Senaste kommentarerna i forumet

@Kaffetanten88 Hmmm... så man glömmer inte bort att man tagit antabus? Eller tänker ”undrar hur jag reagerar på att dricka med antabus...” och är dum nog och testar?

Jag ska till en beroendeterapeut 1 april och har då tänkt att hon skriver en remiss till en läkare för medicin. Vet inte hur lätt det är att få ut sådan medicin som antabus men ..?

Det går ändå ganska bra för mig. Gått ner -7kg nu och känner mig alertare och piggare i kroppen. Mindre värk och jobbet känns inte motigt heller.

@Se klart skrev:"Perfektionen har fått sparken, det är nog det viktigaste som har hänt. "

Lovely ❤️ Den där perfektionen är en obekväm tvångströja. Bekväm klädsel passar bäst i påsk och annars också. Ser fram emot att umgås med mina flickor ❤️ Vad vi äter och dricker är fullständigt ointressant egentligen. Något gott blir det säkert. Minns också en viss oro inför förra påsken, men de minnena har inga skarpa konturer alls. Generellt känner jag ett större lugn för varje nykter månad, alkohol blir mer och mer en icke-fråga. Jag kan inte förstå hur jag tänkte, då för ett drygt år sedan. Hur kunde jag på fullt allvar vara orolig för hur man kan fira storhelger utan alkohol?

Kram 🐘

@Ztark-are Hur går det för dig?

@Ztark-are nykterheten går bra. Tänker väldigt sällan på alkohol även om det dyker upp då och då i vissa situationer. Antabusen hjälper mycket att mota bort tankarna dock. Är skönt att det liksom inte går att dricka för då försvinner suget direkt.

Jag har inga biverkningar alls av Antabusen. Fick lite högt levervärde en gång men det gick ner jättefort. 😊

Jag kommer äta antabus tills jag känner mig trygg att stå på egna ben. 😊

Det är något som jag tycker är extra härligt, skönt eller vad man ska säga. Som tex påsken nu. Även om vi förra påsken hade varit nyktra i 3-4 månader så var det ju tämligen skakigt, nervöst, ovant mm då. Man var en jäkla nybörjare på att vara nykter då helt enkelt.😂 Det känns så annorlunda nu, så mycket bättre, lugnare och helt tryggt.

Kram 🤗

Ja nu är det vapenvila med kroppen @andrahalvlek. Har så många arenor att strida på (jobb) så behöver inte fler. Nu är dessutom kampen mot alkohol inte särskilt strids-intensiv. Vinglaset är en prick vid horisonten som endast syns klara dagar och knappt då.
Snart kommer påsken. För mig -faktiskt- en tid av återuppståndelse på mitt egna vis.
Påsken var första storhelgen nykter. Påsken var också helgen jag under de första månaderna såg fram emot- då skulle jag få dricka igen! Kämpa kämpa tre månader, sen blir det rödvin till lammet och snaps till sillunchen.
En tid innan gjorde jag halt och bokade på tre nyktra månader till. Påsken var lite skakig. Det är en helg av mamma-fix och mat och bak som jag har haft svårt att hantera utan det extra energipåslag/ork som jag för stunden upplevde att vinet gav.
Mitt liv ser annorlunda ut på flera plan. Perfektionen har fått sparken, det är nog det viktigaste som har hänt. Vilket i sin tur har frigjort kraft, ork och... ja en annan lättsamhet.
Det ni, om nån skulle tveka.
Nu väntar möten på rad här i em. Tankar lite här när jag kan! Kram på er.

Hej kaffetanten! Känns som att vi har mycket gemensamt, barn med NPF diagnos, och lidande av pms och alkoholbekymmer. Tacksam att kunna läsa hur du har det i din vardag! Känner även igen det där med vänner som enbart pratar om sina egna liv, och bryr sig väldigt lite om att lyssna på andras bekymmer. Jag har nog rensat bort många vänner på grund av den orsaken.

Hur går det för dig annars med nykterheten och antabus? Funkar det och har du några biverkningar?

