Senaste kommentarerna i forumet

@Torn Jag hade faktiskt tänkt fortsätta berätta idag. Två själar, samma tanke ❤️ Den där svinjobbiga tiden var väldigt tydligt både slutet och början på olika faser i mitt liv.

Varför skriver jag om det här nu? 14 år senare. Jag lyssnar just nu på en bok om en kvinna som slår i huvudet och tappar tio års minnen. Hon vaknar upp och minns inte sina barn, och hon minns inte hur det gick till när hon och hennes man bestämde sig för att skiljas. Hon får på ett sätt en chans att leva om sitt liv, de senaste tio åren. Och då har hon gett perfektionen sparken, för att citera Se klart ❤️

Boken är fiction och lite naiv och fullständigt osannolik, men lite gulligt romantisk också. ”En annan Alice” heter boken och jag har inte lyssnat klart än så jag vet inte om det blir ett lyckligt slut, men det hoppas jag verkligen. Jag älskar lyckliga slut ❤️ Och jag älskar att blanda in lite chicklit och romantik i mitt annars deckar- och faktatyngda ljudbokslyssnande. Jag behöver variationen.

Åter till våren 2007. Jag blev sjukskriven på heltid i tre månader, från 31/3 till 24/6. Diagnos utmattningsdepression. Min ångest var enorm och så fruktansvärt fysisk på något konstigt sätt. Min hud flammade upp i brännande, röda fläckar som liksom vandrade runt. Oftast på bålen och i ansiktet. Jag svettades floder, och svetten luktade på ett väldigt speciellt äckligt sätt. Jag kan känna igen lukten av ångestsvett hos andra fortfarande. Vidrigt. Mest svettades jag i hårbotten av alla ställen, så mitt hår var konstant vått precis som om jag hade duschat. Mycket märkligt fenomen.

Jag fick stickningar i ansikte, fötter och händer, vilket sannolikt berodde på ytlig andning. Jag andades inte ut koldioxiden ordentligt så jag fick syrebrist helt enkelt. Jag fick ibland total andnöd, det kändes som jag inte fick luft alls. Jag gick med ett ständigt tryck över strupen, vilket jag tror berodde på att musklerna på halsen spände sig omedvetet. Jag var konstant torr i munnen och drack flera liter vatten per dag, men jag kunde inte äta alls eftersom allt jag åt bara växte i munnen. Jag rasade i vikt.

Det som var allra mest tragiskt var dock mina ögon. De hade slocknat. Det fanns inget liv i dem längre, och det kunde till och med jag se när jag såg mig själv i spegeln. Jag hade totalt tystnat också, kunde knappt svara på tilltal. Mitt tempo var nedtaget till ett minimum och jag kunde inte ens höja tempot även om jag ville. Jag hade passerat stadiet då man rusar hit och dit pga stress, min kropp hade börjat koppla ner. Det var som om min kropp sa till mig: ”Är du helt trög eller? Lägg dig ner och vila nu!” Så kroppen kopplade på symtom efter symtom, och det sista riktigt allvarliga var att jag upplevde att jag inte fick luft.

Jag levde ihop med barnens pappa då. Jag minns att jag på nätterna gick ut och gick runt, runt på vår uppfart när ångesten var som värst, för att inte störa honom. Eller så gick jag runt vår köksö samtidigt som jag mumlade ”det här händer inte, det här är inte jag”. Jag minns att han inte förstod någonting. Han sa grejer som ”ryck upp dig” och ”hur svårt ska det vara?” Av okunskap förstås, men varje ord skar som knivar i mitt bröst.

Jag förstår i efterhand att han blev livrädd. Hans levnadsglada, kreativa, babblande sambo hade förvandlats till en zombie. En zombie som inte kunde ta hand om sig själv längre, än mindre de gemensamma barnen. Han fick lämna och hämta, handla och laga mat, fixa läxor, tvätta, städa - rubbet. Han blev arg förstås - och fullständigt livrädd. Ungefär lika livrädd som jag blev några år senare när han blev inlagd på sjukhus i två veckor för blodförgiftning. ”Fan, jag ska kanske bli en ensamstående förälder.”

