Senaste kommentarerna i forumet

Valfrihetens tyrrani ska vi leva med från vaggan till graven numera och jag är säker på att det skapar stress och till och med olyckliga människor. Jag önskar good enough trygghet för alla- det är iaf incitamentet för mig och de skattesekiner jag gladeligen betalar, om de används till att människor kan känna tillit till att det som erbjuds är det bästa- utan att jag som en enda individ måste ta ställning, välja, sortera.
Förlåt för trådkap. Jag blir ibland bara tokig på utvecklingen, även om jag inte på något vis tror att ”allt” var bättre förr.
Hoppas du får en lugn och skön kväll Charlie. Kram 🤗

Tack @andra halvlek
Tunga erfarenheter men så väl omsatta genom hårt arbete- i ditt inre lod som jag upplever urstarkt.
Jag pratade med min chef idag, kanske hade jag ditt inlägg i minne och mina egna erfarenheter i en blandning.
Det var en check kring hur ”allt går”, (bra!) och vi bockade av och jag sa; bara för info så kommer jag fortsatt att hålla i mina arbetstider, inte jobba övertid/helg eller kvällar. Den tiden är förbi. Allt detta bygger på fokuserat jobb under arbetstid och sen behöver jag göra annat. Bara så att det är tydligt.
Så skönt att ha det sagt, att vara så grundad i att jag verk-li-gen gör ett senior-jobb mellan 08 och 17, men mer än så får inte jobbet ta. Sen kommer ju hela livet som vi ska hinna, orka- känna och uppleva!
Tack för allt du lär mig! Kram 🥰

Dubbelpost 🐘🐘🐘🐘

Tack @Vjlo ❤️

Kram 🐘

Starkt av dig att dela med dig av denna del av ditt liv!
*kram*

Gött att du kommer med ett livstecken!😅 Inte för att jag direkt trodde att du hade korkat upp, men man undrar ju lite vad som har hänt, när någon plötsligt blir knäpptyst här. Fiska kan du göra senare, det är aldrig försent för att fiska, och alla kan fiska är mitt motto. 🎣

Får du sug efter alkohol, så skriv här för bövelen! Släpp allt annat. Det är det första man ska göra tror jag. Jag läste till min förskräckelse att Varafrisk aldrig har skrivit här när hon haft sug. Det kan förklara en hel del till att hon har det extra kämpigt. Det är ju här på forumet som expertisen och hjälpen mot sug finns. Ensam mot alkoholdjävulen är man inte stark, särskilt inte i början.

Ha det bra !

@Torn Exakt så är det ❤️ Andra halvlek ska bli riktigt bra! Jag ångrar ingenting, är inte ett dugg bitter. Vill inte ha något ogjort, allt detta har gjort mig till den jag är idag. Allt blir som det blir och går som det går, men man har alltid en andra chans. Och en tredje, fjärde, femte chans. Alla kan förändra sig. Alla.

Kram 🐘

PS. När jag blev sjukskriven andra gången 2018 var barnens pappa mycket mer förstående och stöttade mig verkligen, så även han har förändrats. År 2018 slapp han ju leva med mitt dåliga mående nära inpå sig också, det underlättade nog.

Jag säger som FinaLisa, tack för att du delar din historia.❤️ Där fick jag svar på alla mina frågor som jag har funderat på länge, fast inte riktigt viljat ställa tidigare om jag ska vara helt ärlig. Men nu hade du ju ändå tänkt att skriva om det.🤗 Måste kännas skönt att få ner det på pränt, och när man skriver kommer man ju på nya saker, som man kanske inte tänkt på tidigare.

Så en stor anledning till att du separerade från dina barns pappa bottnade i att du blev utmattad pga jobbet om jag fattar saken rätt. Tråkigt. ❤️Men nu står du ju starkare än någonsin, och Andrahalvlek av livet har precis startat.😍

Kram

@Pianisten Vilket otroligt positiv inlägg, jag blir så glad för din skull ❤️

Kram 🐘

@Charlie70 Jag tror att de väcks varje gång en specifik situation uppstår, som nu detta med att hitta en bra särskola till dottern. Men det är ju bara tankar, de kan aldrig lyfta glaset till munnen tack och lov.

