Senaste kommentarerna i forumet

Visst är det lite kul att vi kommit på att vi jobbar i varandras städer, men just nu jobbar vi ju på hemmaplan båda två. Skulle vi åkt kollektivt hade vi ändå åkt åt varsitt håll så sannolikheten att vi skulle stöta på varandra är ju typ noll, men det hade varit kul!

Torn bor i närheten av där jag kommer ifrån, den trakten som man brukar säga. Mer koll än så har jag inte. Rätt kass på geografi, även i den trakten tyvärr. Flyttade därifrån när jag var 20 år och fram till dess hade jag mest festat och sällan tagit mig utanför den stora stadens gränser. Skyller på det ?

Vi får väl hoppas på en träff IRL så småningom så att vi faktiskt får träffas!

Kram ?

Ska jag fiska får jag stå på land. Vatten ska man bada i, inte åka båt eller klampa runt på is. Tycker jag. Jag har tålamod att sticka timme efter timme efter timme, men jag har aldrig provat om jag har tålamod att fiska.

Jag har bott precis bredvid en sjö i 14 år och har aldrig provat att fiska. Det är nästan ”tjänstefel”. Men det är så mycket fiskprat på det här forumet så jag blir mer och mer sugen på att testa faktiskt. Men då vill jag inte ha gädda och abborre och sådant skräp. Då vill jag ha torsk och lax, och då måste jag nog kliva i en båt.

Så det sket sig innan jag ens gjorde ett försök ? Eller så får jag besöka den stora ån västerut som är känd för sitt laxfiske!

Kram ?

Ja, jag har nog skrivit var jag bor några gånger, och faktum är att jag bryr mig mindre och mindre om folk får veta vem jag är. Att ni här på forumet skulle få veta det gör absolut ingenting. Men eftersom policyn är att vara anonym här så håller jag mig till det.

Baltak är en bit av ån Tidan, alltså strömmande vatten, med inplanterad fisk. Resten av Hökensås är en massa småsjöar med inplanterad fisk. Jag är inte så förtjust att fiska i sk put and take vatten. Men gör det i bland, mest för att det är kul att fighta fisken och koppla av.

Jag gillar också makrill! ? Härligt med en till här som gillar att fiska. Det är några till här som gillar det, och ska testa till våren. Eller hur VaknaVacker? ?

Jag sitter på jobbet, och det har varit en bra vecka, med lagom mycket att göra. Men nu blev jag fiskesugen.? Får bli en sväng till helgen.

Ha det bra!

Så var det för mig, vi snackade om alkohol rent allmänt, och om den här kollegan som har problem. Då sade jag bara att: Förresten så har jag lagt av med att dricka helt sedan årskiftet. Mår mycket bättre av det och märkte att jag inte mådde bra av alkohol och att det var lätt hänt att det blev för mycket i bland. Det är ju helt sant, och mer än så behöver de inte veta. Helt odramatiskt och naturligt. Hur illa det egentligen var, vet bara ni här och min fru. Det räcker så. Jag vill inte dricka en droppe, för det tillför mig inget positivt. Det är mitt val och om någon har något emot det, tja, det ger jag blanka fan i rent ut sagt.?

Nu har det ju dock visat sig att folk tvärtom för det mesta blir smått avundsjuka för att jag slipper alla nackdelar med bakfylla mm. Jag försöker inte propsa på någon att sluta att dricka. Utan brukar säga: Testa själv någon gång om du vill. (Om någon frågar hur det är.)

Kram

Jag skrev precis förut att jag inte har någon aning om var du bor. Men det har jag ju på ett ungefär, kom jag på :) Vad är det för skillnad på Hökensås och Baltak föresten? Makrill, som du säger, är mycket gott. Häromdagen kokade jag fryst, relativt fet, makrillfilé och åt utan sås och krydda. Dagen efter fräste vi till en tonfiskfilé i stekpannan lätt på varje sida så att den blev lite rosa inuti. Tonfisken har ju mycket högre status, men nog är makrillen mycket godare. Den har en väldigt distinkt och angenäm smak och behöver egentligen ingenting till den för att vara god. Den står för sig själv.

Men krångligt det där med om att outa eller inte. För mig själv tänker jag att jag tar upp det i de fall då det naturligt flyter in. I samband med att du pratar om en policy som finns på er arbetsplats så tycker jag att det kan bli ett naturligt tillfälle att ta upp det, om det känns rätt. Inte så detaljerat, som sagt, men det kan göra det lite lättare att förstå. Just alkoholproblem är ju något som många annars tenderar att sopa under mattan och hoppas att problemen försvinner på den vägen.

