Senaste kommentarerna i forumet

En enda dag i taget blir veckor och månader och år till slut. Och det blir bara lättare och lättare med tiden.

Lugnt och skönt, på utsidan och insidan. Grundglad, grundnöjd, och nyfiken på vad resten av livet ska erbjuda mig. Precis så känner jag nu. Och du kommer att göra detsamma om du traskar efter mig på den upptrampade stigen.

Kram ?

Hundradagars firande låter bra! Kanske jag skaffar den där appen då. Eller så får Se klart påminna mig om när det är dags att fira. Jag hjälpte henne rätt ofta att hålla ordning på dagarna i början.?

Kram

Ja, det känns häftigt att jag känner mig mer och mer grundad i mitt beslut. No big deal längre, bara lugnt och skönt.

Från det stället brukade jag köpa thaibox. Nudlar och currykyckling. Så gott och prisvärt. Men nudlar funkar inte med min kost längre.

Kram ?

Nej, det har inte varit något idé men lite mycket med annat. Jag har allt varit här och läst dock. Men nu måste jag vidare igen. Snart dags för kvällsrutinen.

Jag har en yta motsvarande en pallkrage ungefär att avvara på balkongen. Jag har ju en balkong ovan som tak på 2.70m höjd. Dock kan ju odlingen gärna inte dränera ut på betongen under och rinna över :) Men det är den storleken jag har. Sockerärter kunde ju vara kul, eller kanske sådana låga ampeltomater? Jordgubbar och smultron ska vara lite svårare.

Jag vill sätta igång snarast och kikar runt en del. Det är ju det jag hoppas på, som det blev för dig, att det är lite sysselsättning, terapi och mini-lycka.

Jag är en - odlingsperson- jäklar vad stolt jag blev nu ???
Förlåt att jag kapar tråden med denna narcissistiska high five! ???

Hej @torn, du anar inte vad hedrad jag är av att du tipsade om mig som odlare! Ligger och ler i min soffa och känner mig stolt ? tack! ?
Jag har en vilande app som räknar dagar och notifierar nån gång ibland. Förutom det- ett antal väldigt banala eller larviga citat. De har inte läst forumet helt klart!
Nu har jag börjat med viktapp också så snart behöver jag inte prata med nån ?
Grattis till dig, oss och @andrahalvlek dig har jag tänkt mycket på idag! Och du har rätt- Torn, 100 kändes stort. Nu är det ett helt annat räkneverk! Kram.

Härligt! Grattis till halvåret. Jag hade börjat fundera på om du hade gått i ide eller nått.? Låter kanon med att driva upp lite plantor! Kolla med Se klart, hon har nog en del tips på vad som funkar/växer bäst.

Edit: Å där hann hon skriva medans jag skrev.?

Ha det gött!

... med att rådfråga iaf mig om odling. ??
Jag drog igång med försåning förra våren och blev smått besatt. Det höll mig otroligt väl sysselsatt- dagligen, eller iaf kvällningen.
Superroligt och något att slukas upp av! Terapi och mini-lycka.
Tipsar om gruppen Farbror Gröns trädgårdsland (tror jag) kul att följa och mycket inspiration!
Jag har en trädgård och pallkragar så vet inte exakt vad som funkar bäst i stora krukor.
Bra tips från mig är; luktärter, sockerärter, zuccini behöver mkt plats/stora krukor.
Mindre tomater, olika salladssorter?
Mini-gurkor ser roliga ut, zinnia och ringblommor, chokladblomma!
Googla på odlingsforum, finns så många duktiga och generösa människor. Och du kan sätta igång redan nu. Vad mycket roligt du har framför dig! ????

