hatten i hand.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Mina relationstips ska du ta med en nypa salt för jag kör mest stoppa huvudet i sanden i mitt eget liv. Jag vill bara problematisera lite kring några saker du skriver:
@Pianisten skrev:"Hon menar att hon känner sån press att möta de behoven jag saknar. Pressen leder till att det låser sig."
@Pianisten skrev:"Jag sa att jag tycker inte hon har ansträngt sig på ett sätt som visar att hon vill satsa så som vi sa. Jag menar att kanske med lite vilja så kan man vända den pressen till att knyta näven och ta tag i sin egen del av planhalvan. "
@Pianisten skrev:" Jag känner att hon väljer att hitta luckor bara för att inte försöka förstå."
Jag och min sambo har svårt att nå varandra i diskussioner, vi med. Vi grälar sällan för det känns som om det inte är så stor mening med det. Vi fungerar precis som ni väldigt bra ihop när vi gör saker tillsammans och har gemensamma praktiska mål. Jag är en grubblare och hen är mer tyst så i våra försök till gräl är det en stor obalans. Hen blir bara väldigt ledsen och arg.
Jag tycker ändå att din fru förklarar lite hur det känns. Hon känner press och du skriver på flera ställen att du inte tycker att hon ansträngt sig. Du har också i många inlägg skrivit om din rastlöshet och inneboende oro. Min sambo är uppväxt i ett inte så stabilt hem, mycket av hens sätt att agera har sin utgångspunkt i det får man väl ana, för hen pratar inte om det. Jag är en rastlös själ och får jobba med det. Tror att hen läser av min rastlöshet ibland.
Vi borde såklart gå i terapi tillsammans hen och jag men jag har inte orkat dra i det, har haft nog med att jobba med mig själv.
Så när du skriver att ni bestämt er för att satsa och sen inte riktigt ser varandras insatser utan nu kanske tycker att ni gör mycket på varsitt håll kanske ni ska konkretisera vad ni tycker att ni gör. Om hon läser av din sinnesstämning och känner att hon har ett ansvar i den är det ju svårt. Jag har fått jobba mycket med min tendens att försöka ta ansvar för min sambos mående. Jag tycker att du har så mycket kloka insikter och kloka tankar Pianisten och det finns kanske en obalans hos er där du är längre fram i de här tankarna. Du har skrivit tidigare att hon är nöjd som det är och ser ingen anledning att ändra sig. Men det kanske inte är riktigt så. Om hon faktiskt försöker nu och känner sig otillräcklig. När man som ni som du beskriver har en relativt stabil båt och säkert också haft en nära och kär relation så är det kanske bra att börja i de konkreta saker som man älskar hos varandra. Med småbarn, projekt etc så blir det så lite tid för att arbeta på relationen. Men jag tänker att även den behöver vård och omsorg. Tänk om jag levde som jag lär 🥲.

Tack @Andrahalvlek 🙏🏻❤️ Du är så klok och har så mycket positivt i all bedrövelse.
Du har så rätt, det där med känslor som triggar igång. Den där alkoholdjävulen får man nog ha lite extra koll på nu, den verkar dyka upp när man minst anar de. Men jag ska nog ta kål på den någon dag, även om det tar år.
Ha en fin dag 💕

Det är psykisk abstinens. Just nu drar alkoholdjävulen fram alla typer av känslor i ljuset för att få dig att dricka. Arg? Ledsen? Nedstämd? Irriterad? Känsla av meningslöshet? Kan någon känsla få dig att dricka möjligen?

Näst på tur är positiva känslor. Känslan av att vilja fira är ett trumfkort. Den känslan är du SÅ van att dricka vin på. Man kan fira vad som helst. Att man överlevt dagen till och med.

Håll ut, ha tålamod. De första månaderna är det en känslomässig berg- och dalbana. När det känns motigt - back to basic. Kost, motion, vila. Fokusera på allt positivt, minsta lilla vitsippa.

Kram 🐘

Jag förstår inte varför jag plötsligt känner mig så deppig. Allt kändes så bra i lördags fm, sedan vände de och jag kände mig trött och irriterad.
Hela söndagen kändes så meningslös, trist och ingen känsla för något.
Jag såg en serie på kvällen, och i den drack de vin till maten, de var till och med så att jag blev lite sugen. De kändes inte bra, första gången på 5 mån som jag kände så.
Den ända förklaringen till min känsla just nu, kanske kan vara att jag har hållit igen på gott och sötsaker i helgen. Jag kan inte äta sånt med måtta längre, utan frossar i mig godheter.
Jag vet att man kan byta beroende mot annat, så det känns som jag ska börja om med ett nytt beroende. Det känns tungt, jag måste ta tag i det här.
Idag måndag vill jag inte ens stiga ur sängen, jag känner mig så låg.
Jag skulle behöva gå till någon KBT som kan hjälpa mig. Men det är väldigt dyrt.
Kanske vårdcentralen kan hjälpa mig.
Eller så är det klimakteriet, jag är 50 år så det är mycket hormoner som spökar.
Jag ska börja med att gå upp och ta en kopp kaffe, försöka tänka positivt.