På typiskt manligt sätt presenterade han olika lösningar för mig. ”Gör si och gör så.” Det enda jag ville var att få beklaga mig, få förklara varför det blivit som det blivit. Det var ju förstås någon annans fel, inte mitt. Jag ville bara att han skulle lyssna på mig, men han bara ”äschade” och tyckte att jag förstorade problemen - och kom med lösningar på mina problem. Så jag slutade prata med honom, jag hittade andra som lyssnade på mig istället. Och han kände sig ratad och besviken och ännu mer arg. Det var början till slutet på vår relation, även om det tog ytterligare 6 år innan vi faktiskt separerade.

Det kan jag verkligen sörja fortfarande. Vi hade varit älskande och bästa vänner i 18 år då. Han var min närmast förtrogna, den som jag kunde prata med allt om. Allt det försvann i och med min sjukskrivning, och det återhämtade sig aldrig igen. Han började kalla mig egoistisk och han hade säkert rätt. Initialt i en sådan sjukskrivning måste man vara just egoistisk. Man har hamnat där man har hamnat eftersom man alltid har låtit andras behov gå före, och till slut finns det inga marginaler längre. Då handlar det om att värna sig själv för att ens överleva - och på sikt kunna hjälpa andra - på samma sätt som man ska ta på sig syrgasmasken själv först om ett flygplan störtar.

Jag måste svara på din fråga @Torn om alkoholen. Jag drack rätt mycket precis innan jag gick över gränsen. För att få sova några timmar, för att stilla tankarna. Men när jag hade gått över gränsen och hade svår ångest 24/7 så slutade jag spontant att dricka helt. Av ren självbevarelsedrift. Jag märkte nämligen att om jag drack alkohol så kunde jag pausa ångesten i bästa fall i några timmar, men sen kom den tillbaka etter värre mitt i natten. Och då var det som om ångesten hade ackumulerats. Ångesten blev mer koncentrerad. Och då valde jag medvetet att ha en konstant lite lägre ångest hela tiden, än att ha en knappt överkomlig ångest mitt i natten. Jag var rädd att få en psykos annars, tappa det fullständigt.

Det var så illa att jag tänkte på självmord mitt i natten flera gånger. Jag funderade mycket över det mest skonsamma sättet för mina barns skull. Att någon av dem skulle hitta mig död kändes som en helt omöjlig tanke. Istället ville jag bara gå ut i skogen och försvinna, aldrig bli hittad. Spårlöst försvunnen.

Kniv var den metod jag tänkte mig. Snabbt och lätt, och ute i skogen hade inte allt blod blivit något större problem för den som hittade mig. Någon random jägare eller svampplockare skulle nog hitta mig. Mina barn skulle besparas detaljerna. Jag tänkte faktiskt så. Jag kan knappt fatta idag att jag faktiskt tänkte så. Jag har aldrig berättat detta för någon innan, just den här detaljen om hur jag tänkte om självmord. Jag vill inte berätta för mina anhöriga och vänner eftersom det skulle skrämma dem för mycket. Tror jag. Det hade skrämt mig i alla fall om någon berättade något sådant för mig.

Ni förstår nog att det blir fler inlägg om det här. Aldrig glömma gäller även här. Liksom att lära sig av misstagen för att aldrig hamna där igen. Om man har mått så dåligt så är det väldigt bra om man kan sätta ord på det. Vi som har gått igenom det och kommit ut på andra sidan måste på något sätt föra de sjukas talan. Just då när man mår som sämst så känns det som om ingen i hela världen kan förstå hur dåligt man mår. Man känner sig ensammast i världen.