På ett sätt är jag glad att vi bor i en liten kommun, här finns bara en särskola att välja på och den är kommunal. Alla barn med särskilda behov pga IF går där. Att tvingas välja ”det bästa” är verkligen inte det lättaste.

Kram 🐘

Tack @Charlie70 ❤️ Jag kan tänka mig att det väcker viss igenkänning hos dig, och jag hoppas innerligt att du också har dragit viktiga lärdomar så att du slipper bli sjuk igen.

Kram 🐘

Projekt finna särskola till flickan pågår. I dag ett långt telefonmöte med en skola och studiebesök. Nu kan jag tänka mig en flaska vin (inbillar jag mig). Gamla triggers väcks till liv igen av det här särskoleprojektet. Triggers går tydligen bara i ide. Trodde de skulle dö ut efter hand, men inte.

Nu blir det en mugg buljong, bädda rent i sängen och sedan är det fredag - utan vin - för mig.

Kram!

@Andrahalvlek kära du. Tack för att du delar! Gripande och tunga erfarenheter du har i bagaget. Tacksam att få ta del.

Kram!

Snart helg igen... den allra första meningen jag skrev på detta forum. I eftermiddag gick jag tillbaka och läste några av de första inläggen jag skrev här i slutet av 2018. Vilken resa. Så tydligt allt blir nu när man läser om mina dalar och extrema toppar. Kan inte riktigt förstå allt som hänt sedan dess, att jag idag sitter här med en diagnos med medicin som verkar fungera otroligt bra. Med ett helt nytt liv, utan ångest, utan beroende, med ett intresse jag älskar som skapat den mening jag alltid saknade.
En sak som slår mig är att de tankar som plågade mig som mest förr, att livet bara gick runt, runt, paniken över ekorrhjulet, de är borta. Ändå är mitt liv nu mer fyrkantigt än någonsin. Så många nya rutiner jag gör varje dag, vecka ut, vecka in. Allt från första minuterna på morgonen att bädda sängen till min träning m.m. Ändå har livet aldrig känts lugnare och jag känner inte längre att jag är hindrad att göra något jag vill.

Nu skall jag ta helg, bara förbi gymmet och köra ett pass först ;) precis som varje fredag.. sedan är det fredagsmys deluxe med familjen... veckans höjdpunkt, precis som varje fredag.

Tack alla ni som varit med mig på denna resan. Kram

Tack @FinaLisa för dina fina hälsning ❤️

Kram 🐘

@Andrahalvlek 💗 Tack för att du delar din historia!
Känslomässigt gripande och intressant att läsa.
Vilken skillnad i livsvillkor du lever under idag!🤗
Så positiva vibbar du utstrålar👍🥰
Är så glad för dig och din familjs skull!
Ha en härlig helg med mycket vårkänsla! ☀️🌱☀️
Kram 🧡🌷🧡

Igår var känslorna helt upp och ner. Blev onödigt sur, grät 2 gånger och hade ångest. Skrattade med iofs. 🙄 Åt kladdkaka och chips mot ångesten. Men det som hjälpte mest var faktiskt att säga till killen att jag kände mig ensam och att det kändes som ingen lyssnade på mig. Att alla bara pratar om sig själva. Han sa direkt förlåt jag vet att jag gör det ska lyssna älskling. Så lyssnade han en lång stund och lät mig prata och gråta. Mådde mycket bättre efteråt. Han är fin min kille man måste bara vara tydlig med honom. 😂

Igår var känslorna helt upp och ner. Blev onödigt sur, grät 2 gånger och hade ångest. Skrattade med iofs. 🙄 Åt kladdkaka och chips mot ångesten. Men det som hjälpte mest var faktiskt att säga till killen att jag kände mig ensam och att det kändes som ingen lyssnade på mig. Att alla bara pratar om sig själva. Han sa direkt förlåt jag vet att jag gör det ska lyssna älskling. Så lyssnade han en lång stund och lät mig prata och gråta. Mådde mycket bättre efteråt. Han är fin min kille man måste bara vara tydlig med honom. 😂

Lika bra att skriva ner det när jag ändå har det surrande i huvudet. Ibland är det som om orden står och trängs i farstun och kräver att få komma ut i all sin prakt eller misär. Får jag det nedskrivet kan jag kanske sluta tänka på det aktivt. Det gör lite ont att tänka på det, men just därför är det viktigt att orden får komma ut.

