Senaste kommentarerna i forumet

Mycket starkt jobbat..Nu fortsätter vi så....Kram..?

Härligt JoYo, det går ju tydligen att fixa 1 år. Så skönt att slippa den där eländiga alkoholen. ?

p.s Andrahalvlek, du får allt vänta en månad till efter mig och Se klart., inte en vecka. ?

Kram

Så jävla grymma är vi! Kommande vecka blir Se klart och Torn också nyktra ettåringar, och sen följer jag efter veckan därpå, och veckan efter mig är det Feminas tur. Och inte allt för långt bort är det dags för Jullan65. Och innan dig har Pilla och VaraVacker nyligen blivit nyktra ettåringar. Har jag glömt någon? Vilket gäng vi är ? Som ett helt gäng som slutar förskolan och nu det är dags att börja skolan!

Kram ?

Jag har inte druckit en enda droppe alkohol på 1 år idag!
Jag klarare det!
Helt ärligt trodde jag aldrig att jag skulle ta mig ur det, jag var så djupt nere i helvetet av ångest och alkoholmissbruk.

Alla kan klara det!

Nytt löfte: sunda val!
Heja oss alla!
Gott nytt år!?

+1 på allt du skriver.
Det saktar ner och tar ny fart, det här livet. Vi blir inte andra eller nya över en natt. Men långsamt återfår vi självrespekt och klarhet.
Ibland kan det komma en längtan över mig att få glömma och försvinna bort. Sen tänker jag att vi inte har fått livet för att glömma det, utan för att leva! Kram min goda kupévän på det här tåget. ?

Var inne här igår och kikade efter ett livstecken men tänkte också; låt människan vara ifred! Skönt att läsa att allt rullar på och att vi står så klara i våra beslut! Kram ?

Nyår brukar inte ha nån jättestor innebörd för mig, däremot har jag de senaste åren presentat mig själv med en vit månad i januari, och i samband med det letat efter forum, bloggar, hälsoartiklar etc. Inte blivit så mkt klokare men hit hittade jag för några år sedan, kanske fyra-fem, och blev nästan besatt av allas berättelser men även av den gemenskap jag kunde se fanns här.
Nästan efter varje vit januari kände jag att ”jag borde testa längre” för att jag mådde bra, samtidigt var ett skäl till att jag klarade det relativt enkelt- att jag visste att jag kunde dricka igen.
Jag drack mindre under våren, mer på sommaren. Drink varje kväll, vin till lagad middag lika så, ibland mycket, men det märktes allt mindre på mig. Inser i efterhand att detta var ett tydligt varningstecken. Eftersom jag ofta själv ”fyllde på” ur box sommartid (har enbart druckits flaskvin här) så hade jag också dålig koll på hur mycket. Mer än att när jag hade börjat så var det svårt att sluta. Min man har alltid varit tvärtom. Middag- ett glas eller två- sen STÄLLER MAN UNDAN... men inte jag då...
Förra sommaren tycker jag att jag drack mycket. Till hösten var jag något som aldrig hänt innan/ alkoholmätt. Jag hade knappt något sug och september/oktober drack jag väldigt sparsamt, på vardagarna.
Men sen hände något som jag i efterhand tycker var som ett urspårat tåg som inte kunde stanna. Jag blev för full i alla sammanhang. Jag hade jättesvårt att vara måttlig. Jag gick på systemet och handlade ”till mig”, jag slängde flaskor och köpte igen. Jag drack ur hemskt sprit som stod långt inne i skåpen, glögg var väl det enda som lämnades orört,
Jag hade några hemska fyllor faktisk, en vid en familjesammankomst då jag fick gå och lägga mig. En vid en middag då jag försov mig så nästa dag att jag missade ett barnkalas. Det var inte det värsta jag kan tänka mig men det var spärrar på spärrar som släppte. Jag hade haft både sämre och många bättre perioder med alkohol. Men just i det här läget sammanföll det med någon otrolig trötthet över vad jag trodde att alkoholen skulle ge mig- och vad jag faktiskt fick,
Det var som en relation i mitt tidigare liv där jag hela tiden- önskade hoppades och trodde. Men det blev aldrig verklighet.
Jag började bli less och jag var väldigt trött. Efter julen förra året var jag utmattad, sov dåligt.
Nyår firade vi med dunder och roligt brak ihop med vänner. Det var alkoholen från sin bästa sida, och konstigt nog är jag glad att vi skiljdes som nån sorts - inte vänner - men med värdigt adjö.