Jag känner mig trött och låg idag. Inte alls stark. Inte som vanligt. Känner mig ensam. Känns som varje gång gång jag sträcker ut en hand för att berätta hur jag mår så känns det som vänner och pojkvän vänder på det och börjar prata om sig själva direkt utan att lyssna något på mig. Antar att folk är så upptagna i sina egna liv att de inte tänker på att lyssna på andra. De har inte tid. Det är ok för det mesta. Idag känns det ensamt dock. Också för att när jag fick min son försvann alla mina närmaste vänner jag haft i flera år. Speciellt när han blev sjuk. Det känns ensamt att inte ha någon att prata med som lyssnar på mig och förstår bara. Speciellt sånna här dagar.

@Charlie70 skrev:"För Vjlo har processen verkat lite smidigare än för mig. Kanske feltolkar jag dig @Vjlo?"

Nja , alla är väl lite olika. Jag reagerade ju på medicinen o tyckte den var liten obehaglig. Med att undvika nikotin och det suget har det ändå gått ganska bra. Även alk, förutom lite dikeskörningar för några veckor sen som inte fick bli en vana.

samtidigt, som jag skrev i min tråd så ledde slutadet att jag började ta tag i saker på jobbet, bl a. Den resan har tagit rejäl fart och var mer jobbig än jag tänkt. Men sund o rätt. Då jag inte självmedicinerar som jag gjort finns det möjlighet lösa upp annat. Väldigt jobbigt fortfarande, men har bra stöd. Skriver mer sen.

@Charlie70 skrev:"För Vjlo har processen verkat lite smidigare än för mig. Kanske feltolkar jag dig @Vjlo?"

Nja , alla är väl lite olika. Jag reagerade ju på medicinen o tyckte den var liten obehaglig. Men suget har gått ganska bra.

samtidigt, som jag skrev i min tråd så ledde slutadet att jag började ta tag i saker på jobbet, bl a. Den resan har tagit rejäl fart och var mer jobbig än jag tänkt. Men sund o rätt. Då jag inte självmedicinerar som jag gjort finns det möjlighet lösa upp annat. Väldigt jobbigt fortfarande, men har bra stöd. Skriver mer sen.

@Se klart Kroppen har sin trivselvikt, så det är lika bra att du också mentalt trivs med den vikten 😍

Kram 🐘

Jag minns min första sjukskrivning. Våren 2007. Jag blev sjukskriven den 31/3 så vid just den här tiden mådde jag som allra sämst. Jag sov inte överhuvudtaget då och efter tre veckor utan sömn blev jag sjukskriven. Vi snackar inte sova dåligt, jag sov inte alls. Låg vaken hela nätterna och gick upp traskade minst en gång i timmen hela natten pga ångest som gjorde att jag inte kunde varken sitta eller ligga still. Jag minns lukten av ångest, den svetten luktar verkligen speciellt.

Min hjärna var så uppvarvad att varje gång som jag lyckades slockna en kort stund så väcktes jag inom några få minuter av panikångest som brände och sved i huden som nässelfeber, tryckte över bröstet och nästan tog strupgrepp på mig. Ibland fick jag rusa ut på balkongen och tvångsmässigt fylla lungorna med frisk luft. Det var som om min kropp och hjärna skrek åt mig: ”Du kan inte sova nu - du är ju utsatt för livsfara!”

Mitt parasympatiska nervsystem (heter det så?) var överhettat. Slåss eller fly-instinkten dominerade hela mitt liv. Jag körde till jobbet varje dag (livsfarligt) och sen satt jag där och flyttade papper från sida till sida på skrivbordet. Skulle jag skriva ett mail tappade jag ord. Det räckte inte att trippelkollade det jag hade skrivit, minst fyra-fem gånger fick jag korrläsa och ändå såg jag knappt vad det stod. Läst men ej förstått typ. Jag glömde ALLA koder och lösenord, fruktansvärt jobbigt. Jag sa fel ord, kunde inte slutföra en mening.

Jag jobbade då granne med rökrummet på jobbet så jag rökte typ en gång i kvarten. Varje dag gick jag in till min chef och berättade att jag inte hade sovit, att jag inte fick ordning på mina tankar, att jag inte fick något vettigt gjort, att jag var en sopa och katastrof och att han borde kasta ut mig. Han svarade: ”Men du ser rätt pigg ut.” Ridå.

