Senaste kommentarerna i forumet

Dagarna går så snabbt, jag glömmer helt att gå in här. Har så mycket annat (fast samtidigt ingenting) i mitt huvud. Mycket jobb, men det som tar upp min mentala tid mest just nu är mig själv. Jag funderar och grubblar så mycket kring mig själv. Fast det känns inte jobbigt, det känns underbart. Jag håller på att lära känna den viktigaste personen jag någonsin kommer få stifta bekantskap med - som ingen innan fått äran att verkligen förstå- Mig själv!

Är sådär allmänt glad, lycklig. Tillfreds kanske är ett bättre ord. Nu när jag skriver detta så kommer direkt tanken på vad som kommer att förstöra detta. För så är det jämt, det som går upp måste komma ner. Har man ADHD så är livet en känslostorm, man känner allt så innerligt och mycket mer. Det med att man är impulsiv kan få förödande konsekvenser. Som tur är har jag insikten att förse och försöka reglera detta nu när jag har kunskap och vetskap om att detta är en del av mig.

Det är endast ett fåtal gånger i mitt liv (ja, förutom med A) som jag har tappar fattningen under längre perioder och säkerligen gått in i någon slags mini-psykos. Jag funderade i många år på om jag var bipolär (manodepressiv), jag kände igen mig i så mycket av det. Jag visste då inte att jag har ADHD, ja eller "osynlig" ADD då jag var bäst i skolan och aldrig har visat mina svaga sidor, tendenser för någon annan (bara suttit ensam hemma utan någons vetskap och bland annat hinkat BIB som medicin).

Skillnaden i känslostormarna är annorlunda mellan ADHD och manodepressivitet (ja, det är mycket som är annorlunda). Ex. bipolaritet/manodepressivitet är en sjukdom, ADHD är en funktionsvariation. Bipolaritet kan komma och gå. Man kan få det, man föds inte med det, och det kan "försvinna". ADHD is for life, alltid - no escape. Men skillnaden är också, som jag förstår det (för de flesta), att med bipolär sjukdom så blir man mer euforisk och deppig, dalarna och topparna blir ännu mer. Det är svårare att lära sig leva med det utan medicinering. Det är också svårare att hitta rätt mediciner Som jag har förstått så tappar man lätt verklighetsuppfattningen, psykos är vanligt. Men det finns även mildare varianter där man får hypomani (man får mer energi, men andra kanske inte märker att du inte är dig själv) istället för rent maniska episoder.

Jag trodde som sagt länge att jag hade bipolär sjukdom, jag sökte aldrig för det dock. Anledningen till att jag trodde det var (eller är) att mitt normaltillstånd går i cykler. Jag fick även frågor ang. bipolär sjukdom under min utredning men jag uppfyllde nog inte de kriterierna. Jag tror att jag kan ha hållit tillbaka lite vid utredningen om vissa episoder jag haft av vad jag kanske skulle kalla hypomani men jag behöver inte en sak till, haha. Det räcker med ADD och ASD - känner jag att det inte räcker så får jag väl ta tag i det igen. Men nu kan jag till viss del se att jag nu är "normal" i mitt sinnestillstånd. Eller "normal" för att ha ADD och ASD. Men även NT (neurotypiska) personer har ju toppar och dalar, men de påverkas inte lika mycket av allt runtomkring, intryck och blir påverkad av känslor.

Under några av mina "maniska" perioder, då jag har varit lite små-psykotisk så har jag ex. handlat för mycket. Ex. fixerat mig och köpt partier av möbler och prylar från auktionshus/loppisar för att sälja vidare trots att jag bodde på 30kvm. Mycket har handlat om att jag har fastnat i en idé om att om jag ska skapa något, tillfredsställa en inre önskan om att hitta det där alla andra verkar ha - då kommer jag finna lyckan. Jag har köpa hund, köpt eget torp (när jag var 23år), renoverat lägenheter, byggt om, startat eget företag, köpt och sålt antikviteter och smycken i kolossala mängder. Mycket av detta skedde från 20-30 års ålder, och alla dessa bravader har mina päron fått hjälpa mig ur, inte ekonomiskt - men de har fått hjälpa mig att slutföra, ta hand om sååååååååå mycket. Jag har lärt mig av mina misstag, och jag vet att jag MÅSTE låta saker ta tid, och inte ge mig in i saker, agera spontant - för då kan det blir farligt. Detta gäller såklart även A, det var ju även under 20-årsåldern, eller när jag precis skulle fylla 30 år som A började ta över allt mer och mer.

