Senaste kommentarerna i forumet

Jag följer dig fortsatt. Mitt värsta andravågensug tycks ha lagt sig något efter en vecka av till synes konstant och kraftigt sug (utom då jag promenerade).
Jag har ju några veckor kvar. Oklart hur många men kommer nog köra en långsammare uttrappning än du men du har kört på en halv tablett ett tag nu, eller hur?

Jag hade samtal med sköterskan häromdagen, och nu är det dags att börja trappa ut champixen helt och bli helt fri :-D

Hennes förslag var 3-4 dagar med halv dos, och 3-4 dagar med bara en halv tablett på morgonen.

Nu är jag ganska less på att ta tabletter och klyva dem och hålla på så.. jag kör lite mer brutalt tror jag. Jag har med mig tabletter i ryggsäcken till jobbet, men har inte tagit någon alls än ; tänker att det är bättre lida lite granna och få tillbaka god sömn och slippa en del av drömmarna så snart som möjligt.

Så är det här. Det är bra i övrigt, inget dumt inköp på bolaget.

Ha en fin dag.

TappadIgen: Står nog i min andra tråd, väntar på neuropsykiatrisk utredning (ADD / ADHD, mm).
Alkohol tänker jag inte på alls, 10 månader 24:e februari och målet 12 månader kvarstår.
:)

... det stämmer. Nu har jag varit så chill att jag måste gå upp 05:45 för att förjobba morgondagen istället.
Känns också det ganska chill! Kram ?

Det låter som en riktigt häftig bonus tycker jag!

Kram ?

Det har kommit sjuka mängder snö med våra mått mätt, typ 10-15 cm. Urusel snöröjning, de hinner inte med. Hör dem ploga utanför fortfarande. De har väl en priolista de följer, och det lär bli dubbel övertid för dem idag. Men snön är blöt och tung och mer vatten än fluff, så jag tappade sugen på att åka ”pulka”. Fick rycka in och göra annat på jobbet idag pga sjukdom också, och det sänkte också humöret rejält. Alltid dessa brandkårsutryckningar.

Har inte lagat mat på några dagar men jag har ändå klarat kosten med hjälp av lite köpmat och matlådor jag hade i frysen. Ikväll blev det räksallad och imorgon kväll kycklingsallad på McDonalds. Jag orkar inte ställa mig och göra kikärtsbiffar och sötpotatismos, som jag hade planerat, efter jobbet och kvällspromenaden. Jag är för trött och för hungrig och grinig. I helgen hann jag inte heller laga mat, då gjorde jag så mycket annat.

Men det är ju så det är. Planeringen funkar och funkar och funkar, och funkar plötsligt inte alls längre. Att då ”övervintra” med minimal insats under en period, med bibehållen om än andefattig kosthållning, är helt okej. Jag ska sluta ha dåligt samvete över det, istället ska jag vara stolt över att jag ändå tar de klokaste besluten utifrån förutsättningarna.

Igår lagade dottern middag, fläskpannkaka. Fyra portioner, varav en till matlådan som ska med till hennes jobb på torsdag. Eftersom jag själv skulle äta en tråkig matlåda med viltgrillkorv och vitkålssallad så luktade fläskpannkakan gudomligt. Men jag stoppade fläskpannkakan i burkar, skrev hennes namn på locket och stoppade i frysen. Done.

Semla igår gick också fetbort. På jobbet brukar vi bli bjudna på det, men nu slapp jag den frestelsen.

Det här är så typiskt mig. Jag är jätteduktig några veckor, full av energi. Efter några veckor känns det motigt, det är inte lika lätt och roligt längre. Men jag har inte brutit stegsviten än, och jag tänker inte göra det heller. Vad det gäller kosten får den halta lite, men att äta snabba kolhydrater vore en katastrof just nu eftersom det skulle väcka den björn som sover.

Jag ska dra nytta av erfarenheterna jag faktiskt har gällande nykterheten. Alla dagar känns inte toppen. Det är okej, okej, okej. Man behöver inte ge upp för det, man kan tålmodigt hålla lite lägre profil utan att krascha och invänta nästa framgångsvåg. För den kommer.

