Senaste kommentarerna i forumet

Alltså 27 dagar nykter idag!

Egentligen är jag en stolt tant. Dels väljer jag bekvämlighet framför flärd i alla lägen, och dels vågar jag vara en sanningssägare i alla lägen som känns viktiga för mig. Och jag blir lyssnad på. Tänkte skriva ”faktiskt” först, men det vore att dra ner min egen självbild lite i smutsen.

Kram ?

Imorgon blir det 4 veckor nykter. Äntligen börjar jag må bättre. Varit några extremt jobbiga veckor. Med hjälp av psykiatrikern känner jag verkligen hur livet har vänt. Känner hur jag kommer få ett bättre liv och må bättre. Och för första gången på 4 år har jag hopp och tro att jag även kan bli av med min överviktig. Det har jag aldrig riktigt litat på mig själv att jag kan klara. Känner att jag kommer bli en starkare människa!

Ja det triggar väl samma ställe i hjärnan alkohol och snabba kolhydrater. Själv är jag synnerligen förtjust i dessa kolhydrater, även om de minskat när jag äter naltrexon. Ha en bästa dag. Jullan

Hva, ja det kan vara dags att sluta med snuset. Får viss hjälp av naltrexon som jag äter. Funkar på liknande sätt som champix, vad jag förstår. Men jag tar det viktigaste först o det är nykterheten. Ha en fin dag

Kan det ha varit morfinet som triggat dig kanske. Det är inte omöjligt. Jag tror på att snön stannar en tid , även i Stockholm, så köp ice buggs och håll dig på benen. Kramiz

Det är skönt att vara tant, tycker jag. Många fördelar, man får ta lite plats, säga vad man tycker , bli mer respekterad på nåt sätt. Sedan får man ju använda broddar oxå, utan kommentarer, bara en sån sak?. Ha en bästa dag

Igår köpte jag broddar på apoteket. Personalen var lite vilsen: ”Det vet jag inte om vi har några”. Men det fanns i gömmorna och jag köpte en sort som man spänner med kardborreband runt hälarna. Bra, då kan man trippa runt på tå inomhus om man har glömt telefon och vattenflaska. Broddar i plastmattan är mindre bra.

De är urkassa på snöröjning här i stan. De skyfflar bort snön på höjden förvisso, men tycks inte fatta hur viktigt det är att få asfalten i princip ren från snö. Först smälter snön till slask och sen fryser det, och då blir gångbanorna rena skridskoisen. Om ön väldigt bucklig skridskors. Hade de ansträngt sig för att bort all snö så hade asfalten varit torr och fin istället. Stadsbor ?

Sådant fick man lära sig när man bodde i skogen och hade en egen uppfart på 50-60 meter inklusive rätt så brant backe. Det kan vara svårt att tro, men där jag bodde tidigare (huset i byn där barnens pappa fortfarande bor) har jag ägnat otaliga timmar åt att skotta snö. Det här länet är känt för sina höjdskillnader, och byn ligger på en platå mycket högre över havet. Efter den byn kommer nästa platå och där är snöchanserna ännu större.

Det var så skönt på morgonpromenaden att slippa trippa på tå som Bambi på hal is, utan istället kunna ta det långa benet före med hälarna kraftfullt i backen/isen först. Lite annorlunda gångstil jämfört med igår om man säger så. Lite ovant kändes det dock, jag är ju så van vid att scanna av underlaget och ta den säkraste vägen på säkrast sätt.

Otroligt skönt också att slippa vara orolig att ramla och bryta mig, det har jag verkligen inte tid med just nu. Och jag skulle inte vilja sitta i ett väntrum på akuten, då skulle jag väl åka på Corona också. Snart ett års hemifrånarbete hade varit bortkastat bara för att jag inte köpt broddar. Så nu har jag gjort det, trots tantvarningen.

Kram ?

Begravningar ÄR bra och viktiga (och ofta jättejobbiga). Att få möjligheten att säga adjö för att själv kunna leva vidare tillsammans med de minnen man har.

Kram!