Det är mycket med firman nu.
Jag har blivit av med ett stort jobb och det är mycket pengar för arbetad tid och material som inte kunden kan betala och nu är kunden under pågående konkurs.
Det i sin tur är att jag inte kan betala mina leverantörer längre och har hamnat rejält i klistret. Efter lönerna går iväg den här månaden så ekar det nog tomt på kontot.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, ångesten som jag inte behövt känna på länge nu är tillbaka, får flera små anfall om dagen och det brukar tyvärr sluta i ett stort panikångestanfall tillslut.
Men skillnaden nu är att jag vill möta mina motgångar som nykter istället för att köra huvudet i sanden och ignorera tills jag inte kan gömma mig längre.

Igår tog jag en imovane till kvällen för jag behövde verkligen få sova men jag känner nu att det triggade igång merbegär men jag står emot.

Idag har jag ringt ett par samtal som jag tänkt på länge men skjutit upp. Så bra det kändes efteråt!

Om man känner olust eller ångest för något som man borde ta tag i så är det bästa att bara göra det!
Inte skjuta upp!

Så det får bli det bästa jag gjorde idag??

Kram till alla som behöver en?
???

Tänk att det är ett år redan! Nu är du exakt dubbelt så långt in i nykterheten jämfört med mig. Härligt att höra att du om något är än mer beslutsam nu på din ettårsdag! Även om resan fortsätter är det ju en milstolpe ändå. Jag var faktiskt i din hemort förra fredagen, första gången i år, då jag besökte kontoret och passade på att äta i restaurangen mittemot resecentrum på kvällen innan hemfärd.

Tack Andrahalvlek. Ja, det är vi!

Jag har inte varit här på några dagar. Minns inte egentligen hur många men livet flyter på. Har haft mycket att stöka med på jobbet, vilket är bra.

Jag har sett fram mot 6 månader ett tag nu, och det känns skönt på ett vis. Nu har jag ett år att se fram emot, men jag tänker att det inte ska bli en transportsträcka utan att jag ska försöka njuta av vägen dit så mycket det går. Jag har mina funderingar på att så något här hemma. Dock inget för stort, då jag bara har en balkong. Jag har tyvärr inga gröna fingrar heller.

Vad skulle kunna vara ett lämpligt projekt jag kan starta inomhus och flytta ut det när det är dags? Gärna något som är ganska förlåtande men som ändå kräver sin tid och ger någon skörd av något slag. Kanske tomater eller Zucchini möjligen? Funderar på att kanske bygga ett litet mini-växthus om det skulle behövas. Hade ju varit ett kul helgprojekt också.

?????

Något storslaget firande har det inte blivit idag precis. Jag har kört bil tio-tolv mil, vilket är så ovanligt numer att det nästan känns som en happening ? Min senaste bensinräkning var på 500 kr och den brukar normalt vara på det dubbla eller tredubbla.

Jag åt lunch med en kollega på ett thaiställe, och det kan man ju kalla ett firande även om min kollega var helt ovetande om just det skälet.

Det gick utmärkt med tanke på den antiinflammatoriska kosten som jag äter - skippa riset och bara äta kyckling, kött, grönsaker och soppa. Kosten funkar bra på restaurang, protein och grönsaker går ju alltid att få liksom.

Även om årsdagen förstås är en milstolpe så känns det ändå inte så. Jag har inte gått i mål. Målet är resan och den fortgår. Det rullar på.

Det finns inte någonting som skulle få mig att prova att dricka litegrann. Jag har hört om så många som gjort just detta och sen haft svårt att sluta igen. Det är inte värt risken. Jag vill inte utsätta mig för det.

Jag upplever inte att jag offrar något, tvärtom. Det lockar mig lika lite att dricka alkohol som det lockar mig att dricka bensin.

Kram ?

Ja det är nog väldigt sant, jag tvingade mig nog in i musselskalet lite... menade på att, vi måste verkligen samtala mer om de här sakerna, du (den andre) kan inte bara säga X och springa din väg, utan vi behöver älta och diskutera detta. Det var småtungt men jag kände jag inte skulle ge mig på två punkter; 1/ att ändra ett beslut min underordnade tagit, och 2/ ändå lyssna och vägra låta han tjura ihop och säga "jamen då skiter jag i det här"...

tror det var mer tungt för honom än mig :-) Men det blir bättre av det tror jag. Och sen lär jag mig nog också på det.

