Senaste kommentarerna i forumet

Jag tänker att det är bra att träffa läkare, du kan lida av depression och då finns det läkemedel som kan hjälpa dig komma upp till ytan. Då är det lättare att ta tag i sitt liv och hitta strategier som funkar.

Jag skriver detta utifrån egen erfarenhet! När man har en depression är det nästintill omöjligt att tänka klart. Läkemedel blir som en krycka ett tag, för att kunna förstå hur man ska gå vidare.

Blir läget akut så tveka inte att åka till psykakuten!!! Kram /A

Jag skulle deltagit i träffen om jag fått inbjudan. Kanske det var tänkt som en mer sluten träff för vissa individer. Jag hade alla fall varit intresserad av att delta. Jag sitter hemma på heltid och jobbar strax söder om Globen. Har inte varit på mitt kontor sedan den 11/3-2020. För mig är alla tillfällen med social interaktion viktig i dessa tider.
/Mrx

När man har så pass mycket ångest som du så behöver man göra allt för att hjälpa sig själv. Tro mig, att använda mediciner kan vara bra men inte tillräckligt. Mediciner i övrigt hjälper inte med själva problemet - dvs. det som skapar ångesten utan dem bara dämpar ångest. Ångest = med mycket känslor som inte längre kan hantera.

Jag råder dig, och min råd kommer verkligen från mitt hjärta <3 , att varje dag gå på AA möte, och helst inte en sådan utan två, för att fysiskt träffa människor där många av dem är eller har varit i precis samma situation som du är idag, nämligen ångestrelaterade problem kopplade till bland annat alkoholanvändning. Att få träffa andra, nyktra, och många gånger med liknande problem människor hjälper otroligt mycket - är min erfarenhet. Gå ditt och berätta om vad du känner då det bara att prata om vad man känner kan vara till hjälp att känslor "lägger sig", så att säga... Vill du gråta när du pratar så går det alldeles utmärk där, ingen komma tycka dålig om dig. Snarare tvärtom <3

https://www.aa.se/medlemmar/aktuellt/nykomlingar-valkomna-trots-corona

Lycka till <3

Jag tror jag gillar att vara ledig lite för mycket just nu. Det var länge sedan jag verkligen njöt av att vara ledig och mådde bra. Brukar ofta få en dipp (bli lite deppig) efter någon vecka av semester och ledighet. Nu har det gått 2 veckor. Jag jobbade dock ett par dagar hemifrån men det var de lugnaste dagarna i mannaminne, fanns tillgänglig och satt och skrev och bollade på ett projekt som jag vill ta tag i när mer tid finns.

Jag tror verkligen att jag bara behöver vara ledig just nu, inte ha några måsten. Annars brukar jag alltid känna en press att göra olika saker, renovera det sista i gamla lägenheten (som jag fortfarande inte har sålt år senare), sälja saker på tradera, umgås med folk, organisera, städa... osv.

Jag vet att de flesta inte har den möjligheten då man kanske har familj och måste vara vuxen. Men för mig, med min funktionsvariation så är det nog perfekt att vara själv, så jag helt och fullt kan ägna mig år mitt ingenting utan att känna att det påverkar någon eller något annat. Det är nog därför jag föredrar att vara själv, gillar ju inte ensamheten jämt - men tanken att någon annan ska vara beroende av mig, ha ihållande förväntningar på mig, som jag måste anpassa mig för - bara tanken ger mig panikångest.

