Senaste kommentarerna i forumet

Intensiv dag igår hör jag. Skönt att kunna ta en sån match för att sedan komma hem och koppla av på riktigt, ladda batterierna. Förr när man trodde att lite a var det man behövde för koppla av när man i själva verket hamnade på ännu mer minus i sin bägare...
Tänkte svarat på diskussionen häromdagen ang alkohol i jobbet. Den tråkiga sanningen är väl tyvärr att många av oss (svenskar?) är lite svåra att komma in på livet. Kanske ovanligt introverta?, eller bara högre integritet kanske, men de tysta betraktarna är ganska många. Som jag själv, men skillnaden är att i jobbet, i min roll har jag lärt mig vara social när det krävs. Tyvärr har inte alla kommit dit och då finns ju den här jättesnabba lösningen.. och i säljbranschen utnyttjar man den. Som lite försvar utnyttjar man egentligen en redan befintlig situation. Företag som är våra kunder anordnar t.ex en frivillig personalfest där det ju tyvärr fortfarande nästan alltid innefattar alkohol och det är den största orsaken till att den finns i sammanhanget. De efterfrågar då sponsring av oss för det gör att företaget kan ha en större fest. I de fallen där det är stora viktiga kunder handlar det om stora belopp, utlandsresor m.m. I gengäld får vi delta, i bästa fall köra en liten presentation, i värsta fall bara vara där för att synas och socialisera så mycket man orkar. Pengar används för att ta sig in i kundernas innersta kärna och det går inte att bortse från att nästa gång man ses eller pratar i telefon har man något att prata om, en start att bygga vidare på. Nog inte många som vet att detta fortfarande är en gigantisk del av säljbranschen fortfarande idag. Ett fult spel som även här handlar om pengar och makt och individers enskilda måenden har ingen betydelse...

Jag analyserar gärna det som har varit för att kanske få reda på någonting som jag i framtiden kan göra annorlunda.
Det är nämligen så att jag har haft inte bara en sådan relation utan två.
Med andra ord borde det vara någonting i mitt beteende som, även om jag inte kan komma på vad, lockar fram folks sämre sidor.
I vilket fall som helst vill jag inte ha några fler förhållanden.
Jag lärde mig tydligen inte nog mycket av det första, men av det andra ...
Ändå skulle jag vilja veta varför människor beter sig som de gör.
Hur alkohol påverkar hjärnan har jag någorlunda koll på efter att ha studerat ganska mycket biologi och kemi, men däremot har jag inte så bra koll på psykologi och liknande.
Vi människor påverkar ju varandra.
Man beter sig olika i olika sällskap.
Jag tror att man faktiskt väljer att dricka, och då tänker jag att det måste finnas en utlösande faktor.
Det förekommer ju att folk slutar röka/snusa/spela/shoppa trots att olika beroenden i mångt och mycket fungerar likadant.
Att bara acceptera att det föreligger ett beroende känns som ett sätt att ignorera eventuella bakomliggande orsaker.
Kanske har jag fel ...

Medicinerat för bipolaritet i 30 år. Nu hittar de ingen medicin som hjälper. Jag ORKAR inte byta medicin igen.
Är bara ledsen. Fungerar bra utåt. Men mitt grundläge är olycklig. Nej, man ska inte dricka, men det är det enda som gör mig glad. Jag får en stunds, i bästa fall ett par timmars, glädje.
Jag dricker inte jämnt men för mycket när jag dricker och för ofta ändå.
Det enda som möjligen kan hjälpa mig är att hålla fast vid mina rutiner. Men många dagar är jag för svag för att orka göra det.

Jag kommer inte att begå självmord. Jag har ofta tänkt på det, men bara som en taktik att orka ett tag. En väg som går att ta om jag inte förmår,men
som jag inte kommer att ta. Fast jag har tänkt ut det optimala sättet.
Men om jag gjorde det skulle ju allt jag gjort för pojkarna vara helt bortkastat. Det skulle ju vara det optimala sveket.
Men om man dör på naturlig väg så kan man ju inte rå för det. Därför hoppas jag att jag inte lever så länge.
Jag minns när jag var 9 år och gick på isen på vattenpölarna. Att det var så jag måste leva mitt liv. Att gå försiktigt, försiktigt för att inte isen skall brista.
Sen blev det inte så. Jag tog inga enkla vägar. Men det har ändå alltid känts så. Har aldrig varit sjukskriven trots tjat om detta från läkare. Jag har en jättebra läkare. Jag har en jättebra man ( har arbetat som mentalskötare tidigare i livet, bra va?).
Ett av mina problem är att jag är alldeles för duktig på låtsas att allt är bra. Ingen kan ana hur det egentligen är. Men det gör mig totalt utmattad.
Jag vet att jag inte skall dricka. Vet att det kommer förvärra. Idag har jag inte druckit något. Men det är det enda som hjälper mot ångesten och det enda som gör mig glad.
Jag har provat alla antidepressiva läkemedel som finns tror jag.
Jag äter maxdos av Venlaflaxin, Quetapin och Lamotrigin. Ingen effekt.
Jag orkar INTE prova fler mediciner. Jag kommer inte att göra det.
Jag lever ett väldigt bra liv. Jag är bara väldigt olycklig och ledsen.
Jag tror inte att alla människor vill leva för evigt. Känns litet som det är plikt att vilja det. Men det vill inte jag.

