Senaste kommentarerna i forumet

Vad fint att läsa om dagens (veckans, livets!) tacksamhet i din tråd. Påminner mig om att inte slarva med dagboken över dagens små och stora händelser att känna tacksamhet över.
Jag vet inte vad jag tror om varken gud eller evolutionen mer än att jag vet allt mindre med åren. Ibland upplever jag att det ÄR något så enastående fint att få finnas, att det inte kan förklaras på något logiskt vis. Men liv efter detta tror jag inte alls på. Tvärtom är det ju just ett liv vi har, och därför så himla viktigt att göra det bästa av det.
Som att vara nykter. Fin present till sig själv och en respekt mot just att få finnas till. Kram 😍

Det finns väl inget sent omsider här 🙏🏻 tvärtom är allt liksom alltid rätt, vi har alla det gemensamt att vi kämpat med en massa ”borden” och så. Ja men det är väldans fint att livet liksom hittar nya vägar- så sent omsider. Tänker att det också är något vi håller på med. Små nya stigar och utforskande av livet. Bra och ibland spännbande 😊

Tacksamhet är jag övertygad om är nödvändigt för att kunna vara lycklig. Tyvärr är det väl ofta annars så lätt att ta allt det vi har för givet och fokusera på alla negativa saker, för de finns ju också alltid där. Egentligen är det ju så konstigt för vi borde nog alla känna mer tacksamhet för de saker vi har idag, för en dag är de ett minne blott, men vi misslyckas med det ändå. Inte du dock, och inte jag heller längre.

Jag har läst tidigare vad du skrivit men inte lyckats kommentera förrän nu, lite sent om sider. Jag har väl egentligen inga visdomsord att dela med mig av eller något jag kan säga som kan hjälpa. Jag tycker dock att det är fint att du känner att de sista åren med din pappa var väldigt bra.

Vilken tur du har! :) Jag vet inte ens vem Clara är.

Skönt att vara uppskattad på jobbet! Det är ju ett tecken på att man gör något betydelsefullt. Varmare tider känns som de dröjer, men jag tycker det är skönare att promenera när det är kallt och gärna lite snö också. Jag inbillar mig att man tänker klarare då.

Jag kan ju nästan ingenting om Mello och har aldrig varit särskilt intresserad. Vi får använda Andrahalvleks tråd till Mellotråd, hon är fullblodsproffs på det.😂

Fullt ös på jobbet idag, och det märktes att kollegorna var glada för att jag var tillbaka. Känns gött på ett sätt att man är saknad.
Ett riktigt snöoväder ska tydligen dra in i natt här. Jag som just hade börjat få vårkänslor! Nåja, det är ju bara i början på Mars ännu. våren kommer tids nog. 🌼🐟

Kram

Åh vad jag känner mig ”vaggad” av att läsa ditt inlägg @andrshalvlek
Tack 🙏🏻 Vissa dagar är det extra viktigt med igenkänning och en klapp.
Jag läste också tidigare idag när vi resonerade om än det ena än det andra för ett år sedan, så roligt att följa.
Jag har tänkt mkt på sedan jag såg din fråga i din tråd om barnen-flyttar-tiden. Den har jag utforskat noga, så jag återkommer om det. 😍 Också en sorgeprocess (ibland undrar man om livet är annat...)
Kram 🌸🙏🏻

Grattis till 5 månader!
🎁🎉🌷🌷🌷🌷🌷

Jag brukar likna sorgeprocessen med en lång grusväg med stora tjälskott. I början är det tätt mellan groparna, och man ligger där på botten i dyn och plaskar. Efter ett tag får man kläm på hur man lättast tar sig upp ur groparna, och då följer en bit på grusvägen där man ramlar i groparna då och då, men lätt tar sig upp igen.

Efter ytterligare ett tag lär man sig att ta sig runt groparna, så att man åtminstone kan undvika några av groparna. Slutligen blir grusvägen nästan helt fri från gropar, även om en och annan dyker upp ibland och då vill man nästan hoppa i och plaska av ren nostalgi.