Det är nästan kusligt. Den person i personalgruppen som jag har identifierat som den svagaste länken har även dottern identifierat som densamma. Hon accepterar honom, men jag ser på hennes kroppsspråk att hon är skeptisk. Hon litar inte riktigt på honom. Hon tror inte riktigt att han fixar jobbet. ”Du får säga åt honom, mamma.”

Nu tänker ni att hon känner mina vibbar. Det är mycket möjligt, men jag anstränger mig verkligen för att vara både trevlig och tillmötesgående mot honom, jag hjälper honom lite extra.

Jag vill verkligen att han ska fixa det här, och han har verkligen en genuint vetgirig attityd. Han vill väl, men det är lite för mycket på en gång för honom. Han har tidigare endast jobbat med en brukare i taget - och nu har personalgruppen sex boende på en gång att jobba med, vars rutiner och behov måste synkas.

Fast just nu är det bara fyra boende som är på plats, och första veckan var det bara två, så personalen har en inkörningsperiod fortfarande. Jag kräver inte att det ska funka direkt, absolut inte, men dotterns skeptiska inställning till mannen ifråga både roar och oroar mig lite. Hon är en grymt duktig människokännare. Hon går mer på folks energier än på vad de uttrycker verbalt.

Dottern har inga problem med manlig personal generellt. Tvärtom faktiskt, hon gillar män generellt. Hon gillar överlag människor som är rakt på sak, som inte lindar in saker utan snarare pekar lite fint och tydligt med hela handen. ”Gå dit, gör så här, det här förväntar jag mig av dig” osv. Hon gillar människor som har snarlik energi som hennes mammas, faktiskt. Inte så konstigt förstås.

Blyga, lite veliga människor som ber fint om saker har hon inget till övers för. Hon kan bokstavligen vända ryggen till då och tydligt signalera ”du har inget att erbjuda mig”. Jag har sagt till personalen att de ska sluta uttrycka ”vill du...” och istället säga ”kom nu, vi ska...” Om hon absolut inte vill så protesterar hon. Om hon har behov av lugn och ro och vila så säger/skriver hon ”jag vill vara ifred.” Grymt bra faktiskt, att hon klarar av att stå upp för sina egna behov. Och att hon känner av dem.

Och idag har jag nackspärren från helvetet. Kombon annan kudde och för lite rörelseutrymme i sängen sannolikt. Hoppas innerligt att det rätt så snart funkar för dottern att sova själv sön-tor. Sova hos henne varannan helg fre-sön kan jag stå ut med ett tag.

Men först fixar vi dessa tre veckor. En dag i taget. Just nu äter jag frukost i stora köket medan personalen går igenom morgonrutinerna med dottern. Premiär för det idag. Lite i taget. En dag i taget.

Kram 🐘

Kram Soffi 💚🧚🌸 Fick en tanke när jag läste idag. Att man kan vara lycklig utan att vara glad. Jag vet inte vart den tanken leder, men ska fundera på det och kanske inte försöka vara så glad. Eller inte försöka göra andra glada. För man kan ändå inte göra någon annan lycklig... ...tror jag 🙏💚

Ha en underbar dag 🌸🙏💚🧚

@Soffi Ja det är väl så att det inte alltid går att veta varför man går lite upp o ner. Och så vill man ha svar på varför ändå, för att kunna åtgärda. Tålamod o uthållighet....så jäkla svårt! Och iblsnd kan jag känna att det finns ett krav att man ska vara glad o käck hela tiden. Men även om man mår bra o allt är bra så måste ju det inte innebära att man går omkring med ett leende hela tiden o kvittrar. Att må bra kan ju ta sig uttryck i ett lugn, ett jämnmod. Att man liksom är stabil över tid.
Kram!!😍🌞🧘‍♀️🌼🌷🧚‍♀️

God morgon!
@miss lyckad skrev:"Vissa dagar kan vara ungefär, upp som en sol, ☀️, ner som en pannkaka..😅..Men även tvärtom.."
@Sattva skrev:"Ja ibland är man påverkad. Som jag skrev i min tråd. Vi måste ju få vara det ibland också"
@Sisyfos skrev:"Alkohol är en quickfix som verkligen spårar ur. När man har fattat det så finns inte den lösningen på dessa downs men för mig finns det också ett lugn i det. Det är som det är. Det blir bättre. Om inte i morgon så om ett tag till. Det är inte bråttom.
Och då kommer den fram igen, den där glada människan som bor därinne."
Tack! Tack! Tack!🧡🧡🧡

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på helgen som varit.
Jag är nog mest full i skratt. Men det här är inte kul!
Humör. "Jag som är så jämn i humöret"...
Visst har jag kunnat vara låg och glad om vartannat. Men nu, som jag har fått bita ihop i helgen för att inte morra och fräsa 🙈🙈🙈 - innan jag "trallat och dansat" en stund...
Jag vet inte vad som är vad.
Visst har jag använt alkohol förut för att reglera. Öka, minska, dämpa, dölja, bota.... Inte minst på helgerna, fasaden för att dölja att det blev "lite för mycket" igår - ett påklistrat "jag mår fint". Så väl påklistrat att jag iaf trodde på det själv...
Kanske är det bara den tiden i månaden?
Kanske är jag bara trött? För jo, luften gick nog ur mig lite i fredags när jag kunde andas ut efter en stor anspänning, större än jag själv visste.
Kanske är jag bara stressad? Jordhögen ska vara utspridd om en vecka och jag har 13 ton kvar samtidigt som kroppen börjar säga ifrån, jag är inte 20 år längre...
Eller så ... 😱 är det "den åldern"...
Sömnbrist? Ja! Det måste det vara!