Genomförde min lilla operation i veckan. Eller den var inte superliten. Jag blev sövd och fick lite morfin som smärtlindring på uppvaket. Sov gott oh länge natten innan. Kunde t.o.m. ligga och slumra i tre timmar i väntan på min tur till operation. Ganska lugn inför operationen alltså. Men ändå, när jag kom hem på kvällen dök suget efter vin upp. Precis lika oväntat som det gjorde efter bilturen på höstlovet. Vid det här laget har jag trott att jag gått igenom alla upptänkliga situationer där hjärnan förväntar sig vin - men icke. Det blev självklart inget den här gången heller. Nu är det fokus på läkning och snusstopp här.

Ja, det är ju jättebra att Champixen funkar som den ska! Nästan som ett slags Antabus. Vikten kommer längre fram och jag känner att jag måste tänka strategiskt och vara förberedd även med den innan jag sätter i gång. Precis som med vinet och snuset (även om inte maten är ett missbruk för mig är jag väldigt förtjust i framförallt riktig mat och äter mig då och då gärna mer än mätt).

Funderar vidare på Icebugs. Nu har jag promenadförbud en vecka framåt och sedan vet man ju inte om vinter är överstökad här i Stockholm...

Kram!

Och du kämpar på Mrx. Har du sett att det blir ny digital forumträff? 25 januari kl 14.30. https://alkoholhjalpen.se/node/172105
Se #19

Fint att läsa, och sorgligt, så klart. Men så bra det blev en fin och minnesvärd begravning!

Kram

Det är väl en sån? Känns så i vilket fall. Mina goda intentioner med att försöka känna mig nöjd med mina insatser för dagen har blandad framgång. Irriterad idag över diverse frågor som harvas över tid, blir så otålig.
Här är kallt ”känns som ~19” säger min app. Jag går i endast stickade plagg som inte sticks och det känns helt okej. Köpte en fin kjol på rea för att bevisa för mig själv att det kommer andra tider och har lagt orimligt många tankar på mina hundra tulpanlökar under jorden.
De lever men sover?
Mysterier varenda dag,
Liksom min nya ”avkoppling” att dra igång nåt bak eller mat-projekt efter att jag har jobbat klart för dagen. Det blir lite - rörelse- skönt. Och lite rörigt och stökigt för att så småningom bli ordning och lugnt. Endast glassmaskinen är vaken. Skoja. Min deg till helgens bröd jäser också. Ska rota fram mina skidor imorgon. Här finns inga backar så det passar mig bra.
Ska eventuellt återuppta en närmare kontakt med min man också, vi har haft så mycket att göra att kvällarna inte direkt har drypt av spännande samtal utan mer; ”kan du klämma på min fot under trampdynan... ”
Nästa vecka ska jag hem till stan. Det blir bra det också. På nåt vis är det bra nog så länge jag slipper vara bakis, längta efter att få dricka, tänka på hur mycket eller lite jag ska dricka, bli trött/full fast det inte märks för jag somnar.
Hur mycket jag än vill tro på idén om ett liv fyllt av fester och glam så är det nog helt enkelt ett annat liv som är för mig. Jag är klar med sorgen över det, men lite återstår i självbild, ja ni vet ju.
Glad över forumet, tacksam att vara nykter idag. Kram alla som kämpar.

Vilka bra frågor, jag funderar precis som ni. Jag tror att admin-personerna här (riktigs bra människor alltså inte några AI-dito) kan ha koll, annars går det kanske att ringa till Riddargatan 1 och fråga? Tror det kan vara smart att träffa någon och rekapitulera. Jag ska själv fundera på det. Hoppas ni ändå kan läsa/skriva här med behållning. ?

Det hände mig i julas. Vaknade upp en dag med sprängvärk i huvudet och insåg att det var kombinationen sovel (fläsk, kött, fet fisk) samt godis, sirspsbröd och Bregott samt några smaskiga ostar på det som tog knäcken (hehe) på mig.
Nu åter i vanliga spår, pasta och bröd ibland, även choklad och glass slinker ner. Men inte såna mängder.
Just det- jag klämde i mig en croissant varje morgon också!
Idag blev det torsk, potatis och grönsaker. Såg lite ut som sjukhusköket hade lagat, men det var himla gott. Och ingen baksmälla imorgon! ?

Tack för att du berättar så fint! Min dotters bästa väns mamma dog i förrgår av en massiv hjärtinfakt och utan förvarning. Det har präglat min dag. Och jag försöker att den där ödmjukheten över att vi får finnas- att den ska vara närvarande oavsett begravningar eller dödsfall.
Vi hjälps åt rätt bra här tycker jag, iaf jag blir påmind av dig och många, kring de små men ändå mirakulösa vägskäl vi ställts inför och valt att leva livet, med lite mod och viss resning. Och rätt så mycket roligt. Kram, snart chill fredag! ?

