Senaste kommentarerna i forumet

Stor varm kram Se klart ❤️❤️

Kram ❤️

Skriver jag, fast dag och natt liksom byter plats i det här trånga utrymmet som är att hjälpa något att släppa taget om livet, vara trygg att gå. Jag andas och växlar mellan horisonten långt där borta och en hand att hålla i. Stort och smått, som alltid rymmer livet de hisnande kasten mellan dessa saker om man vågar sig i kast med dem. Eller livet, snarare. Tänker på mina små purjolökar som än så länge är strån.
Tänker på min pappas liv och allt fint det har rymt. Rymmer.
En liten stund till. Kram forumvänner, ni vet vad ni betyder. ?

Grattis till 14 månader vill jag också säga. ?

Nä, jag ska bannemej inte ramla på målsnöret nu. Min yngsta dotter, som omfattas av LSS, får vaccin inom en månad sannolikt. Det känns allra viktigast. Själv jobbar jag hemifrån tills jag fått sprutan, vid midsommar kanske. Fast det tror jag inte på. Allt tar längre tid än man tror.

Kram ?

De har gemensam tvättstuga på boendet med två maskiner, torkskåp och tumlare för sex lägenheter så hon får hjälp med att göra rätt. Lika bra att hon får lära sig hur man gör där, för alla tvättmaskiner funkar ju på olika sätt. En del av de boende, som min dotter, kommer på sikt att klara det galant själva med enbart verbalt stöd och ett övervakande öga och några behöver mer hjälp.

Här hemma har vi tränat på att städa och då har hon ett protokoll som ska ska kryssas för: Lägga använda kläder i tvättkorgen, damma av öppna ytor, dammsuga, våttorka golv osv. Man kan inte säga flummiga saker som ”städa” eller ”plocka undan” till henne. Man måste vara väldigt konkret.

Hennes pappa förstår inte det där fullt ut tyvärr. Han kan säga till henne ”hjälp till med maten”, men det är inte konkret nog. Han måste säga exakt vad hon ska göra och när hon ska göra det. Men sånt kan ju personalen eftersom jag har hört att personalen är handplockad och topnotch ?

Som förälder eller personal på ett boende finns det tyvärr ingen kurs man kan gå, man måste lära sig hur man bemöter på bästa sätt av erfarenhet. Något som kallas lågaffektivt bemötande finns det kurser och böcker om, och det praktiseras på de flesta håll. Bestraffningar och hårda ord är big nono.

Kram ?

Det blev bättre men sedan kom febern tillbaka..?
Fan vad tråkigt detta är!
Så fint väder ute och så tvingas man vara fängslad inomhus...

Håll avstånd var ni än gör!!
Bli inte sjuka!
Vidrig virus denna covid-19!! ?

Kram ???

Grattis på 2-årsdagen💐💐

Kram
🥰

Hur blir det med hennes tvätt förresten? Fixar hon att tvätta själv? Eller hon kanske lägger det i en säck och ber dig tvätta en gång i veckan. Så som jag pinsamt nog gjorde det första året när jag flyttade hemifrån.? Min morsa verkade inte ha något emot det, då fick hon ju träffa mig en gång i veckan, det kanske var därför. ?

Kram

Håller med om att årsdagen är lite speciell, eller mycket speciell. Absolut viktigare än födelsedagen. Eller lika viktig i alla fall. Men bara för mig liksom, vore ju konstigt att typ bjuda på kalas för att fira sin nykterhetsdag ? Det är tur att vi kan fira härinne och få lite grattis och hurra ?

Kram ?

till 2 hela år <3

Tittar in och ser att de flesta är kvar ?❤️
Vi möter våren med Corona igen, men nu finns hoppet med vaccinet. Hade tänkt att jag skulle ha firat min två årsdag riktigt med en resa, men tji fick jag det blev skogen och hundarna ?❤️
Är lite skumt med årsdagar för det är min viktigaste dag, men den inkluderar bara mig. Borde ju egentligen fira den mer än födelsedagen.
Detta året skall iallafall gå till att städa upp rent praktiskt, sätta bitarna på plats som stressar mig.
Jobbet är svårt att veta om det stressar, Corona gör att vi går på knäna både fysiskt och psykiskt. Så den biten skall jag inte ta förrän vi är i normalläge igen.
Skickar styrka, vilja och hopp, med det går det att ta sig framåt en dag i taget ❤️??Kram Strulan

Vad bra att fruns test var negativt..Är just nu och jobbar på ett sjukhus, och ser hur jobbigt personalen har det med både allt skyddsmaterial, och alla sjuka som finns här på sjukhuset..Jag är med en brukare här, men inte med Covid..Hoppas dina barn är fria från Covid också ??