Som jag sa innan så går mitt normaltillstånd i cykler. Mitt normaltillstånd är 100 eller 0 (det finns ALDRIG 50). Antingen är mitt allmäntillstånd mycket bra eller inte bra. När allmäntillståndet är mycket bra så tänker jag den där inre tillfredställelsen, axlarna tillbaka, bra stress, struktur, tydlighet, saker flyter på. Mindre bra är oförmåga, ostruktur, fastna, dålig stress och en vilja att inte vilja existera (men inte vilja ta livet av sig). Men utöver detta så varierar känslorna från intryck högt och lågt under dagen också. Låt oss säga att jag har en dag då jag mår riktigt bra, jag känner mig som 100, då kan jag ena minuten vara helt hypad och lite manisk då jag blir gladare än 100 (som är max för NT-personer i min värld), men sen kan jag också bli ledsen, arg och det kan gå ner till 25 under en minut, för att sen gå upp till 100 igen. Det kan gå upp och ner 100ggr på en dag.

Det är viktigt att de där känslostormarna - vilket orsakas av alla intryck jag får, blir så få som möjligt. Detta har jag lärt mig ganska nyligen. För om de inte blir få så tar energin slut klockan 12.00 på dagen. Alla känslor, vilka de än är (bra dåliga) - som regleras av mitt inre batteri slutar ofta fungera efter en viss tid. Efter det fungerar ingenting, det blir default i systemet, error. Medicinerna jag tar just nu (concerta) hjälper dock jättemycket, jag håller i längre - och det är lättare att fokusera och inte låta alla impulser ta över och jag "bara gör", jag behöver inte debattera i huvudet lika mycket om precis allt.

Jag har funderat på vad som genererar mest känslor för mig, vad som tar mest energi. Det är utan tvekan människor, sociala interaktioner och ljud. Många med ASD är ju känsliga för ljud, ljus, lukt, smak, känsel. Det är jag också, men inte nämnvärt jämfört med många andra. Känsel är ingen fara, kan inte påstå att jag älskar att krama folk, men det är inte jobbigt. Jag var petig med mat när jag var mindre, föredrar fortfarande den stereotypa Autism-tallriken där allt är uppdelat och man kan äta en sak i taget. På tal om det, det var en person som poängterade det en gång, att jag inte blandar min mat (ja förutom om det är sås möjligtvis), jag äter grönsaker för sig, potatis för sig och kött för sig. Att blanda potatis och kött skulle jag aldrig få en tanke på - det känns helt onaturligt. En tugga av varje, sen kan tuggorna variera. När personen som poängterade detta sa det till mig hade jag aldrig funderat på det innan, men helt plötsligt när jag började studera andra så var det så tydligt. Nu så försöker jag aktivt i vissa sammanhang blanda maten för att maskera "maska" att jag är som alla andra, men jag gillar det inte. När jag var liten åt jag inte ens sås, äter till denna dag inte lasagne för bara tanken av konsistensen på béchamelsås gör mig spyfärdig, samma med potatisgratäng och moussaka. Jag skulle äta det om jag var bortbjuden (jag är ju inget barn längre), jag kan äta grytor och allt sånt men i min värld så är drömmen uppdelad mat - så tråkig jag är! Jag ser ju själv vad jag skriver. haha

Men vad gäller sinnen så är ljud nog det jag alltid haft mest problem med, jag hör precis allt, och det finns mycket ljud som ger mig huvudvärk. Jag kan inte heller koncentrera mig om jag inte har tyst, därmed gjorde jag allt hemma istället för i skolan - när jag gick i skolan. Lukt kan vara ett problem, jag har en känslig näsa och undrar ibland om jag var hund i mitt förra liv. Jag har en näsa som kan sniffa fram de mest bisarra lukterna, jag kan ex känna lukten av mögel och asbest när ingen annan kan det. Gamla mattor och möbler kan svida i mina näsborrar och vissa tvålar känns som att händerna får ta ett bad i parfym, vidrigt. Nu under pandemin så kan jag inte använda handsprit, för lukten gör mig illamående och är konsistensen kladdig - då måste jag tvätta händerna direkt. Jag har aldrig kunnat smörja in min kropp med lotion och har aktivt valt att aldrig vistas i solen då jag avskyr att smörja in mig med solkräm. Sen blir jag inte brun, utan röd så det kan man använda som ursäkt. Hellre vit (transparent) än röd ;)