Den hittills mest långvariga sorgeprocessen jag själv har upplevt är allt som rör min yngsta dotter. Himmel vad jag har sörjt att hon inte blev ”som alla andra”, för att i nästa stund bli arg på mig själv för att jag ens tänker så. Jag har sörjt att mitt liv inte blev som jag hade tänkt mig, men mest har jag sörjt att hennes liv inte blev som jag hade tänkt mig. Samtidigt som jag oftast tänker att hon har ett jättebra liv, bättre än många andra. Högt och lågt, hit och dit. Man får bara hänga med i känslostormen. Framåt tar man sig alltid.

Var snäll mot dig själv ❤️ Låt kroppen och hjärnan vila efter all anspänning. Att bli dödens trött efter den form av anspänning du har känt under en lång tid är helt normalt. Det är friskt. Att inte bli dödens trött vore mer onormalt.

Kram 🐘

Tror det var i Soffis tråd som man skrev om tacksamhet. Jag känner allt oftare en enorm tacksamhet, i stort och smått. Utan att det har ett dugg med Gud eller andlighet att göra. Allra mest tacksam är jag nog för att jag har gett mig själv chansen att bli nykter, vilket berikar mitt liv typ varje dag. Att faktiskt märka att hjärnan är med mig på ett helt annat sätt väcker enorm tacksamhet i mig. Min hjärna verkar ha läkt, och förhoppningsvis resten av kroppen. Det är verkligen något att vara tacksam över!

Jag är också enormt tacksam över att min yngsta dotter får chansen att bli vuxen utifrån sina förutsättningar på ett kanonbra LSS-boende (som det verkar i alla fall). Hade idag ett två timmar långt möte med boendets chef och ansvarig sjuksköterska. När jag får möjlighet att prata om min dotters styrkor och kvalitéer, och berätta om vår långa resa ihop, blir jag också oerhört tacksam.

Tacksam över alla kontakter vi har haft inom vård och skola, som hjälpt oss på vägen. Tacksam över alla vänner jag har fått över hela landet, där våra barns diagnoser är gemensam nämnare. Tacksam för att vår dotter har blivit en sådan fin människa - en riktig livsnjutare, som dessutom är en solstråle i så många andra människor liv. Och rolig som sjutton är hon också.

Tacksam över att hon trots sina olika begränsningar i livet gillar läget och identifierar sig med det ”annorlunda” på ett mycket positivt och livsbejakande sätt. Tacksam för att min dotter genom sin blotta existens har gjort mig till en mycket bättre människa, med helt andra värderingar än jag hade haft annars sannolikt.

Jag är också tacksam för att min äldsta dotter har blivit en lika fantastisk människa. Präglad av sin uppväxt förstås, men hon väljer ändå att använda sina erfarenheter för att hjälpa andra. För som äldsta dotter sa när hon var 12 år: ”Jag har tänkt på en sak med rättvisa. Det är inte att få lika mycket. Rättvisa är att få det man behöver efter sina förutsättningar.” Hon var då 12 år gammal. Ryser bara jag tänker på det.

Slutligen är jag tacksam över att jag fick ett sms av äldsta dottern tidigare idag. ”Har du tid att prata ikväll kl 20? Jag behöver tänka högt inför arbetsintervjun imorgon.” Hon ringer sin morsa för att diskutera en sådan viktig sak. Det är stort! Med åren har hon insett att det som morsan säger inte alltid är snömos 😉

Kram 🐘

Kan känna plötslig oro för pappa, att jag inte ringt sjukhuset, att jag inte vet hur han mår. Konstig känsla. Jag vet precis var han är. Här hemma står bilder, blommor. Har jag fyllt 80 frågade jag min man igår. Känner mig trött och att orken precis inte räcker för att jobba mer än exakt det som måste göras. Imorgon begravningsbyrån. Idag kom en av mina döttrar och vallade mig på lång promenad och lunch.
Mina röda solrosor har kommit upp.
Purjolöken har jag sått helt fel inser jag. De mörkröda stockrosorna är.. lite långsamma. Ikväll ska jag plantera om vallmon och dela upp i krukor.
Läser ibland i min gamla tråd, hur jag oroade mig över hur ”tråkigt” mitt liv skulle bli som nykter. Det är faktiskt patetiskt, nästan pinsamt att läsa. Hur jag som vuxen kunde tro att livet skulle tappa sin glans om jag inte fick dricka mig halvt berusad var och varannan dag.
Skulle skämmas över mig själv om jag inte visste att just skam inte gör någon vidare nytta.
Kram alla kämpar, idag snöar det här, ett lite bistert flin från vintern men snart är den besegrad, 🌱

Det där med kärlek och relationer är krångligt för alla, och jag förstår att det känns extra krångligt för dig. I slutändan handlar det förstås om kärlek. Träffar man någon man blir upp över öronen förälskad i så löser sig det mesta på ett eller annat sätt. Särbo är ju ett bra alternativ också, då kan man välja självsamheten när man behöver den.