Kram 🐘

Kom till landet igår kväll. I morse gick jag ut i solen och inspekterade mina små tulpanlökar som kikar upp på ställen jag jade glömt. Inser att det är nu det börjar! Den här tiden när jag inte vill gå in. När jag finner en sån sinnlig njutning i att ta på knoppar, blad, räfsa och rensa. På något vis hade jag glömt bort Nu vill jag helst stanna här. När ytterdörren kan stå öppen. När varje morgon börjar med en tur i trädgården; hur går det med allt. Ofta bli sittandes och bara.. titta.
Men okej, först en del jobb då.
En lättare huvudvärk idag. Det går.
Snart ledig! Kram alla.

Tack snälla @sisyfos för dina kloka tankar kring pappor- och påsk, högtider, tillfällen att minnas. Det tar jag med mig och planerar för. Ska införskaffa några fina ramar till bilder så han kan vara med. 🐥🙏🏻 Vänta in bladpar nummer två, då planterar du om och då brukar de bli lite stadigare. Mina luktärter har farit iväg på ett tråkigt sätt, men hoppas de växer till sig i stadighet. Förra året lyckades jag med max 10 zinnia, men de blommade med 3-4 blommor på varje. Jag är ju inte något proffs som du ju vet. Jag har också bakat marsipantårta innan rull-tiden. Numera bakar jag en mandeltårta med chokladkräm och små köpe-kycklingar. I övrigt bakar jag inte mycket, en rest från att jag föredrar ost framför dessert (läs vin istället för kaffe)...
Tack för påhälsningar- och även till dig @finalisa önskar er en härlig fredag! 🐥🤩

@Andrahalvlek skrev:"Och för att inte hamna där är alkoholen en viktig pusselbit, eftersom den fuckar upp min tydligen känsliga hjärnkemi. Det är också viktigt för mig att vara lyhörd för kroppens signaler och se till att få regelbunden vila och återhämtning. Det är viktigt för mig att säga nej och bevaka mina gränser, för mig själv och andra.”
Jag copypastear även detta i min skalle, mina tankar är så lika det du beskriver.
Jag tänker på det nu med mitt nya jobb. Hög energi när jag jobbar men när arbetsdagen är slut är det färdigt med mina insatser till detta företag som jag gillar mkt men det är arbetslivet- inte livet.
Tack för påminnelsen! Kram 🥰

Hej Kompis! 🙋‍♂️ Jag har ju hört om hur vedervärdigt hemskt du hade det under de där perioderna. Mitt mående i slutet innan jag fick stop på mitt drickande framstår som en ” piss” i Mississippi” i jämförelse med hur du mådde under sjukskrivningarna. Förstår att du aldrig, aldrig vill hamna där igen.❤️ Men du har inte skrivit så mycket om vad som ledde fram till detta. Visst, ingen idé att grubbla på det, det är ju överspelat, men om du orkar/vill berätta, så hade det varit intressant att få höra vad du tror det var som orsakade ditt dåliga mående. Var du för ” snäll” och ville fixa allt och lite till på jobbet? Eller var det din arbetsgivare som var en riktig jävla slavdrivare som du inte vågade säga emot? Eller var det rent av familjelivet hemma som blev för jobbigt? Drack du mycket på den tiden?

Ha en bra dag och glöm inte att ladda batterierna under helgen! Kram 🥰

@FinaLisa kan bara hålla med om skrämmande. Jag har själv varit en mamma till fyraåring och som varit berusad minst en gång i månaden. Hemska tanke. Bra att bli påmind även om det gör ont.

@Kennie kan inte låta bli att le när jag läser vad du skriver. Du har så rätt och jag ska inte prova någon prilla nu när jag kommit så långt som jag gjort. Jag tänker att det är tiden som arbetar för mig. Till sommaren borde det värsta suget vara ett minne blott tänker jag. Ser fram emot den magiska gränsen, 6 månader.

Kram!

Godmorgon Se klart☀️

Du har så fyndiga formuleringar ibland som ger mig bra vibrationer 😊 till exempel:
"Det handlar inte om att jag kommer att bli kronvrak av att dricka ett glas men jag befinner mig i utveckling. Stör ej, alltså. Vinet har dött"

Mycket bra sagt!👍🙏
Kram 🧡🌷🧡

Zinnia, kul att höra att den blev bra hos dig. Det är första gången med den sorten för mig. Långa gängliga små plantor. Behövde du stötta dem på något sätt?