Hur fasiken kan jag inte ha fattat att jag har Autism förrän jag är 36 år? Haha, det är förlösande att skriva om det, och sitter och småler och skrattar åt mina bisarra egenheter, som jag ändå omfamnar. Så länge det inte förstör eller påverkar någon annan - så gör det du mår bäst av liksom :)

Men hallå, vad blev detta för inlägg. En mindre roman såklart. Jag ska nog starta en blogg och skriva om detta någon annanstans känner jag. Får snart ta mitt pick och pack och dra till "Det vidare livet" men jag vill komma över 175 dagar först, så jag "slår" mitt förra rekord. :)

Hade så gärna åkt längdskidor i helgen ? Vi har en anläggning hyfsat nära, men jag antar att det är svårt att hålla coronasäkert avstånd ens i spåren den här helgen med tanke på att det är strålande sol. Hoppas kylan håller i sig och sen planerar jag in den aktiviteten senare i februari. Vill så gärna ha med mig äldsta dottern på den aktiviteten, det är vår gemensamma grej liksom.

Så glad för din skull, att du känner flow ❤️

Kram ?

Tomen, 29/2 är ett väldigt bra resultat för januari. Vi kör vidare i februari med vårt vinnade koncept. Om vi faller reser vi oss snabbt och tar nya tag. Vi peppar varandra och gör vårt bästa. Vi är starka och har en vilja av stål. ??

Önskar dig en fortsatt trevlig helg.

Hej Mrx
Ostkrokar är förrädiskt gott och i stort sett omöjliga att avnjuta utan vissa drycker :-)
Bara att hoppa upp på benen igen. Snart Februari . Då siktar vi på nya resultat som ska kännas bra . 28/3 är superbra jobbat . Jag slutar på 29/2. Men gått ovanligt lätt tack vare dopning med covid . Blir tuffare i Februari. Men vi kan ??
Önskar dig en fin Lördag .

När allt flyter på....
Jag försöker att njuta av de stunderna när jag tänker goda tankar om mig själv.Jobbar med mig själv,prövar göra annorlunda än det jag är van vid.Har börjat med lite kvälls yoga och märker att det påverkar mig positivt?
Jag är även full av energi.
Ser framemot dagen då jag ska åka skidor.Så härligt att få träna,röra på sig ute.Jag mår bra av det.Som en längre avslappning.Är tacksam över att jag väljer bort alkoholen och är snäll mot min kropp och gör bra saker.Det är den värd!
Tack kroppen för att du ställer upp och orkar fast jag inte alltid varit snäll mot dig och gett dig alkohol och socker som du inte vill ha.Du tänker inte "pay back time".Näe du ställer fortfarande upp och orkar det jag vill.Och nu behandlar jag dig bättre.Du är en förstående vän du,kroppen.Du vet också att jag inte klarar att göra det jag önskar göra...utan dig.

Tack kroppen för att du alltid ställer upp och att jag är förlåten.
Pilla

Mina barn var både stora och yngre..Tror att tonårsbarnet mådde sämst av mitt och pappans drickande..Dom vuxna barnen mådde också dåligt, fast dom tom bodde utomlands periodvis..Man kan ju tänka sig in i situationen själv..Att ha föräldrar som blir för fulla titt som tätt..Spelar ingen roll om man är ett vuxet barn..Håller med dig Torn. Ett jävla gift, som förgiftar människor och familjer..???

Alkohol och barn är aldrig en bra kombination. Frun och jag var måttligt med alkohol när barnen var små. Vi hade relativt stort umgänge och hade många fester i grannskapet. Nu när vi blivit mormor och morfar flera gånger om får vi konstig frågor från barnen. Det är frågor som kan relateras till att vi prioterade umgänget före dem. Den äldsta dottern har slagit fast att det är ett typiskt beteende för människor född på 60 talet.