Kram 🐘

I dag firar jag 5 månader nykter! Jippi!

5 månader nykter och 5 månader med medicin som gör mig gladare, mer produktiv. 5 månader av att lära känna mig själv - mitt nya själv. 5 månader att lära mig att jag nog faktiskt inte är alkoholist i första hand utan en person som utifrån ren desperation bara råkade ta alkohol som medicin för att fly undan sin odiagnostiserade ADD och Autism. 5 månader av att må bra och 5 månader av självkärlek.

Självklart är inte varje dag en dans på rosor, alla har vi upp och ner-dagar. Och jag är trött, vissa dagar orkar jag inte. Men jag lär mig mer och mer att acceptera det, låta saker ta tid och gilla mig själv.

Tillvaron är ju inte alltid jättekul, precis som jag skrev i mitt förra inlägg. Och även om jag på ett plan vet att jag nog borde skulle och kunna fixa ett ombyte av miljö, yrke, stad osv... så vill jag inte det. Jag har redan gjort det, många gånger. Jag behöver det stödet jag får där jag bor, jag behöver vara på det jobb jag har, där jag tillåts att göra saker på mitt sätt, jag behöver definitivt inte vidareutbilda mig ;) (över 500hp i bagaget) men visst borde jag ha ett mål. Men även detta har jag börjat omvärdera lite.

Jag har flera gånger tidigare skrivit här att jag önskar att jag skulle vilja ha någon att dela mitt liv med, en partner. Frågan kring en partner (vare sig man skulle bo tillsammans eller inte) är så svår, stor och mångfacetterad för mig. Jag är inte helt oerfaren, men jag har heller inte haft något längre förhållande då jag har bott ihop med någon. Antingen har jag varit intresserad av personer som inte ens ser mig, eller ser mig och inte vill ha något med mig att göra. Men för det flesta så så har andra varit intresserade av mig (för det mesta fattar jag inte det förrän en vän eller någon annan säger det till mig i klartext) och vet jag att någon är intresserad av mig så vill jag bara undvika det. Det ska kanske nämnas att det kan vara så att jag har någon variant av PTSD från en relation tidigare i mitt liv som har gjort att jag är så här. Utifrån mina erfarenheter så har jag inte fallit för kärleken, i alla fall inte sen den där relationen tidigare i mitt liv (15 år sedan).

Detta med relationer, vare sig det är vänskapliga eller kärleksrelationer är svårt för mig. Jag kan låtsas, så ingen ser att det är svårt. Men jag vill inte det. Det är en svår del i mitt liv och jag tycker heller inte om att göra saker som jag inte är bra på, eller som ger mig ångest. Jag trivs ju även ypperligt själv, jag föredrar det 99/100 ggr. Det ligger på en helt annan nivå än de flesta andra. Jag har aldrig roligare än när jag är med mig själv. Men det innebär det inte att jag inte uppskattar socialt umgänge och andra människor. Det är viktigt för att utmana sig och må bra. Men ibland, och det sker inte ofta, då tänker jag att jag också skulle vilja ha en partner i mitt liv, även om jag inte har en aning hur jag skulle kunna försöka att göra det, även om jag o ena sidan inte vet om jag bara vill ha en partner för att jag ska vilja ha en partner (samhället har nämligen bestämt det) eller om jag vill det för att jag är avundsjuk på andras bilder på facebook eller om jag verkligen vill det innerst inne. Jag tror att jag vill det för att samhället säger så, vilket innebär att jag egentligen inte vill det själv, eller har behov av det... men samtidigt så försöker jag se det hela objektivt och då börjar jag överanalysera. Det kanske är så att jag bara intalar mig att det är så fast egentligen så har jag något trauma, eller underliggande osäkerhet, min autism hindrar mig från att våga/kunna/orka göra det jag faktiskt vill - att ha en partner! JAG VET INET!!! haha...

