Senaste kommentarerna i forumet

Nu har jag sått lite av varje. Jag vågar inte ens berätta vad, för jag är förmodligen lite väl naiv som försöker mig på allt detta på balkong :) Det kommer säkert inte gå så bra, men kanske något av det lyckas i alla fall.

Jag skriver lite mindre här, märker jag, men kikar in här då och då. Som jag tror jag nämnde innan så ska jag njuta fullt ut av de 6 månader jag har tills jag kan fira 1 år som nykter. Inte en dag ska gå till spillo! Eller jo, jag kommer väl ha dåliga dagar ibland emellanåt där allt känns trist och grått. Men jag ska inte låta det påverka mig utan köra på. :)

Vaknade tidigt. Käkade frukost och sedan tog jag en skön promenad i skogen. Alkohol tankar kom och gick. Tänkte också en massa andra tankar. Jag är dum emot mig själv i vissa tankar. Ibland ofta hindrar jag mig själv att må riktigt bra. En dag i taget ?/Mrx

Mina volanger börjar bli liiite tunnare. Mäktig känsla ? Jag känner i fingrarna att kroppen förändras. Håll i och håll ut!

Kram ?

Dricker jättemycket vatten. Har alltid gjort. Vi pratar minst tre liter om dagen. Det är fett jag lagt på mig. Tror inte att jag bör hoppas på något annat.

Jag måste dricka 1,5-2 liter vatten varje dag. Annars upplever min kropp att det är brist på vatten och samlar vatten. Dricker jag tillräckligt släpper kroppen ifrån sig vatten. Bara ett tips.

Kram ?

Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag läser vad du skriver för att jag vet exakt hur det är, jag har varit där själv när jag mått så dåligt att jag bara hoppats på att hjärtat ska sluta slå av sig självt men inte kunnat avsluta livet på egen hand för att jag inte vill göra det mot min dotter.
Jag är också bipolär.
Äter också venlafaxin 300mg.
Men medicinerna fungerar inte om man dricker men det vet du redan.
Jag vet hur tyst och skönt det blir i huvudet efter några glas. Men det håller inte i längden.
Alkoholen fungerar inte tillslut och allt den gör är att föda mer ångest.
2 veckor nykter är skitbra jobbat men det räcker inte för att du ska hinna märka en förändring.
För mig tog det 2 månader innan jag kunde se mig själv i spegeln igen utan avsky.
Livsglädjen kommer att komma men du måste ge det mer tid och tro inte att du klarar det själv.
Det finns många ställen att vända sig till för att få hjälp.
Ibland önskar jag att det här forumet inte var så anonymt för jag hade gärna satt mig ner med dig över en fika och haft en pratstund för det smärtar mig att du är där jag var

Jag blev inringd till blodcentralen idag. Har aldrig hänt tidigare, jag brukar bara få kallelse på sms och mail tre gånger per år. Då måste de få många återbud just nu pga sjukdom. Själv är jag frisk så givetvis åker jag dit, fast jag inte hade tid egentligen.

Mitt blodtryck var 135/75, tjoho! Minns inte hur högt det har varit tidigare, men jag minns att sköterskan då sa ”lite förhöjt”. Det är det inte längre! Under 140/80 är bra.

Jag har också haft problem med mina järndepåer. Normalt hb men för lågt ferritin. Sannolikt beroende på rikliga blödningar under klimakteriet, som sen cirka ett år tillbaka är ett hemskt minne blott i princip.

När jag började ge blod år 2015 var mitt ferritin 50. Som lägst var det 23 år 2017 och då lämnade jag inte blod på två år. I juni 2020 var värdet plötsligt 93, och i oktober 103. Fattar ni storheten i detta!? (Det referensvärde jag hittar för kvinnor är 13-148.)

Mitt hb brukar ligga på 130-135, men i oktober hade jag toppnoteringen 140, tjoho! (Det referensvärde jag hittar för kvinnor är 120-155.)

Det var nästan värt sex mil fram och tillbaka bara för att få dessa glädjebesked ? Har jag antikroppar för covid får jag brev hem om det inom fyra veckor, men sån tur har jag inte ?

Kram ?

Vad synd, jag ser nu att den bara finns som e-bok här också. Den är fantastisk. Jag fulgrät rakt ut på en taverna i Grekland när jag läste de sista 50 sidorna. Men den är jobbig att komma in i. Man får kämpa lite. Men det vet vi ju hur det är.
Apropå positivt så är jag inte säker på att jag är så himla kvittrande men det är som du skriver- under kontroll. Tänk att vissa har haft det så för jämnan. Kanske vet vi ändå något som inte de vet.
Kram!