På Nyårsdagen hände något som jag är evigt tacksam över. Middag med vänner (vi var i fjällen) och minimalt med vin kvar eftersom vi druckit massor). Jag kände oron hovra i bröstet. Men när det gick upp för mig att det var slut, fanns inget mer att uppbringa, infann sig ett lugn som jag ofta haft anledning att återvända till. ”Såhär kan det vara”. En frid. Stilla inombords.
Jag känner inte så varje dag, har inte gjort för jämnan. Men det är en plats jag kan återvända till, ett minne som är levande. Och som jag tror var min chans, lucka att slinka ut ur det som allt mer började likna ett fängelse.
Sen har det som för precis alla här varit upp och ner, det här året: det har jag skrivit så mycket om att energin kunde driva ett mindre kärnkraftverk. Men repetition är någons moder- osäker på vems- och det behöver jag, varje dag,
Jag lovar mig själv inte varje dag och högtidligt att jag ska vara nykter, utveckling måste ju finnas också i det vita livet. Men det är den grund jag vilar mitt ibland skrangliga liv emot, men ofta står det stadigt.
Viktigast av allt, jämte mina egna dagliga beslut har varit gemenskapen här, stöd och igenkänning. Att få glädjas åt andra, att kunna ha betydelse för andra, att höra ihop, att inte skämmas mer.
Att räkna upp fördelarna med nykterhet räcker inte dagen till för, det mörknar snart igen och jag har läst, vilat, druckit kaffe idag. Inget mer. Det räcker.
Önskar er alla om någon orkat läsa så här långt - ett år att, ja både att utmanas och att vila i.
Önskar er gemenskap, hur den än ser ut. Önskar er som inte gjort det än men som funderar. Modet att kliva in här och berätta! Allt börjar där. Kramar till medkämpar, rookies och ”gamlingar” alla behövs här.
❤️?❤️?❤️

Hej, jag ville bara skicka en hälsning till dig som kämpar så hårt och säga att du är inte ensam. Så bra att du skriver här och berättar din historia. Förstår din smärta och ser att du är stark!!! Kram /A ?

Känner mig deppig och har massa ångest idag. Imorgon är det 14 dagar nykter. Känner bara hur jag inte ser fram emot något. Alla krav ger mig ångest. Pga theralen så Känner jag mig som en zombie. Hoppas det vänder snart.

Och tack för tänkvärt inlägg!

God fortsättning ❤️ Jag är en av dem som snusar, och aldrig tänker sluta igen. Jag var utan i fyra år, men tyckte att livskvalitén sjönk drastiskt. Att börja igen var ett väl övervägt beslut, inte pga något övermäktigt sug, utan pga att allt kändes ”meeeh...” alltid jämt och hela tiden. Kanske är det så det funkar för många med alkohol också. Jag vet att det har känts så mellan varven under min nykterhet, men inte alltid jämt och hela tiden, utan vid de tillfällen då vinet brukade komma fram. Fredag kväll i soffan, när man ska skaka av sig veckan. Då kan jag fortfarande känna ”meeeh...” ibland. Men det är ju trots allt ganska begränsat. Kram på dig kära vän ❤️

Härligt Jullan! Det är så skönt när den där naturligheten sätter sig. Man dricker inte helt enkelt, ens vänner vet om det, och det är ingen grej alls liksom. För min del var det först då jag kunde njuta av nykterheten på riktigt riktigt. Om man fortfarande ”skäms” och inte vågar stå för att man inte dricker så vet man inte hur den känslan är. Den måste upplevas.

Ha ett gott nytt år nu Jullan!

Kram ?

Ingen alkohol igår men känner mig endå bakis idag...theralen för sömn och ångest var verkligen skit för mig. Känner mig som en zombie.

