Senaste kommentarerna i forumet

Det verkar ju som att alla ni, Se klart, Torn och Andrahalvlek alla känner något liknande.

På ett sätt känns det ju som att vi har ett eget litet hörn här i Alkoholhjälpen. Vi som redan är frälsta. Jag vet inte hur många av de som fortfarande är i förändringsstadiet som läser detta, men jag tänker att en sak vi kan bidra med är just att det kommer bli bättre. Alla har såklart inte exakt samma erfarenhet, men speciellt en förändring har skett hos mig som jag inte trodde var möjlig.

För ett år sen hade tanken på ett liv utan alkohol framkallat ångestkänslor för mig. Det hade känts å omöjligt! Det där med guldkant och allt. Men idag är jag så otroligt nöjd med det. Men jag vet inte vad jag hade tänkt om jag hade suttit här för ett år sen och läst de frälsta skriva om detta. Jag hade förmodligen tänkt "De fattar nog inte vad alkoholen betyder för mig. Det där funkar inte för mig. Mitt liv kommer bli tråkigt". Jag hade nog inte kunna ta in att de frälsta skulle ha varit i samma situation som jag var i. Helt omöjligt, hade jag nog tänkt.

Men jag lovar! Jag var verkligen i den situationen. Jag tror att ni andra frälsta också kände att tanken på ett liv utan alkohol var skrämmande innan det blev av, som du säger Se klart, man är ju verkligen inte alltid på topp, och alla andra problem man har finns ju fortfarande kvar, såklart.

Inte inne här så mycket just nu. Fokuserar mycket på livet och att försöka må bra. Tänker nästan inget på alkohol alls pga av antabus därför har jag nog inte behovet att vara här så mycket.

Har inte hört något om utredningen från socialen än. Känns som jag fortfarande har mycket jag har att ta tag i som jag inte orkar.

Ville bara ni ska veta att jag fortfarande håller mig nykter. ❤

Jag glömmer att gå in här, det är mycket stress just nu, den perioden på året som är stressigast men roligast på mitt jobb. Det slutar lite svårt 15 februari.

Skulle vilja orka vara inne och stötta andra, ska försöka, men just nu är prio ett vila när jag kommer åt det.

Förresten, fortfarande nykter, har inte tänkt på alkohol sen jag gick in här sist.

Mår så oförskämt bra, så innerligt lycklig - och inget har egentligen förändrats. Jo, jag äter medicin som gör mig ”normalare” och jag spolar kröken ?

... men vill skriva lite varje kväll.
Idag hade jag apropå det tagit en sömntablett om jag inte var inne på cold turkey. Jag blir otålig, vet att sömnen kräver lite... nedvarvning, en podd.
En mixad grill till dag var det här. Dystert med pappa just nu. Dystert med Norén också, (inga jämförelser i övrigt.) Men också bra möten, och hämt av småbarn och lagade middag här hemma som renderade ”topp 3 i livet mormor”. En timmes prat med mamma, på ett sätt är hennes liv väldigt begränsat men hon har tusen vänner med olika skröppel som hon behöver dryfta. Själv är hon ju urpigg, så glad jag är över det mitt i allt.
Sen behövde jag bara ligga på sängen, äta yoghurt med hallon, titta på ett avsnitt, överväga köp av en kjol. (nej) överväga köp av fint gammalt skåp (nej) överväga köp av fin rutig halsduk (eventuellt)
Laddar för morgondagen och hoppas på inga samtal från sjukhus inatt. Sov gott! ?

Glädje att läsa ditt inlägg ?
Nä- att vi är här- iallafall just nu känns ibland som ett mindre mirakel men precis som du skriver är det ju något som måste klicka som ett kodlås inombords för att man (jag) skulle förstå att det är ett åtagande- i sig själv- som gäller.
Vilken turbofart du verkar ha, hoppas du hittar lite lugn och vila också! Kram Jullan ?