Om jag ska vara helt ärlig upplever jag inga särskilda vinster med snustoppet mer än att slippa all "administration" kring snuset. Jag är säkert också fräschare i munnen men inget jag tänker på. Flickan är mycket glad över att jag har slutat. Men det är nog det. Lite visset är det.

Om suget lägger sig inom veckan tror jag att jag börjar med en Champix om dagen i stället för två. För att förlänga utfasningen. Biverkningarna som du fortfarande tycks ha gick över för mig efter första veckan eller så. Förstår att du vill bli av med medicinen så fort det går!

Kram!

Lite motigt hos mig också. Vi gör som du säger. Drar nytta av erfarenheterna från nykterheten och tar en dag i taget. Håller i och håller ut.

Kram!

Läser delar av sinnesrobönen i ditt inlägg Finalisa. Skönt att faktiskt kunna ta ansvar för det man kan påverka men kanske ännu viktigare att släppa det man inte kan påverka. Ofta handlar det ju om andra människors agerande, det där som man inte kan påverka, vilket så klart är besvärligt ur ett medmänskligt perspektiv.

Tvåbent och allt, grattis!

Kram!

hade vart o fint o få på barnen med för övrigt ;)

för jag kan vara sköldpaddan o min man ÄR grubblaren...
han vill prata prata prataaaataaaaaa. jag vill tänka. processa. gärna skriva.
men där har vår terapeut vart SÅ bra. känt in, frågat, anpassat. för ett gott resultat.

vi har oxå gått förut i livet. flera gånger av olika anledningar.
jag tror alla par borde göra det som en vård av förhållandet faktiskt.
precis som man går på födabarnkurs innan första barnet ;)
samtal kan aldrig skada tror jag (som ändå är sköldpaddan) så länge man är lyhörda och hittar rätt terapeut!!!

Bara positivt i den här tråden läser jag! Håller helt med om att stresshormonerna tycks ha vintrat in, om inte helt så mestadels faktiskt. Läget utan alkohol ger helt enkelt ett liv under kontroll. Inga större saker att klaga på. Var självklart tvungen att omedelbums kolla upp Ett litet liv. Verkar mycket bra men finns tyvärr inte som ljudbok som är mitt medium just nu.

Kram!

Vad fint att du läst min tråd och tycker den bidrar. Skriven helt från hjärtat.

Här går livet lite kräftgång. Ställde mig på vågen, fick en chock och nu deppar jag. Mycket världsligt, jag vet men nu är det så. Jag väger som jag gjorde som gravid i 8:e månaden. Pratade med min mattant i dag. Hon uppfattade och fattade läget. Lite trösterikt var det att prata med henne.

Håller på att fylla min halvtid på jobbet efterhand. I går var väl första dagen jag kände att det tog stopp. Så fyller INTE på med mer där just nu.

Som vanligt inget vinsug men nikotinsuget håller i sig. Det senare avtar i styrka efter hand. Det gäller att hålla i och hålla ut. Jisses vad vi gnetar på här inne!!

Kram!

Vilka fantastiskt kloka svar.
Jag vet varför jag måste vara duktig. För att bli älskad. Man blir bara älskad om man är jätteduktig, jättetrevlig, jättesnäll etc. Fast det här gäller bara mig själv. Jag har stort överseende med andra människor.
Min omgivning behöver på intet sätt uppfylla de här kraven.
Har låtit bli att drick i två dagar men idag känns det tufft.
Problemet är litet att jag kan låta bli att dricka ett par veckor eller dricka i en vecka. Jag mår precis lika dåligt i vilket fall, så jag ser inte riktigt vitsen med att vara nykter. Utan att jag vet att man skall vara det. På samma sätt som att man skall vara duktig. Men jag försöker. Får ni återfall? En dag som det bara inte går att vara utan? Mår ni sämre igen då? eller är ni på banan kan låta bli att dricka igen sen.

Alltså vad knäppt det är att jag helt glömmer av att gå in här. Har inte funderat på A en enda gång denna vecka. Det är ju helt knäppt. Sunt, men knäppt.

Nu har det lugnat ner sig lite på jobbet och ett lov stundar för alla andra medan jag jobbar på i det tysta.

