Senaste kommentarerna i forumet

I går hade jag nog årets hittills bästa dag. Jag, min son och två kompisar till honom var ute på en sjö och pimplade abborre. Magiskt fint väder med helt vindstilla och en sol som värmde så gott som en februarisol faktisk kan göra när det inte blåser.☀️ Ett par hundra abborrar blev det också och jag njöt av grabbarnas skratt och skojande. 15-16 åriga grabbar behöver inte alltid vara trotsigt ” tonåriga”. Kul också när kompisarnas föräldrar ringer senare på kvällen och är såå tacksamma för att jag ”ställer upp” och tar med deras söner ut på fiske. Ställer upp.?

Frugan och min dotter gjorde det de gillar bäst. En heldag i Ullared! Vi må ha lite olika intressen i vår lilla familj, men hela kvällen tillbringade vi tillsammans och alla var glada och nöjda med dagen, och hade mycket att prata och skratta om. Det här var väl ingen speciell dag kanske någon tycker. Vi kunde ju ha varit på någon flashig restaurang utomlands och skålat i champagne. Nä, för mig räcker en sådan här dag gott och väl för att bli en dag att minnas, och tänka tillbaka på med ett leende. ?

Sol i dag igen, passa på och njut!

/Torn

Tydligen ska vi alkoholberoende finna ytterligare utveckling under vårt andra år av nykterhet. Det är kanske det du skriver om? Läste att Dee fått tillbaka sina hjärnceller. Får jag det, och därmed slutar prata och skriva tvärtom mot det jag vill ha sagt OCH får tillbaka min planeringsförmåga så blir jag innerligt tacksam.

Kram!

Jag förstår, alla har vi våra omskrivningar för vissa saker?
Fast just nu kommer jag inte på en enda....?
Måste nog fylla på kaffekoppen ☕!

Önskar dig och alla andra en riktigt härlig Alla hjärtans dag!
???????

Kram⛄

Kraftigt nikotinsug kvarstår. Blir bättre/försvinner helt när jag är ute och rör på mig. När det gäller dieten har jag ju ingen sådan än. Jag äter som jag vill fortsatt. Har inte satt mig på kalorirestriktioner eller att jag inte får äta vissa grejer - än. Just nu jobbar vi fortsatt med att hitta balans för att jag ska slippa blodsockerdippar. Frukosten har jag koll på nu tycker vi så denna vecka är det lunchen jag jobbar på. Jag loggar allt jag äter men gör egentligen inte mer än så. Vill jag äta semla äter jag semla (typ). Tror inte detta egentligen blir för mycket för mig utan jag hänger i med maten. Mitt mål är också att gå ned 15 kg men hellre bra/hållbart än snabbt. Jag är livrädd att väcka någon gammal ätstörning till liv (hade en kort i unga år) men även vinsuget. Hunger kan ju trigga suget, det vet vi vid det här laget.

Jag kan fortfarande ge min vänstra för en prilla men tänker att det går över. Vi vet att det går över. Det gäller att hålla i och hålla ut. En dag kommer det nya tider. Såg din fråga Vjlo. Jag äter Champixen med full ordinarie dos, två piller om dagen.

Känner mig kraftigt introvert nu så kommenterandet i andra trådar blir ännu mer lidande än vanligt. Ni fattar säkert!

Kram!

Det låter fint Andrahalvlek, märker oxå att relationerna förbättras. Det är så skönt att kunna njuta av stunden o inte vara på väg hela tiden. Ha en fin söndag

I mitt tidigare liv längtade jag mycket. Efter saker som skulle hända senare. Jag längtade väldigt mycket efter en ny man, som kunde ge mig den kärlek som jag suktade efter så mycket. Idag gör jag inte det längre, inte alls på samma sätt i alla fall. Istället är jag mycket mer tacksam för de nära relationer jag faktiskt har i mitt liv, som på sitt sätt är lika kärleksfulla och betydelsefulla.

Relationen till min yngsta dotter har verkligen utvecklats. Jag har mycket mer tålamod med henne, och vi kan verkligen hänga på hennes villkor mer. Jag kan koppla bort min tillrättavisande ton ibland åtminstone och lyssna mer på henne - och hon är förbannat klok och rolig som sjutton. Hon får mig att skratta hjärtligt varje dag. Och när hon kryper intill och tankar närhet börjar mina händer genast smeka henne på rygg, armar och i hårbotten. Precis som när hon var liten och varje kväll somnade liggande på mitt bröst. Det sitter liksom i kroppsminnet.