Kram ?

Att leva i en relation handlar om att kompromissa. Om allt. Från båda håll. Att då som din fru tycka att felet enbart ligger hos dig verkar otroligt konstigt. Onekligen bekvämt för henne att skylla alla bekymmer i er relation på din diagnos, men verkligen inte schysst någonstans.

Jag har ingen egen erfarenhet av otrohet, mer än en pojkvän i tonåren och jag minns hur jävla arg, ledsen och kränkt jag kände mig då. Jag har därför svårt att sätta mig in i den situationen alls, men jag kan tänka mig att tilliten går sönder. Kan den ens lagas? Kan man ljuga om en sak så kan man ljuga om annat, sa hon som ljugit om sitt drickande massor av gånger.

En sak är säker - vill ni jobba seriöst på er relation så har ni ett hästjobb framför er. Och ni måste båda bidra lika mycket i tid och engagemang.

Kram ?

Märker tydligare ju mer nykter tid jag har i ryggen hur mycket bättre min relation till min sambo blir.
Det är mycket mera kärlek i vardagen.
Hon kan komma från ingenstans och ge mig en kram vilket jag uppskattar massor. Jag förstår också att hon inte finner det så attraktiv med en stinkade sluddrande kille så då blir det inte mycket närhet.
Men nu känns det verkligen att det finns mer kärlek mellan oss igen.
Bara det att gå och lägga sig tillsammans istället för att jag bara ska sitta kvar uppe för att smygdricka ett par timmar känns som en vinst för mig

Fan vilka kast detta har. En enorm ilska har kommit över mig ikväll och jag känner att det bubblar i mig. Är rädd jag snart kommer göra det jag absolut inte ska. Börja anklaga

Gamla plågande minnen trycker på. Otroheter, som vi båda gjort, men hennes gör så jävla ont nu. Det kom över mig i sammanhanget med det hon satt och sa i sin ilska i lördags, nästan hånfullt t.o.m. efter hon läst mitt brev. Jag upprepade nån sak jag skrivit, nått i stil med att vi inte har någon närhet, kyssar, kärlek. Då svarade hon, som sagt i nästan hånande ton, -nä, det är ju inte min grej riktigt..
För ett par år sen satt hon och kysste en annan man efter en krogrunda, det är vad hon säger i alla fall. Fy fan vad det värker i mig och tillsammans med det uttalandet en sån enorm ilska nu.

Som sagt, jag ska inte dölja att jag gjorde samma sak först. Jag kunde inte motstå den gången när jag kände den känslan jag aldrig får av min fru. Jag kände hur attraherad en kvinna var av mig och nästan slukade mig med blicken, kan sorgligt nog inte säga jag var jätte attraherad av henne, det var den där saknade känslan av åtrå jag inte kunde motstå. Vi kysstes bara och upprymdheten gick väldigt fort över i skam. Sån plågade skam att jag åkte raka vägen hem den natten, väckte upp min fru, då sambo och berättade allt med en gång. Minns att jag var väldigt ledsen då också, sa att det enda jag ville var att känna det från henne. Gjort är gjort och jag rättfärdigar det inte, men tycker att kontexten har betydelse.