Svår fråga som sagt. Man vill ju inte dra in för mycket personliga saker till jobbet, men samtidigt kan det ju vara bra att få ett konkret exempel. Du har ju lite tid att fundera på det och fattar säker rätt beslut när det är dags :)

Jag tänker att ingen här egentligen är intresserad av vem exakt jag är. Det skulle väl vara om någon man känner är här och läser och skulle räkna ut det på det sättet, men jag är inte orolig för det heller. Även om jag skriver saker här som jag inte delar med alla jag känner, så har jag inte på något sätt skrivit något här som jag skulle vara rädd för om någon i min bekantskapskrets fick kännedom om det.

Jag tycker bara att det är lite kul att vi arbetar i varandras städer AH, för det betyder ju att vi skulle kunna träffas och ha en konversation om något utan att någon av oss kände till vem den andra var. Det är förvisso teoretiskt möjligt att det skulle kunna hända med vem som helst här på forumet. Men Torn har jag ju ingen aning om var han bor.

Trolling har jag faktiskt provat på i min ungdom, fast i en älv, men efter lax. Är nog roligare att kasta själv.

Jag håller med dig Torn. Nu var det ju så att jag slutade snusa p.g.a. en operation också. Man ska ju vara nikotinfri en tid före och efter för att undvika komplikationer. "Eftertiden" har gått nu och det kan ju vara ett skäl till att jag är så himla sugen på snus. Skrattade när jag läste ditt förslag om kontrollerat snusande! Tänkte först att det går ju aldrig, men det kan det faktiskt visst det göra. Fyra prillor om dagen i stället för en dosa bör jag kunna klara mig på. En stor nackdel finns om jag börjar igen och det är att jag har berättat för flickan att jag har slutat snusa. Hon blev så oerhört glad och jag vill inte göra henne besviken på mamma.. Ja, jag får se helt enkelt. Vikten kanske måste gå före i alla fall om jag nu inte klarar båda.

Tack för dina tankar Torn!

Kram!

Hej Greta! Röda kinder är ju en sak som ibland förknippas med alkoholkonsumtion. Dock är det, vad jag erfar, oftast andra bakomliggande orsaker men att det kan blossa upp eller förvärras eller vad man ska kalla det av alkohol. Om alkohol är det enda som förvärrar symptomen så brukar det ju försvinna relativt snabbt efter att man slutar att dricka. Långt snabbare än en månad. Men är det t.ex Rosacea, som är en av de hudåkommor som förvärras men inte orsakas av alkohol, så kan det finnas en annan orsak till att det blossar upp som du behöver åtgärda eller möjligen skaffa en salva eller liknande för att hålla det under kontroll.

Grattis dock till en månads nykterhet! Berätta gärna mer om det!

Kan du inte koncentrera dig på det här med maten och vikten i stället? Jag hade aldrig fixat att lägga ner snuset samtidigt med nyttigt ätande. Det viktigaste är ju att må bra. Jag tycker inte det riktigt går att jämföra alkohol och snus, trots att snuset är ruskigt beroendeframkallande och såklart skadligt för kroppen. Alkoholen mår man ju piss av, medans snuset egentligen inte märks av. Att gå ner i vikt mår man ju jättebra av och det är bra för hälsan.

Bara en fundering från min sida.? Och jag hade inte sett det som ett nederlag om du börjar snusa igen, nu har du ju provat att vara utan, och kanske klarar att snusa ” kontrollerat”. Man får testa vad som funkar bäst, alla är olika.

Kram

Är inne i en loop av nikotinsug. Arg som ett bi, rastlös, vågar knappt prata med någon och har avvaktat lite med att skriva här. Skulle kunna ge min vänstra hand för en prilla. Jag kan å ena sidan tänka att det där suget borde ju avklarat nu. Det jobbiga hade jag ju över jul och nyår. Å andra sidan ser jag likheter med alkoholstoppet och ett återkommande sug under de första 6 månaderna med bra och lugna tider där emellan. Det kanske är så mitt beroende fungerar helt enkelt. Suget kommer och går under en längre period.

Jag kan inte ens döva suget med mat eftersom jag är så taggad på att följa dietistens råd nu. Det börjar bli dags att ställa sig på vågen och mäta midjan för att göra ett riktigt avstamp. Det tar emot något väldigt. Studerade vågen i dag igen men knuffade sedan in den under byrån. Kanske i morgon....

Vill ge två tips. Tittade på Petra och Peter på SvtPlay i går. Dokumentär om uppväxt med missbrukande föräldrar och hur Peter sedan blev missbrukare själv. Kanske lite extra intressant eftersom Petra är adopterad. Frågan om arv och miljö är väl alltid på tapeten men har kanske varit det lite extra på sistone.