Jag förstår att du inte orkar ❤️ Du har nog redan orkat för mycket för länge... Kanske ska du dedikera 2021 till att lyssna på själens nödrop? I ett land som Sverige MÅSTE det finnas andra lösningar än att anhöriga bränner ljuset i båda ändar... Börja med att skapa kontakt med kommunens LSS-samordnare. Kram

Ytterligare ett nyktert nyårsfirande har gått av stapeln. Lugnt och skönt, med bara familjen och alldeles för mycket ätbart. Vuxna barnet skulle gått på fest, men ställde in och stannade hemma med oss istället. Extra roligt att även de truliga, svårflirtade tonåringarna spenderade hela kvällen med oss, med humöret på topp ❤️ Nu har jag vänt på dygnet ? Men jag fick frukost på sängen av min curling-man ❤️ Rakt igenom fin och harmonisk start på nya året ? God fortsättning önskar jag er alla forumvänner!

Tack alla?nyårsafton jobbade jag, men ett litet firande hanns ändå med. En ganska skön händelse var att värdparet hade köpt a fritt bubbel till mig. Nu behöver jag inte längre förklara mig eller ens bli tillfrågad av de närmaste bekantskaperna. Måste säga att mitt val att inte dricka a växer sig starkare och starkare. Det är sällan tankarna om att dricka infinner sig. Och gör dom det , flyger de som hastigast förbi i mitt sinne. Märker att jag kan njuta mer av sällskap och socialt umgänge när jag är närvarande nykter. Sedan att man får gå hem lite tidigare tar jag som en bonus, ni vet när sällskapet börjar sjunga på andra versen. Då går jag hem, lägger mig i sängen och njuter av att inte tillhöra dom ganska många procenten som kommer vakna bakfulla, ångestdrabbade och ha minnesluckor på nyårsdagen. Alltså idag. Grattis till oss som höll nollan, och till er andra, det finns en väg ut. Kramar Jullan

Jag håller med Sisyfos, även om jag förstår att du vill ställa upp för din sambo FinaLisa. Men det ska inte behöva vara så. Vi har ett samhälle som ska räcka till för sådant, det är dit våra skattepengar ska gå bland annat. Kontakta kommunens biståndshandläggare och utöka hemtjänsten är mitt råd.

Min mamma var väldigt krasslig förra hösten/vintern. In och ut på sjukhus, fraktur, morfin, blöja, diarréer, och sen hemorrojder ovanpå det också. Hon ringde mig mitt i natten helt panikslagen. Jag hjälpte henne förstås akut, men nästa dag sa jag till henne så fint jag kunde att jag vägrar torka bajs och sköta hemorrojder på henne. Sådant får de som har betalt för det göra. Därefter fick hon larm som hon kunde trycka på dygnet runt, och hemtjänsten utökades till sex gånger per dag. Nu mår hon mycket bättre, tack och lov.

Som anhörig är det tufft nog ändå att räcka till, både praktiskt och känslomässigt. Sjukvård och omvårdnad ska skötas av personal som har betalt för det. Vi anhöriga kan hjälpa till på alla andra möjliga sätt.

Kram ?

FinaLisa, jag hoppas precis som du att år 2021 blir ett ljusare år än 2020. Alkohol mässigt har jag samma tankar som dig. Jag vill undvika flykt soda här hemma. Att kunna ta en pilsner eller ett glas vin under kontrollerade former är mitt mål. Jag tror att alkohol på den nivån inte är skadlig för kroppen. Jag har kanske fel men total nykterhet skrämmer mig. Idag börjar min helt vita månad/period. Jag har varit helt vit i början av året de senaste 3 åren. Jag tänker följa samma rutin detta år. En dag i taget ?
/Mrx

Skrev det här som en kommentar på ett inlägg inne hos Kallekandricka. Men det kändes som en nulägesbeskrivning av mitt snart första nyktra år, så det passar bra som ett inlägg här i min egen tråd också.

Efter den första nyktra tidens euofori över att man faktiskt lyckas hålla sig nykter, och man slipper vara bakfull, så infinner sig ett stadium där det inte händer så mycket. Man har vant sig vid nykterheten, men inget himmelrike har öppnat sig. Livet lunkar på med ups and downs. Tröttheten är en ständig följeslagare de första månaderna. Det är först nu vid snart ett års nykterhet som jag känner av en kognitiv pigghet som känns påtaglig - och den piggheten är väldigt välkommen!