Åtminstone om man jämför våra fall. Min frus otrohet var motsatsen kan man säga. 1,5 år senare, hon påstod att det var av hämnd och ilska som legat kvar... Är det nån jag känner som inte är långsint så är det hon... i mina ögon en direkt oärlig förklaring.
Det började med att jag kände jag ett annorlunda beteende från henne. Hon var kort, gick och la sig tidigt. Det var mycket festande och krogrundor på helgerna med en väninna som just separerat och "behövde stöd" Jag kände att nått var fel och tog en dag hennes telefon och läste hennes meddelande med väninnan. Från ett par veckor tidigare hittade jag saker som inte stod rätt till, det var diffusa texter som inte gick att utläsa helt men nått hade definitivt hänt. Det fanns en "honom" som inte var jag. Det var ändå såpass diffust att jag inte kände mig säker att konfrontera direkt, men ilskan bubblande i mig av ovisshet. Jag kände ju mig också skamlig för att jag tjuvläst hennes telefon och skulle det visa sig inte vara något som hänt hade jag gjort bort mig ordentligt. Men en dag brast det, jag ljög och sa att jag visste att något hade hänt, att någon berättat men jag kunde inte säga vem. T.o.m. då reagerade hon först med ilska, vilket gjorde mig enormt osäker. Hon skrek att det var såna anklagelser jag kom med som gjorde att vi inte hade det bra. Men jag gav mig inte och spelet fortsatte i 2 dagar. Tillslut satt hon på kvällen nersjunken i soffan och erkände att det hade skett en kyss. Har alltid kännt en sån obehaglig känsla av att jag aldrig fått veta hela sanningen och har sedan dess haft svårt med tilliten till henne. Det var dessutom en period när jag själv var väldigt ledsen, min morfar som stod mig väldigt nära hade gått bort och händelsen skedde samma vecka som han begravdes. Jag kände ett sånt enormt svek av hela lögnen och hennes spel och anklagelser innan hon erkände, men för att gå vidare var jag tvungen att släppa det.

Men det sveket, den där kyssen, som tydligen inte är "hennes grej" med mig, men med nån annan som dök upp... Den gör mig vansinnig just nu.

För att citera mig själv från tidigare inlägg borde jag nog bita ihop och sansa mig innan vi pratar mer.
"Historian är vad den är, den går aldrig att ändra på, det är du själv som väljer om du vill hålla kvar det"

En sak de visade på SVT igår var just magnetröntgen som visade på stress hos alkisar för skitsaker. Sådant som normalt inte borde stressa gjorde enorma utslag på hjärnan.

Så nu när vi är nyktra är vi mer chill helt enkelt. Gör en sak i taget, viktigast först. Det som inte hinns med får vänta, eller dissas helt. Jag tror man blir mer effektiv när man gör en sak i taget, eller åtminstone tar en bit i taget på varje grej.

Att jobba hemifrån är mindre stressande för mig generellt. Jag väljer när folk får ”störa”. Jag slipper suga åt mig andras stress som ett lackmuspapper. Jag kan känna av andras stress på flera meters håll.

Sent igår ville min chef att jag skulle göra en grej. En grej jag inte ska göra, det ska en annan mellanchef göra. Men vb gör inte det, och då brukar min chef göra det istället. Nu var hon trött och irriterad ”jag ska strax ha mitt åttonde möte idag”.

Så för att min mellanchefskollega inte gör sitt jobb så ska jag få den förbannade apan i knät. Jag vägrade. Vet inte hur det löste sig, men jag löste det inte.

Min chefs stress stressar mig massor. Här hemma slipper jag se och höra henne, mer än på möten.

Kram ?

Ps. Egentligen skulle jag ha polisanmält spritpaketet. För sakens skull. Snacka om oönskad gåva.

Se klart, det låter ju härligt att du nått en slags jämvikt i vardagens åtaganden och som får effekt i ditt inre...
Inte för mycket, inte för lite, det kanske är det som är harmoni i tillvaron.?
Kram ???

Jag vet inte om jag gör nåt fel med mitt jobb för jag känner mig inte särskilt stressad längre. Är ikapp med det mesta/ nästan som fantomsmärtor för jag är så van vid mitt alltid närvarande dåliga samvete att jag inte riktigt vet hur det är att leva utan det.
Det har tagit sin tid faktiskt. Att liksom ordna upp saker. Ta hand om relationer. Eller avsluta. Vara i fas på jobbet och kunna bedöma vilka insatser som krävs. Ha en bra och jämn dialog med min mamma istället för att kastas mellan dåligt samvete, irritation och överdriva kärleksbetygelser. På grund av dåligt samvete och irritation...
Som att alla bestick i lådan har varit lite skeva. Nu känns de iallafall funktionella.
Har varit väldigt irriterad på min man några dagar. Av slaget som kräver lång promenad och långt prat. Det känns bra för mina tankar känns sorterade- ”så här blir det för mig”. Tänker att jag ibland varit omedvetet rädd, när vi bråkat. (På inget sätt rädd för min man.) Men att alla de där glasen legat där och skavt. Mellan mig och mig.
Nu ska jag laga fisk (skrei- för info till fiskeklubben ?❣️) och kämpa på med min diet! Heja mig, kram till er!