Till slut skickade han mig till Företagshälsan. Jag fick komma dit samma dag och fick träffa en underbar läkare som sjukskrev mig en månad ”till att börja med”. Jag hade sådan svår ångest att jag inte kunde sitta still på hennes rum utan jag travade runt, runt på den minimala ytan samtidigt som jag sa ”det går inte, jag kan inte bli sjukskriven, jag måste...” Som ett mantra, om och om igen. Hon sa: ”Det kan du visst. Du åker hem nu och jag ringer din chef och berättar.”

Det tog ytterligare tre veckor innan jag kunde sova yttepyttelite. Jag gick som en zombie hemma, kunde inte äta. Rasade tio kilo på några få veckor. Kunde inte ta hand om mina barn, deras pappa fick göra allt hemma. Jag gick mellan säng och tv-soffa. Kan fortfarande inte se ”Trinny och Susanna” och Dr Phil på tv eftersom det påminner mig för mycket om den tiden.

Jag visste att det var viktigt att gå ut, så jag promenerade 3 km varje dag. Jag bokstavligt talat släpade benen efter mig eftersom hela min kropp hade växlat ner i tempo på gränsen till apati. Jag minns känslan i fötterna och ljudet av gruset på asfalten. Jag minns att jag inte såg någonting omkring mig, mitt tunnelseende var på nivå sugrör. Att fåglarna sjöng sina vårsånger och att snödroppar och krokus trängdes i gräsmattan såg och hörde jag inte. Det enda jag kunde ta mig för utomhus förutom promenaden var att räfsa gräsmattan, så det gjorde jag i timmar varje dag den våren. Jag kan knappt se åt en räfsa längre.

På dagens morgonpromenad njöt jag av snödroppar, krokus, videkissar på väg att spricka ut, flera starar som tjattrade, fiskmåsar och duvor som på sitt språk skrek och kuttrade: ”Känner ni att det är vår i luften?” Och som jag känner att det är vår i luften 😍 Det är samtidigt viktigt att påminnas om hur dåligt jag har mått, för att aldrig någonsin hamna där igen.

Och för att inte hamna där är alkoholen en viktig pusselbit, eftersom den fuckar upp min tydligen känsliga hjärnkemi. Det är också viktigt för mig att vara lyhörd för kroppens signaler och se till att få regelbunden vila och återhämtning. Det är viktigt för mig att säga nej och bevaka mina gränser, för mig själv och andra. Och det är viktigt för mig att genuint verkligen känna inifrån och ut att jag gör mitt bästa - och det är alltid fullt tillräckligt ❤️

Kram 🐘

Tack alla för svar. Psykiatrikern jobbar även tillsammans med ett assistent företag så kommer få hjälp därifrån vilket är bra. 😊❤

Härligt då har jag det att se fram emot andrahalvlek. 🙈 Skämt å sido. Låter jättejobbigt. Skönt att det börjat lugna ner sig lite för dig. Jag brukade vara duktig på att springa men har inte gjort det på ett bra tag nu. 😳❤

Ja jag får kanske söka SOL istället sålänge. Ska ringa runt någon dag när jag har tid och begära ut fler journaler. 😊

@Kennie tack! Det är vad jag tror också, att det blir bättre till sommaren. Fint med lite bekräftelse från en annan ex-nikotinist :D

Kram!

Kämpa på! Vill bara peppa er och säga att det verkligen går att sluta snusa, och sluta tänka på snus. Jag brukade älska det, men faktiskt, saknaden försvann. Och det är värt det, åtminstone för mig är det stor skillnad i lugn i huvudet, somnar lättare. Och jag är mindre hetsig, tror att snuset gav nån sorts falsk energi för mig... Så håll ut, som sagt så blir det bättre till sommaren!