Varför hamnade jag i sjukskrivning år 2007? Som vanligt var det en härva av många olika orsaker. Jag tror att jag har identifierat de flesta orsaker. Det är i alla fall de här orsakerna jag har försökt att dra lärdom av, för att inte hamna där igen. Vilket jag tyvärr gjorde våren 2018, elva år senare, men då var jag klokare och drog i handbromsen nästan direkt. Även då blev jag sjukskriven på heltid några månader, från slutet av mars. Mars är en kinkig månad för mig.

Först och främst blev jag headhuntad till en ny tjänst år 2006, en tjänst som personalansvarig som jag fortfarande har kvar. Min första och hittills enda chefstjänst. Det var inte ett medvetet karriärval från min sida, jag blev övertalad. Jag tyckte nog inte att det var rätt tillfälle just då, men det kändes kul och smickrande och jag ”ställde upp”.

Jag påbörjade tjänsten i september 2006. Under två år innan dess hade jag varit ansvarig för två olika omfattande projekt på jobbet, med enorm förväntan på leverans och högt tempo. Planera, fundera, förankra, implementera i raskt tempo. Jag sprang bokstavligt talat på slutet för att hinna eftersom jag hade en tydlig deadline. När jag var i mål skulle jag direkt börja på min nya tjänst. Dödsdömt. Förstår jag i efterhand.

Jag har efter det lärt mig att man inte kan prestera på 100 procent hela tiden. Man måste ha perioder då man bara presterar 60-80 procent, då man ger sig själv möjlighet att landa, slicka sina sår, jobba mer med mänskliga värden och vikten av goda rutiner.

Det här är också en lärdom som jag tar med mig in i mitt arbete med rekrytering och schemaläggning. Jag tillåter inte att vi som företag satsar allt på en ”stjärna”. Jag vurmar för ett hållbart ledarskap där alla medarbetare får utvecklas, och där alla känner sig som ”stjärnor” utifrån sin nivå. Efter en intensiv jobbperiod planerar jag medvetet in lugnare perioder för våra medarbetare, antingen de vill eller inte.

Den person jag skulle ta över efter gick direkt vidare till ett annat projekt. Noll överlämning. Jag fick en bunt med papper i näven, varsågod. Jag är inte utbildad inom HR alls, så allt det jag kan har jag lärt mig själv eftersom min företrädare bara drog som en avlöning. Han var dessutom helt kass på jobbet, så han hade inte kunna lära mig så mycket ändå. Det enda jag hade med mig in i jobbet var inställningen att ett företags viktigaste tillgång är personalen - och därför ska den behandlas därefter. Och det är en inställning som fortfarande genomsyrar allt jag gör.

Jag var 36 år och hade plötsligt fått ett jobb där jag aldrig blev klar. Jag hade hela tiden ”högar på skrivbordet”. Jag gjorde felet att stirra mig blind på allt jag inte hade hunnit med, istället för att fokusera på det jag faktiskt hade hunnit göra. På mina tidigare arbeten hade det också varit stressigt, men det var en helt annan typ av stress. Då kom jag till jobbet och fick en arbetsuppgift som jag slutförde på arbetstid, och sen gick jag hem. Nu blev jag aldrig klar, jag bar med mig jobbet 24/7 i tanken.

Jag hade dessutom två chefer, min närmaste chef och min högste chef. De två var inte alltid ihopsnackade, och då kom jag i kläm. Jag kände mig skyldig att informera min närmaste chef om min högste chef hade ”hoppat över” honom. Han reagerade alltid med att bli sur och motvalls. Min högste chef var dessutom visionär och spottade ur sig idéer i parti och minut. Idéer som hade mått bra av att trattas genom skallen på min närmaste chef innan de nådde mig. För att skala bort det allra mest galna.

Jag hade haft många olika chefer förut och i min värld gjorde man som chefen sa. Och man gjorde det snabbt. Så när min högste chef kom med sina galna idéer gick jag igång på att förädla dem. Två veckor senare gällde inte den idén längre, då gällde något helt annat. Och jag hade jobbat helt i onödan.

