Senaste kommentarerna i forumet

Wow 1 år. Så bra kämpat. Hoppas jag är där sen.

Just nu brottas jag med ett starkare sug. Jag försöker analysera varför och säga åt alkoholdjävulen att sticka.

Jag tror att det triggats idag av extra mycket ångest efter att socialen ringde och sa att det blir utredning. Samt trötthet och bråket med killen. Är väldigt besviken på honom.

När sonen sov tog jag mig ut och sprang. Det hjälper medan jag joggar. Då kopplar jag bort. Lyssnar på en bok och slutar tänka. Men så fort jag kommer hem så kommer allt tillbaka.

Mamma tror att jag nog gått in i väggen och jag kan hålla med. Senaste åren har varit extremt mycket. Sonen som är sjuk, skilsmässa, hund som gått bort osv. Istället för att bearbeta saker har jag druckit vin. Jag har inget sätt att bearbeta känslor, har inga verktyg.

Så när jag inte orkar längre vänder jag mig till vin. Men tänker inte göra det den här gången. Suget och ångesten får vara där tills jag hittar något konkret sätt att ta i tu med alla känslor.

Under min uppväxt så har min syrra kommit lite först då hon mått extremt dåligt och har många diagnoser. Under tonåren sutade jag någonstans att prata om mina känslor och håller allt för mig själv. Jag tror jag kände att jag inte ville/kunde vända mig till mamma för hon hade så mycket med min syster. Det har lett till att jag inte kunnat bråka, inte kunnat prata när jag mår dåligt osv. Det är ofta så att jag inte ens vet varför jag mår som jag gör. Finns inget konkret jag har bara allmän ångest och obehagliga känslor i kroppen. Pratat med en terapuet ett par gånger. Sist när jag började med antidepressivt. Dels gillade jag inte den terapeuten plus att hon körde på kbt och jag vet inte om det funkar för mig. Att man ska gå emot ångesten och göra saker endå. Jag gör redan saker även om jag får ångest av dem. Jag vet att just den ångesten försvinner efter ett tag. Men den här konstanta ångesten då? Hur blir man av med något som är mitt normaltillstånd?

Jag måste hitta verktyg till att hantera ångest och ska söka det.

Hej Anna
Jag har snart varit nykter ett år, och jag kan bara instämma i detta med tiden. Tankar tar tid. Nykterheten också. Det är liksom inget som löser alla problem men däremot ger det en chansen att ta tag i problem, för mig - i viss lugn och ro.
Min stress i livet har minskat enormt men vissa dagar händer det att jag längtar efter att ”försvinna” en stund. Men jag hör till den del av mänskligheten som inte har den möjligheten. Att acceptera det innebär en lättnad. Och förstås en sorg. Men sorgen är övergående och lättnaden är väldigt stark.
Jag mår bra idag, men det är inte så enkelt som att jag mådde dåligt hela tiden medan jag drack. Jag är mindre skam-fylld, har sällan dåligt samvete för randomi saker, och känner att jag lever. Gott nog! Kram ?

Jag har ju det synsättet numera att nästan alla som dricker alkohol är mer eller mindre beroende. Att det är onormalt att dricka alkohol, det är bara det att de som dricker tänker inte på detta eftersom de har fått lära sig sedan barnsben att det skulle vara normalt att dricka. Man ser det så tydligt nu, hur folk blir besvikna om de måste avstå att dricka när de räknat med att dricka på tex en fest. Jag slipper detta nu och har lika kul ändå. Och jag mår alltid bra dagen efter en fest. Så var stolt för att du har avslöjat alkoholbluffen och lyckats sluta. Det är väldigt många som inte har gjort det. De får fortsätta att stå i långa köer och ödsla pengar på ett beroendeframkallande gift som skadar kroppen även i små mängder. Vi slipper sådan skit!

Kram ?