@sisyfos, jag tycker du har ett bra nick ? för på sätt och vis ska den här stenen rullas varje dag- och med lite variation. Nykterheten kräver en del av oss men går inte att jämföra med vad vi krävde av oss när vi drack. Se klart- det var en dröm eller vision jag hade när allt började. Hade som en flottig lins över hela mitt liv, det blev just aldrig klart. Jag ser inte så himla långt nu, men klart, det stämmer! Ibland räcker det bra för mig att överblicka dagen. Från början till slut. Tills jag ligger i min säng. Jag har inte alltid haft det så, oräkneliga är kvällarna som slutade utan skärpa.
Allt det som är bra i livet går knappast att tillskriva nykterheten. Fanns ju väldigt mkt bra innan. Men trygghet och frihet är vad som har tillkommit under året. Stora massiva stenar under min korkmatta. Skickar ett hjärta tillbaka, tack för tankar kompis! ?
Kram!

Det är inte tillåtet att skicka alkohol om man inte fått försäkran att mottagaren vill ta emot, och kan legitimera sig vid leverans.
Jag tycker att det har blivit bättre med alkohol på jobbet under senaste tio åren. Fredagsvin är inte längre tillåtet på vårt företag och representation med alkohol är ju ovanligt numera. När jag tänker tillbaka på hur det var för 20 år sedan blir jag mörkrädd. Så helt klart finns en större medvetenhet, skönt!
Heja dig och pulka! Kram.

Ja vilka viktiga frågor. Är det en plikt att vilja leva? Har plikten ett slut? Hur svag får isen vara och under hur lång tid? Vad måste människor orka?
Ofta läser jag om människor som varit med om ofattbara ledsamheter och kriser, olyckor. De säger att de fortsätter leva för att det inte finns något val. Ofta finns då små barn med. Så länge barn är små är plikten oerhört stark, så är vi programmerade.
Jag kan inte ge några svar men dela med mig av erfarenheten som jag hade när mina barn alla flyttade hemifrån. Det var bottenlöst grått och inte dramatisk sorg men så svårt att finna mening. Under lång tid.
Jag tänkte mycket på att ”förr i tiden dog människor i min ålder, det verkar logiskt för varför ska man leva så mycket längre?”
Att återvinna lusten att leva. Hitta mening och reason of being har varit tufft och det har tagit tid. Jag har haft hjälp av min man, av terapeut men allra mest har jag haft hjälp av tid som på något för mig förunderligt vis har förflyttat mig från frågan om ifall livet är värt att leva.
Jag har inte hittat en ersättning värdig den som det innebar att ha sina små barn nära, att ha en konkret uppgift. På så vis är kanske meningen inte lika stark, jag behövs inte för att andra ska överleva.
Men jag har också funnit att det finns en massa njut i livet som kommer av att gå igenom svåra passager, att få finnas till.
Att bli nykter har inneburit att mitt liv blommar istället för vissnar. Alla fördelar kring ett nyktert liv kan du läsa massor om här i forumet. Det är, tycker jag, en icke-fråga numera för en grubblare och känslig person som jag är. Rutiner, motion, noll alkohol. Det ger mig förutsättningar. Alkoholen är sällan den enda lösningen. Men alkoholen skymmer möjligheten att hitta lösningar.
Skriv gärna mer om vilket stöd du önskar hitta här. Läs och skriv.
Kram.