Ja för mig var 6-7 månader en tid av mer; lugn men kände mig också mer grundglad. Tycker nog inte att något kring att vara nykter har varit jobbigt efter det, och livet blir i grunden rikare och mer; ja mer skiftningar i närvaron.
Jag är verkligen inte alltid på topp men varje dag händer det saker som gör att jag känner mig ofattbart glad och lyckligt lottad- att jag är en sån som inte dricker.
Kram.

Ett sätt att träna sitt tålamod, och samtidigt få bra återhämtning för skallen, är att sticka. Minns inte när jag började med mitt senaste projekt, men det var några månader sedan. Jag skulle sticka en poncho. Inget mönster, sådana kan jag inte följa, utan jag funderade själv ut en ”modell” som borde funka. Två långa stycken som skulle fogas ihop med kortsida mot långsida för att sedan vridas så att det blev en triangel både bak och fram.

Jag har stickat den i rutor - fyra räta, fyra aviga växelvis i fem varv och sen tvärtom, så att det blir små rutor på 2 x 2 cm. 106 maskor per varv och 325 varv på varje sidostycke. Ikväll var det dags att virka ihop styckena enligt min plan, sen vrida - och det blev perfekt! Precis som jag hade tänkt mig. Nu ska jag bara virka några varv inuti halslinningen och längs ytterkanten. Sen får vi se om ponchon blir min, eller om äldsta dottern ska få den.

Jag brukar säga att jag inte kan ha så varma plagg pga klimakteriet, som gjort mig till ett värmeelement. Men faktum är att jag har blivit mycket mindre varm det senaste året. Om det beror på att klimakteriet är på upphällningen eller nykterheten låter jag vara osagt. Jag är oavsett otroligt tacksam över att slippa nattsvettningarna och värmevallningarna ??

Ikväll har jag tittat på Anders Hansens program ”Din hjärna”, avsnittet om känslor, på svtplay. Det var riktigt bra. När man har slutat dricka, och bedöva/förgifta hjärnan, så kommer ju en enorm känsloboost efter några veckor-månader. Våra hjärnor tolkar hela tiden vår omgivning och vår kroppsliga status och ger oss känslor för att vi ska agera. Känslor behövs för att vi ska kunna ta beslut och få saker gjorda.

Sen bör man ta de negativa känslorna i början av nykterheten med en nypa salt eftersom de är rejält överdrivna. Jag tänker att hjärnan är ovan helt enkelt. ”Hmm ? Hur gjorde man nu med det här, det var så länge sen...”

Jag gillar Anders Hansen, han kan verkligen förklara på ett begripligt sätt. Han träffar dessutom en massa duktiga hjärnforskare och psykologer i programserien.

Kram ?

Håller med, just vid 6 månader var det något extra som hände. Svårt att förklara vad egentligen, men jag mådde ännu bättre from då på något sätt. Och det slutade inte där utan jag forsätter att utvecklas känns det som. Faktiskt så kan jag inte komma på något som har blivit sämre fram till nu, bara bättre.?

Vi får se vad år 2 har att erbjuda, är det möjligt att må ännu bättre??

Det händer verkligen något med grundkänsloläget vid 6 månader. Du är väl där snart? Jag har precis samma upplevelse. Det känns inte som jag rubbas så lätt helt enkelt. Jag står stadigare. Shit happens, bring it on. Det är också skönt att slippa alltför tvära kast i känslolivet, mina ilskna utbrott saknar jag inte ett dugg. Idag kan jag nog bli arg på ett mer konstruktivt sätt tror jag. Jag är mer modig också tror jag, vågar ta konflikter om jag anser att det krävs. Vågar vara lite obekväm.

Det är nog jättesvårt att utröna vad som är hönan och ägget, men nykterheten är ju liksom grunden till alla förändringar vi har gjort, som i sin tur gjort att vi mår bättre. Vem saknar alkohol när man kan må så här bra? På ett sätt är jag tacksam för att jag haft alkoholproblem, så jag fick uppleva den här förändringen. Det gör nog att jag värdesätter den mer och kommer göra allt som står i min makt att bibehålla och utveckla mitt mående ännu mer. År två händer det ännu mer grejer har jag hört!