Jag läser ikapp i din tråd och kan bara instämma i att du verkar klok och bestämd, lite tålamod kommer här från mig till dig.
Det där med känslor är klurigt, vi dricker ju ofta på känslor som vi befarar ska komma. När vi slutar dricka blir det snarare så att känslorna vattnas ur lite, och övermannar inte alls på samma vis. Mer att de vinkar från långt bort på vägen, och man får en chans att förbereda sig.
Men att hålla sig från det där skit-vinet (och andra droger för den delen...) är det viktigaste steget. Sen löser sig resten. Kram till dig! (Jag har snart varit nykter ett år, och det är forumets förjänst, eller snarare de fina människor som hänger här!❤️)

Tack pianisten. Jag ska försöka hitta saker jag kan jobba med. Problemet jag har är tid ensam hemma. Sonen är alltid vid min sida. Sen så somnar han typ vid 22:30 och då vill jag sova med. Har nästan aldrig tid själv. Men jag ska försöka hitta korta stunder under dagen där jag kan jobba med ångesten. Fick tipsen nyss av en psykolog att låta ångesten finnas där och följa med. Att inte göra saker för att få bort ångesten utan för jag vill. Ångesren får liksom följa med på ett hörn ändå.

Just nu gråter jag. Killen som varit så stöttande sen min panikattack är nu sur att jag inte orkat göra lika mycket som honom hemma. Visste att det skulle hända. Nu orkar han inte ta ut hundarna. Jag har följt med ut och gått själv. Fixar allt som tillhör sonen men har inte orkat städa och ta hand om disk. Men nu kommer alla krav tillbaka. Det enda pojkvännen vill göra är att spela. Han är ledig en vecka till men jag jobbar. Han är tillochmed sur att jag tänker springa idag men inte orkade gå med hundarna och ta hand om disken. Springer ju för jag känner att jag måste för att må bättre.

Pga att jag mår dåligt så är ena hunden jättejobbig ute. Skäller på allt. Han känner ju att jag är ostabil.

Jag har försökt jobba med ångesten och hålla mig nykter och har liksom inte orkat mer.

Är så tråkigt mest att han bara visar förståelse en vecka sen är det som han tycker jag ska må bra. Det här kommer ju ta ett tag att ändra på.

Så som du beskriver det hade jag lagt mycket fokus på att jobba med ångesten. Sug och ångest går väldigt hand i hand. Absolut ska du ta den hjälp du kan få utifrån men tänk att du kan göra mycket själv också. Läs om övningar på internet. Köp en bok. Jag har också historia med mycket ångest och det bästa jag lärde mig var att våga låta mig känna den, utan att försöka bli av med den.
Sätt dig ner, andas djupt och långsamt och känn allt som känns. Den kommer att lägga sig tillslut. Jobbigt men väldigt effektivt. Träna flera gånger om dagen ostörd om det går.

Egentligen kan jag inte kategorisera mig till en som "lyckats sluta" till hundra procent men jag vågar ändå prata ganska självsäkert om vad det innebär att sluta då jag vänt ett missbruk till att idag, sedan över 1 år tillbaka dricka väldigt lite.
Ett stort arbete efteråt handlar just om att lära känna sig själv, varför man har druckit för mycket. Framför allt acceptera obehagliga känslor och tankar och att de är en del av livet man inte kan fly från.

Mycket tid har lagts, både på att vara full, planera för att vara full och att vara bakfull.. En stor fråga blir ofta, vad gör jag nu med all tid? Det är inte alltid så lätt att svara på. För egen del så är det nog det jag kämpar mest med fortfarande. Att finna mening och lust i saker.

En av de svåraste men kanske viktigaste sakerna med att vara nykter är nog att våga lita på tiden och att de stora förändringar kommer på sikt, inte från en dag till en annan. Ett år kan tänkas som väldigt länge, men i ett liv sett, ingenting och jag själv har "redan" genom min nykterhet fått ett nytt intresse som betyder enormt för mig, det är träning. Det fyller massor av funktioner, både genom att ta upp tid, förbättra min hälsa och välmående och att stilla mitt grubblande och oron.

Jag jobbar på senare tid också med att beskåda mina tankar. Du nämner att du "övertänker" och det kan vara en stor del som i sig självt är en motor till oro och ångest. Man kan tänka att tankar är något som måste finnas och att man inte kan kan göra så mycket åt dem, till och med att de är sanningar.
Tankar är inte sanningar, tankar är bara tankar. Ett befriande experiment du kan prova är att fantisera om alla dina tankar plötsligt försvann och inte fanns mer. Hur stora problem skulle du ha då? Har du ens några problem kvar? Vad kunde du göra då? Varför kan du inte göra det nu?