Pust... skönt det är gjort iaf.

skulle vara skönt med en ... nu ... nä... skönt att man kan slappna av utan det och bara lyssna på lite musik och känna att livet är ganska bra.

Har mallat mig hela dagen och fortsätter hela kvällen ????

Nu ska jag strax malla mig ut i elspåret med en kompis.

Kram ?

Ofta går man på varsin kant och tycker samma sak, och tror att det kanske är man själv som är problemet. Och sen börjar man prata om det, och inser att man har samsyn. Prata, prata, prata. Enda sättet.

Kram ?

Jag har en app som heter Nomo. Man ställer in startdatum och den visar varje dag antal dagar. Idag visar den 366 dagar så om 34 dagar visar den 400 dagar, en bit in i mars alltså. Räknar efter lite mer noga i början av mars.

Jag tänker att var 100:e dag bannemej är värt att fira efter det första nyktra året. Minns hur jag glatt firade varje jävla vecka i början. Varje dag kändes som en seger i början. Nu känns det stabilt, kan inte komma på någonting som skulle få mig att riskera min nykterhet. Har hört om så många som tar återfall och sen har svårt att ta sig ur skiten igen. Jag vill inte utsätta mig för det. Det är inte värt risken.

Kram ?

Grattis på årsdagen!!!

Jag kommer nog aldrig vara så ärlig och rak i combo, eftersom det nog ibland skulle smälla mer än jag orkar med. Men... att bli rakare och ärligare, ja... det är som sagt något jag eftersträvar. Tror inte jag är oärlig, annat än att jag säkert hållit tyst om för många saker.

Idag... det är mindre konflikter i min närhet, nåja, de är inte slut, långt ifrån en del av dem, men jag har öppnat asken och släppt ut lite, inte för att förgöra den andre, men för att visa på vad som jag anser är vettigt. Jag var tvungen ta lite stöd av andra kollegor och resonera innan och efter, så jag känner att bilden jag ser är rätt.

Mindre att bära på ☺️

400 dagar, härligt!? Har du ytterligare en app för att se detta Se klart? ? Jag minns när vi hade nått 100 dagar, oj vad glad man var, och tyckte man var stabil och upptäckt allt positivt som fanns att upptäcka. Det kunde ju tydligen bli ännu bättre.?

Kram

Så otroligt vackert du formulerar något som är så otroligt sorgligt. Så allt igenom vemodigt. Men du har helt rätt, man måste vara sann mot sig själv.

Jag bröt själv upp efter 24 års relation för att jag inte kunde tänka mig att leva resten av mitt liv utan att få uppleva kärlek och passion igen. Mina barns pappa hade blivit som en bror för mig. En bror som jag bråkade massor med. När vi separerade hittade vi en ny typ av relation, som syskon, som fortfarande består.

Och du har helt rätt i att man måste få distans till sig själv och sitt liv innan man kan se vad som skaver, och sen tar det tid innan man kan sätta ord på det, och sen tar det ytterligare tid att ta itu med det. Cirka fem år gick vi på varsitt håll och grubblade. Till slut började vi prata om det på allvar en kväll - och 1,5 månad senare flyttade jag. Då gick det undan, efter fems års processande på varsitt håll.

Så fort man tänker tanken fullt ut är det bara en tidsfråga. Tror jag. Sorgligt som sjutton, men oundvikligt.

Kram ?