Min äldsta dotter messade mig i morse och önskade mig en ”trevlig begravning, eller hur man nu säger”. Jag svarade henne efteråt att det var en fin begravning, och att ”fin” är ordet som används i de sammanhangen. Och det var verkligen en fin begravning, och en lång begravning. Tre timmar totalt med kyrkan och samkväm efteråt.

Prästen kände min kollega privat, och hans prat var så otroligt fint. På pricken fångade han hennes personlighet i vartenda ord. Talet som hennes man höll i kyrkan var ännu finare. Ett tal fyllt med sorg, smärta, humor och kärlek. Jag gillar verkligen begravningar. Man samlas från alla håll och kanter och de flesta har inte ens träffats tidigare. Det man har gemensamt är fina minnen av den döda.

När vi kom dit hoppade en domherre fram framför våra fötter. Vi höll på att köra på den först på parkeringen. Den hoppade med oss in på kyrkogården, ända fram till kyrkan. Så nära oss hela tiden, med sitt vackra röda bröst. Jag matar ju fåglar utanför mitt köksfönster men domherre har jag aldrig tidigare sett IRL. När ceremonin i kyrkan var slut satt vi och lyssnade på en sista låt, och just då sken solen in genom ett kyrkfönster, rakt i ansiktet på oss.

Jag tror inte på Gud och jag tror inte på ett liv efter detta, men ibland undrar jag ändå om vetenskapen har sin överman någonstans. Lite tröstande kändes det ändå att min kollega på något sätt tog emot oss vid kyrkan i en domherres skepnad. Det var precis rätt fågel i så fall, för hon var väldigt färgstark. På slutet använde hon färgstarka lite barnsliga mössor för att slippa frysa när hennes vackra lockiga hår var ett minne blott.

Hennes man var otroligt handlingskraftig och styrde samkvämet efteråt med järnhand och stort hjärta. Han var så oerhört tacksam för att så många hade kommit, även om jag tror att 20 är max på begravningar. Begravningen live-sändes också. Smörgåstårta, bakelse, mer tal och inte mindre än fyra minnesfilmer hade familj och nära vänner satt ihop, med musik och bilder på kollegan, utlagt på youtube. Bruce Springsteen var tydligen en följeslagare.

Att hennes man var så samlad och handlingskraftig beror nog på att han har förberett sig länge. Nu i februari är det fyra år sedan min kollega åkte in akut med misstänkt hjärtinfarkt. Som efter en veckas undersökningar visade sig vara cancer i mynningen till bukspottskörteln. Sen dess har hon opererats och cellbehandlats nästan konstant. Nya tumörer har hittats, mer cellgifter har hon fått. Tappat håret minst två gånger.

I november 2019 mådde hon bättre, trots att hon fick cellgifter varje månad, och hon började då jobba två dagar per vecka á 6 timmar. Hon gjorde inte jättemycket nytta, hon jobbade utöver, men för henne var det roligt att jobba och hon ville verkligen vara en del av gemenskapen. Från mars 2020 fick hon börja jobba hemifrån pga coronarisken, men hon fortsatte jobba sina två dagar per vecka. I somras övertalade jag henne att inte jobba alls, så då var hon helt ledig i åtta veckor. Så glad är jag över att jag lyckades övertala henne till det, så att hon då fick vara mycket med sina barn och barnbarn som bor i Stockholm.

I oktober 2020 dog hennes mamma, och veckan innan jul var det hennes tur. Hennes pappa satt i kyrkan och även vid samkvämet helt avskild, sannolikt pga Corona men det såg ändå så sorgligt ut. Fyra barn och två barnbarn har mist sin mamma och mormor, en man har mist sin dotter, och en man har mist sin livskamrat sen 30 år tillbaka.

Men det var verkligen ett fint avsked, helt i hennes smak tror jag. Hon var väldigt anspråkslös, men jag tror att hon ville att så många som möjligt ändå skulle delta och minnas henne. Jag tror att den begravning hon fick var precis sådana begravningar hon själv uppskattade.