Bipolär sen 30 år. Högfungerande, Bra jobb, bra betalt, lever i en mycket kärleksfull relation. Bor bra, sommarställe etc.
Dricker en halv flaska vodka varje kväll, börjar behöva mer. Ett helsike att arbeta hemifrån. Idag började jag klockan 12. Det innebär att jag måste fylla på under kvällen. Min man jobbar också hemma men mer skift så han jobbar på kvällar. Äter antidepresssiva men det hjälper inte. Är 61, förhoppningsvis lever jag inte så långe till.
Har alltid varit duktig och arbetat och uppfostrad tre barn som det går väldigt bra för. Men nu är jag utarmad, trött, ledsen, vill inte leva längre, Alkohol är verkligen det enda som hjälper mot sorgen, ledsenheten, oron och ångesten. Jag tycker jag har varit strak och duktig men det räcker nu. Barnen klarar sig själva och när man är död kan man väl inte behöva ta ansvar mer.......

I natt har vi fått ytterligare cirka fem cm. Så underbart ? Jag bor i hyreslägenhet, så jag slipper skotta, och jag jobbar hemifrån så jag slipper köra till jobbet. Därför njuter jag av snön helt utan smolk i glädjebägaren.

Föreslog i morse för dottern att vi ska köpa en pulka. Hon tittade på mig som om jag inte vore klok. Men pulka blir det inte, är rädd att jag inte får plats i den, så nu är jag helt inne på att använda en vadderad filt i en sopsäck istället. Vet en perfekt pulkabacke i närheten. Vi får gå dit ikväll när barnen har gått hem. Vi kommer att skratta halvt ihjäl oss både jag och dottern ? Man har inte roligare än man gör sig!

Kram ?

Matvanor är nog viktigare än man tänker...

Frukost är antingen äggröra eller numera oftare gröt - enkelt och gott när den kokas på spisen. Microvågsgröt är ännu enklare (en del gryn, två delar vatten, lite salt, och tre minuter i micron), men det smakar inte lika gott.

sedan lunch - antingen lunch i restaurangen på jobbet, då jag vill stödja deras verksamhet i dessa kristider, eller en matlåda. och lagad middag.

behöver inte anstränga mig mer än så ett bra tag tänker jag - jo, sluta köpa godis flera gånger i veckan... utan kanske rikta in det på helg.

Jag har tänkt mycket på dina inlägg och har några funderingar. För det första tycker jag att ni låter fantastiskt kloka bägge två. Visst kan det ligga något i att det rör sig lite om ”ups and downs” (som jag förövrigt tror att många har i mer eller mindre utsträckning). Men du har ju arbetat med dig själv under väldigt lång tid. Det händer mycket inuti och med insikter. Om din fru är tillfreds med sig själv ”jag är den jag är” - det låter så orubblig på nåt sätt och jag blir lätt provocerad av sådana uttalanden. Det är klart att man ska gilla sig själv, men det betyder inte att man inte kan utvecklas till det bättre. Och i det här fallet så måste ni kunna nå en kompromiss. Jag kan känna igen mig i din fru, men egentligen tror jag inte att det är ett normaltillstånd. Jag tror att man kan söka och få hjälp för det. Likväl som att söka stöd för beroende eller hos en psykolog.
På nåt sätt så låter det som om ni har så mycket bra saker i grunden så att göra ett riktigt seriöst försök med det där kan ju bara leda till nåt positivt. Det finns kanske väldigt mycket annat som heller inte funkar, men just det där tänker jag att det faktiskt i många fall går att göra något åt om man inte bara tänker att ”jag är som jag är”. För som sagt, det är nog inte ett normaltillstånd.