Relationen till min äldsta dotter har också utvecklats, trots att hon bor 30 mil bort. Hon har alltid varit klok som en bok, men jag märker att hon har blivit lite mer nyanserad. Allt är inte lika svart eller vitt, hon kan till och med säga ”jag håller inte med dig, men du får gärna tycka så”. Tidigare skulle hon argumentera för att övertala mig att tycka som hon, vilket inte funkade och då blev det trist stämning mellan oss.

Ikväll har vi ”umgåtts” via Messenger genom att kommentera allt som hänt i mello. När hon kommer hem och ska bo i huset hos sin pappa nästa helg, och ska stanna en vecka, vet jag att hon medvetet planerar in flera tillfällen för oss att träffas. För att hon verkligen vill träffa mig. För att hon vill hänga med sin morsa.

Relationen till min mamma har också förbättrats oerhört mycket. Jag har mer tålamod med henne också. Hösten i förfjol trodde jag inte att hon skulle överleva julen ens. Den senaste julen firade hon med oss i familjen, inte ens coronaskräcken kunde hindra henne. Och jag som har trott att hon lider av generellt ångestsyndrom, hon kunde tidigare inte sova på en månad om hon skulle göra vissa saker. Hennes ångest verkar som bortblåst.

Jag ringde henne idag, och vi har inte hörts eller setts på över en vecka. Inget anklagande i rösten för det, istället sa hon ”åh vad roligt att höra din röst”. Sen bestämde vi att vi imorgon ska promenera till en restaurang och äta lunch ihop, och hon blev så upplyft av det och om möjligt ännu gladare.

Relationen till mig själv har också förbättrats oerhört mycket. Jag är snällare mot mig själv, har större överseende med mina egna egenheter. Min tilltro till mig själv och mina förmågor har blivit bättre, vilket ger min självkänsla en boost. Jag känner mig lugnare och tryggare i mina värderingar, jag tar inte vilken skit som helst längre. Mucka inte med mig. Min ångest är som bortblåst, och det är ytterst få saker som kan stressa upp mig. Kanske för stunden, men rätt snabbt blir jag mer laid back igen.

Att som idag vistas i naturen ihop med yngsta dottern och verkligen njuta av klarblå himmel, sol och gnistrande vit snö gör mig helt uppfylld av tacksamhet. För att jag får uppleva det, och verkligen njuta av det. Visst längtar jag efter våren, men just nu njuter jag till max av den underbara vintern som vi har fått som en gåva. Den är inte självklar på något sätt, nästa vecka kan det regna.

Visst längtar jag fortfarande efter att få uppleva kärlek igen, men jag står inte och faller med det längre på samma sätt. Jag mår bra och har det bra. Blir det så blir det, tills dess njuter jag vidare. Och jag tror inte att jag kommer att anpassa mig in absurdum när det väl sker. Jag hoppas verkligen att jag kan hia mig, djupandas, känna inåt, och sen ta beslut som landar väl i mitt nya liv.

Godnattkram ?

Så bra att du avstår!
Önskar dig en fin helg!

Kram,
Dee

... Tack Pilla för att du hälsar på, precis som du skriver ska det vara kravlöst och jag blir himla glad för dina rader! ??
@sisyfos vi har haft våra hjärnor på kurs. Intensiv. Vi blir bättre. Till och med har jag känt ett stråk av klarhet idag! Det vet jag knappt när det hände. Nånting med; så tycker jag. Så löser vi. Nu gör jag dethär. Svårt att förklara med torftiga ord bara men kanske kan du känna igen? ?
@finalisa jag önskar jag kunde lite grekiska men på forum-språk har vi (jag!) ibland använt det som jämförelse för att vi behöver utvecklas på olika sätt- kan kännas minst så svårt som ja.. grekiska. I mitt fall handlar det om att inte ta över- styra och ställa så mycket här hemma, och ha mindre fasta föreställningar om hur det ska vara... nu pratar vi detaljnivå.
Så när jag låter barnen fixa middag med varm hand och utan att lägga mig i nånting så är det ett mindre glosförhör i nytt språk.?
Tack för fina hälsningar här! ??