Jag är nog bara så van att vara själv nu för tiden. Förr så ville jag jättegärna hitta någon (även om jag inte visste hur), men när jag väl fann någon eller någon fann mig snarare så anpassade jag bort mig själv. Jag är ju en allt eller inget-människa och har svårt att läsa av vad andra vill (har jag förstått). Därför anpassar jag mig till den bästa bilden, till allt det en människa någonsin kan önska. Det tar energi, det är ju skådespeleri på hög nivå. Men det är ju just det jag har gjort i alla sociala interaktioner i hela mitt liv (om än omedvetet) pga. min autism. Jag har inte ens vetat att jag anpassat mig för andra, jag som är så reflekterande kunde inte se det. Nu ser jag det, och det känns som att jag har blivit det totala motsatta. Jag är mig själv (förutom på jobbet) och vill inte anpassa mig efter någon, jag vill vara mitt genuina själv. Jag har inte funnit någon ännu som är som jag, eller som vill följa en sån som jag - helt och fullt. Men jag letar ju inte heller...

Nu blev det mest massa svammel med massa reflektioner såsom på ett kuratorssamtal. Men det är läkande och ögonöppnande, så varför inte.

Jag har dock en till tanke kring detta som tar upp för mycket av min tid. Vi människor är ju flockdjur, och vem man än pratar med, vare sig det är en kurator, psykolog... så säger alla att alla människor vill ha en tvåsamhet. Men jag vet inte om jag vill det!? Känner jag att jag borde vilja ha det för att samhället säger det, för att alla andra runt mig säger att det är det som jag borde vilja ha!? Är jag skadad från dåliga erfarenheter!?

Å ena sidan så trivs jag bäst själv, då jag får göra mina saker som jag beskrivit ovan. Det kanske är annorlunda för personer med autism, vi kanske inte har samma behov av det!? Men jag vet ju folk med autism som har förhållande, så det kanske bara är en ursäkt för mig.

Å andra sidan så kanske jag bara har flytt från detta så länge och begravt det så djupt. Att jag stängt av tanken om tvåsamhet. Jag vet att detta var mer jobbigt för mig för några år sedan, men jag har mer och mer accepterat att mitt liv kommer levas i ensamheten. Så ljuger jag bara för mig själv? Vill jag egentligen detta undermedvetet? Men är det värt att undersöka mer, för om jag just nu känner mig okej med det faktum att jag inte är ämnad att ha någon - skulle det bara blir jobbigt och ledsamt om jag kom på det motsatta med fortfarande inte har redskapen för att göra något åt det.

Jag tror detta är olika för alla, och har man min funktionsvariation så blir det extra svårt på många sätt. Att jag även har levt ensam hela mitt vuxna liv och är ensambarn måste med göra sitt. Jag (och mina föräldrar) har hela livet trott att mina autistiska drag kom från att jag var bortskämd, vilket jag var - men det var väl genom att allt anpassades efter mig som mitt liv ändå blev så lyckat. Det gick bra i skolan, aldrig mobbad, aldrig några direkta problem som syntes för andra. Men blev det så bra egentligen!?

Jag är nyfiken på dessa tankar om ensamheten, tvåsamheten.. men vet inte riktigt vem jag skulle kunna diskutera den med!? Jag skulle lugnt kunna prata med någon i min närhet om detta, men utan att låta högmodig,
så fattar sig inte de på mina tankar och kan inte eller gillar inte att diskutera och reflektera kring såna här frågor.

Jag märke så tydligt att folk runtomkring mig inte vill diskutera saker. Ska något diskuteras ska det ske snabbt, och subjektivt. Folk har så svårt att se olika synvinklar. De blir ofta arga eller irriterade när man påpekar det och att det finns olika sidor. Jag säger ofta emot min och andras uppfattning bara för att visa olika synvinklar, men är noga med att uttrycka att det inte är min subjektiva åsikt. Det brukar inte vara populärt på möten. Men i tvåpartssamtal tror jag det gör mig till en väldigt bra samtalsledare och jag är (ursäkta skryt) skicklig inom samtalsmetodik, jag är duktig på att få fram det djupa under mina vägledningssamtal på mitt jobb (men även privat). Detta genom att jag kan ställa objektiva frågor, frågor utanför boxen. Inte bara från mitt perspektiv. Men mänskligt beteende, filosofi, sociologi och psykologi är ju några av mina specialintressen (vilket är lyckosamt just vid autism då det även kan nyttas praktiskt).