En klump i magen idag igen. Min relation som aldrig planar ut helt och hållet till något riktigt stabilt och tryggt. När jag tänker den meningen känner jag en plågande förnekelse till den kvinna som jag har två barn med och gifte mig med så sent som förra året.
Å andra sidan har jag många gånger tänkt på livet som en båt som flyter fram i en flod. Floden är de stora valen man gör, riktningen man tar. Båten är de materiella tingen man bygger uppe på. Bostad, ägodelar, pengar. Man väljer en flod man tror på och så länge man är i den floden så flödar den framåt och man bygger vidare på den båten man åker i och satsar det man kan. Jag menar, oavsett vilken flod man färdas på så vill man ha en trygg och tät båt..
Tankar uppkommer längs vägen om att floden möjligtvis inte är den rätta, så känner vi väl alla då och då i olika etapper under sin färd men floden slutar inte flöda utan man färdas vidare och fortsätter utveckla sin båt, tills man en dag blir tillräckligt övertygad att man inte är på rätt väg och väljer att kasta sig efter fast mark och kliva ur. Först då kan man stanna upp, se sig omkring. Som med mycket andra saker verkar det som att man inte riktigt kan se helheten av det man är mitt i innan man klivit ur och kan titta från en annan vinkel.
Lite kan man ta med sig på en ny färd, i sin ryggsäck men väldigt mycket som man byggt upp på i sin gamla båt måste man offra.

Vad jag försöker beskriva med min lilla metaforiska historia är att trots grunderna i livet knakar så är det väl naturligt att man fortsätter åka med till en viss gräns och försöker bygga vidare uppe på för att kompensera de djupare bristerna. Om igen tvingas man också inse att det aldrig håller.
Vi kan inte mötas på det intima planet hur mycket vi båda än vill, det planet som är ett av mina grundläggande behov för en relation. Där en part tvingas febrilt tränga undan behovet som att med all kraft stå och hålla emot en dörr där någon står och frustar och pressar på andra sidan. Den andra parten som inte har behovet famlar i mörker och gör stötvis konstlade försök att hålla ihop det och möta något som inte finns hos sig själv.

Vi har så mycket vi gör som också är bra. Det där uttrycket vi myntade för många år sedan när vi gick hos familjeterapeut som hon tyckte vi skulle bygga vidare på. "Allt vi gör blir så bra"
Här är problemet, det vi gör, det vi bygger uppe på, blir bra. Vår båt är stabil och väldigt tät. Under alla år som gått har hoppet hållit mig kvar. Bara barnen blir större... bara allt blir lite lugnare... bara vi får lite mer tid... om jag bara pressar tillbaka mina behov lite till, kräver lite mindre, så kan det vända, men det gör det inte. Det är en del av dig som stängs av, blockeras, för att som en blomma vissna och göra dig bitter, men den försvinner aldrig. Ibland händer nått som skapar en liten gnista som blir till en ny glöd av hopp men glöden slocknar fort och vardagen av avvisanden fortsätter.
Jag tror verkligen på idén om att din partner skall vara din bästa vän men för mig kan inte relationen bygga på vänskap, den måste stå på kärlek och till viss del passion och romantik.
Om jag ser en film där en man och en kvinna smälter samman i varandras famnar i en passionerad kyss så värker det inom mig av saknad. Inte för att jag tror att en relation är en livslång passion men för jag vet att om jag vill uppleva bara en liten del av det så måste jag hoppa, offra allt och kasta mig efter ny mark.

Det händer så mycket i mitt liv nu. Allting blir klarare och klarare. Till alla er som just nu är i en gröt av alkohol, ångest, depression och förvirring mellan allt. Det går inte att se klart när man dricker. Tänk er att befinna sig i en skog där man letar efter nån form av lycka, fågelsång och spegelblanka sjöar. Alkoholen är som en storm och dimma på samma gång. Allt du upplever är en diffust brus blandat med trädens sus och dimman. När alkoholen försvinner ser du vart du går och vad du måste göra för att komma vidare.

Jag skymtar, spanar och inspekterar den vägen som jag tror att jag kanske måste ta en dag men det är inget hopp man gör i en handvändning. Jag är såklart rädd, det som ryms i ryggsäcken är så lite.

Jag firar 1 nyktert år och du och Torn firar 400 nyktra dagar, tjoho! Hurra vad vi är bra ?

Kram ?