Det är endast frugan och barnen som har fått lida av mitt tidigare drickande. Jag blev aldrig aggressiv eller så, och har aldrig ens krökt ett hårstrå på varken frugan eller barnen. Det är mer att jag har försummat och svikit dem. Frugan har jag pratat om allt med, och där känns det bra. Hon har förlåtit mig.
Barnen förklarar jag lite löpande för och det känns bra där också. De har nog mest varit besvikna på att jag inte orkade ställa upp på saker och ting i bland. Numera är det nästan tvärtom. Frugan orkar inte, och tar hellre ett glas vin i soffan på fredagskvällen än att göra något kul tillsammans med barnen.

Jag var egentligen aldrig stupfull, utan det var mer att jag var tvungen att ha en viss promille i blodet för att kunna fungera och ha ork och motivation. Ett djävla gift den där alkoholen.?

Kul med renovering Kvinna38! Vi är nog väldigt lika där, att ha roliga saker att fixa med, har varit, och är väldigt viktigt för mig. Att bli nykter och bara sitta i soffan och glo är inget för mig. Jag vill göra och uppleva saker. Sådant som är kul.

Ha en fin helg! ?

Ostkrokar är goda men det blir klet på tänderna. Jag har ett val göra någonting åt problemet eller avvakta. Jag väljer att agera. I kväll blir det stor rengöring av käften innan jag kryper till kojs.

Det gjorde jag nyligen, mums! Röda linser, belugalinser, blandade frysta bönor - så gott ?

Kram ?

Det verkar som det inte får så mycket plats, alkoholen alltså. Det är som du säger, att man liksom kan bli helt off på några dagar i den världen. Nu e jag inte nåt dataproffs direkt, men bara alla möten med både jobb o skolan gör mig rätt matt, information, information, information. Nåväl nu tar vi helg, ha det bäst

Nu tror inte jag att din metod är så mycket hittepå. Du är säkert väl påläst som vanligt :D

Beroende på vem och vad det är har jag också svårt att göra som folk säger åt mig. I det här fallet - inga problem eftersom jag själv har sökt och valt hjälpen. Jag lyssnar på min tant med stora öron och blir jättestolt när hon säger att hon förstår att jag förstår. Googlar just nu på proteinrika livsmedel och har kommit fram till att jag ska börja göra hummus som jag ändå har tänkt göra så länge. Jättegott och bra komplement till all möjlig mat!

Hänger här lite extra i kväll för att mota vinsuget...

Kram!

Rabbitgirl, jag är människa med min fel och brister. Jag ser mina svagheter och inser att jag kan välja. Jag kan välja att inte aggera alls och låta svagheterna ta över eller vara stark. Jag väljer att vara stark människa. En dag i taget ?

Hej G.T.!
Intressant att läsa :)
Sockerberoende är pest, jag tycker faktiskt att det är svårare, mycket svårare att hantera än alkoholberoende.
Jag är extremt smal, har diabetes och borde inte äta socker, men det är så himla svårt. Alkohol finns bara på systemet, socker i varje affär, fika på jobbet, kallas, allt. Och det är så lätt att ta... Jag hanterar mycket bättre mitt vinberoende än sockerberoende och det andra kommer att döda mig inom 10 år om jag inte skärper mig.

Läste lite i din tråd, i början och i slutet faktiskt :)
Funderar lite.
Om jag hade kunnat välja mina dagar med laster, skulle jag var ganska nöjd med mig själv. Planera och välja. Tyvärr väljer mina laster ganska ofta när de vill ha mig, ha ha. Sötsaker, vin eller något annat.
Ibland har jag en känsla, att när de inte ser mig under lite längre tid, då glömmer de bort mig och fokuserar på andra stackare.
Ok, ok, ingen behöver vara perfekt. Man kan ta snedsteg då och då.
Jag tänker så, samtidigt som jag är frustrerad att ibland har jag lust att prata med kompis bara när jag har druckit en flaska vin. Finns det verkligen inte något mer i mitt liv än en rolig och spännande kväll med laster? Trist skulle det var, väldigt trist.
Jag slutade dricka för några år sedan, kommer inte ihåg hur många exakt. Innan var det konstant vinflöde.
Nu händer det då och då, kanske 5 vinflaskor per år. Som sagt, inget hälsoskadligt direkt. Men jag retas på det ändå.
Vem är jag som inte kan hitta något bättre? Som ångrar? Som ser spänning i vin?
Jag kanske är en människa, vem vet.

Det ska verkligen bli roligt att följa dig och mattanten!