Jag önskar att jag kunde hitta någon att diskutera såna här saker med, någon som jag inte behövde betala för att kunna göra det med, alltså jag känner inte att jag behöver prata med en psykolog. Men jag vill få saker förklarat, förstå saker in i minsta detalj och hitta sanningen. Jag vill fundera, reflektera och jag trivs så bra i de samtalen, då jag kan se olika perspektiv. Men var kan jag hitta detta? Det får jag reflektera kring ;)

Just ja, fortfarande samma känsla gällande A som i går. Jippi för det!

Jag blir så glad varje gång en kändis outar att hen slutat dricka. Kändisar går ju omedvetet runt som nykterhetsambassadörer hela dagarna och det gillar jag. Mest gillar jag Ellen Bergström, för att hon är ung tjej och förhoppningsvis indirekt kan få andra unga tjejer att sätta stopp innan det går åt helvete. Hon är dessutom superskön och väldigt rolig. Lååångt ifrån en tråkig nykterist. Jag brinner ju lite extra för unga tjejer som ni vet. Det är nog ”storasystern” i mig. Som ensambarn får man hitta sina egna småsyskon.

Den som nu på Instagram har outat sin nykterhet är kändismäklaren Fredrik Eklund, verksam i USA. Han har tydligen ett eget vinmärke också, vilket är lite ironiskt. Han är nykter dag 78, så han är hyfsat tidigt ute med nyheten också. Men sådana nyheter känns ju extra trevliga att dela med sig av på det nya årets första dag förstås. Känner jag honom rätt, han är ruggigt transparent med sitt liv och har till och med en egen reality-serie, så kommer han att stå på barrikaderna för nykterheten ihop med oss andra. Ska bli spännande att se om han skrotar sitt vinmärke tex.

Om någon undrar förresten så behöver ni inte vara oroliga för mig, med tanke på min jobbsituation. Jag mår bra faktiskt, är mest arg. Min nuvarande stabilitet när det stormar så här hårt kan jag nog tacka nykterheten för. Och genom nykterheten indirekt min förbättrade förmåga att fokusera på nu, nu, nu.

Den här typen av stress är dessutom inte skadlig på samma sätt. Om man köttar järnet och sen blir klar så är slutresultatet liksom belöning nog. Men den stressen där man aldrig blir klar, där man tenderar att tänka på allt man inte har gjort istället för allt man har gjort, är mycket mer skadlig. Nästa vecka ska jag göra två arbetsuppgifter, som tar max totalt en arbetsdag. Annars ska jag vara LEDIG.

Idag ska jag åka och köpa möbler med min yngsta dotter ? Jag har spanat in en soffa och ett bord med fyra stolar som jag tror skulle passa i hennes nya lägenhet. Hennes pappa ska möta upp oss också. Vi kan behöva en bromskloss. Både jag och dottern är galet impulsiva ”Den tar vi” ? Mammas tjej.

Kram ?

Om du har akut ångest kanske du behöver hjälp? Någon i familjen? En vän. Eller ring 112... Kan det hjälpa dig att tänka att du vet att det kommer bättre dagar? Kan du ta en promenad? Ta hand om dig och tänk att din ångest är en signal om att du behöver hjälp. Sök tills du hittar rätt och ge inte upp!

+1 på mycket du skrev i ditt långa kloka inlägg, men på den här meningen blir det +1 i kubik:

”Viktigast av allt, jämte mina egna dagliga beslut har varit gemenskapen här, stöd och igenkänning. Att få glädjas åt andra, att kunna ha betydelse för andra, att höra ihop, att inte skämmas mer.”

Kram ?