Med tiden, efter min sjukskrivning, lärde jag mig att varken reagera eller agera på hennes första ”anrop”, eller andra eller tredje ens. Möjligen lyfte jag på ögonbrynen på hennes fjärde eller femte ”anrop”. På så sätt hushållade jag med min energi och med min arbetstid. Jag sa också åt henne att förankra hos min närmaste chef innan hon kom till mig, vilket hon lärde sig att göra.

Jag lärde mig att prioritera hårt också, mest akut först. Plus att jag lärde mig vikten av att ha en god grundplanering med god framförhållning. Då finns tid och möjlighet att vara flexibel i stunden. Utan en god grundplanering måste istället hela dagarna ägnas åt brandkårsutryckningar.

Jag skapade strukturer för hur vi skulle kommunicera inom företaget. Bland annat krävde jag att medarbetarna skulle maila mig sina ledighetsönskemål och inte ställa frågan vid kaffeautomaten, för så fort jag fick frågan gick min hjärna igång: ”Hur ska jag lösa det?” Jag fick uppfostra både chefer och medarbetare helt enkelt. ”Här går min gräns och den måste du respektera.”

Andra tydliga gränser jag satte upp var att jag inte kollar jobbmailen när jag är ledig och jag svarar inte heller på telefon när jag är ledig. Jag sköter allt planerat - och tjänstgörande chefer i den dagliga verksamheten får sköta det akuta om någon blir sjuk tex. Jag kan inte kastas mellan det akuta och det planerade hela tiden. Det planerade drar dessutom alltid det kortaste strået, men om inte det planerade blir gjort så blir det akut förr eller senare.

När jag blev sjukskriven så skyllde jag allt på mina chefer. Det var mina chefer som hade satt mig i en situation som var omöjlig att reda ut. Jag hade inte fått den hjälp och de förutsättningar som behövdes. De hade gett mig ett omöjligt uppdrag. Den bilden levde jag med länge, och det är helt normalt när man blir sjukskriven pga utmattningsdepression. Det kan inte vara mitt fel, det måste vara någon annans fel. Och det ska man vara medveten om, det är en väldigt tydlig del i sjukdomsbilden att man skyller ifrån sig.

Med tiden förstod jag förstås att det inte bara var mina chefers fel att jag blev sjuk. Jag gjorde också fel genom att inte sätta gränser, för mig själv och andra. Jag behövde lära mig säga ”nej” och dagligen bevaka att mina gränser respekterades.

Jag behövde ta pauser och lunchpromenader. Jag behövde utöva mindfulness dagligen. Jag behövde stänga av jobbet när jag gick hem för dagen. Jag behövde tillåta mig arbetsdagar då jag bara strimlade papper eller gjorde något annat hjärndött. Jag behövde ha rutiner för e-posten så att jag inte hela tiden lät mailflödet störa mitt flow. Jag behövde lära mig jobba på ett hållbart sätt i längden.

Och jag klarade det, för sen skötte jag samma jobb i elva år på ett helt nytt hållbart sätt. Tills jag blev sjukskriven igen för utmattningsdepression våren 2018. Den gången tror jag att alkoholen var en större bov i sammanhanget faktiskt. Då drack jag mer och oftare. Jag tror också att det förbannade klimakteriet hade påverkan den gången. Jag kände igen symtomen direkt, och förstod att jag inte skulle kunna hejda förloppet. Ångesten, sömnstörningar, oförmågan att fokusera, muntorrheten osv.

Då gick jag hem självmant direkt (nja, nästan direkt) och stannade hemma sjukskriven på heltid i fem månader. Att det tog längre tid andra gången beror sannolikt på åldern. Ju äldre man är desto längre tid tar återhämtningen. Jag blev inte lika zoombie-dålig den andra gången. Jag klarade till exempel av att ha min yngsta dotter hos mig varannan vecka, även om det var svinjobbigt, och jag gick ut med min hund flera gånger per dag. Älskade pudelpojken ❤️

Den sista anledningen till att jag blev utmattningsdeprimerad år 2007 tror jag hänger ihop med min yngsta dotter. Hon föddes svårt sjuk och handikappad 1999 och sen följde många år av vanmakt och oro, en ständig kamp för hennes bästa och en sorg över att livet blev som det blev. När jag blev sjukskriven var hon 8 år gammal och vi hade alla landat lite i det nya livet. Hon mådde rätt bra då, och hon behövde mig inte känslomässigt lika starkt längre. Hon var inte riktigt lika beroende av mig längre. Då släppte jag taget, då tillät jag mig att rasa ihop. Det fanns andra som kunde hjälpa henne när jag inte orkade mer.