Krånglet med detta med partner är också att (och det här låter jobbigt för det är jobbigt) jag vill inte ha en person som vill ha en sån som mig. Med det menar jag inte att jag inte är värd kärlek, utan jag menar att jag vill inte "ha" någon person som anpassar sig efter mig, men jag kan inte heller vara med en person som inte gör det. Det är hårda ord, men jag klarar inte av personer som är pushovers, som inte har en åsikt eller är tillags. Speciellt inte i kärleksrelationer, det är så osexigt ;) samtidigt så är det säkerligen precis det jag skulle behöva.

Jag anpassar mig alltid efter alla andra, och enda chansen att ha en vettig relation skulle vara att hitta någon som jag inte behövde göra det med, där jag skulle känna mig trygg och inte spela upp "den perfekta" hela tiden. Men samtidigt så vill jag inte vara med en person som är så flexibel. Människor som är intressanta för mig är människor som har pondus, har starka åsikter. Dessa går inte ihop för mig, eller jag har i alla fall aldrig mött någon som jag har sett har båda delarna.

Nej, nu har jag inte tid att sitta och skriva här mer. Ska fira mina 5 månader med en chokladboll :)

Att din tråd utvecklats till Mellotråden..😂😂🎼🎼🎼

Ja det var ett bra och enkelt tips, jag brukar ibland ha med mig en liten liten plastburk nötter som jag kan käka på som mellanmål på morgonen. Jag kommer nog inte alltid äta sån lunch, men nu ett tag, och ibland, som långsiktigt flerdagsalternativ till att pressa fram en matlåda, eller att äta lunchen här på jobbet i matsalen.

Min IRL-samtalspartner, terapeut eller vad han nu ska kallas och jag hade samtal idag. Det jag vill försöka med gentemot honom eller någon annan irl är att börja höra av mig till någon de gånger jag är på väg att snubbla in i något dumt beteende. Han var ganska cool med det, jag får absolut, men måste inte, han var jättetydlig med att jag inte skulle känna tvång i det, utan se om det kunde vara en väg att bli friare.

Jag tror det, för jag behöver börja kunna säga till någon. "det här har jag lust göra nu, men vet ju att jag inte ska"..

Så vi ska testa det lite :)

bra

Såg ett spöke i spegeln imorse!
Med ett grått, håglöst ansikte...
Men utan feber!😊
Fy, vilken pärs dessa två veckor har varit. 😧 Ringde vårdcentralen igår och fick medicin för min astma. Blev väldigt påverkad i mina luftvägar och bihålor.
Nu gäller det att hålla sig inne i ytterligare 48 timmar och vila så det inte blir något bakslag igen.

Var försiktiga därute!
Detta virus kan slå så olika, en del blir knappt sjuka och andra får det jättejobbigt. En del dör...😢
Fattar inte individerna i den folkmassa som samlades i Stockholm häromdagen hur korkade de är?!😣

Kram
🍀🌷🍀

Det är verkligen gott och mättande, och man står sig länge. Kombinera gärna med lite valnötter och paranötter som ett mellanmål så du klarar dig till middagen.

Kram 🐘

Jag läste det Blenda, hennes familj fick handgripligen hämta hem henne till Gotland så hon skulle komma ifrån svinet. Hoppas du har det bra nu Blenda.❤️ Kram

Stackars frugan och andra släktingar drack mer än dom ville pga att jag fyllde på deras glas hela tiden.😬 Deras tolerans var/är mycket lägre än min, fy vad elak jag var.😅

Skönt att du inte har de minsta problem när andra dricker! Det tyder på att du verkligen inte vill dricka.

Kram

Småprat & så

Ja jag går också runt en del här på jobbet och småpratar. Är ju här ganska mycket; det är minst 30 meter till någon här på kontoret, förutom när vi fikar eller äter lunch, men då är lokalerna så enorma så det skulle gå sitta en individ per 30 kvm...

Lunchlådorna. Alltså. det är för rörigt hemmavid just nu pga att badrummet är under upprustning, så jag ids och vill inte laga mat dessutom. Däremot, håller jag stånget att jag äter någon hyffsad frukost, och har faktiskt tagit med mig laxskivor till lunch i snart en vecka. Kombinerar det med smör o en hård smörgås av nån sort, och kanske en liten köpesallad i restaurangen. Sedan, till middag har det blivit något färdigt ur frysen, eller att jag äter något enkelt på väg hem från jobbet. Ser ut hjälpa lite på vågen. Det hjälper inte för huvudvärk, men det tänker jag lite att det dels är snusabstinens, och dels kanske att jag försöker undvika småäta... ett par dagar så kanske det släpper?