Nyss lyssnade jag på Vetenskapsradion på srPlay. Handlade i dag bl.a. om huruvida man blir "helt" normal av två glas vin. Detta är en s.k. Norsk avis-and som nu blivit film av Thomas Vinterberg "En runda till" (visst har vi pratat om den filmen här tidigare?). Dessutom deltar våra kompisar Markus Heilig och Sven Andréasson och pratar om alkohol kopplat till Viruset.

Nu kaffe. DET får jag dricka i alla fall!

Kram!

Glömmer av att gå in här, men det är inte konstigt. Är så uppstressad på jobbet att jag just nu inte orkar med mycket mer än att bara existera efter jobbet. Har tyvärr fått lite migränanfall de senaste dagarna och undrar om det är en kombination av mina mediciner och stressen som tar sig uttryck. Ganska säker på det.

Tyvärr så kör jag ju på såsom jag inte hade mina funktionsnedsättningar. Det jag menar att jag bara kör på är att jag inte låter någon annan se hur trött och energilös jag är. När jag är på mitt jobb så skulle jag inte ens kunna (även om jag ville) visa mig trött. Jag dras med i tempot och kör på för jag tycker det är kul. Men min gräns, den där gränsen som man inte ska gå över - den känner jag aldrig av när jag når den eller är långt över den. Jag känner av den när jag saktar ner - då kommer känslan av att ha kört in i en vägg. Jag har väl aldrig officiellt gått in i väggen, men jag har kört in i den, det gör jag under perioder dagligen. Jag kör in i väggen med sån kraft varje dag att jag måste ligga avsvimmad hemma tills nästa dag, men sen kan jag resa mig och göra om allt - dag ut och dag in. Förut fattade jag ju inte vad det var - nu vet jag att det är min ASD och ADD.

Även om jag nu börjar förstå varför det är som det är så har jag inte kommit till punkten där jag ska förändra det, eller jag vet inte ens hur jag ska göra. Psykiatrin och habiliteringen tar gärna inte hand om en sån som mig - som mår bra, hakar sig fram, vill klara allt själv - och gör det på bekostnad av sig själv. Samtidigt som jag vet att jag borde ta ett större ansvar för min energi så saknar jag energi att ta det.

Men jag är inte på botten, jag ligger inte ens på minuskontot. Det är det som är lustigt, trots att jag är orkeslös och lite apatisk stundvis så mår jag bra i huvudet. Jag har kanske inte den där euforiska känslan jag känner ibland men jag känner mig hoppfull, och då inte hoppfull såsom att vilja hoppa från balkongen ;)

Jag känner att jag vill få till mer struktur på mitt jobb, just nu är jag ankan som simmar lugnt på ytan (ingen klagar, alla tycker jag gör ett strålande jobb - allt ser snyggt ut) men under så simmar jag som en idiot med mina små ankben. Just nu, när det är så stressigt så märker jag att jag skulle behöva någon som egentligen beordrade mig mer vad jag ska göra. Jag gör självklart det absolut viktigaste, det som måste göras - men efter det så gör jag just nu bara det jag känner för. Det innebär att mycket av det tunga (tråkiga) jobbet kommer på en och samma gång sen. Jag besitter inte förmågan att prioritera just nu då jag har 200 bollar i luften samtidigt - det är jag inte van vid. Jag vill ha en sak i taget - i alla fall en stor sak i taget. Men när man är ensam med sitt yrke på en relativt stor arbetsplats så funkar det ju inte så - på gott och ont. Det kommer ordna sig, för det gör det jämt för mig men när det är så mycket grejer så kan jag inte sortera mina tankar, då blir det att jag istället vill skita i allt. Svårt att förklara det... om vi säger så här. Just nu är min kapacitet 50%, för det mesta ligger den på 200%. Så just nu är jag inte så effektiv - det är jobbigt för mig då jag inte får ihop allt i mitt huvud. Men ingen annan ser eller vet något, ingen blir påverkad - så för resten av världen är jag densamma.

Orkar inte ens läsa det jag skrev nu, vet i ärlighetens namn inte ens vad jag ville få fram. haha.