Stort stort GRATTIS Torn till dina 14 månader??Det är så jäkla stort och strongt gjort??

Kram?

14 månader, mäktigt mycket. Jag tror att jag har varit nykter 400 dagar nästa måndag. Utgår från min app där, kollar lite mer noga när det närmar sig. Jag tänker fortsätta fira jämna 100-dagar ? Minns någon som skrev ett inlägg om 600 nyktra dagar, och det kändes så häftigt.

Jag tänker också tillbaka ett år, på den första svåra och intensiva nyktra tiden. Hur jag verkligen gick all in. Varje morgon tänkte ”Idag ska jag vara nykter”. Hur jag slukade böcker och Youtube-klipp, poddar. Verkligen all-in på alla sätt. Och att det betalade sig i slutändan. Det var länge sedan jag kände sug eller längtan efter alkohol, nu är jag väldigt anti alkohol. Förstår inte alls vitsen med att dricka alls.

Chill helgkram ?

Jag såg att du skrev så i ett inlägg här på forumet i dag Mary. Tack för påminnelsen! Då har jag varit nykter i 14 månader i dag! Något som jag tycker är så gött nu när man har passerat ett år är att om jag tänker ett år tillbaka, och minns vad jag gjorde då, så var jag nykter då.?

Allt lugnt här, frugans provsvar var negativt, ingen covid, men det är ju inte garanterat att barnen inte har det, så de fick testa sig i går. Om deras provsvar är negativa, så kan jag åka till jobbet igen. Det spelar egentligen ingen roll om jag jobbar eller är ledig, huvudsaken är att frugan och mina barn inte är jättesjuka.

Ha en härlig lördag!

Igår kväll lämnade jag dottern hos hennes pappa. Precis när vi skulle åka utväxlade sig följande snack:

- Jag kommer till dig nästa fredag.
- Ja, du kommer till mig nästa fredag. Men snart kommer du inte till mig på fredagar längre. Snart stannar du hemma i din egen lägenhet hela veckan och hela helgen. Alla veckor.
- Härligt!

Tji fick jag som försökt fiska lite ? Samtidigt är det så otroligt skönt att hon har den inställningen. Åtminstone just nu, cirka en månad innan flytt. Tuffare känslor hos henne lär vi få hantera när det väl är dags. Eller så är hon så präglad av sin mamma att hon väljer att fokusera på fördelarna i alla lägen ?

Kram ?

Jag och barnens pappa separerade hösten 2013. Den 1/12 den hösten flyttade jag till egen lägenhet. Drygt åtta år sedan. Första veckan satt jag ensam i lägenheten, det var cold turkey direkt. Jag grät och grät och grät. Sen dess har jag varannan vecka kört först båda barnen och sen bara yngsta dottern till sin pappa, och gemensamt har vi ätit ihop. Samma sak när han har lämnat barnen hos mig den motsatta veckan.

Det slog mig som en blixt igår - nu upphör ju våra gemensamma middagar också. Vi kanske får införa en tradition med gemensam middag ihop med barnen en gång per månad åtminstone? Det här känns ju väldigt abrupt annars.

Jag minns känslan i början, det kändes som jag åkte mot min egen avrättning varje gång jag skulle lämna barnen. Men sen när jag såg deras glädje ihop med sin pappa så släppte det, då var jag enbart glad för deras skull. Tomt som sjutton var det förstås, men jag stod ut eftersom deras relation till sin pappa var superviktig. På samma sätt minns jag den euforiska glädjen inför att de skulle komma till mig, så där hoppsa-steg-glad kände jag mig då.