32 matlådor??? en enorm frys... det måste kräva...

När mitt badrum är tillbaka i "min ägo" och brukbart igen kan jag fokusera på att laga mat hemma

Firade en födelsedag i familjen igår och vi bjöd då på välkomst-bubbel och rödvin till maten.
Det slog mig att alla faktiskt drack mycket mindre än de brukar. Jag tror att jag har den påverkan, eftersom jag själv inte drack.
Annars är jag den som alltid snabbast får tomt i glaset och därav gladeligen fyller på andras glas för att få fylla på mitt eget. Nu dracks det i väldigt lugn takt. Hade blivit tokig om jag fortfarande hade druckit.
Nu när jag själv inte dricker så gillar jag när andra gör det. Känner som tur är inget sug alls så det är helt lugnt.
Men jag känner mig på nåt starkare i att inte dricka ju mer andra dricker. Ingen blev sluddrig eller ens påverkad så det var lugnt. Vet att min pappa som är nykter alkoholist sen 30 år tillbaka ger bort vin och sprit i present till höger och vänster som nån sorts terapi, och bjuder gärna på vin när man hälsar på. Nu börjar jag förstå hans beteende, jag kommer nog att bli likadan...

Pianisten, Jag läste att du var f.d elektriker. Jag har själv jobbat som elektriker under 10 år men det ligger långt bak i tiden. De senaste 25 åren har jag jobbat med systemutveckling (stilla sittande jobb på kontor). Jag har alltid gillat att röra på mig och är periodare på gymmet. Jag är absolut ingen högpresterande träningsfanatiker men gillar att hålla igång för motionens skull. Ibland när jag blir rastlös på kontoret tar jag en vända runt kvarteret. Ofta löser jag något problem som jag grunnat på under mina promenader. Nu när jag jobbar hemma har jag stegräknaren inställd på minst 10 000 steg per dag. Jag försöker oxå komma iväg till gymmet 2-3 gånger per vecka. I måndags när det var fint väder gick jag över 20 000 steg och körde 30 min cross-trainer på gymmet. Idag snöar det jag började dagen med 30 min cross-training på gymmet i morse. Det blir en promenad efter lunchen.
/Mrx

Avsnittet #17 ”Uppror för barnen”. Den här podden har ambitionen att vara en smäll-på-käften-podd och det här avsnittet var verkligen ett sådant. En smäll på käften och rakt in i hjärtat. Freddy brukar oftast bete sig som en pajas, men när han släpper fram sin seriösa sida med starka känslouttryck så är han som bäst, och Jeppe blir bara en bisittare.

När Freddy berättar om sin 10-åriga dotter och hennes beskyddande av sin lillebror börjar jag nästan gråta. Jag tänker osökt på min egen äldsta dotter och hur hon beskyddar sin lillasyster. Hur vi föräldrar kämpat för att hon inte ska känna sig som en ”extramamma”. Hur glad jag är att vi lyckats bryta det lite åtminstone genom att hon flyttat långt bort för studier, men hur det ändå sitter i ryggmärgen på henne. Hur vanligt detta är i familjer med handikappade barn - och i alkisfamiljer.

Oftast känns det som Freddy är bisitttare till Jeppe i den här podden, och ibland orkar jag bara inte lyssna på deras kärvänliga tjafsande och positionerande. Fast de positionerar sig inte på det vanliga sättet - att de vill vara högst i hierakin - utan de tävlar snarare om att vara mest ödmjuk och idoldyrkande av den andre. Lite tröttsamt faktiskt. Den här podden skulle må bra av fler gäster och mer teman. Nu blir det ofta lite som det blir. Känns det som.

Kram ?

För mig känns det som om du haft haft feber jättelänge (alldeles för länge) nu....
Kram!

Sorry, nu hoppar jag in och kapar tråden liten, men blev så glad att det fanns fler härinne som omfamnade Claras låt.
(Hon har inte bara levt i en destruktiv relation med alkoholen, utan även med en idiot till man.)
Hennes låt känns verkligen som en bra ledstjärna, inte minst för min egen framtid.