Har fortfarande extrem ångest när jag vaknade idag. Vet inte vad jag ska ta mig till. Jag orkar inte leva så här. Alla tankar bara snurrar. Klarar knappt av att skriva här för jag kan inte fokusera. Kroppen och huvudet är trött och jag mår illa. Just nu undrar jag hur jag ska orka leva om jag inte får kontroll över de här könslorna. Antagligen har jag någon diagnos. Generel ångest sydrom, dystoni. Eller något. Men trots att jag sökt hjälp så många gånger så får jag aldrig riktig hjälp. Ingen som följer upp mig och min medicin. Står på min medicin att man ska ta blodprov regelbundet och följas upp. Ingen läkare har gjort det. Jag försökte gå behandling med terapeut men tyckte verkligen inte om henne och försökte byta. Nej det fick jag inte utan fick bara tider hos samma. Så valde att inte gå mer. Känner inte mycket hopp om att det kommer bli bättre just nu. Inte som jag gjorde första veckan av nykterheten. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. Trots att jag ska träffa en läkare i övermorgon kväll så känns det som en evighet dit. Och vad kommer läkaren kunna göra? Vad kommer beroendecentrum kunna hjälpa med mer en antabus när jag väl får tid där. Just nu är allt mörkt och jag kämpar för att bara orka ta hand om min son.

...är så viktigt. Varför jag slutade och hur det var då. Återkommer hela tiden dit. Tack Se klart för ditt inlägg i din tråd. Förstår liksom VARFÖR när jag läste sammanfattningen av din resa?

Tack snälla för gratulationer. De värmer så gott i hjärtat❤ Är allt lite upp och ned, mycket att ordna med är det också.

Så oändligt tacksam för nykterheten. Den gör så stor skillnad i livet på precis alla plan. Fortsätter vakna vacker. Finns inte på kartan att jag skall dricka igen. Den skatten vaktar jag.
Nykterhetsarbetet tar aldrig slut. För mig blir alkoholen ALDRIG en bisak. Den var alldeles för viktig för mig och jag litar inte på mitt hjärta. Hjärnan måste vara med i detta, alltid.

Från att jag slutade har det varit lätt. Jag väljer inte på något sätt, beslutet är taget en gång för alla. Inget velande. Beslutet står på stabil grund, och jag fortsätter att förstärka huset på den. Bygger på, bygger till och om. Så det blir snyggare, bekvämare, ännu bättre och starkare?? Finns alltid rum för förbättringar tänker jag?

Heja oss alla!! Kram o go helg!!??

Tack Blenda. ❤Jag fick faktiskt tag i en läkare igår. Det blev just atarax jag ska testa. Har dock tagit det förut och det hjälper inte mycket. Jag fick också en läkartid på måndag för att se om jag behöver ändra i mina antidepressiva. Så får hoppas att det vänder snart.

Önskar jag dig Pilla. Och tack för din gulliga kommentar i min tråd, vilken tur vi har varandra här. Ha en fin dag, kram till dig. ?

Tack för det Vinäger❣️Har sett kontot. Må så gott så kanske vi hörs där??

Kram❤️

@vakna vacker, tack för dina tankar och igenkännig, tänker att vi som haft turen att få det där tillfället/känsla av frid, allting har det med oss, en bärnsten att hålla i. Önskar dig en fin dag! ☕️☕️

Fint att läsa din berättelse om hur du kom fram till den punkten att du slutade med vinet. Känner delvis igen mig i resan och framför allt i den där känslan den dagen du slutade. Det var en känsla, en förvissning om att nu räcker det och ett lugn som infann sig! I den känslan är jag fortfarande efter ett år.

Håller med, kaffet på mornarna är fantastiskt gott. Och jag är också tacksam. Ha en fin dag?

... men verkligen inte bra planerat, som chef hatar jag när min chef säger ”och så tar du ordentligt ledigt nu/i sommar/whenever” när det inte finns möjlighet att göra det.
Som chef måste man ju i någon man ansvars för att den där ledigheterna går att förverkliga, allt annat är ren lathet.
Pratade med min man igår om jobbet och just nu är jag så avstängd från det att jag inte ens i fantasin kan fatta hur jag ska återuppta mina sysslor... har blivit ledig-smurfen. Men hösten/vintern har slitit och igår var första dagen på mkt länge som jag vaknade till en helt kravlös dag. Önskar dig några såna snart! kram ?