Så här skrev jag för inte så länge sedan i min egen tråd angående tankar som plågar oss:
"Historian är vad den är, den går aldrig att ändra på, bara acceptera. Om den får bestämma vem vi är idag så är det för att vi själva fortsätter att välja det i våra tankar.
Om framtiden vet vi ingenting, vi har alla möjligheter att välja precis vad vi vill tänka om den.
Oavsett finns alltid ett HÄR OCH NU. Om du verkligen, verkligen väljer att vakna upp ur tankens värd, tittar dig omkring i rummet du befinner dig. Andas, känner, ser, lyssnar, så finns inte de sanningar längre som du håller i tankens värd. I rummet du har omkring dig just nu finns egentligen alla möjligheter att känna vad du vill."

Glöm inte, vilket fantastiskt jobb du har gjort som varit nykter i 114 dagar! Till den ångest du lider av och elden som brinner i dig vill jag bara säga, låt den brinna och träna på att bara titta på! En eld kan bara brinna så länge vi fortsätter slänga in ved. När du sätter dig ner och bara tittar på den kommer den tillslut att slockna!
Det blev ett ganska långt och tungt svar till dig men jag vill ändå avsluta med att klippa in en text till angående bl.a ångest som jag skrev för länge sedan som hjälpt mig mycket. Lärdomen kommer från en bok jag fick av min förra terapeut. "Sluta grubbla, börja leva"

"När allt känns som värst, när du inte står ut, med vad den än kan vara, ångest, oro, stress. Stanna upp, sätt dig ner och känn allt som går att känna i din kropp. Går det verkligen inte att stå ut? Var sitter obehaget? Lys på det med alla lampor du har och glöm inte andas! Vänd dina tankar till att känna allt som känns och inte vad du kan göra för att bli av med det! Det är först då den stora hemska tigern kan visa sig bara vara en liten sur katt och att den lilla sura katten faktiskt går att ta under armen och fortsätta framåt mot en den riktning i livet du vill ha! Målet med den riktningen kanske fortfarande är långt borta, det kanske inte ens går att skymta än, men det är det mäktiga med att ge sig själv en riktning. Det räcker faktiskt med ett fotsteg här och nu så är du närmare, bara du bestämmer dig vilket håll du skall gå. Bry dig inte så mycket om hur långt det är kvar. Det kanske finns en pytteliten oas på vägen att ta sikte på, hitta det lättaste målet du kan och börja!"

Kram

Tassar in här idag och vill först beklaga , du upplevs ändå vara stark och vid gott mod.Helt okej
att det kan vara så i sämre tider också.
Kan ju inte bara låta bli att Gratulera??!Och vill tacka för det stöd du ger mig och andra här på forumet!
365 grattis på din dag idag,Vakna Vacker.Vi gjorde re'!
Kram Pilla

Tack Andrahalvlek. Ja det försöker jag göra. Brukar i mitt huvud föreställa mig alkoholdjävulen på min axel, efter jag lyssnat på skål, ta mig fan. Försöker säga bestämt nej och slå bort den. Att det är inte jag som styr dessa tankar utan han djävulen.

Tack Ensam och ja du har så rätt. Jag vill ha hjälp ifrån detta nu. Jag är beredd att göra allt jobb som krävs för ett bättre liv. Jag är rädd. Mest faktiskt för att det inte finns något som kan hjälpa mig. Då jag mått dåligt så länge känns det ju som ett normaltillstånd. Jag har dock lite hopp här inne på att det ska gå. Att resten av mitt liv kommer bli bättre. Att hälla alkohol på det kommer iaf inte göra saken bättre, tvärt om. Så nu ska jag söka andra lösningar.

Suget kommer och går, men det blir svagare och kommer allt mer sällan med tiden.

Tänk så här. Suget är bara känslor och de tankar de väcker och det går alltid över. Du behöver inte agera på varken känslor eller tankar. Suget lyfter aldrig glaset till munnen.

Tänk dig suget som en trotsig treåring som på alla sätt vill tjata till sig godis innan maten. ”Jag hör vad du säger, men nu gör vi som jag har bestämt”. Lugnt och stilla, konsekvent. Tålamod.