Att hitta hit. Har du druckit länge i sträck? Känns det som att du klarar att sluta själv eller behöver du stöd från sjukvård kanske? Funkar din medicin som den ska? Kämpa vidare, det blir oftast bättre med det mesta om man släpper den falska trösten alkohol, som skapar mer ångest än den lindrar...

Det känns som det är mycket längre än så...? .. förmodligen för att alkoholen känns så avlägsen för mig just nu. Och det är ju bara att vara glad över?

Idag har jag tränat och det får bli min guldstjärna idag. ⭐

Kram ???

Jag önskar så innerligt att du kunde hänga på mig och att vi kunde känna oss lite gladare tillsammans ?
Jag vill också läsa om dina fina dagar!???

Kram ???

Det som skiljde min separation från din var att vi var överens om att vi ville separera. Enorm skillnad, både just då och efteråt förstås.

Mitt i kaoset minns jag att det bara vara att göra. Jag städade och rensade hela huset innan jag flyttade. Märklig reaktion. Jag var nog tvungen att faktiskt göra något med händerna. Jag visste dessutom att han inte skulle rensa. Typ någonsin mer.

Sen var det praktiska saker som boende, förbereda barnen, köpa möbler osv. Sen plötsligt satt jag här en dag. Så jävla ensam. Barnen började med pappavecka.

Först några månader senare kunde jag fullt ut sörja. Vi skulle ju bli gamla ihop. Fan att vi inte redde ut det. Men det hade gått för långt, ett försök till ihoplappning skulle bara få samma resultat igen.

Vi var överens om att barnen inte skulle lida mer än nödvändigt. Vi firar fortfarande sju år senare alla högtider och födelsedagar ihop, barnen ska inte behöva slitas mellan oss.

Vi har byggt upp en ny typ av relation, som syskon. Går bilen sönder mitt i natten ringer jag honom. Ingen känner mig så väl som han. Ingen kan som han slutföra mina meningar och förstår alltid vad jag babblar om när ingen annan gör det.

Det kommer att bli bra. Om ni bestämmer er för att det ska bli bra. Utan agg, skam, skuld. Känn istället tacksamhet för åren ni fick ihop. Låt de åren bli fina minnen innan de dåliga minnena dominerar.

Sorgligt. Ja. Jobbigt. Ja. Men känns det rätt i magen så är det rätt. Lita alltid på magkänslan.

Kram ?

Det blev en riktig skön långpromenad i det fina vädret idag. Vi var ute i 3 timmar. Nu är vi hemma och softar framför TVn. Strax börja Melodifestivalen. Vi har barn och barnbarn flera timmar från Stockholm. Vi pratar med dem via Messenger varje dag sedan pandemin bröt ut. Frun och jag har levt tillsammans i 35 år och kan prata om allt. Hon dricker vin i kväll igen. Det är ur samma flaska hon öppnade igår. Jag tycker hon är värd att unna sig lite vin. Jag känner ingen lust att dricka så jag väljer att avstå även ikväll. Jag tror inte det finns på kartan att vi blir medberonde av varandra. Vi har båda två varsin stark vilja och sunda intressen. Jag är aktiv på gymmet varje vecka men har slutat gå på grupp passen under pandemin. Jag anpassar mig och tränar när det är lite människor på gymmet. Jag är inte säker på att alkolims är en obotlig sjukdom. Det finns forskning som hävdar motsatsen se länk: https://accentmagasin.se/forskning/sven-andreasson-alkoholberoende-inge…

Jag vet, pandemin påverkar alla likadant, det är ju inte bara du som inte får åka till kontoret och inte får träffa familjen.. ;-)

Skriva upp allt man dricker kan man ju göra, men oavsett om man skriver upp 2 glas eller en karatefylla så bottnar det ju alltid i hur / varför man suger i sig de där glasen. (Ett pass opp på det mao)

Ibland låter det lite som att du har hakat upp dig i inläggen och att dina ursäkter för att dricka är pga pandemin. Kanske det är för att jag känner alkoholen mellan raderna eller så påminns jag bara om hur jag själv kunde bli när jag drack och skrev/pratade med folk, som en jädra LP som hackat upp sig, om och om igen. Hjärnan blir helt klart inte fräsch när den är förgiftad. Jag är helt förvånad över att det tagit så långt tid som 2 år för min hjärna att bli vass igen.