@Se klart skrev:"Påsken var lite skakig. Det är en helg av mamma-fix och mat och bak som jag har haft svårt att hantera utan det extra energipåslag/ork som jag för stunden upplevde att vinet gav.
Mitt liv ser annorlunda ut på flera plan. Perfektionen har fått sparken, det är nog det viktigaste som har hänt”
Vad jag känner igen det där... perfektion har jag dock aldrig lyckats med, men höga ambitioner i alla fall. Och när orken inte riktigt fanns så blev det alkohol som bränsle och vila.
Minns en av mina påskambitioner innan jag drack... jag hade sett en jättefin gul prinsesstårta i en tidning med små kycklingar i marsipan. Det här var innan det gick att köpa färdigfärgad kavlad marsipan i butikerna. Sagt och gjort. När påsken kom stod den där på bordet. Det såg ut som om den hade fläcktyfus och några söta kycklingar syntes inte till. Jag tror de andra sa att den var god. Jag har aldrig gillat tårta. Det är ungefär så det blir jämt. Höga ambitioner men får nöja mig med halvvägs. Det räcker långt det om man siktar lite högt 🌟.
Det viktigaste i det där tårtskapandet var nog ändå också att jag då la tid på nåt som jag tyckte var lite kul och utmanande. Nåt jag ville göra där och då. Just marsipantårta är jag rätt nöjd med, jag inser mina begränsningar på konditor (och perfektions) fronten. Men att göra nåt kul. Att bygga något. Det vill jag göra nu.
Kommer inte att bli perfekt.
Måste bara skicka med något som jag tror vi har gjort bra i vår familj inför påsk. Pappa är i högsta grad närvarande på våra högtider. Inte så att vi dukar åt honom men vi pratar om honom, bjuder in honom i kommentarer... ”så här skulle han ha sagt”... Det är en roll som saknas i pjäsen och vi får helt enkelt fylla den tillsammans med minnen. För oss har det funkat bra. Saknaden är ju stor, jag tror man mår bra av att sätta ord på saknad tillsammans och än mer av att bjuda in ”frånvarande vänner”.
Det är vilsamt att läsa dina inlägg SeKlart. Ett passande nick också.

Godmorgon ☀️
Nedanstående artikel råkade jag på för en stund sedan. Skrämmande och nyttig läsning!

https://svenska.yle.fi/artikel/2021/03/25/lararen-och-smabarnsmamman-pe…

@Kristoffer 👍

Dubbel (glädje) post

Ja @torn det är fint att tänka tillbaka på den skakiga tiden, och extra fint är det och tänka på ett ”vi” 😍 i de sammanhangen, @andrahalvlek jag gissar det var ungefär lika samma för dig 😍 Att vara vi är något så väsensskilt från att vara ensam. Tar med mig det, men är tillbaka imorrn om nån skulle undra 🐥
Ikväll har jag besökt folktom restaurang med god vän. Han frågade hur jag gör med drickande framöver. Jag tvekade först som jag gör av gammal vana; ”nu dricker jag ju inte och saknar inte så jag tror bla bla”
Jag avbröt mig själv och sa att jag har slutat och ska inte börja. Det handlar inte om att jag kommer att bli kronvrak av att dricka ett glas men jag befinner mig i utveckling. Stör ej, alltså. Vinet har dött. (Kan återuppstå- ögon i nacken krävs) Är aldrig säker men tryggare än såhär behöver en människa inte vara.
Kram och godnatt!