Kram ?

Någon sa till mig en gång att livet är inte menat att vara svårt...

Men livet är ju svårt ibland, jag tänker att du har haft det svårt ganska länge, ganska mycket - precis som jag har haft. Och att du söker hjälp och vill komma framåt, få till en positiv förändring är så sanslöst bra. Även om du beskriver ångest, oro och rädsla som dina känslor så ser inte jag det när jag läser hos dig. Jag ser en mamma som är beredd att göra allt för sin son, som vågar lite på det goda och att samhället finns som ett stöd, som inte ljuger och skyller på andra, som tar sitt ansvar och som inte mår bra - men vill ha redskap och hjälp för att må bättre.

Och du svamlar inte, ut med allt - det är bra att skriva av sig. Det är läkande och för många en del av processen.

Tack @andra halvlek, för kramar. ? Precis som du minns har det varit svårgråtet de senaste åren så mitt i allt känns det bra, är inte heller någon ”farlig” gråt, mer som när barn gråter- och ibland känns det så. Har varit många lager att skala av men precis som du skriver kommer jag såklart igen.
@torn och @charlie, tack för omsorg ? ni har helt rätt i att det har varit (för) mycket, svårt att parera dessa saker, men känner starkt behov av skog, stillsamhet (heter det så?) och att mina egna tankar får plats, inte ha så trångt där inne.
@blenda vi kämpar på med att öva på att bli bättre gråterskor ? i helgen har jag som sagt tagit priset. Men jag tror som du att det är viktigt. Något lättar. Inte så trångt i bröstet.
Nu har alla i hela katalogen åkt hem. Jag och mannen kvar, lyssnar på diskmaskinen som också haft mycket att göra. Ska småglädjas i lugn och ro över renoveringen som varit kämpig men nu så fint!
Och @charlie, på nyår har vi besöksförbud ? Det ligger två humrar i frysen, och en liten rådjurssadel. Nåt ska det bli!
Är ändå- så mycket piggare och klarare i huvudet än efter tidigare jular. Som att det inte sätter sig i kroppen, utan känner lite glädje över en dag eller två som jag äger. Ingen kommer att vilja ha något från mig, det är vila för en mamma, svärmor, chef, dotter, mormor och farmor.
Att vara behövd är fundamentalt för vår överlevnad, att få finnas för andra, biologi i ett nötskal. Men Gud eller vem det nu var som hittade på oss införde också siesta och jag tänker att kommande 2-3 kanske 4-5 dagar får vara just en sån.
Ha en fin fortsatt dag alla kämpar och tack för att ni stöttar mig så generöst när jag behöver det. ?

114 nyktra dagar är svinbra. Du ska vara stolt som en mallgroda ?

Kram ?

Ja det är helt sjukt. Vi har ett systembolag precis vid ett ica maxi. Bilköerna som blir där när det börjar närma sig stägning för systembolaget är helt sjuka. Man brukar få ta omvägar om man bara ska köra förbi. Är säkert många fler med problem som man inte vet. De flesta syns det ju inte på.

Gick ner till stan för att hämta ett paket, gick förbi systembolaget då jag tänkte att jag kanske kunde smita in och köpa mig en Nosecco, men herregud.. det var kö lika lång som hela köpcentrat. Folk fick nog stå där och vänta en timma i värsta fall. Eller i bästa fall kanske man ska säga. Hade det varit så att jag hade en dålig dag och hade fått ett infall att åka ner och köpa något - så hade jag ju hunnit tänka om och resonera med mig själv flera gånger om. Jag kan bara hoppas att det är så för någon annan också.

Att folk (alltså mig själv förut) orkar stå en timme i kö för att få alkohol, alla kan ju inte vara beroende tänker jag så det är deras medicin - det är ju helt jävla sanslöst rent ut sagt. Säger inte det så sjukt mycket om den svenska dryckeskulturen och jag är övertygad om att det är så mycket mer folk än man ens kan tro som faktiskt inte kan avstå alkohol när det är nyår, eller dricker för mycket. Att folk vill och vågar utsätta sig för Covid och går i shoppingcenter är ju ytterligare en sak som bara visar hur alkoholdjävulen influerar den dumma hjärnan, men det är ju en helt annan diskussion.