Ta en promenad utomhus med dina barnbarn om du har dom i Stockholm, grilla korv, och snacka med din fru så ni inte blir medberoende av varandra. Träna hemma och hitta nått som är okej belöning för att du inte dricker (spara pengar, är nått gott - choklad är verkligen min grej) etc. När du är redo att byta fokus från att tro att man kan dricka ”normalt” (vilket man aldrig kan om man har sjukdomen, för oavsett hur mkt man dricker så är det som jag skrev ovan - varför man dricker) till nolltolerans kanske du ska ta kontakt med terapeuten igen för att få en ny guidning, för först då kan terapeuten hjälpa till på riktigt.

Ta hand om dig, jag menar verkligen väl, jag kan läsa mellan raderna att det inte går åt rätt håll!
Kram,
Dee

Ja, det jobbiga nu är att ta sig igenom alla faser. Efter att ha varit hemifrån en stund idag och kom hem så började vi prata, trodde inte det skulle gå så fort. Först var det som förväntat mycket ilska och jag fick mig några skrapor om mitt okänsliga sätt att släppa en sånt brev utan förvarning. Jag förstår det, men som jag sa finns det väl ingen rätt stund, och som jag är så hade jag också mycket hjälp av brevet när vi började prata. När jag skulle försvara och förklara mig kunde jag gå tillbaka till brevet och använda orden jag formulerat på ett bra sätt.
Hennes första reaktion var att hon vill bort från huset nu så fort som möjligt. Hon är såklart både ledsen men samtidigt trött på att få höra mitt återkommande missnöje och så är det ju, hon saknar inget utan upplever det bara som ett missnöje från mig. Även om jag egentligen beskriver det utifrån vad jag saknar så förstår jag om hon känner en otillräcklighet. Vi var båda överens om att vi just nu inte såg några andra vidare vägar.
Hon är orolig för ekonomin och att klara ett eget boende men jag sa att självklart kommer jag stötta för att hon ska kunna vidare både för jag bryr mig om henne och att mina barn skall ha det bra.
Efter det satt vi tysta en lång stund. Jag sa att jag skulle lämna henne ifred en stund och åkte och tränade.
Nu har jag kommit hem och det är tyst igen. Projektet som står framför oss är gigantiskt och inget som löser sig på något sätt mer idag. Det är lördag kväll, barnen är uppspelta och taggade för lördagsmys, ännu lyckligt ovetande. Det är så sorgligt.
Nu skall det tidigare samtalet på nått sätt sedan komma vidare till handling och detta är bara början, i princip precis lämnat startlinjen. Hur ska man klara alla steg. Om jag skulle säga att jag fortfarande inte hoppas att det kan lösa sig på nått litet sätt så hade jag ljugit. Jag måste nu intala mig att om detta skulle sluta med att vi vill försöka en gång till så kommer det inom kort vara mina behov som får kvävas igen.
Mitt tidigare lugn börjar nu ändra sig till sorg och förståelse för vad som är på väg att hända. Minnen flyger fram i huvudet. Ett relativt nyligen bröllop, bröllopsfotona som tog över ett år att få upp på väggen som vi hängde upp nu strax innan jul. Jag känner mig som en bedragare. Samtidigt vet jag att det inte är så. Jag har verkligen velat att det skall fungera. Jag har älskat eller tom älskar min fru men i takt med att mitt eget liv har börjat ordna upp sig så har jag insett vad jag inte kan klara mig utan resten av livet och för varje år som går inser man hur kort livet är.

Glasögonen på halvkant - det har jag ibland... men då när jag sitter med datorn o ser på TV samtidigt. Eller så accepterar jag att jag bara ser datortexten bra, och resten kasst...

Jag är engagerad i styrelsen i huset där jag bor - och det tar ju lite tid, är kul oftast, om det inte handlar om att hantera en störningsfråga eller något annat extremt trist. Plus att jag ju deltar i lite distansaktiviteter i kyrkan. Försökte vara med lite i blåbandsrörelsen, men det får nog ligga lite på is - för det var ganska konstigt komma in digitalt i ett helt nytt sammanhang, så mycket lättare det skulle vara att lära känna några "på riktigt".