Jag får nog kosta på mig ett dubbelcitat idag:
@Sisyfos skrev:"Det blir bättre. Om inte i morgon så om ett tag till. Det är inte bråttom.
Och då kommer den fram igen, den där glada människan som bor därinne."

För det blev ju lite bättre redan igår em/kväll. Lite lugnare, lite mer "jag har gjort så gott jag kan".

Måndag nu, arbetsvecka.
Jag ser det sista av en stor rosa(!) måne försvinna bakom trädtopparna. Det är lugnt ute, bara lite krusningar på vattnet.
Jag tar med mig det lugnet när jag startar dagen. Jag har några saker den här veckan som jag verkligen ser fram emot 😊. Små motgångar kommer väl också, men inte mer och större än jag kan hantera.
Livet går inte på räls - och det vill jag ju inte heller!
Kanske får jag svar på en fråga idag också, om den fortfarande är aktuell?

Det blir vad det blir - det blir bra! 😍

Jag är okej som jag är!
Jag gör så gott jag kan - det räcker bra.

KRAM! 💖💖💖

Har haft en rätt så loj söndag. Liten höneblund blev det, men är ändå trött nu. Imorgon hoppas jag få sova gott i egen säng. Men framför allt hoppas jag att dottern känner sig pepp och taggad på att sova själv i sin lägenhet ❤️

Jag är helt uppslukad av allt kring detta förstås, men har ändå kommit ut på två promenader idag också, totalt 8.500 steg åtminstone. Hittat några riktigt fina rundor.

Kram 🐘

@Sländan Jag tror också att man kan ha en sårbarhet vad det gäller just produktionen av serotonin. Min pappa var deprimerad i hela sitt liv, och jag har själv fått diagnos kronisk depression. Det kommer i skov.

Jag har tagit venlafaxin sen 2007. Varje gång jag slutat med medicinen blir jag deprimerad igen. Varje gång har jag enorma insättningsproblem, jag får enorm ångest. Mår dåligt innan, och mår ännu sämre de första veckorna när jag tar medicinen. Därför har jag inte vågat sluta på 14 år.

Nu när jag är nykter tror jag verkligen att hjärnkemin kan återhämta sig. Just därför är jag så noga med att trappa ut yttepyttesakta. Jag minskar stegvis från totalt 75+37,5 mg till noll under totalt 1,5 år. En liten minskning per månad typ. Sen har jag jobbat mycket med mitt tänk också.

Jag blev svårt deprimerad i tonåren och när jag kom in i förklimakteriet, så jag tror att könshormoner spelar roll också. Alla hormoner samverkar.

Kram 🐘

Tack @Sländan och Andrahalvlek. Ja det bästa under samtalet var att frun, trots att hon var så trött att ögonen gick i kors, stannade uppe tills vi kunde avsluta på ett bra sätt. Det visade att hon också ansträngde sig.

Det har varit en mycket aktiv och trevlig helg. Avkopplande trots fullspäck. Golfträning, trädgårdsarbete, grillning, soffmys, träning, golfrunda, inköp av materiel till trädgårdsprojektet.

Nu ska jag nog unna mig en skål med godis till TVn efter jag läst en liten nattsaga för mina kära barn.

Dags för ny vecka med nya möjligheter.

@Andrahalvlek Jag hade oxå svår insättning av min medicin 💊 venlafaxin.
Jag hade fruktansvärda panikångest attacker
Innan min medicinering. Min första läkare som satte in ett liknande preparat för ca 23 år sedan var väldigt noga att jag inte hade några självmordtankar eftersom man kan må ännu sämre ett par veckor.
Mitt fall var att jag blev så rädd att jag skulle dö eller tappa förståndet fullkomligt, så att de skulle ta mina 2 små barn av mig.
Tack och lov så gick det ett par veckor och plötsligt såg jag ljuset igen och alla panikattacker försvann.
Jag är väldigt tacksam över att det hjälpte mig, men som du vet så är det svårt att sluta med.
Jag kanske har fel,men jag har hört någon gång att vissa har svårt att producera tillräckligt med serotonin själv. Då kanske det inte är bra att sluta, eller kan hjärnan börja producera mer serotonin när man slutar med det? 🤔 många frågor som kanske ingen vet.
Självklart vill man klara sig utan, men jag blir rädd att det ska bli sämre igen.
💕 sländan