Känner igen mig i dina ord.
Den här tröttheten. Att man har gett upp.
Man känner att det kvittar.
Mina barn behöver mig ett tag till annars hade jag nog inte orkat hit..
Jag har fått 2 utmattningsdiagnoser men aldrig vart sjukskriven. Kämpat på, bitit ihop, aldrig känt efter. Ner med skiten i ryggsäcken och trava på bara!
Jag reagerar särskilt på dina ord "jag har alltid varit duktig" som jag känner igen mig väldigt i.
Förra året gick jag och mina man på terapi tillsammans och det var något vi återkom till, att jag alltid varit DUKTIG. Vill alltid vara duktig.
Det här är något jag reflekterat över mycket sedan vi satte fingret på det och jag har kommit fram till att jag nog alltid levt mer för andra än mig själv.
Kanske finns det något där du också kan reflektera över?
Du skriver själv att alkoholen är det enda som hjälper mot oro, ångest och ledsenhet. Och jag förstår exakt hur du menar.
MEN. Jag hoppas du kan få hjälp/kraft att söka hjälp. För livet ska innehålla annat än oro, ångest och alkohol.
Jag har precis börjat min resa. Längtar efter att få känna mig glad. Längtar efter att få må bra.
Tror det är möjligt men man måste vara öppen för hjälp. -något som är väldigt svårt just om man är sådär DUKTIG.
Om jag fick veta att min mamma kände sådär som du skriver hade jag gått sönder inuti och jag kan inte ens tänka mig hur livet kommer se ut den dagen jag inte har en mamma längre. Och du är ju någons mamma. Så jag hoppas du kan försöka starta någonstans och kunna få hjälp ur det här. För jag är helt övertygad om att det är både din hjärna och alkoholen som just nu inte låter dig känna hopp.

PS. Jag tröttnade och slutade dricka för 3-4 veckor sen nånting och kan hälsa här från andra sidan att dom svarta tankarna lättare hålls på avstånd när hjärnan är klar. Det är en lång bit kvar men jag har slängt mig ut och bett om hjälp.

Vad är det för en utredning du väntar på ska börja? Du nämner det inte men jag antar att du är fortsatt nykter då? Det låter ju bra i så fall, måste jag säga. I så fall är du väl på 10 månader nu? Har du funderat vidare på vad som händer vid 12 månader?

Hej Viola. Givetvis är det bra att söka kunskap och förståelse.
Det tror jag vi alla strävar efter genom att söka hos till forumet, samt den fina gemenskapen med andra i samma situation.
Jag hänger inte riktigt med på vad du söker/vill här. Jag svarade på dina sista rader på förra meddelandet om ditt resonemang kring hur du själv kunde gjort annorlunda.
Jag kan tipsa dig om videos på Youtube om alkoholism men även om medberoende.
Må väl/ Nora

Får säga att det är lite skönt att får höra någons åsikt på det hållet också. Idag känns det som att det nya "Carpe Diem" är utbytt till "Stå upp för dig själv" "Var bara dig själv" Tror det missuppfattas många gånger, jag menar, det handlar ju inte om att låsa fast sitt sinne och stänga ute alla andra åsikter. Man kan vara den man är men ändå vara öppen för utveckling. Det kräver förstås att man inser det, att man kan bli öppen för det och här är väl vårt problem.
Min fru är så låst i det stadiet att hon nog inte själv vet om det. Så låst att hon nog är beredd att ge upp vår relation om inte all förändring sker hos mig.
Vägen känns så lång nu, även om den insikten på nått vis skulle kunna nå henne så börjar ju ett lika stort jobb sen att enas om en väg till förändring. I en relation är ju det ännu svårare att förändras tillsammans än det är att "bara" förändra sig själv, och det är ju otroligt komplicerat bara det, det vet vi ju alla här vilket jobb det innebär. För man är två som måste jobba tillsammans, båda måste jobba åt samma håll, hålla ut. Vara införstådd med att förändringen är nödvändig om man vill fortsätta tillsammans, fortsätta utanför sin comfort zone en längre tid för att saker ska ta kraft. Men så fort ena parten glider ur igen så misslyckas ju båda. En förutsättning för att en sån här förändring över huvud taget skall kunna starta är ju dock att båda är införstådda med att det går att förändras.