Många föräldrar till funkisbarn blir utmattningsdeprimerade för att de inte får tillräckligt med avlastning och stöd. De lever med en ständig oro och beredskap 24/7 och får inte sova och återhämta sig. Jag har sett så många drabbas av detta och det gör riktigt ont i hjärtat på mig 😢 Det är tillräckligt tufft ändå att ha ett funkisbarn, man bara MÅSTE få avlastning för att orka i längden.

Jag brukar säga att vi föräldrar offrade vår relation för vår yngsta dotter. Genom att vi har haft växelvis boende varannan vecka de senaste sju åren så har vi på ett naturligt sätt avlastat varandra. När dottern är hos sin pappa en vecka känner jag mig hundra procent trygg och kan släppa alla tankar och oro kring henne, och vice versa. Tyvärr är skilsmässostatistiken för funkisföräldrar skyhög, och jag förstår varför.

Kram 🐘

@FinaLisa Bra och skrämmande läsning. Det märker man ju här på forumet också, att mammor inte vill söka hjälp offentligt för att de är rädda för att få en orosanmälan och riskera att bli fråntagen barnen. Så istället för att söka hjälp riskerar de att sjunka djupare i sitt missbruk 😢

Kram 🐘

@miss lyckad

Så glömde jag också att du hade skrivit här :) Jag såg det inte ens förrän en vecka efter eller så, även om jag hade varit och skrivit på forumet om annat. Jag är inte så bra på att navigera här som sagt.

@Andrahalvlek @Torn

Kul att ni inte har glömt bort mig :) Jag har varit inne lite och ströläst här och där men inte hunnit ikapp i någon tråd och funderat på att skriva men det har inte blivit tid. Jag hade ett jobbärende som sagt inte så långt från mina hemtrakter och då passade jag på med ett jobesök till där jag misstänker att Torn inte bor så långt från och så var jag hemma hos min far. Det är ju Covid men jag träffar normal ingen, förutom på denna resan men vi höll avstånd, så det kändes ok att träffa honom på första gången på väldigt länge. Han träffar ju ingen heller. Dock han jag aldrig ta ut min semesterdag så det blev inget fiske. Men jag hann med att hjälpa min far med trädgården.

Hemma så har jag numer ett växhus i köket :o och vissa plantor börjar bli väldigt stora. Jag har precis fått klart en massa jobb och känner mig redig men ser fram emot en lite mer lugn helg nu. Jag hade en dag när jag var iväg då jag blev sugen på ett glas öl på en uteservering i solen och tänkte att jag skulle skriva om det här, men det blev ju inte så mycket av det. Jag var lite förvånad egentligen och att den dök upp och alkoholjävulen försökte nog med att jag nog kunde hantera ett glas efter ett så långt uppehåll, men där är jag nog ganska orubblig. Det var åtminstone ett sådant sug jag kunde resonera kring på ett logiskt vis och sådana sug har ju inget att hämta. Det är väl när det börjar bli irrationellt som det blir svårt.

Jag ska försöka läsa ikapp lite hos er i helgen nu när jag förhoppningsvis får det lite mer lugnt.

@Se klart skrev:"Hög energi när jag jobbar men när arbetsdagen är slut är det färdigt med mina insatser till detta företag som jag gillar mkt men det är arbetslivet- inte livet."

Så klokt tänkt ❤️

Kram 🐘

@TappadIgen Kul att se dig igen! Har saknat dig ❤️

Kram 🐘

Oerhört tuffa saker du har gått igenom och tungt att läsa, men det hjälper ju också att veta att du är på en så mycket bättre plats idag. Du beskriver det där med alkoholens ångestdämpande effekter på ett träffande sätt också. Men att dämpa ångest med alkohol är som att ta blanco-lån för att ha råd att köpa prylar. Det hjälper dig absolut där och då, men räntan är hög och det hade varit bättre att spara till att få råd istället.

Jag har väl lite inlägg att läsa ikapp också. Det får bli till helgen.

Kram