Kram ?

Ja livets efterrätt brukar folk säga Torn och det kan jag hålla med om. Nu pluggar jag för fullt på min näst sista hs kurs, sen blir det lite mer egentid. Nu är det skola, jobb, barn och barnbarn och så gubben sådär sent på kvällskvisten när vi båda svimmar av trötthet . Inte helt optimalt, men det får vi ta igen snart. Nu slinker jag strax in i 9 månaders nykterhet. Egentligen imorgon, men jag har ju löftet 24 timmar framåt. Hur detta gått till är ett rent under, inte helt ett under kanske. Jag har fått hjälp på vägen, av er o amottagningen, samt att jag jobbat en hel del med mitt nya jag, eller rättare sagt, mitt riktiga jag. Prova nykterheten, det kan aldrig bli fel. Kramar till alla som behöver

Jag kanske inte har kommit upp i Torn-nivåer men jag upplever att det finns mer av en grund-glädje där i botten. Jag misstänker att nykterheten har en stor del av det, då jag ju börjar närma mig 6 månader, men jag tror att meditationen gör mycket också. Dock har jag väl börjat meditera mycket mer regelbundet just tack vare att jag hållt mig nykter och mina försök att få till bättre vanor som också hjälper till, har jag väl även också att tacka nykterheten för.

Det betyder inte att allt är perfekt, eller att jag är glad hela tiden. Motgångar i livet och dåliga dagar har man ju oavsett. Men jag känner en större grundtrygghet på något sätt. Jag känner inte att jag så lätt kommer ur balans som jag tidigare skulle ha gjort. Nu är ju det här baserat på den senaste tiden enbart så det skulle ju kunna vara en temporär formtopp som jag hade haft oavsett. Jag hade ju min panikångest-peak efter 50 dagar som nykter och det är ju nu endast 120 dagar sen. Men ohanterlig ångest känns numer väldigt avlägsen på något sätt, så det känns inte tillfälligt i alla fall.

Det krävs inte alls samma typ av aktiv planering längre, promenaderna ingår liksom i allt annat som ska planeras.

Framför allt är det något jag prioriterar, för att jag mår grundbra av det. 30 min x 3 (morgon, lunch och kväll) känns inte heller övermäktigt liksom.

Och snart blir det skönare ute och då blir promenaderna ännu mer njutbara ?

Kram ?

Ja, det känns verkligen som att du har etablerat den nu. Ju längre du kör på, desto mer förstärker du att det är något du gör och det blir mer och mer än naturlig del av din dag och inget du behöver tänka på att du ska göra direkt för det händer nästan per automatik. Jag försöker själv etablera lite bättre vanor, men vissa saker är ju svårare än andra. Man får ha tålamod helt enkelt, och det har vi ju mer av nuförtiden :)

Det känns jätteskönt att ha etablerat den här promenadvanan, nu gäller det bara att hålla i.

Kram ?

Oj vad duktig du är Andrahalvlek

En rätt så trist tisdag. Igår kväll satt jag med dotterns redovisning. Det gick ihop sig vid en första anblick, men nu diffar det 200 kr. Plus visserligen, men ändå. Hur jävla svårt ska det vara liksom? Jag har lusläst och prickat av, hittat alla fakturor, fyllt i excel i rätt rutor och sen får jag inte ihop det ändå ?

Jag är en ordmänniska, så fort det blir matte känner jag mig som en trögboll. Det är säkert något helt uppenbart som jag har missat, men jag är inte människa att hitta det. Nu får dotterns pappa förbarma sig och komma hit och lusläsa han också. Helst hade jag velat att storasyster tog sig en kik, hmm det vore kanske görbart ? Jag litar mer på henne, och hon är dessutom en stjärna både på matte och ord ? En del får allt liksom.

Lite av den hopplösheten har nog hängt med mig idag faktiskt. Men pärmen ska in först 1/3 så jag har god framförhållning.