Jag kör på med mitt eget hitte-på, och det går riktigt bra faktiskt! Jag har så svårt att göra som folk säger åt mig, jag bara måste göra på mitt eget sätt. Kan inte ens följa ett matrecept till punkt och pricka ?

Kram ?

Jag valde själv av egen vilja att njuta av öl, vin, ostkrokar, vit marlboro i kväll. Dåliga val jag gjorde men ändå var jag snäll mot mig själv. Det låter kanske konstigt men det är min resa på den här vägen mot ett hälsosammare liv. Jag slutade runtinmässigt röka år 1993. Jag fick röka cigg som verkligen smakade gott. Det blev mindre och mindre cigg för min del. Jag får dock röka om jag vill. Jag har alltid ett paket cigg hemma. Min farsa rökte 3 paket om dagen och morsan typ ett halvt paket. Så var det när man växte upp på 60 talet. Ikväll har jag tagit 3 st vita marlboro. Det är nästan två månader sedan jag rökte cigg. Ostkrokar är det mer än tre månader sedan jag käkade. Jag älskar dem. Tyvärr är det ej hälsosam föda som bör undvikas. Alkohol är en annan drog som man ska passa sig för. Jag har dragit ner rejält. Men i kväll var det väldigt gott med öl och vin tillsammans med mina andra laster. Jag föll men jag står upp imorgon igen. Det kommer att bli 28/3 för mig i Januari dvs 28 vita dagar och 3 med droger. En dag i taget ;). Jag mår bäst när jag avstår från mina laster. Jag romantiserar ej över dåligt beteende. Helt ärligt var min dag som jag skrev. Jag har utgått från mig själv. Har ej känt behov av att läsa böcker och kolla på Youtube om alkohol. Vi har alla olika bakgrund och behov. Metoden mot våra önskemål av livsstil varierar därför.
/Mrx

Då har jag haft mitt kick off-samtal med mattanten. Vi tittade igenom två dagars loggat ätande och hon kommenterade utifrån det. Kärnfrågan blev att jag måste byta kolhydrater mot protein så det är där jag börjar. Jag väljer att fortsatt logga maten (inga detaljer bara en beskrivning av vad, när och ungefär hur mycket) och motion. Jag var förvånad när jag såg vad, hur och när jag ätit i skrift. Dels såg jag att jag äter mer frukt och grönt än jag trodde, dels äter jag oftare än jag trodde. Mattanten kunde dra slutsatser (som jag aldrig själv hade kunnat) från tex lunchen jag ätit och varför det blev två vetebullar en timme senare just den dagen. Nu ska jag ändra om så att jag inte behöver äta de där vetebullarna. Bl.a. ska jag koka ägg :D Mycket intressant detta!

Vågen står orörd. Där är vi inte än.

Tyvärr kraftigt vinsug i dag. Fattar inte varför. Det var jättelänge sedan sist. Funderar på vad det som har triggat och får återkomma med det. Är det "duktigheten" kanske? Kör jag på för hårt nu tro? Hmmm...

Kram!

Nu har jag hyfsad koll på dotterns räkenskaper. Efterlyst en del papper och sen har jag skickat rubbet på ”remiss” till äldsta dottern och hennes pappa. De hittar nog felet som jag inte hittar. Hoppas jag. Trögboll.

På måndag lanseras nya sajter för alla tjejjourer i landet. (Inte alla kanske, men totalt 130 stycken i alla fall.) Vår lilla tjejjour är en av dessa och de senaste veckorna har jag jobbat med den nya sajten. I helgen blir det nog en hel del jobb med den, jag vill ju att det ska bli så fint som möjligt inför lanseringen. Alla användare ska läggas upp, och alla ska få info om hur de ska göra när de chattar och så vidare.

Det här tycker jag är jättekul, och det är en syssla som har hängt med mig länge. Min allra första hemsida gjorde jag för 22 år sedan till den lokala naturskyddsföreningen, som jag då var engagerad i. Äldsta dottern sov mycket när hon var nyfödd, så då bestämde jag mig för att lära mig HTML-koda medan hon sov. Många timmars jobb blev det, men så roligt det var ?