Tror snart jag flyr min kos till "Det vidare livet" då jag känner att det ju faktiskt är där jag är just nu. Hade ju tänkt att vänta tills efter 175 dagar (som är så långt jag tidigare som längst varit nykter) men jag känner att det inte spelar någon roll. Detta för att allt känns helt annorlunda än förra gången. Då ville jag vara en sån som kunde dricka, då ville jag innerst inne se om jag kunde dricka... denna gång vill jag aldrig mer dricka, från botten av mitt hjärta. Tanken på A ger mig nästan lite ångest i ärlighetens namn.

Jag har ju nu efter mycket reflektion kommit på att jag aldrig egentligen har gillat känslan av att vara full, jag har aldrig gillat smaken av A, som så många andra gör. Jag gillar att dricka öl, men bara smaken av öl - inte alkohol. Att tappa kontrollen när man blir full är läskigt, att jag ens har vågat det känns så otroligt nu. Jag tror det har att göra med mina mediciner, jag tror att med dem så dämpas min ADD, men min ASD förstärks en del. Och med insikten att jag har ASD så har jag nog i andras ögon blivit mer autistisk. Det har jag ju inte, men nu vill jag inte längre hålla tillbaka min personlighet, mitt äkta jag. Sen kan jag ju inte gå all in i alla situationer såklart.

Men åter till A. Jag har använt A för att försöka dämpa det äkta jaget, för att få det lättare att passa in och trycka ner panik, ångest, stress och depression. Utan A, med medicinerna och insikten i vem jag är så vill jag inte ha A. Jag ska inte ha A, jag väljer bort A i alla lägen - varje dag, varje minut!

Såg det framför mig att man under vigseln står och lämna över varsin "personlig användarmanual", det hade varit nått! :-)
Jo man undrar ju det, varför alla går runt och känner en sån skam över sina egna problem. En sån rädsla för att visa svaghet för nån annan. För när man väl börjar prata och får se in lite under alla människor lilla skal så märker man ju direkt att alla har sina lik i garderoben.

Lustigt du nämner det. Min fru tog upp det igår, angående familjerådgivning. Vi har gått på det förr faktiskt, men då var det egentligen väldigt dålig tajming. Vi hade det riktigt kämpigt mellan oss men inte så långt tidigare hade också min frus bror gått bort tragiskt i en olycka. Det var inte lätt för henne att skilja på alla känslor och i det läget hade hon nog behövt prata med någon själv egentligen. Det var svårt att nysta i våra problem när allt blev en gröt blandat med sorgen för hennes bror. Allt jag sa kändes bara egoistiskt i det läget.
Men jag är absolut öppen för sånt igen, jag tror stenhårt på kraften i bra samtal och att få till det är så mycket mer komplicerat än man tror. Personer reagerar väldigt olika i samtal. Det är lätt att börja anklaga istället för att utgå från hur du själv upplever det. Om jag t.ex inte är extremt lugn i tonen och väljer orden med stor försiktighet så går min fru direkt in i försvarsläge och då låser sig allting. Hon har den förmågan att som en sköldpadda bara dra in allt i skalet. Jag har ju ganska nära till mina känslor också och grubblar en hel del så jag tror hon upplever det ibland att vad hon än säger så har jag ett svar på tal och hon känner sig lite trängd. Så en tredje part kan vara jättebra för att komma vidare.

Även i det här soffhörnet där jag landat för att andas lite. Veckan har varit så bra, så här långt. Rejäla dagar. Känns som jag har sån kraft i stegen. Det händer att jag står liksom lite utanför mig själv och tänker; var det där jag? Som bara gjorde och drev på och fick till.
Krångliga saker har jag gott om att hantera. Samtal och beslut och processande. Men på något märkligt vis så ägnar jag noll komma noll tankar åt hur jobbigt det är/kommer att bli/har varit. Det är en mental förflyttning som jag faktiskt inte känner att jag själv rår över på ett medvetet sätt. Utan som att nån vänlig själ möblerat om när jag har varit upptagen med annat.
Där snackar vi mirakulösa små händelser i ett litet liv.
Har ni läst den boken, Ett litet liv?
Om inte så är det så nära en order som ni nånsin kommer höra från mig. Nu promenad. Kram på er!

Det är hela grejen Fina Lisa!
Dit knoppen går, dit går kroppen brukar min pilatesfröken säga.
Ha en fin dag! ?