Har inte haft en tanke på att dricka A denna vecka, enda gången jag tänkte på A var när jag skulle köpa en macka på ett café och systembolaget låg bredvid. Då såg jag de stackars satarna som stod i kö för att få komma in. Jag tyckte inte synd om dem, jag var inte avundsjuk på dem. Jag bara såg dem och brydde mig absolut ingenting. Vilken känsla. :)

Det känns inte som att jag har varit så här långt från mig och A någonsin. Det känns som A och jag inte längre lever i samma universum. Vi har inte bara brutit kontakten, vårt förhållande är dött och jag har raderat alla mina minnen alá "Eternal sunshine of the spotless mind" av A. Låt oss nu bara hoppas att inte ödet sammanför oss igen ;)

Tanken att aldrig mer "få" bli full, aldrig mer "få" känna smaken av A - den tanken den finns inte ens. Jag vet väl att jag får göra vad jag vill, jag är vuxen. Men jag vill inte och jag väljer oavsett vad som händer att sätta mig själv i den bästa livssituationen utifrån mina förmågor. Mina förmågor och min bästa livssituation matchar inte med A, vi ligger så långt ifrån varandra som det är möjligt. Varför skulle jag vilja förstöra för mig själv? Varför skulle jag vilja skada mig själv? Varför skulle jag inte vara snäll mot mig själv? Jag är ju ändå den viktigaste & bästa personen jag vet!

Skynda långsamt, låt det ta den tid det tar. Även om det verkar som du har hittat din ”grej” under den tunga, våta yllefilten alkohol. Alkoholen är bara ett symtom på andra saker som skaver.

Kram ?

”Läs det här, sen pratar vi”.

Kram ?

Stort tack för din motfundering!

Jag blev förvånad själv att tanken ens dök upp. Jag har inte tänkt så alls innan. Ytterst få har jag berättat för - min äldsta dotter, barnens pappa, min ex-svärmor och två goda vänner. I övrigt vet ingen IRL. Det är kanske dumdristigt att outa sig så inför ALLA på jobbet. Jag kan nog förmedla mitt budskap ändå - man behöver inte hamna på bottens botten, man kan backa från stupet innan allt går åt helvete.

Kram ?

Nej, jag borde såklart inte tänka det värsta, det kan bli precis hursomhelst. Det är nog ganska klassiskt det där också när man väl börjar prata om att lämna varandra och plötsligt inte tar varandra för givet längre så vaknar man till och får en annan ton. Man inser att man är utbytbar och inte värd hur mycket som helst för sin partner om man inte behandlar varandra med respekt och plötsligt, så dax då, kommer delar tillbaka hos varandra som man upplevde när man träffades.
Det värsta som kan hända är förmodligen ändå att man inte gör något utan stannar kvar, tyst och blir ännu mer bitter, tills man går varandra på nerverna totalt och det slutar med att man ber varandra dra åt helvete.
Risken är också stor att det blir som du säger, Se klart att man stannar tills en annan person plötsligt dyker upp i ens liv och då sårar man betydligt mer. Jag har nämligen också gjort exakt så, som du i min förra relation så jag borde lärt mig något. Det var samma där, relationen höll på att dö för mig och jag ville ta mig ur, men klarade det inte, bara velade. Plötsligt i en svag punkt av vår relation så dök det upp en annan som jag blev tokkär i. Sådär kär så man glömde allt annat och dumpade allt från en 7 år lång relation på ett ögonblick vilket såklart sårade min sambo djupt och länge.
Skillnaden då var att det var jag som inte längre kände någon attraktion till henne, det var jag som ständigt avvisade det intima. Nu är det tvärtom, jag känner stor attraktion till min fru fortfarande och eftersom jag är en person som tycker det intima är så viktigt men ändå reagerade på det viset i min förra relation att det intresset försvann mot henne så relaterar jag det till min fru nu. Är det verkligen så att hon inte har det behovet som jag eller är det så att hon inte känner det intresset för just mig längre men ändå stannar kvar för familjens skull. Hon säger att hon önskade att hon var mer intresserad men vet inte "vad som är fel". Ibland tror jag henne, ibland tänker jag att hon bara inte är sann mot sig själv.

Det jobbiga just nu är att jag blivit just tyst och tillbakadragen. Jag tror inte min fru har en aning om vilka tankar som ligger och gror hos mig just nu. Att starta diskussionen kommer antagligen verka som en blixt från klar himmel. Fastän jag vet precis hur jag känner inombords så får jag inte fram något vettigt ur munnen hur jag skall beskriva det med ord "IRL". I text är en sak, i tal är en stor skillnad, för mig.

Hade jag varit i dina kläder hade jag inte outat.
Din resa här och dina erfarenheter du har med dig kommer hälpa dig att relatera, förstå och vara insiktsfull i samtal med kollegor - det räcker.
Om det är någon som är uppriktigt intresserad och ni pratar djupare om frågan kan du ju delge en del men jag tror att du riskerar en del att outa och personifiera problemet på arbetsplatsen.
Jepp, bara en liten motfundering :)
oavsett - lycka till!