Men jag tog mig igenom de faserna - och jag gjorde det väldigt bra och hyfsat snabbt dessutom. Jag tillät mig inte fastna i den där gyttjan av känslor. Jag levde ut känslorna som en värsta drama-queen, mest på min kammare faktiskt. Det var inte så mycket känslor som någon annan fick se. En hel del vin hällde jag på de känslorna också. Under mina ensamveckor var det ju ”fritt fram” att dricka vin. Ingen drabbades, ingen fick ens veta.

Rätt snabbt valde jag att fokusera på fördelarna med varannan vecka. Under mina ensamveckor slapp jag passa tider efter jobbet, laga mindre mat, mindre stök, mindre tvätt, tänka en tanke till slut, full kontroll på tv-kontrollen, full kontroll på val av utflykter och så vidare.

Så ska jag fixa den här övergången också. Jag ska gråta på min kammare och fokusera på fördelarna. Fördelarna för dottern är ju enorma - hon ska få ett eget hem ? Och jag är så lycklig för hennes skull, den känslan trumfar allt liksom. Men de andra känslorna finns också - och de behöver få synas och märkas. Klappas lite på, tröstas. ”Det blir bra ska du se.”

Jag minns ju också hur otroligt häftigt det har varit att etablera en vuxenrelation med min äldsta dotter. Nu hänger vi för att vi vill hänga. Nu gör vi saker ihop för att vi gillar varandras sällskap. Inte så ofta av geografiska skäl, men när vi väl gör det går vi all-in. Och den glädjen och stoltheten jag känner inför vilken modig, klok ung kvinna hon har blivit är enorm.

Och nu är det dags att göra samma resa med min yngsta dotter. Hon flyttar inte till månen. Jag är god man till henne så vi kommer att ha en massa kontakt. Sannolikt kommer jag att besöka henne eller hon mig minst en gång per vecka. Nu är det dags för henne att bli så självständig som hon bara kan bli, med andras hjälp. Nu är det dags för henne att kapa förtöjningarna.

Jag hann tänka mycket igår när Alkoholhjälpen låg nere.

Kram ?

Tack Vakna Vacker!
Det är så fint att känna igen sig.
Jag har läst lite om forum systrar här på forumet...⚘
Sådana finns.?

Här hos mig är det justvnu en fin tid.
Nästa vecka jobbar jag kort vecka sedan åker vi skidor en hel lång helg.
Jag är tacksam över att kroppen är stark och att lusten finns att använda den?.Inga tankar på alkohol just nu.Sköter mig med meditation,the,mat och tänker positiva tankar.Tankar som är hjälpsamma för mig.Har mina uppgifter som jag jobbar med som berör mig själv."Inte lätt som en plätt"
Jag övar och gör mitt bästa.
Och noterar positiva saker som händer runt mig.Inga mirakel men de finns där,stora och små.Allt beror på hur jag ser på dom.
/Pilla

Snäll du är! Jag ser upp till er som kommit så långt. Jag kan även förstå att man kan bli frustrerad ibland och då säger man sanningar. Jag tycker om människor som vågar till det obekväma.
Jag fortsätter att bita ihop och samlar dagar. Ibland tänker jag att det borde inte spela någon roll om jag drack lite vin ibland. Men och andra sidan om det inte spelar någon roll så kan jag lika gärna låta bli ?‍♀️

Jag är också djurvän ?????

För att du tror på att jag fixar detta. Bättre som nykter dessutom! Ja, det tuffaste blir att inte visa henne. Jag får gråta på nätterna ?

Jag kan fortfarande minnas känslan när äldsta dottern skulle börja på förskola. Jag höll på att dö av separationsångest. Så jag har ju tränat på det här på olika sätt genom åren. I typ 24 år ?

Kram ?

Det sitter nog i generna på något sätt, eftersom det är kvinnor som har haft barnen i sina magar. Ja, det här blir nog tufft för dig eftersom du måste bita ihop och inte visa dina känslor för din dotter.❤️

Jag har ju inte några tips, mer än att skriva mycket här och ventilera det så mycket du kan.
Och nu när du inte dricker så går det säkert mycket lättare än om du hade druckit fortfarande.

Det här blir bra, det fixar du!

Kram

Nu har jag börjat få små tankepustar av sista-gången-sentimentalitet. Senast på McDonalds ikväll. ”Det är kanske sista gången vi äter ihop en torsdagskväll så här”. Sen blev jag arg på mig själv, hon flyttar ju inte till månen. Jag kan åka och hämta henne, äta på McDonalds eller göra något annat kul, och sen köra hem henne igen. Plättlätt.