Att nå fram med det budskapet att ditt beteende kanske inte heller är ett normaltillstånd känns riktigt svårt utan att anklaga. Jag kanske är för mesig där också nu, jag kanske måste våga ta upp delar av problemet jag tycker ligger på henne. Vill bara verkligen inte komma in i den där meningslösa gränden av "Du då. Ja men du då!" som bara leder till bråk och inget konstruktivt och det går så fort.

Förr i tiden när vi bråkat så har jag sagt liknande saker. Jag söker ju det djupet av henne där hon själv börjar fundera på vad hon kan göra för egen del. Har tyvärr aldrig nått ditt utan det som händer är att >jag< får frågan tillbaka "men vad vill >du< att jag skall göra då!?" Det är väl där jag måste hejda mig att svara. Jag kan svara på vad jag behöver för att detta skall funka och det har jag redan gjort väldigt tydligt i mitt brev men jag kan ju aldrig svara på vilka förändringar det innebär att hon måste göra inom sig själv för att kunna möta det eller om det ens är möjligt. I vilket fall måste hon ju först nå till det stadiet när hon börjar ställa den frågan till sig själv.

Var hos systern igår och nu är beskedet att utredningen startar inom fyra veckor.
Har något motvilligt tagit emot en lugnande medicin (vid behov) som faktiskt hjälpt
mycket. I kombination med löpning och viss islossning kreativt så mår jag fint,
trots utmaningar i det privata.
Och stundande flytt gör tillvaron ännu lite bättre.

Ta inte första glaset, vänner. Ni vet ju - ett glas är för mycket,
tusen är inte tillräckligt.

Intensiv dag igår hör jag. Skönt att kunna ta en sån match för att sedan komma hem och koppla av på riktigt, ladda batterierna. Förr när man trodde att lite a var det man behövde för koppla av när man i själva verket hamnade på ännu mer minus i sin bägare...
Tänkte svarat på diskussionen häromdagen ang alkohol i jobbet. Den tråkiga sanningen är väl tyvärr att många av oss (svenskar?) är lite svåra att komma in på livet. Kanske ovanligt introverta?, eller bara högre integritet kanske, men de tysta betraktarna är ganska många. Som jag själv, men skillnaden är att i jobbet, i min roll har jag lärt mig vara social när det krävs. Tyvärr har inte alla kommit dit och då finns ju den här jättesnabba lösningen.. och i säljbranschen utnyttjar man den. Som lite försvar utnyttjar man egentligen en redan befintlig situation. Företag som är våra kunder anordnar t.ex en frivillig personalfest där det ju tyvärr fortfarande nästan alltid innefattar alkohol och det är den största orsaken till att den finns i sammanhanget. De efterfrågar då sponsring av oss för det gör att företaget kan ha en större fest. I de fallen där det är stora viktiga kunder handlar det om stora belopp, utlandsresor m.m. I gengäld får vi delta, i bästa fall köra en liten presentation, i värsta fall bara vara där för att synas och socialisera så mycket man orkar. Pengar används för att ta sig in i kundernas innersta kärna och det går inte att bortse från att nästa gång man ses eller pratar i telefon har man något att prata om, en start att bygga vidare på. Nog inte många som vet att detta fortfarande är en gigantisk del av säljbranschen fortfarande idag. Ett fult spel som även här handlar om pengar och makt och individers enskilda måenden har ingen betydelse...