Kväll igen
Dagarna flyger, jag har just nu en bra vana att avsluta arbetsdagen i tid. Som att, nä nu har de (företaget) fått sina späckade timmar. Nu måste jag fylla på med annat.
I morse försov jag mig dessutom, första zoom-mötet med lakans-skrynkel i ansiktet förutom de vanliga skrynklorna.
Jag kämpar kanske inte längre/ men är snarare förvånad över min uteblivna vikt-nedgång av de ”sista” kilona. Det GÅR inte.
Höfterna liksom VILL inte minska i omgång.
Jag tittar rätt så snällt på mig själv och tänker som när jag ibland varit så envis med vissa grejer med barnen. Att ibland får man bara ge sig.
Det är fredspipa och eld upphör med den här snälla kroppen just nu!
Kram och godnatt kämparklubben delux. 🤩

@Kaffetanten88 Inte lätt att kämpa mot tröga organisationer samtidigt som du brottas med alkoholen. Du är en kämpe! Journaler gallras 10 år efter senaste anteckning lagts in. Kan vara så att du inte fått ut allt för att det är olika vårdenheter med olika journalsystem. Du behöver begära ut från varje vårdenhet. Gällande att ni inte blivit beviljade LSS är ju märkligt. Skulle råda dig i väntan att söka stöd via SoL ❤️

@Kaffetanten88 Tiger och lider skulle jag säga. Och gråter 😂 Men det lättar oerhört mycket när man vet att det är pms tycker jag. ”Aha, är det därför jag känner mig så låg”. Pulshöjande träning hjälper, då motar man det låga lite med hjälp av lite endorfiner. Men det är svårt att ta sig för att göra sådant när man är låg, då krävs det att träningen är en riktigt inarbetad vana. Klimakteriet är tyvärr som att ha pms jämnt 😫 Tack och lov verkar jag vara på slutklämmen med det nu, men jag har haft tio jobbiga år 42-52 år då mina könshormoner har åkt jojo upp och ner. Mycket av min psykiska ohälsa tror jag beror på klimakteriet. I kombo med alkoholen.

Kram 🐘

@Ensam1984 Vi är många som i nykterheten har lärt oss att vara tydligare, markera gränsen, vara sanningssägare. Inte ta skit helt enkelt. Så det kanske hänger ihop med nykterheten också.

Jag är otroligt glad för att du är så hjälpt av din medicinering och insikter om din diagnos. Jag tror på att alla ska jobba med sina färdigheter istället för att försöka skrämma liv i färdigheter som det inte ens finns ett embryo till.

Hörde en solskenshistoria idag om en kvinna på 45 år, med väldigt tydlig Aspbergers, som inte hade haft ett ”riktigt” jobb i hela sitt liv. Långa perioder av svår psykisk ohälsa historiskt. Nu var hon ansvarig på Maxis utlämning av varor - och hon hade stenkoll på vilka bilnummer som skulle ha vilka kassar. Där kom hon till sin rätt, där blev hon den som alla vände sig till och frågade. Där hamnade hon rätt och hon stortrivdes. Lovely ❤️

Kram 🐘

Ja och dina barn har ju en trygg och lugn mamma i alla fall! Jag läste om din sons brev, sånt värmer.🥰 Gilla- funktionen skulle ju ev komma tillbaka, och som du skriver så var det ju väldigt kul när man fick många ❤️ i början. Nackdelen är väl i så fall att det var mindre kul om man inte fick ett enda ❤️

Jag hade ju tom flest ❤️ av alla på mitt första inlägg. Är dom väck nu då? skit också! 😂 Jag läste att du håller på med din vedklyvning, och det är ju den allra bästa motionen.Nytta, motion och (tycker jag) nöje på samma gång. Jag ska hämta ett lass björkstockar i dagarna som jag fick när jag hjälpte min svåger att såga ner träd i helgen. Kapning och klyvning återstår.

Kram

Tack för omtanken @Charlie70 ❤️

Kram 🐘

Att ha den situation som du har skulle den starkaste bli utmattad och få ångest av!
Du är extremt stark och du behöver aldrig försvara din kärlek till ditt barn bara för att du behöver avlastning. Det är av kärlek till honom du tar hand om dig själv för att orka ta hand om honom utan att ”braka ihop”.
Så bra att ni är på gång att göra ansökan till kommunen. Det finns också assistansbolag som kan hjälpa dig med ansökan.
🌸💕🌺🌸💕🌺

Dag 165

Jag vet inte varför det är en milstolpe, men i min app "I am sober" så står det ju det.