över hur många människor det är i vårt instagramvänliga samhälle som ändå har fnurror på trådarna och olika problem. Psykisk ohälsa, otrohet, alkohol, ekonomi... Det kan vara så mycket olika men detta är inget vi pratar om!
Om man gjorde det hade säkert erfarenheter och lösningar ploppat upp som svampar.
Jag undrar bara @Pianisten om ni kanske kan ta hjälp av en parrådgivare/familjerådgivning?
Vi hade ett hemskt år förra rået där allt kom upp till ytan men MYCKET av det kom vi igenom tack vare dessa samtal. Hur vi än väljer att gå vidare nu har vi iallafall städat undan en del gamla grejer som låg o tog plats i våra mentala byrålådor.

Du skriver själv: "ingen av oss vill detta men vårt problem är otroligt komplicerat".
Exakt där står vi med. Man vill helst snabbspola... Jag tror det är värt att diskutera, reflektera och känna igenom om man vill hjälpas åt och satsa eller om energin ska läggas på en fin avslutning istället.

Det hade vart nice om man fått ett facit ihop med sina löften när man gifte sig ;)

Börjar kännas som att det finns ett ljus i tunneln..Saknar allt som är vanligt..Mina barn med familjer, vänner, resor, att träffa min killes närstående..Och han mina. Sånt brukar ju gå snabbare än att vänta ett år, som vi nu har träffats..Måtte detta Pandemi-Helvette ta slut någon gång. Jag önskar alla en fortsatt fin februari..Och att Sommaren-21 ska bli skön och fin..⛱????

Allt är under någorlunda kontroll vad gäller mig. Och det är det jag kan styra över.
Alltså ingen idé att oroa sig över andras problem.
Kan jag stötta i vissa lägen är det ok men jag ska inte ta på mig huvudansvaret...
Mina pluspoäng hittills idag ?...
Att tänka rätt

Kram
???

Ah men bra! Ja det går ju över. Det är nog att vara vaksam på sådana sug ett tag - jag tycker själv just det här med perioder med huvudvärk har varit småjobbigast.

förresten, känner mig jättefräsch i munnen mot tidigare - och tänkte häromdagen på hur mycket trassel det var köpa dosor, hålla på med dem, det är ju jätteofräscht! :-)

Jag har kört halv tablett större delen av tiden, men senaste dagarna - som jag sa till sköterskan, jag har inte *orkat* hålla på dela tabletter varje dag, så då har det blivit hela tabletter. rörigt men har inte gjort extremt stor skillnad. antagligen är största skillnaden när man väl har noll medicin i sig. och det märks nog inte förrän efter någon dag eller ett par dagar.

Kan vara så jag inte kör lika mkt cold-turkey som jag tänkt, men ..... ska testa den vägen något först innan gör helt som hon tyckte ;-)

Jag lyckades få bukt med ilskan igår tillslut men den hann göra små ordlösa utpysningar utan att förklaras. Såg att mitt helt omvända beteende från dagen innan gjorde henne väldigt förvirrad, då hade vi ju pratat lugnt och sansat, känt att vi kommit en liten bit på väg och visat ödmjukhet.
Vi pratade inte med varandra på hela kvällen igår. Hon kom ut med mina sängkläder till soffan och gick in och la sig. Då kände jag att det här går inte, vi måste vara överens om vad som gäller nu. Jag knackade på sovrumsdörren.
Äntligen började ett riktigt konstruktivt samtal. Jag började samtalet med att jag ville klargöra en grej. Jag har aldrig sagt ordagrant att jag VILL lämna henne. Jag skrev att jag inte ser några lösningar längre, att nått måste hända nu men jag vet inte vad, jag ville att hon skulle fundera och att vi skulle prata sedan. Det var HENNES första reaktion att hon ville flytta omg.
Efter det klargörandet lossnade mycket. Hon hade ju läst mitt brev mitt i natten, när hon var uppe och drack vatten. På morgonen var det mycket tolkningar som byggts upp under sömnlöshet. Tolkningen hade blivit tydlig för henne, om än mellan raderna, att MITT fasta beslut var att lämna. Hon hade under dessa dagar försökt stålsätta sig för att klara av det.
Det är fortfarande väldigt kritiskt men jag är glad för vårt samtal mynnade inte ut i en simpel försoning. Vi enades om två saker; ingen av oss vill detta men vårt problem är otroligt komplicerat. Vi kan vi inte gå tillbaka till som det varit.
Båda kände också, skönt nog, att vi ville sova enskilt även igår efter samtalet. För att landa i det vi sagt, smälta hur en fortsättning skall gå till.

Imorse han vi bara se varandra kort, hon börjar jobba tidigare än mig. Stämning var lite märklig, vi har ju ingen plan än. Vi skall fortsätta prata, det vet vi men idag var vi nog båda mentalt slut, såna här samtal är utmattande. Fortsättning följer.