Sen dess har jag gjort en massa hemsidor, till andra föreningar som jag engagerat mig i, till mig själv, till min yngsta dotters olika handikapp etc. Sen kom facebook och hemsidor blev inte längre samma viktiga kontakt med omvärlden. Via min dotters hemsida har jag fått kontakt med folk i hela landet som har samma handikapp som hon har. Nu administrerar jag istället två grupper på fejjan med den inriktningen.

Någon HTML-kodning har jag inte hållit på med på länge. Nu finns det ju programvaror som hjälper till med sådant. Skriv texten där, bifoga en bild, länka till andra undersidor och så vidare. Men tänket bakom, strukturen, är förstås densamma. Jag är ju inte bara vetgirig för egen del, jag har en stark folkbildande ådra också.

Senast idag gjorde jag lite snabbt en manual till medarbetarna om hur man bokar videomöte via kalendern i outlook. Den manual som fanns tillgänglig var obegriplig. Jag fick verkligen anstränga mig för att förstå hur man gjorde. När jag väl förstått berättade jag för andra med enklare ord, och skärmdumpar. Förstår inte hur jag skulle överleva utan skärmdumpar.

Sen kan jag märka att det blir liiiite svårare med åren. Jag kan inte räkna antalet programvaror jag har lärt mig under min snart 29-åriga karriär på min arbetsplats. När jag gick i skolan 1990 använde jag elektrisk skrivmaskin. När jag började jobba 1992 var det datorer för hela slanten. Jag minns när e-posten kom till oss 1997, precis innan jag skulle vara föräldraledig med min äldsta dotter. Vi tittade på varandra på jobbet och sa: ”Måste man kolla e-posten varje dag?”

Sen dess har teknikhjulen inom datorernas värld bara snurrat snabbare och snabbare. Vi hinner inte lära oss ett system innan det är dags för något annat, hela tiden nya grejer. Och nu senast ett helt nytt sätt att boka och delta på videomöte alltså. Från en vecka till en annan. Är man långledig så är man helt off när man kommer tillbaka.

Jag är förändringsbenägen, jag skulle bara vilja pusta litegrann emellan varje systemförändring. Och jag har kollegor som sliter sitt hår, och de är då ett tiotal år äldre än jag. Så jag står kanske i början av den tekniska nedförsbacken nu, när motståndet bara blir större och större. När jag inte griper mig an varje förändring med lika stor lust.

När jag introducerar nya medarbetare, som är strax över 20 år, så är det swop swop och sen är de igång. Och jag tänker att så länge jag kan lära ut, så har jag ju hyfsad koll på läget. Jag har haft chefer historiskt som chefat utan att lära sig systemen, och deras trovärdighet blir minimal i längden. En chef kunde inte svara på e-post, han läste dem och sen kom han personligen till en och svarade. Det finns ju en skamfaktor i detta också, att vara chef men inte behärska allt. Vem ska man fråga då liksom? Vikarierna? Knappast.

Och inte heller idag har alkohol fått plats i mina tankar, mer än när jag tittar in här. Trots att det är fredag. Istället ser jag fram emot kinamat om en stund ?

Kram ?

Har läst Persbrandts bok för några år sedan, men den andra har jag inte hört talas om. Kanske som du säger, en bok att spara tills man känner sig extra stabil och trygg i sig själv...
Det var inte självklart att jag fick diagnosen. Det första utlåtandet jag fick var att mina beteenden inte verkade tillräckligt karakteristiska men sedan ville de ändå att en läkare skulle titta vidare på det och hon gjorde en annan bedömning. Jag tänker att jag inte har så mycket att förlora. Jag har visserligen byggt upp ett visst skydd genom min nya livsstil och min träning men upplever väl fortfarande stora delar av livet som en "kamp mot mig själv" och jag känner att finns det en liten chans att denna medicineringen träffar delar av mig som skapar de känslorna så har jag ju mycket att vinna.

Med över ett år på en ny bana så är jag trots allt fortfarande ganska otrygg i hur stabil min nya livsstil är. I början var jag extremt rädd för att råka bryta mitt nya schema som jag nötte men nu fick jag ett litet prov och ihärdigheten visade sig äntligen ha skapat något djupare. Jag tänkte ofta att den rädslan bara var destruktiv och hindrade mig från att må bättre fortare. Men det ligger nog trots allt en hel del rimlighet i att ha den pressen. I början av nya rutiner så måste dem nötas, helst utan avbrott och undantag, de sitter inte i bakhuvudet och små hinder gör så otroligt lätt att man glider tillbaka till det gamla utan att man knappt hann förstå vad som hände och vägen tillbaka till det nya försvinner fort inom ett lätt räckhåll.