Grattis till ett års nykterhet. Bra gjort!!?
Du var en av dem jag följde här innan jag skaffade konto och tog beslut på att sluta... tack för inspiration och nu är vi på ett års nykterhet tillsammans.
Nu fortsätter vi på denna resa, kram?

Har blivit för sena kvällar för min smak och därmed för sena morgnar. Men det har varit otroligt skönt att sova.
Jag är glad att helgerna med det slentriandrickande som trots allt pågår nu är över. Nån sorts spritbuffe som vi aldrig håller oss med annars. Jag gillar inte att det står flaskor framme och halvfulla glas, det retar liksom min allergi och gör att jag tänker onödigt mycket på alkoholens vara eller inte. Nu vet jag det till nästa år.
Jag är lättad över att det närmar sig ett år, även om jag vet att arbete fortsätter, med mig själv. Men det är ändå ett sorts målsnöre. Vaknar med kaffe i sängen denna morgon, tröttnar aldrig på känslan. Tacksam! Ha en fin dag alla. ?

Kära Kaffetanten88, vilken kämpe du är! Har du testat Atarax? Den är inte heller beroendeframkallande och kan för vissa vara ett bra alternativ till Theralen. Om du mår så dåligt av Th är det i alla fall värt att testa, om du kan få tag i din läkare nu under helgen. Jag hoppas du snart mår bättre, det är du SÅ värd!

Välkommen till ettårsgänget! Fantastiskt bra jobbat.

Kram!

https://alkoholhjalpen.se/node/172105

Låg i "förändra" och kanske något anonymt...

Har inte heller sett nått om nån digital träff ??‍♀️

När jag var som mest uppe i dejtingcirkusen så hade jag en ständig sms-dialog med någon man, de löste bara av varandra typ. En otroligt stark vana blev det med tiden. Sen slutade jag dejta helt, samtidigt som jag slutade dricka. Lika ofta som jag kände sug efter alkohol i början kände jag sug efter att smsa. Någon. Som ”såg” mig, bekräftade mig. Men den vanan försvann efter ett tag tack och lov. Jag började babbla med er härinne istället ?

Men min poäng är att det kan vara en gammal vana, kombinerad med kontrollbehov. Bra gjort att avhålla dig från att smsa. Fortsätt så, låt perioderna bli längre och längre både för när du smsar och för när du svarar på hans sms. Låt honom tappa kontrollen över dig. Lite i taget så bryter du det beroendet också.

Kram ?

Det kostar dubbel övertid och helgtillägg. Jag ska ta ut varenda övertidstimme i pengar så att det verkligen kostar företaget mycket pengar. Då kanske min chef förstår det orimliga i hela upplägget. Idag har två lojala kollegor erbjudit sig att hjälpa mig. På en ledig helgdag. Trots att jag sa att jag skulle fixa det själv så att de kunde vara lediga som alla andra. Ingen av oss var schemalagda idag. Men utan deras hjälp hade det blivit minst 4 övertidstimmar till för mig.

Idag hade jag yngsta dottern hemma, och vid sex-halv sju var hon lite irriterad. Men jag kompenserade det genom ett besök på Maxi för att köpa cola och chips och grillad kyckling till middag. Sen tittade vi på filmen ”Bröderna Lejonhjärta” ihop. Hon älskar att titta på film tillsammans ❤️ Hon kommenterar allt som händer, säger nästan varenda replik i förväg, blir arg och upprörd när någon är dum. Värsta showen i tv-soffan.

Nu är jag ledig imorgon, sen ska jag jobba några timmar på söndag också. Sen är jag ledig tre dagar mån-ons. Och jag ska skriva ett riktigt surt avlämningsmail till mina chefskollegor.