Har inte druckit på 1 månad nu.
Nån som vet om man blir av med röda kinder?

Vad bra att du pushade chefen! Det vill jag också göra! Det finns en enorm beröringsskräck på arbetsplatserna. Man väntar på bevis, istället för att ta det första samtalet redan på orosnivån. Jag vill bidra till att det sker en förändring där.

Kram ?

Det är märkligt, men för mig så kom det helt naturligt att jag berättade att jag hade slutat dricka. Först till mina kollegor och sedan även till chefen. Det som var det absolut värsta jag kunde tänka mig i början av nykterheten blev helt odramatisk och tvärtom givande. Det hade ju varit riktigt coolt att outa det i samband med det digitala sammanhanget!

Förutom att det känns väldigt bra för min egen del att alla vet om att jag inte dricker så har jag faktiskt kunnat bidra till support till att lösa problem som andra medarbetare har haft med alkoholen. Man ser ju så tydligt nu att någon inte mår bra pga för mycket alkohol. En kollega tex har nu fått hjälp från företagsvården och mår mycket bättre efter att inte ha druckit på 3 månader. Jag har pushat hans chef att göra något åt saken, och till slut vågade chefen få tummen ur och ta tag i saken.

Som sagt, jag tycker helt klart du ska tillfället i akt. Du vinner på det, och de andra vinner på det. Tiden då skam och rädsla bodde i våra skallar är förbi, vi är stolta och glada över våra liv. Kör! ?

Kram

Jobbig läsning .. Så glad att du hade styrkan att lämna honom .. Stor kram tillbaka till dig ❤️

Vet ni att jag umgås med tanken att outa min nykterhet på jobbet. Det trodde jag aldrig. Men jag har precis börjat tänka tanken, så jag vet inte var jag landar i detta. Har några veckor på mig att tänka klart. Sannolikt gör jag det bara spontant, eller inte.

Jag ska nämligen i ett digitalt sammanhang inför typ alla på arbetsplatsen bland annat berätta om den policy för riskbruk och missbruk som vi har, och som jag själv sammanställde för några år sedan. I det sammanhanget tänker jag att det kan vara en riktig ögonöppnare för många om jag berättar om mina egna erfarenheter. Jag behöver ju inte berätta detaljerat, utan mer på temat ”kunde jag ha problem så kan du”.

Syftet är ju att folk ska få upp ögonen för både sitt eget och andras tidiga symtom på riskbruk och missbruk. Man behöver inte störta till allra lägsta botten i dyn, man kan faktiskt backa från stupet. Innan det går fullständigt åt helvete. Och man kan få ett mycket bättre liv genom att göra det.

Det finns en väldigt tydlig arbetsordning i policyn också, ”så här ska arbetsgivaren agera”. Skyddet för arbetstagaren är starkt, men det är helt nödvändigt att arbetstagaren deltar aktivt. Mig veterligen har den processen bara drivits till sin spets en enda gång. Men jag kan komma på minst tre andra fall historiskt då frågan borde ha drivits. Och minst två fall som jag tror pågår just nu, på hela företaget.

Jag har helt andra glasögon på mig numer. Jag har slutat förneka mitt eget missbruk, och då slutar jag förneka andras också liksom. Jag inbillar mig att jag skulle kunna möta dessa medarbetare på ett mer ärligt sätt om jag outade mina egna erfarenheter. Precis som jag mer ärligt och naturligt kan prata om psykisk ohälsa, ångest och depression med medarbetare som har drabbats av det. Eftersom jag har personliga erfarenheter av samma problematik.

Vi får se. Var sak har sin tid. Jag behöver inte göra det nu om det inte känns okej, det går alltid fler tåg.

Kram ?

Ångesten var som bortblåst så fort jag skrev på.
Redan 3 timmar efter så ringde sen som hade blivit utsedd av tingsrätten som konkursförvaltare och ställde massa frågor om skulder och tillgångar.
Det gör mig inte ett dugg att de kommer och hämtar bilar, maskiner och verktyg.
Det är bara materiella grejer.
Jag tror att jag kommer att finna en för mig helt ny form av sinnesro efter det här.

Jättestort tack för hälsningen, vad glad jag blir!

Kram ?

Då råkade jag outa din hemstad också TI ? Men det finns ju en del folk i den stan att välja på, och Torn är en snäll och trevlig man som förstås inte skulle utnyttja den vetskapen.

Att du Torn vet mer om mitt liv än din frus liv känns dock lite creepy ? Men jag får skylla mig själv som är tvångsmässigt transparent.

Kram ?