Aldrig glömma? Hm.. det var lätt göra, med flit. Fast som jag skrivit några gånger - jag försöker se det som en bra "ajabaja-gör inte så igen"-upplevelse.

Jag sitter här med en kopp kaffe, lyssnar på ett avsnitt ur en pod (Kvartals veckopodd tror jag det är - om generation ångest), och småpysslar lite med mina kretsar och kablar, läser på, skriver väldigt korta programsnuttar - jag måste ju förstå hur kretsen fungerar, och skickar över programmet till kretsen.... Lite kul faktiskt. Det enda jag garanterar är att din poncho är snyggare :-) :)

På lördagar gör jag precis vad jag vill. Allt nyttogöra får vänta till söndag. Vill jag ligga i sängen hela dagen gör jag det. Vill jag laga mat gör jag det, annars blir det hämtmat. Utgångspunkten är att lusten avgör.

Idag ville jag vakna vid åtta och äta frukost i sängen, och sen ville jag ta dagens första promenad. Efter det ville jag åka iväg med yngsta dottern till en ö i närheten, där vi först tog en lång promenad och sedan fikade. Det var klarblå himmel, strålande sol och gnistrande vacker snö. Sagolikt vackert ? Snacka om förundranseffekt!

När vi fikade ville jag ha en kanelbulle OCH en kladdkakemuffins med grädde, som jag åt helt utan dåligt samvete. Sen ville jag köpa med mig hem smörgåstårta till dottern och räksallad till mig själv. Nu vill jag strax ta en höneblund, och sen ser jag fram emot mello ikväll.

Imorgon ska jag dammsuga, torka golv, diska, laga mat och tvätta. Men idag struntar jag fullständigt i det. Mitt motto är ”Vila först, jobba sen”. Det går så mycket enklare då, och blir faktiskt roligare.

Chill helgkram ?

Så sa alltid min chef när vi hade släppt en bomb om omorganisation eller liknande. Då var det bara att ducka så gott man kunde.

Ibland är det nödvändigt. Upp med allt på bordet. Thats it. Vad gör vi åt det? Det är klokt att låta din fru samla sina tankar, hitta sina ord, sova på saken. Fundera på vad hon känner och vill egentligen. Ibland hinner man inte få kontakt med sina känslor alls, man bara köttar på i vardagens hamsterhjul.

Det du kan säga är ju typ ”Jag är redo att prata när du är redo.” Så hon inte tror att det ska rinna ut i sanden igen. Det är nästan värst tycker jag. När man vänder upp och ner på himmel och jord, och sen rinner det ut i sanden. Igen. Ingen förändring, tillbaka på ruta ett igen snabbare än man hinner blinka. Fy, så destruktivt det är för själen.

Kram ?

Det språket verkar grymt svårt ...med eget alfabet dessutom!
Vilken utmaning det måste vara, eller vad tycker du, Se klart?
Önskar dig en skön och vilsam helg☀️

Kram ?♥️?

Så lugnt och fint det låter om er relation ? härligt att det gått så bra för dig miss lyckad ?

Det är så jättebra att du är kvar härinne och stöttar och peppar oss som svajar till ibland ?
Tack för att du finns ?

Kram ?♥️?

Tack för dina kommentarer i min tråd. Min väg har varit lite krokig under år 2020. När vi träffades för ett par år sedan var jag inne på att bli hel vit. Jag har inte tappat fotfästet helt och hållet. Jag anser mig ha bra kontroll på min alkohol konsumtion. Jag mår bäst när jag avstår helt. Det tror jag alla människor gör för alkoholen är ju ett nervgift. Jag tog kontakt med en professionell alkohol terapeut i somras. Efter några samtal kom vi fram till att jag hade kontroll och hon kunde inte hjälpa mig mer. Jag skriver upp allt jag dricker. Märker jag att det går åt fel håll stannar jag upp och reflektera. Är det så här jag vill leva mitt liv, vill jag må som jag gör, etc. Det har varit ett jobbigt år socialt sett. Jag har jobbat heltid hemifrån sedan mars år 2020. Vi får inte ens åka till kontoret. Vi kommer att fortsätta jobba hemifrån till efter semestern i år. Privat har vi inte kunnat umgås med våra barn barnbarn och kompisar. Vi har fått ställa in två utomlands semestrar. Vi har inte kunnat besöka släkten i Norrland. Allt har blivit annorlunda och konstigt. En dag i taget ?