Ändå måste jag säga att det känns bättre i år än i fjol jul/nyår. Då var det kaos eftersom vi hade tänkt helt fel med bemanningen då också. Det var i samband med det som jag blev skogstokig på min chef och skällde ut henne inför andra. Det var så vidrigt att stå bredvid och se en kollega rasa ihop inför ögonen, med en månads sjukskrivning som följd, utan att kunna göra ett skit. Nu kan jag åtminstone kavla upp armarna och göra själv.

Och vi lyckas ro eländet i hamn, och slutresultatet blir riktigt bra! Ingen utomstående kan ana vad som sker bakom kulisserna. Och de på jobbet som kan ana gör typ allt de kan för att underlätta, anstränger sig verkligen, samtidigt som de peppar och berömmer massor. Det värmer verkligen. Min chef? Har inte yppat ett ord. Trots att hon mycket väl märkte att jag var inne i systemen och jobbade redan kl 8 i morse och kl 19 ikväll. Trots att hon vet att jag egentligen borde vara helgledig.

Men det är lika bra, orkar inte tjafsa med henne just nu också. Hon har en tendens att som en pressad tonåring helt obstinat börja dumförklara sig, skylla på andra, skylla på olika omständigheter. Så otroligt omdömeslöst. Pudla istället. ”Jag tänkte fel, jag tog fel beslut. Hur tycker du att vi ska göra för att detta inte ska hända igen?” Glädjekalkyler gör ingen lycklig.

Tack och lov att jag har en längre tids nykterhet bakom mig. Det är jättetydligt att mina kognitiva förmågor, det vill säga planera, strukturera, få överblick, göra en tidsplan etc, har steppat upp ytterligare ett snäpp. Att jag sen är van vid att ta beslut gör allt ännu lättare. Samtidigt har jag ett stort förtroendekapital i ryggen, så mina kollegor ställer verkligen upp. Inte för att jag kräver det, utan helt frivilligt. Det gör mig helt varm inombords.

Kram ?

Skriver igen redan.

Det är verkligen en skör tid. En tid då det är svårt att stå stark känns det som. För mig i alla fall.

Det är lättare att vara stark när omvärlden är normal. Just nu håller jag mig från att sms:a honom. Bara som en övning. Egentligen spelar ett sms ingen roll men just nu låter jag bli som ren övning bara. Tränar på att stå emot impulsen. Men jag tycker det är svårt. Och det är just för att jag känner mig skör.

Jag har gått massa långpromenader idag och tränat hemma. Har tränat flera dagar i rad för att ha nåt att göra.

Vill så gärna gå på bio med barnen. Åka och bada. Ta en fika på stan. Alla såna saker som sätter guldkant på tillvaron. Men det är ju stängt alternativt dumt och oansvarigt. Så vad sjutton gör man ett jullov? Att baka och spela spel hjälper inte. Nu är vi klara med sånt. Om det åtminstone kunde snöa...

Jag är verkligen noggrann med restriktionerna i samhället och skulle faktiskt inte ens gå på café med barnen nu även om det vore tomt där i princip. Men gud vad jag saknar det ?

Ska försöka tänka på vad jag faktiskt är glad för. Och en sak är ju givetvis att jag inte försöker bota tristessen med alkohol. Jag hade ju kunnat vara helt inne i en ordentlig drickperiod nu annars. Och hur tar man sig ur en sån nu när så mycket är tungt?

Om en månad har jag inte druckit alls på 4 år. Tack vare de åren botar jag ångest/tristess med träning och promenader istället. Och musik. Musik är jättebra också.

Andas, andas...

Kom på det precis nu när jag skrev till Femina. Det är ju först i februari vi blir nyktra ettåringar ?

Men det är väl ett gott tecken om något, en månad hit eller dit liksom ? Jag vet ju att jag klarar ett nyktert år utan problem, och mer därtill.

Kram ?