Om jag tänker efter så har jag verkligen återfunnit glädjen i små vardagliga ting, rastlösheten är inte lika stark och jag är mer chill helt enkelt. Trivs bättre i mitt eget sällskap, har mer tålamod med det mesta. Min upplevelse nu är att varken dalar eller toppar i humöret är lika djupa/höga längre, även om en viss period efter några nyktra månader var väldigt känslointensiv! Idag känns de känslor som jag har mer genuina och de håller i sig längre. Jag skrattar mycket hjärtligare, bara en så sak. Jag uppskattar umgänge med andra mycket mer - och jag uppskattar att vara självsam också mycket mer.

Den nyktra resan är nog en mix av att fly från skräckbilden och att sträva mot målbilden. Att göra plus- och minuslistor då och då - för att faktiskt påminna sig om hur det var, vad man uppnått och vart man vill, tror jag är jätteviktigt.

Överlag känns det så oerhört befriande att slippa all skuld, skam och lögner som hänger ihop med alkoholen. Att alkoholen inte längre har någon plats i mitt liv frigör så oerhört mycket tid. Tid som jag använt mycket för att vila, men också för att återuppta gamla hobbies och odla nya intressen. Jag älskar att lära mig nya saker, det är en tydligt stark drivkraft hos mig. Och när jag verkligen märker att mina kognitiva förmågor har förbättrats oerhört mycket, så blir jag så tacksam och glad för att jag tog det här beslutet.

Gottnyttårkram ?

Tack för välkomnandet. Har startat en egen tråd. Kram

Då ser vi fram emot att du startar en egen tråd så att vi får följa dig på din nyktra resa.

Kram ?

Bra jobbat!!!!

Vinäger, jag valde att avsluta mitt AH Facebook konto eftersom aktiviteten där var väldigt låg. Ser att PimPim tillbaka här på forumet. Hon var ju även med i AH FB gruppen. Det kanske är dags att skaffa en profil igen om flera hakar på. En dag i taget ?
/Mrx

Ibland tror jag inte att alkoholproblemen är det primära. Det är en usel lösning på en jobbig situation.

Ber om ursäkt nu i förväg om jag är inne och klampar alldeles för mycket.

Pratar du och sambon om det här... för det är ett i mina ögon rätt stort problem det här att leva med någon som behöver konstant skötsel. Jag förstår att du är trött. Det är inte en rimlig situation. Nu har ni börjat så och den har gradvis försämrats. Går det att tänka annorlunda? Går det att få assistans i hemmet? Går det att separera så att hen har assistenter i hemmet och du bor någon annanstans? En skitjobbig tanke, jag vet, men det låter i mina ögon orimligt att du tappar din livsgnista.
Att finnas där på heltid för någon annan som man har varit ”jämbördig” med är en svår situation. Att någon man älskar blir beroende av en rubbar också en del i förhållandet.
Jag tycker verkligen inte att att du ska skämmas för att du inte orkar. Kan du prata om lösningar med nån på kommunen? Kan du prata med din sambo?
Jag kanske låter hård när jag skriver så här, men t.ex. min pappa som blev svårt sjuk och visste att han skulle gå bort, valde bort att vårdas hemma av min mamma den sista tiden. De hade säkert klarat det, men han ville inte lägga personlig hygien på henne tror jag. Han tyckte att det var jobbigt nog - man kanske ändå lättare med personal. Han ville dock ha henne där, men inte som vårdare.

Så nu när det har blivit mer jobb och en mer ansträngande situation för dig, tror du att det går att få till en ändring? Jag förstår att det är ett jobbigt samtal och en jobbig situation men det du har nu låter i mina ögon alltför ansträngande även med någon man älskar. Stark in absurdum som Vinäger skrev. Det är en styrka också att säga stopp, men kan vara svårt att se annat när man biter ihop och klämmer ur sina sista droppar.

Önskar dig ett Gott Nytt År!

Har smugit runt här en tid och måste få säga att din tråd ger mig hopp ?

Jag har många hemska minnen som är mitt ”varför” till att jag ska sluta.

Ha en fin nyårsdag!