Det är ju ungefär en månad tills yngsta dottern flyttar, så tankarna kommer då och då: ”Det är snart sista gången hon kommer till mig en fredag, som jag lagar hennes frukost, tvättar hennes hår, tvättar hennes kläder” och så vidare. On and on and on. Än så länge kommer det bara korta tankepustar som jag kan vifta bort hyfsat lätt, men jag vet ju att det bara blir värre och värre efterhand som veckorna går.

Slutskedet i den här vågen av sentimentalitet upplevde jag med hennes storasyster. Jag satt och storgrät för att hon skulle flytta, och hon tröstade mig och sa ”men mamma vi har ju tränat på detta nu när vi bott växelvis hos dig och pappa i flera år”. Det spelade ingen roll, jag grät och grät. Jag grät när vi började med växelvis boende också.

Men det får jag inte göra nu. Ingenstans i mitt kroppsspråk får jag visa yngsta dottern att det här är jobbigt för mig. Det blir tillräckligt jobbigt för henne ändå. Hon ska inte behöva släpa runt på sin mammas känslor också. Samtidigt vet jag sen tidigare att hon är en barometer på mitt humör och mående. Hur ska jag lyckas dölja det?

Har ni erfarna föräldrar med många utflugna barn några råd att ge? Jag vet ju att det går över. Jag vet att jag överlever. Men hur ska jag hantera det här och nu?

Börjar nästan gråta bara jag skriver om det ? Min lilla extra skyddsvärda tjej ska flytta hemifrån och bli vuxen. Någon annan ska trösta henne, någon annan ska få höra hennes glädjestrålande ”tack, du är bäst”. Det känns som om jag ska förlora en kroppsdel, hugga av mig en arm.

Kram ?

PS. Jag kan inte prata med hennes pappa om det här. Han tittar bara på mig som om jag vore dum i huvudet, och skakar på huvudet och suckar. Är det typiskt kvinnor att vara så här sentimentala?

Ett tips jag fick i boken ”1%-regeln” var att stapla goda vanor på varandra. Om man har en bra vana kan man knyta ihop den med en annan bra vana. Till slut krävs ingen tankekraft, man bara gör.

Mina promenader sitter rätt bra nu, det krävs ingen tankekraft för att komma ut på promenad morgon, lunch och kväll. Nu vill jag komplettera med lite styrkeövningar för vrister, vader och fötter för att slippa värk i fötterna. Promenad och löpning sliter på musklerna, man måste bygga upp musklerna också.

Tanken är att jag direkt efter promenaden ska hämta mig en halvlitersflaska med vatten i kylen, stanna upp vid diskbänken och göra några tåhävningar och vristrullningar medan jag dricker vattnet. Varje gång jag kommer in efter en promenad. Varje gång.

Det går sådär, jag glömmer det ungefär hälften av gångerna. Men allt man övar på blir man bättre på, så till slut sitter väl även den vanan förhoppningsvis. Det tar ju typ fem minuter max, men jag tror att det gör stor nytta i längden.

Kram ?

Jag försov mig i morse. Klockradion gick igång som den skulle kl 06.00, men jag fortsatte sova i det högljudda babblandet fram till kl 06.45. Det händer inte ofta, men det är lika jobbigt varje gång det sker. Dottern ska lämnas kl 7. Hon mår inte bra av att stressas på morgonen. Ingen mår bra av att stressas, men allra minst hon med sin autism. Hon har liksom inte riktigt förmågan att skynda sig.

Så jag smsade hennes dagliga verksamhet om att vi blir sena, fick upp dottern och sa att vi behövde skynda oss lite, och sen lämnade jag henne 45 min senare än jag skulle. Sen struntade jag i morgonmötet på jobbet och tog min morgonpromenad som vanligt. Promenaden var viktigare än mötet.

Nu har jag öst järnet några timmar eftersom jag hade deadline mot lönekontoret vid lunchtid idag. Nu är jag klar och väldigt nöjd, och jag har redan fått positiv feedback från lönekontoret. Det känns bra att vara nykter, klartänkt och lite chill och inte jaga upp sig över skitsaker som försovningar.

Kram ?