Ja, livet kan vara kort. Min kollega var född 1962, hon var endast sju år äldre än jag. En annan kollega till mig har en fru som precis fått diagnos bröstcancer, 46 år gammal. Hon har opererats en gång och ska opereras igen nästa vecka, tydligen inget bra tecken alls. En tredje kollegas pappa dog i tisdags, också pga cancer.

Vi vet ingenting om framtiden, när som helst kan vem som helst drabbas. Ikväll känner jag mig ödmjuk inför livet.

Kram ?

Du vet var vi finns när du känner dig redo! Ta hand om dig!
Kram kram ? ?

Grattis till din fantastiska förändring! Vilken kraft! Så himla härligt att läsa!
Så lite godisbakis är ju ingen fara! Vi vet ju hur illa det varit!
Heja dig! Inspirerande!
??‍♀️?

Wow blir så imponerad av dig! Vill följa i dina fotspår. Snart 4 veckor här. Diagnoser här med.

Ny dag nya tag. Har jobbat som en tok i dag, men mår bra. Nu väntar jobb på hemmaplan tills tisdag.

Så skönt att få sitta och arbeta i mysbyxor ☺️ Så länge det bara blir ibland ändå.

Inget sug på A, inte ens en tanke. Dricker Pepsi Max i vinglas om vinglasen skulle skrika på mig att de känner sig ensamma och bortglömda ?

Mår bra annars, riktigt bra. Utan någon direkt anledning. Inget som har förändrats egentligen.

Märker att jag njuter mer och mer och accepterar mig själv som jag verkligen är. Det har inget med A att göra, det har med denna resa jag gjort i diagnos-träsket att göra

100 dagar är nära, och det häftiga är att jag vet att jag till 100% kommer klara det, och mycket mer. Men lovar ändock en dag i taget. Övermod och för högt självförtroende är inget bra i detta sammanhang, fallet blir så mycket längre och tuffare, skadorna svårare - om man skulle falla någon gång i framtiden. Men det tänker vi inte på nu, en dag i taget.

Visst är det häftigt att en dag i taget faktiskt kan bli 100 dagar när man gjort det 100 gånger i rad ☺️ Tycker att alla borde tänka så, och att alla borde testa det - vare sig kan har problem eller inte.

Ja, du - det var en självhypnosbok jag lyssnade på igår kväll som skulle bota mig från mina alkoholproblem. Det enda den gjorde var att få mig att sova i några minuter (sov sedan uruselt hela natten...). Lyssnade på den igen när jag skottade idag, men den gjorde inga under för mig då heller. Så den kan jag inte rekommendera :).
Vad skönt att allt rullar på för dig annars @kvinna 38 - det är ju så det ska vara, tänker jag. Ingen kamp och inget lidande - bara en naturlig rullning av livet som pågår. Härligt!
Ha en fin kväll! Kram

Ätit keto hela dagen. Oj vilken huvudvärk. Kroppen måste vara i otrolig chock. Levt på godis, chips och fikabröd sen jag slutade dricka. ? Aja nu får det leva med denna kost. Den håller faktiskt sug för både A och godis borta. Ikväll kommer även min medicin så jag kan få lite pauser från ångest på kvällarna och få sova gott! ?

I dag har jag fikat med en man som varit med hela min resa. Jag närmar mig två år och vi pratade om allt som hänt under denna tiden. Ifrån min känsla att hellre gå på glödande kol än att gå till terapeuten ? Idag så är jag så långt ifrån den kvinnan och lärt mig så mkt om mig själv.
Finns det något jag saknar, visst finns det men insatsen är för stor.
Är härligt och ärligt när man pratar med någon som gjort samma resa många år innan.
Livet rullar annars på, även om 2021 inte startat bättre än 2020 slutade.
Vi jobbar med visir, munskydd och väntar på att alla är vaccinerade. Så är bara att be om att detta tar slut nu och att livet blir lite lättare för oss alla.
Så kloka val och var rädda om er och andra så går vi framåt ❤️??

Jag följer och läser alla dina inlägg och håller som f**n på dig. Varje dag! Tack gulliga för fina ord ?

@charlie jag tycker de är normala i storlek. Hört att springskorna (som jag nu beställt men alltså inte provat än) skulle vara lite små. Provade förra årets 37- för små för mig som har mellan 37- oftare 38. Så de vet jag inte. Men de som liknar Chelsea boots är luftiga för tårna- varma och sköna! Over and out från funktions-kontoret ?‍♀️