Under hela förmiddagen var det möte med ledningsgruppen. Locka, pruta, berömma, kräva. Växelvis. Lunchrasten ägnade jag mig åt att ta mig hem, för att kasta mig ner vid datorn och börja dagens första förhandling på video. Först löner och sen omorganisation. Locka, pruta, berömma, kräva. Funkar där också. Efter två timmars förhandlande fick jag en paus och tog en välbehövlig lite längre promenad innan det var dags för ny förhandling. Tillsammans med en annan chef, annan avdelning, samma frågor och samma taktik.

Nu är jag helt slut i skallen. Urblåst. Den typen av jobb, i intensivt samspel med andra, kräver verkligen att man är på tå och fångar upp minsta vindpust åt ena eller andra hållet, och snabbt rättar till rodret lite för att diskussionen ska fortskrida framåt. En del har en tendens att bara prata och prata utan att faktiskt ta sig framåt ens ett pyttesteg. Vad är vi överens om? Vad är vi inte överens om? Förslag på hur man kan komma runt det? Vad är viktigast? Vad kan vi pruta på? Hela tiden peta in en pinne i brasan så att inte elden falnar, men den får inte flamma upp ohämmat.

Väldigt nöjd är jag efteråt eftersom alla möten ledde till mer än önskvärt resultat. Nya förhandlingar på torsdag, förhoppningsvis de sista i dessa frågor. I mitt förra liv hade jag nog firat framgångarna med ett glas vin eller två eller tre. Nu drack jag te istället, och det känns som jag kommer att sova väldigt gott i natt.

Förresten var det väldigt roligt att åka till jobbet. Ytterst få på plats, men jag fick en lite längre pratstund med en av praktikanterna och några kortare snack med andra kollegor, och det berikade verkligen min dag.

Kram ?

Ja, jag kommer fortsätta skriva. Ni får ha överseende med mitt ältande i denna situationen men jag måste ventilera alla dagar nu som är som en ny inre fas varje dag. Situationen är lite i status quo nu, frun ångrade sig angående huset och vill titta på om hon har råd att bo kvar här istället. Fullt förståeligt, vem som skulle bo kvar i huset är ju en diskussionsfråga om båda är intresserade. Så vi går här hemma på kvällarna och lossas som märkliga främlingar som ändå egentligen vill prata med varandra lite, fråga hur dagen varit m.m men kan inte bete sig normalt för att sedan stumt gå och sätta sig i varsitt rum när kvällen kommer.
Idag har jag hjälp henne plocka fram en fil jag har på alla våra fasta utgifter så hon kan se om det går. Ingen aning om hur länge hon vill fundera på det. Jag kan såklart börja kolla på eget under tiden men blir konstigt om jag hittar nått perfekt och så blir beslutet nått helt annat.

Jag måste också vara helt sann mot mig själv idag. Jag skriver inte här för att berätta en bra, moralisk, oklanderlig historia om hur jag nu fast besluten skall separera från min olyckliga kärlek. Jag skriver om det verkliga livet där beslut och känslor kastas om från dag till dag. Idag bubblar väldigt starka känslor upp att jag inte vill detta. Jag älskar henne fortfarande och min självsäkerhet i detta är grund och botten inte så stark. Jag vill innerst inne att hon skall börja prata och i alla fall visa lite önskan att lösa detta igen. För varje dag som går känner jag mig lite mer ledsen men också ilska att hon inte pratar om själva problemen jag tagit upp i brevet, hittills bara små idéer om att min diagnos ligger bakom. Det enda vi kunnat enas om är den kalla tunna förklaringen att vi är för personligt olika.

Det fanns ett dolt hopp i att mitt brev skulle väcka ett allvar hos henne. En liten knuten näven för oss på samma sätt som jag knyter min näve i fickan för att dämpa vissa behov så kanske vi hade kommit en god bit påväg om hon gjorde samma sak för att hitta nått sätt att visa kärlek. Men den insikten eller viljan verkar inte gå att väcka.
Jag måste hålla ihop min ilska, jag får inte halka in i ett samtal som leder till anklagelser. Viljan måste komma från henne själv annars sviker jag mig själv. Det är olycklig kärlek som är så otroligt svårt att ge upp när man själv känner så mycket.
Säkert många likheter med att vara anhörig till och lämna någon som dricker för mycket. En underbara fin relation i vissa stunder med massor av fina minnen för att sedan med jämna mellanrum återgå till problem och sorg, om och om igen.

Tack Charlie70 för dina inlägg! Har läst igenom tråden nu och vill bara säga att dina inlägg ger hopp! Hopp om att även i mörka stunder så är det så värt att fortsätta vara nykter!
Kram Mamsen ?