Jag har inte varit inne på väldigt länge och läst eller skrivit något själv, men kikade in nu hos dig då jag såg att jag hade 12 nya inlägg att läsa i din tråd!

Här går nykterheten bra, inget sug, stabil i mitt tänk med fokus på nolltolerans (livet ut) trots att jag som din fru jobbar skift och har slitit hund under covid-19, plus en massa annan negativ stress för närvarande. Jag är så tacksam att jag har byggt en sån stark grund och att fasaden min inte krackelerar trots stormiga perioder i mitt liv psykosocialt. Jag räknar idag 799 nyktra dagar!
Nyckeln till kontroll ligger absolut i min nolltolerans. Fördelarna är många: ingen diskussion och inga andra beslut än just att vara nykter, ingen ångest, inga bakfyllor och framförallt hjärnceller som nu (dryga 2 år senare) äntligen fungerar och agerar. Snabbt dessutom.

Jag måste få fråga, i all välmening, då jag nu läst ikapp massa inlägg, hur mår du egentligen?
Dina nedåtgående spiraler av diskussioner och ursäkter för att du tog dig en fylla oroar mig en smula.

Kanske du borde söka professionell hjälp och sträva mot nolltolerans.
Ta hand om dig.
/Dee

Pilla och Se Klart..?..Jag hade vissa jag tog rygg på också i början..Kändes fint att få råd och pepp av andra som visste hur det kan vara..❤️Många av dom är knappt inne på Forumet längre..Dom flesta har klarat av ett nyktert fortsatt liv..??..Jag tycker om att läsa och skriva på Forumet fortfarande..Enkelt eftersom jag alltid skriver på mobilen..Idag är jag hos särbon..Han fixar med maten, då städar jag lite åt honom. Tycker det är kul att städa, mestadels..?..Funderar på om vi 2 ska flytta ihop i framtiden..Har mycket i hans hem som jag ser som ”utvecklingsområden”??..Vi får se..Jag är en person som gillar tvåsamhet, och samarbete..Är inte typen som vill bo själv resten av livet.Vi eldar i hans kakelugn, och ikväll blir det finmiddag..?❤️❤️?

Kommer nog behöva skriva av mig en hel del här det närmsta. Ni ska veta att det betyder mycket att få era reflektioner och stöd.
Bomben är släppt hemma. Den tysta bomben. Min fru har slutit sig. Ignorerar mig. Det är väl ungefär vad jag kunde förvänta mig på det sätt hon brukar reagera på konflikter. Med ilska, kyla och ibland tom hån. För att ett tag senare bli ångerfull och i det stadiet vill hon gärna stryka ett sträck över allt så fort som möjligt och gå vidare.
Jag får helt enkelt ge henne den tid hon behöver för att smälta mitt brev. Jag tror inte ens hon kan tro att detta går att stöka över fort denna gången. Jag var tydlig med att någon förändring kommer ske nu, men jag vet inte vad än själv. Som du sa, Se klart, jag kan faktiskt låta det få ta sin tid nu, att låta min fru tänka och visa när hon är redo.
Trots stämningen hemma känner ett ganska stort lugn nu på ett konstigt sätt, som att vara i tornadons centrum kanske. Jag har fått sagt det jag ville, på ett bra sätt, hon vet vad jag står och nästa drag är hennes när hon är redo att börja prata.
Det var kanske bara en känsla jag fick när jag skrev brevet, att jag bad om ursäkt för mig, men jag vet egentligen inte riktigt exakt vad jag skrev som var så. Det är nog lite typiskt mig att bara känna så. Jag har nog alltid ifrågasatt mina egna behov och känt att det är fel på dem så fort någon annan inte förstått mig. En dålig självkänsla helt enkelt.
Min grund i brevet var till stor del att det inte är någons fel att det är såhär, ingen är fel. Vi är bara olika och har gjort så gott vi kan med det vi själva kunnat ge.

Det låter skönt SeKlart! Det var lite så för mig igår... jag hade lite fler planer än tid att fullfölja. Bestämde mig för att avgränsa. Nöjd så, gott så. Hinna göra klart och bli nöjd över det. Min hjärna har också blivit snäll.