Detta har så stor betydelse när man vill dra ner på alkohol. Nya rutiner måste nötas och man känner sig länge just frustrerad, rastlös och förvirrad. Nya vanor skall ta över de gamla och man ska skapa sig nya förhållanden till alla stunder som man brukat "spola förbi" med ett rus. Vad gör jag istället? Vad blir mina nya vanor..
I mitt fall visade det ju sig att en enda ny stark rutin, kortet jag satsade allt på, träningen har räckt väldigt långt. Jag tror verkligen att just träning är något som kan hjälpa väldigt många, att det har ett väldigt brett "effektområde". Det fyller din tid, det höjer dina må-bra-hormoner, det stärker din kropp och till och med efter senaste rön läker och återuppbygger din hjärna, t.ex ditt minne. Men jag förstår också att alla är olika och träning kommer inte att fungera för alla. Så min slutsats är att det till störst del handlar om att hitta >något< som kan bli din nya övertygelse och sedan fylla upp det tomrum som uppstår efter alkoholen.

Kom på att AA även har att be om förlåtelse och att gottgöra i sina steg.Det tycker jag är viktigt..Har man varit en dålig partner, förälder eller kompis på fyllan, så är det viktigt att säga det..Jag har pratat med mina barn, och bett om ursäkt..Min bror som är AA- medlem, har bett om förlåtelse..Kanske inte om allt, men om det är något som skaver hos en själv, eller hos någon annan..Detta är min åsikt, ingen sanning..I mitt fall tror jag det gör skillnad för barnen, för att förstå hur jag kunde betee mig så konstigt i fyllan..Allt kommer jag inte ihåg, men kan ju inte heller förneka, då barnen var nyktra....?

Lunchhej från mig som blickar ut över en vit stad. Trött och mosig men jobbar bara till 14 idag sedan får det räcka.
Viktigast först- vara nykter och näst viktigast- vara rädd om sig själv.
Fint att ni och forumet finns. I sin enkelhet något stort och märkvärdigt enligt mig.
Kram och njut av fredag ?

Hej GT (passande namn här ?)
Tack för ditt inlägg som jag och många läst med så stor behållning. Väldigt fint och inspirerande.
Vi strandar då och då här i diskussionen om roligt - eller inte- när vi slutar dricka.
Jag hör till dem som kan sakna flykten, lättheten, och har jobbat mycket med att hitta lättheten i här och nu istället. Höja upp nyktra upplevelser.
Men för mig är acceptansen numera rätt grundad. Jag må sakna det ena eller andra, men jag tänker inte ge alkoholen nån ny chans, jag har bara ett liv.
Sen tänker jag mycket på hur ”roligt” det var att vara bakis, ha ångest, dividera med sig själv, smussla. Det är INTE roligt.
Så sammantaget är livet bättre nu.
Inget av de olika liv jag testat har varit roligt hela tiden, jag gissar vi är gjorda för lite större utmaningar.
Lycka till framåt!

Stort tack till dig för att du delar med dig av dina upplevelser så här långt, och att du bidrar med dina reflektioner så här när det gått sju månader och du tittar tillbaks på det som har hänt sedan du tog ditt beslut. Om det är hjälpsamt för dig att skriva ned detta är det gott nog, du får mer än gärna fortsätta att skriva här och berätta hur det går för dig framåt. Men jag tror också att det du skriver kan ge andra igenkänning, inspiration, hopp och nyfikenhet på en framtid som inte alltid är enkel men ändå så värd att kämpa för. Tack igen!

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det är precis så jag menar. Tack! Alla är olika och det finns lika många orsaker till att vi druckit som det finns alkoholberoende. Just därför blir jag så glad att det finns olika berättelser och erfarenheter. Men att det lovas (ja, det görs faktiskt det ibland) att efter si och så lång tid händer det här eller det här, tycker jag är synd. Jag är medveten om att jag kan uppfattas som tjatig vad gäller detta, men för mig är det jätteviktigt, så den risken tar jag. No hard feelings från min sida i alla fall. ?

Förlåt att jag upptog plats i din tråd, G.T. Men det du skriver väcker så många (positiva) tankar och känslor. Än en gång, tack!