Förlåt att jag svamlar så mycket. Försöker sätta ord på känslor. Det hjälper faktiskt. Även fast det är lite kaos i texterna.

Tack Torn och Pianisten.

Jag tror jag måste arbeta med att hantera suget. Just nu blir jag väldigt rädd när det kommer. Får ångest av bara suget. Just för det jag var med om förra helgen och att socialen är inblandade. Det ger mig lite panik att suget kommer ibland fast jag är så besluten att vända på detta nu.

Jag längtar till jag får riktig hjälp som kan ge mig verktyg till både sug och ångest.

Socialen frågade om jag haft sug jag ljög och sa nej. Jag vill ju att de ska se mig från min bästa sida. Även om jag haft lite sug så tänker jag absolut inte dricka. Alkohol och andra droger är nu inte mitt liv längre.

Jag har så svårt att hantera svåra känslor och det är väl en anledning till att jag druckit. Hur ska man lära sig hantera känslor? 32 år och är känslomässigt som en tonåring. Min reaktion på känslor är alltid att vilja ta bort dem. För ångest är det värsta jag vet och jag har det hela tiden. Får korta pauser ibland på någon timme. Annars ligger det hela tiden som en klump i magen.

Jag vill hitta ett lugn i mig själv. Jag förstår ju att livet går upp och ner och det är normalt. Men jag vill så gärna kunna känna ett lugn i bland. Få vila kroppen från ångesten.

Jag hoppas att beroendecentrum kan hjälpa mig att bearbeta och lära mig att koppla ifrån ibland utan berusningsmedel.

Söndagen blev inte som planerat. Fick ta bilen och hämta
barn, då modern trillat och åkt till sjukan (ingen fara).
Fick också avboka mötet med kliniken, men ringde och påminde
om datum för utredning.
Nu är det umgänge med sonen som gäller. En ganska underbar liten
snubbe. Brister lite i hur jag vill vara ibland, men minst 2 h fokuserad
lek per dag gäller, när vi är hemma. Klart bättre utan baksmälla.
Är väl lite hängig generellt, en sådan dag som jag tänker:
Jag har rätt att vara tråkig. Det är Ok att känna sig apart, urled,
osv. Hur jag reagerar på detta är det viktiga...

Hej Kaffetanten. Du har bra inställning, det kommer gå bra detta! Precis som både du och Torn skriver, unna dig vad du vill istället för att dricka. Det andra löser sig med tiden när energin kommer tillbaka och det gör den.
Toppen att du redan kommit ut och joggat, perfekt att göra före kvällen om sug och oro är jobbigt.
Klumpen i magen är nog helt naturligt att känna i den sitsen du är nu, en påminnelse om att något måste förändras, använd den till energi att ta tag i det du måste inför utredningen.

Ja, oj får man kanske säga, vilken mängd det blev Mrx.. Skev om det igår själv, otryggheten i att komma av rutinerna. Blivit något mer för mig under julhelgen också, fast ingen berusning i den bemärkelsen, bara några fler tillfällen än vanligt. Inbillar mig att det spär på den inre oron och grubbelmaskinen något, men jag är ju inget större fan av massa ledighet heller, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den, när jag inte tränar.
Nu jobbar jag två dagar, ganska lugna och långtråkiga dagar men jag känner ändå ett lugn av att få ha ett par vanliga rutinmässiga vardagar här mitt i allt, imorgon är jag ledig igen och fram till efter trettondagen. En dag i taget fram tills dess!

Idag ringde socialen igen. Det kommer bli en utredning. Gud vilken ångest jag fick när de sa det. Även fast jag var beredd på det.

Nu försöker jag tänka på de saker jag kan göra. Inte dricka, ta all hjälp jag kan få, visa dem att jag inte kommer göra om misstagen. Jag ska visa att jag är en bra mamma.

Men det känns jobbigt att jag låtit det gå så här långt. Men jag kan inte göra något åt det nu. Jag kan bara se till att framtiden blir bättre.

Önskar bara klumpen i magen kunde försvinna.