Vill tacka Andrahalvlek och Mirabelle för hejjarop och som du skriver Mirabelle - jag börjar landa. Det är så sjukt att det kan vara så här - att det kan kännas så okej att bara vara jag - nu när jag vet vem jag är :)

Jag mår så bra av att äta mina mediciner, jag känner att jag drar sån nytta av mina insikter kring mig själv i samtal jag har med ungdomar i skolan (jobbar som syv) och just nu känner jag att jag gör en stor skillnad för många elever - bara genom att finnas där, bara genom att vara jag :) Jag har alltid varit bra på mitt jobba - men just nu känne r jag att jag har nåt nästa nivå. Det har väl iof. inte direkt med mina diagnoser, eller min nykterhet att göra - men ändå så har allt med det att göra. Om jag inte visste vem jag var, om jag inte åt mina mediciner, om jag inte var nykter - då hade jag inte haft fokus att se de tecken som så många visar, orkar lyssna och läsa av ord och kroppsspråk. Då hade jag inte haft orken att ta tag i, hålla ut, se och engagera mig. Mitt jobb är mitt allt - och just nu (förutom mina päron och 2 vänner) den enda kontakten jag har med omvärlden. Men det funkar bra.

Jag gillar ju ändå mest att vara själv i min bubbla :) Och nu behöver jag inte känna att jag inte borde känna så.

Jag har funderat på en sak, jag vet inte om någon märker det, möjligtvis min mamma, men hon har inte sagt något om det - men sen jag börjat äta mina mediciner så har jag nog blivit mer autistisk, eller mina autistiska drag visar sig mer, vilket tydligen är vanligt om man äter centralstimulerande mot ADHD (då man har både ADHD o Autism). Men detta stör mig ingenting, men det är lite kämpigare med situationer som förutsätter småprat, men jag kan alltid anstränga mig och låtsas om jag verkligen måste. Men ibland är jag lite trött på att anstränga mig, jag har också vid ett par tillfällen (kanske lite tvärt) bett några (via zoom) att hålla truten och sluta klaga så mycket, att återgå till uppdraget/syftet kring mötet - jag är aldrig sån annars, är så beskedlig. Men har fått credd från andra för att jag säger till (och det känns skönt). Jag vill ju aldrig vara den där jobbiga personen. "If you cant spot the booger..." man vill ju inte vara den där jobbiga i gruppen, eller med man menar jag - JAG vill inte vara "the booger"

Snart kommer jag passera dagen då jag tog ett återfall, det var runt dag 172-175 (kommer inte helt ihåg). Det känns typ ingenting. Jag tänker verkligen aldrig på alkohol. När jag går förbi systemet så känner jag ingenting. Och som jag tror jag skrev någon gång tidigare så kan jag inte fatta hur jag någonsin har kunnat dricka alkohol - jag som var den enda i hela min årskurs på högstadiet som bestämt sa - aldrig (och kände det).

Något nytt jag upptäckt i nykterheten är att jag har pms. Speciellt lärt mig det nu när jag fått medicin som hjälpt mig bli stabil och lugn i humöret. För en vecka innan mens kanske 2 dagar im i mensen med så får jag mycket mer ångest trots medicin. Trots att vi ökat medicinen flera gånger så är den här ångesten. Vad gör man åt pms liksom? Accepterar antagligen. Vara kvinna är underbart ibland.

Ja det gäller att allt funkar på Forumet som vanligt. Jag börjar vänja mig vid det nya, men saknar gilla-❤️..Det är nog bra för nya skribenter med, med gilla-❤️, som märker att dom blir ”hörda” fast alla inte skriver..Det gav mig mycket pepp i början. Vad härligt att läsa om dig Torn..Du verkar ha ett jämt och stabilt humör. Kul för dina barn också att ha en trygg pappa..Det saknade jag, nu även sonen..En pappa, som bara finns jämt..Inte bara när han lyckats hålla sig nykter..Vi får alltid räkna med att sonens pappa kan vara full eller bakfull..🥺..Skulle vilja omge mig endast med nykterister i framtiden..Avskyr det falska och förändringen som sker med fulla personer. Vad skönt att vi ändå är fler och fler som har förstått att livet utan alkohol, är ett mer energigivande liv hela tiden..Inget svajande och man slipper sova ruset av sig i tid och otid..Kram på er..🍃🌺🍃