7 månader passerade nu, grattis! Vore kul om du skrev en liten rapport om hur läget är om du vill. Kram 🤗

@Kennie Jo det är säkert bäst att ”inte ta den första prillan” Minns du hur lång tid det tog ungefär tills snuset var en ickefråga? ( Från den dagen du slutade)

Att jätteprilla skulle avskräcka från snus är nog lika troligt som att en karatefylla skulle sätta stopp för fortsatt missbruk.. Beroende verkar sällan funka så logiskt.. Så håll nollan, varje dag som går gör det lite lättare. Minns det som att suget blev kortare och kortare, man kom liksom på direkt när det dök upp att just det, jag snusar inte längre. Och så gav det upp till slut och försvann.

Fint att höra! Så skönt när vaccinet väl kommer.

@TappadIgen Ja, det undrar jag också.

@TappadIgen Väldigt länge sedan du skrev nu. Är allt bra med dig?

Kram 🐘

@Kristoffer Tack för besked, då vet vi att ni jobbar på det.

Denna vecka har jag planterat penséer i krukor. Ett vårtecken. Livet pågår. Tacksam för hälsan. Gruppsamtal med barnen. Kul att se dem samtidigt. Men det kan nog inte bli någon vårträff. Idag ser det ut, som att vaccinet kommer att ge oss trygghet till midsommar. Ja, ja...en dag i taget i alla lägen. Uthållighet. Tålamod. Skönt att ha övat i nykterheten.

@Charlie70 Du kanske skulle ta en jätteprilla av extra starkt snus och hoppas på att du mår svindåligt.😅 Så som man mådde när man en gång testade den första snusen. Då kanske du får avsmak för all framtid.

Nä, nu spekulerar jag bara.😂 Fan, jag har ju tänkt att försöka lägga av med snusandet snart, det hade känts mycket mer lockande om du inte hade fantiserat om nikotin- kick nu.😅 Väldigt bra jobbat av er båda två i alla fall! Jag är impad😍

Kram

@Vjlo ja det är fantastiskt vad alkoholstopp för med sig. Att du nu tar tag i dåliga saker på jobbet t.ex. och kan göra det med en klar hjärna och öppet sinne. Fantastiskt!

Jag är en av de som måste jobba hemma men var inne i dag för att jag behövde göra lite utskrifter och kolla snigelposten. Lunchade (på avstånd) med en kollega som snusar. Faktiskt den kollegan som fick in mig på spåret "nikotin utan snus". Han berättade att han hade köpt himla goda snusar. Ny sort med smak av "skånska skogsbär" (vilka bär är det :D). Jag luktade på dem och fy bubblan alltså. Doftade starkt och jag blev lätt illamående faktiskt. Det var ju skönt! Tyvärr fantiserar hjärnan lik f-b- om den trevliga nikotin-kicken som förhoppningsvis kommer snart. Men så blir det inte.

Kram!

@Ztark-are Hmm jag måste ta antabus på beroendecentrum framför sköterskan 2 gånger i veckan. Dessutom för att de vet att jag rökt cannabis måste jag även lämna urinprov där en gång i veckan. 🙄 Var dock aldrig beroende av det så känns helt meningslöst men gör det endå.

Nej jag glömmer inte bort det. Mest för att min syster drack på antabus en gång och var nära att dö. Så jag tänker inte ta den risken. Även om jag inte skulle dö så är jag inte sugen på hjärtklappning och ångest som kan komma av det. Så vill inte chansa.

Jag har nästan gått ner 10 kg på 3 mån känner mig väldigt nöjd jag med. 😊 Detta trots allt sött jag stoppar i mig. 🤣

@Torn skrev:"Typ varannan gång jag går in så är servern nere."

@Andrahalvlek skrev:"Tycker också att det känns lite svajigt, man får försöka komma in flera gånger och ibland lyckas man inte alls."

Hej hörni! Vill bara bekräfta det ni upplever med sidan. Vi har upptäckt att det var tredje timme är ett fönster på ca 10 minuter då sidan är väldigt långsam och svår att använda. Förstår att det är frustrerande, vi jobbar stenhårt på att lösa det så snabbt vi kan. Tack för ert tålamod och för att ni påtalar det!

/Kristoffer