Covid-19 karantän med lindrig symtom tar på psyket. Alla mina rutiner har fått stå tillbaka under den här tiden. Jag har fått avboka alla mina spinning pass på gymmet. Jag har inte kunnat cyklat eller promenerat som jag brukar. Vi har bara suttit hemma och sett tv. Jag har inte druckit en droppe alkohol under julhelgen. Igår blev det dock en karate fylla. Jag tömmde två flaskor rödvin och 8 små öl. Började dricka redan kl 14 och fortsatte till midnatt. Ingenting konstigt hände mer än att jag fick onda ögat av frun. Idag mår jag som jag förtjänar. Ställer mig frågan varför jag inte slutade dricka alkohol i rimlig tid. Jag brukar kunna dricka kontrollerat men igår funkade inte bromsen. En dag i taget ?

Jag har varit nykter i 114 dagar! Det pendlar upp och ner i ångest eftersom jag har all tid i världen att analysera hur jag har varit förut, att jag prioriterade fest alkohol och allt som kunde vara en stämningshöjare för att helgen skulle vara längre .. för de var ju bara det jag levde för och en dag i taget.. alltså blir för full så det var inte så kul i efterhand!

Jag har försökt starta vissa trådar där jag vill diskutera hur livet är efter för folk som har ”lyckats sluta”
Hur mår ni? Vad sa era hjärnspöken till er? Hur är det idag?

Jag kan inte sluta övertänka och trycka ner mig själv.

Dag 80 känns riktigt bra, är sjukt stolt att jag närmar mig första delmålet om 100 dagar (har väl inget slutmål men 6 månader, 1 år osv... liter ju fint som övriga delmål). Förhoppningen är att jag aldrig ska dricka mer, men jag är inte 100% där ännu, det är 98%, jag vill ju vara ärlig. Även om jag inte vill dricka mer, så har jag lilltån kvar i graven ännu. Med detta menar jag inte att jag bara kommer börja dricka, eller dricka alls.

När man är 100% då tänker jag att man inte ens tänker tanken i princip, man tar inte ens diskussionen när djävulen objudet kommer och ringer på dörren. Jag har inte gett upp om 100% dock, jag är säker på att jag kommer att komma dit, så länge jag inte tar första glaset just precis nu så kommer jag dit nästa år.

Och förresten, vad härligt det var att komma in här och få läsa lite om allas nick. Det är spännande det där att man identifierar sig som en sak när man kommer in här (såsom ensam eller det brittiska Torn) men att genom processen här så kan ens namn få nya betydelser. Jag gick definitivt in här med tanken om att Ensam var det starkaste ordet för min lidelse, att det var något negativt. Men det jag fick se och känna här var just att jag inte var Ensam.

I dag har jag massor av saker på schemat, jobba, städa på vinden, ta promenad, fixa och dona... och vad gör jag... sitter i sängen i nattlinnet och har kikat på youtubevideor om ett av mina specialintressen i 2 timmar. Jag skyller på mina diagnoser ;) , men vet ni hur skönt det är att fastna... det är nog meditation för mig :) Tiden bara försvinner, vad som känns som 10 minuter kan vara 3 timmar.

Känner mig annars ganska glad, ingen anledning men det känns bra. Jag tänkte faktiskt att jag skulle gå ner till stan och gå till systembolaget i dag. Jag tänkte köpa Nosecco, för att ha något bubbligt att fira in det nya året med. Det är alkoholfritt såklart. Jag är ju impulsiv pga. min ADHD, men jag känner mina impulser, skulle inte få något infall bara för att jag var på systembolaget, inte en dag som denna. Men jag får se, kanske ber min mor att köpa det istället, för säkerhets skull.

Har även funderat när jag ska fly kosan till "Det vidare livet" då det känns lite som jag snart är där i huvudet, men jag ska avvakta tills minst 6 månader har jag bestämt mig för. Jag kommer ju känna det, den dagen, kanske tar det ett år. Vi får se.

Nej, nu ska jag faktiskt starta dagen, nykter som vanligt. Och tänker att inför det nya året så ska jag starta med en klassiker, som jag alltid gjorde i min tidigare dagliga tråd. Jag ska lova nykterheten för denna dag och berätta vad jag ska göra istället.

Så i dag väljer jag att inte dricka, istället ska jag tillåta mig själv att inte stressa och vara duktig, inte behöva ta tag i alla måsten och njuta av nuet - utan dimma.