Tre promenader på totalt 12.750 steg blev det idag, och bara ikväll knatade jag ihop 5.700 steg på en dryg timme. Heja mig ?

Kram ?

det är bara en person som vet hur jag har det. Jag tar en dag i taget. Så länge jag inte tar första glaset går det bra. Igår gick jag en långpromenad efter jobbet, ringde en vän och pratade om allt möjligt, Det kändes bra. Tänker att jag ska vara stark idag, Jag har en positiv känsla i kroppen, Ha en fin dag alla som kämpar,
Kram!

Men tack vad fint att få ett meddelande av dig här i min tråd. Det finns absolut inget som säger att du inte skulle vara ”här” om ett år. Det fanns inte mycket som sa att jag skulle här- för ett år sen.
Idag blir jag en blandning av känslor när jag tänker tillbaka på den där - vad som kändes som- paniken. Nånstans i mitt bortersta skrymsle av huvudet visste jag att det skulle gå illa om jag fortsatte.
Hade liksom trätt över spärrar som jag tyckte var overkliga, inte jag.
Nu- det går inte att föreställa sig att livet kunde bli så.. rikt, roligt.
Jamen du har massa fint framför dig ju! Små segrar, och stora.
Läs och skriv här, det är bränsle för livet. Kram ?

Ja en mix av diverse receptfria piller petar jag i mig till kvällen, får se om det har nån verkan på mitt morgon-mood. Har nu skippat att hämta ut sömntabletter för att jag vill känna att jag klarar mig utan.
När allt är ok och lugnt kring mig (för det mesta) märker jag att jag inte har några problem att somna, men när jag är stressad så tsr jag en halv för att få mina timmars sömn.
Jag tänker då att det inte borde vara ”beroende”. Men jag vet inte riktigt vad som är rätt här.. är ödmjuk. .
Glad i mitt jobb idag, överkomligt, rolig också till och med att jobba ett par timmar extra.
Godnatt januari-kämpar ?

Helt rätt - dricker alkohol av artighet gör jag INTE! Den gränsen överskrider jag inte.

Ex-svärmor har förresten blivit influerad av barnbarnets colarestriktioner, så nu har hon infört liknande vinrestriktioner. Hon är helt klart obekväm med sitt drickande, men det är skönt att hon pratar om det öppet.

Det är nog lätt hänt när man går hemma med en tjurig gubbe hela dagarna ? Det märks att de går varandra på nerverna, när de i princip bara ser hemmets fyra väggar och bara har varandra att prata med. Så coronaisolering i tvåsamhet behöver inte vara bättre än i självsamhet.

Kram ?

Nu har jag läst det mesta i din tråd och kan bara säga GRATTIS ?
Jag är i fasen ” DÅ skulle jag drabbas av den allra värsta förbannelsen, och det var att sluta dricka HELT” som du skrev tidigare.
Kanske kanske kan jag någon gång i framtiden, vara där du är??

Nu känns forumet så där kraftfullt att jag tänker de kan stänga ner resten av alla kärnkraftverk och hämta energin här. ❤️
Bra där. Och ja, det finns gränser när en får äta av artighet. Dricker däremot- nej tack! Kram och fortsätt malla dig hela kvällen. ?

TI är en akronym som liknar IT, och det passar ju dig ?

Kram ?

När man lägger till bra vanor så brukar de ha så många positiva effekter, som t.ex på vågen. Det är ju också bäst när man tar det från det hållet, alltså att man lägger till de bra vanorna först, så kommer de positiva effekterna som brev på posten. :)

Jag går runt här och känner mig som en mallgroda ? Totalt 12.773 steg idag. Hittills -3,5 kg, tjoho! Ingen choklad på tre veckor. Enda synden jag kan räkna in under dessa tre veckor var en hembakad mini-semla då jag fikade hos ex-svärmor i lördags (utomhus). Jag kände mig tvungen att ta något av de fem sorter som hon dukade upp. Trots att jag är emot att äta av artighet, så har även jag mina gränser.

Kram ?