Jag analyserar gärna det som har varit för att kanske få reda på någonting som jag i framtiden kan göra annorlunda.
Det är nämligen så att jag har haft inte bara en sådan relation utan två.
Med andra ord borde det vara någonting i mitt beteende som, även om jag inte kan komma på vad, lockar fram folks sämre sidor.
I vilket fall som helst vill jag inte ha några fler förhållanden.
Jag lärde mig tydligen inte nog mycket av det första, men av det andra ...
Ändå skulle jag vilja veta varför människor beter sig som de gör.
Hur alkohol påverkar hjärnan har jag någorlunda koll på efter att ha studerat ganska mycket biologi och kemi, men däremot har jag inte så bra koll på psykologi och liknande.
Vi människor påverkar ju varandra.
Man beter sig olika i olika sällskap.
Jag tror att man faktiskt väljer att dricka, och då tänker jag att det måste finnas en utlösande faktor.
Det förekommer ju att folk slutar röka/snusa/spela/shoppa trots att olika beroenden i mångt och mycket fungerar likadant.
Att bara acceptera att det föreligger ett beroende känns som ett sätt att ignorera eventuella bakomliggande orsaker.
Kanske har jag fel ...

Medicinerat för bipolaritet i 30 år. Nu hittar de ingen medicin som hjälper. Jag ORKAR inte byta medicin igen.
Är bara ledsen. Fungerar bra utåt. Men mitt grundläge är olycklig. Nej, man ska inte dricka, men det är det enda som gör mig glad. Jag får en stunds, i bästa fall ett par timmars, glädje.
Jag dricker inte jämnt men för mycket när jag dricker och för ofta ändå.
Det enda som möjligen kan hjälpa mig är att hålla fast vid mina rutiner. Men många dagar är jag för svag för att orka göra det.

Jag kommer inte att begå självmord. Jag har ofta tänkt på det, men bara som en taktik att orka ett tag. En väg som går att ta om jag inte förmår,men
som jag inte kommer att ta. Fast jag har tänkt ut det optimala sättet.
Men om jag gjorde det skulle ju allt jag gjort för pojkarna vara helt bortkastat. Det skulle ju vara det optimala sveket.
Men om man dör på naturlig väg så kan man ju inte rå för det. Därför hoppas jag att jag inte lever så länge.
Jag minns när jag var 9 år och gick på isen på vattenpölarna. Att det var så jag måste leva mitt liv. Att gå försiktigt, försiktigt för att inte isen skall brista.
Sen blev det inte så. Jag tog inga enkla vägar. Men det har ändå alltid känts så. Har aldrig varit sjukskriven trots tjat om detta från läkare. Jag har en jättebra läkare. Jag har en jättebra man ( har arbetat som mentalskötare tidigare i livet, bra va?).
Ett av mina problem är att jag är alldeles för duktig på låtsas att allt är bra. Ingen kan ana hur det egentligen är. Men det gör mig totalt utmattad.
Jag vet att jag inte skall dricka. Vet att det kommer förvärra. Idag har jag inte druckit något. Men det är det enda som hjälper mot ångesten och det enda som gör mig glad.
Jag har provat alla antidepressiva läkemedel som finns tror jag.
Jag äter maxdos av Venlaflaxin, Quetapin och Lamotrigin. Ingen effekt.
Jag orkar INTE prova fler mediciner. Jag kommer inte att göra det.
Jag lever ett väldigt bra liv. Jag är bara väldigt olycklig och ledsen.
Jag tror inte att alla människor vill leva för evigt. Känns litet som det är plikt att vilja det. Men det vill inte jag.

Bipolär sen 30 år. Högfungerande, Bra jobb, bra betalt, lever i en mycket kärleksfull relation. Bor bra, sommarställe etc.
Dricker en halv flaska vodka varje kväll, börjar behöva mer. Ett helsike att arbeta hemifrån. Idag började jag klockan 12. Det innebär att jag måste fylla på under kvällen. Min man jobbar också hemma men mer skift så han jobbar på kvällar. Äter antidepresssiva men det hjälper inte. Är 61, förhoppningsvis lever jag inte så långe till.
Har alltid varit duktig och arbetat och uppfostrad tre barn som det går väldigt bra för. Men nu är jag utarmad, trött, ledsen, vill inte leva längre, Alkohol är verkligen det enda som hjälper mot sorgen, ledsenheten, oron och ångesten. Jag tycker jag har varit strak och duktig men det räcker nu. Barnen klarar sig själva och när man är död kan man väl inte behöva ta ansvar mer.......