Tänk på att förändring går lättare om man tillför bra saker istället för att bli av med något negativt. Du har ett bra tänk kring måltider - och matlådor är svinbra. Då har man mat de dagar man inte hinner.

Nötter är perfekt mellanmål både hemma och på språng. Jag har två stora glasburkar på diskbänken. En med valnötter och paranötter och en med sötmandel, hasselnötter och pumpakärnor. Det kostar flera hundra att fylla dem, men sen har jag många mellanmål!

Kram ?

Jag vågar ju inte låta bli skriva här några gånger i veckan, inte riktigt än.

Denna vecka har jag bestämt mig, igen, för att börja sköta min mat, så jag har lagat mat ikväll, och bara ätit en liten semla idag :-) Det blir nog bra fokusera lite lagom på maten, det jag *egentligen* vill uppnå är att jag ska sluta småäta mellan målen, och jag tror jag gör det bäst genom att äta vettigt till frukost - lunch - middag, och medvetet undvika godsaker/kakor.

handleder, axlar och rygg har mått crap ett tag, och det fick mig att börja med ett lätt hematräningsprogram igen, jag vet ju vad jag behöver göra för att det inte ska smärta. bara att inte göra det för intensivt så jag ledsnar... :)

I morgon är det dags för samtal med sköterskan om champix. Tror jag ska resonera mig fram till att det nu är dags för nedtrappningsvecka/veckor. Tror att jag kommer sova lite bättre, slippa en del av de underligaste drömmarna. Såklart är det viktigt hålla koll på att inte tankarna skenar iväg till något annat ställe.

Att jag börjar igen med att äta rättare, och träna lite mer organiserat igen, förutom promenader är en pusselbit i det.

så, en kort rapport, ostrukturerad. men alkohol o snusfri ;)

Jag håller med, vilka idiotiska och ogenomtänkta presenter någon kan få för sig att skicka!

På min arbetsplats har jag i flera år - även när jag smögdrack - påpekat det onödiga i att vi vid sommaravslutning, och andra eftermiddagar när vi ska "fira" faktiskt dukat upp med alkohol (och a-fritt bubbel) med snittar och annat. Det är faktiskt sådana som kan ha problem brukar jag säga. Jag ska vara påstridig och fråga mer om det nästa gång, speciellt som vi normalt har en 0-tolerans mot droger på jobbet, ingen får ens åka på systemet och förvara ölburk i ryggsäck på kontoret... Men när cheferna bestämmer så görs vilka undantag som helst. Bara för det är mysigt??

:-9

Man får liksom helt andra glasögon när man är nykter. Onyktra ”kundaktiviteter” låter ju väldigt osunt för alla. Både säljare och kund kan ju ha problem med alkoholen. Jag kan förstås inte bestämma hur vi ska göra på vårt företag, men jag har rätt stor makt att påverka i rätt riktning.

Jag ska bannemej försöka påverka så att alkohol i jobbsammanhang är big nono. Man kan göra mer aktiva personalaktiviteter på eftermiddagen istället för kvällen. Tipsrunda med grillad korv, utöva en fysisk aktivitet, båtutflykt, istället för julbord kvällstid kan man bjuda på jullunch osv. Tänka inkluderade för alla, istället för att omedvetet exkludera dem som inte kan dricka.

Jag hade en kollega vars anställning vi fick avsluta eftersom han vägrade att gå på missbruksbehandling via Företagshälsan. Jag minns att han berättade för mig att han aldrig deltog på personalfester eftersom han visste att han skulle hälla i sig stora mängder på kort tid och göra bort sig rejält. Jag hade inte ens tänkt på att han aldrig deltog. Hur många exkluderar sig själva från personalfester av den anledningen?

Alla klarar inte av att se andra dricka om de själva måste avstå. Jag har själv inga problem med det, men jag förstår samtidigt att det kan vara svårt. Allra helst om man fortfarande sörjer att man inte kan dricka. Då blir känslan av ”orättvisa” nästan övermäktig. Och sen är det ”gratis” dessutom på en personalfest, och man kan inte dricka.

Värre fylleslag än våra personalfester historiskt har jag sällan upplevt i privata sammanhang. Fri sprit och fri tillgång, intriger och bråk. Vuxna människor. Under en period på några år deltog jag inte alls, för jag kände mig så obekväm med att så många blev så otroligt fulla. Senaste personalfesten hösten 2019 var lugn dock, en fest helt i min smak. Jag gillar inte när vuxna människor beter sig som fjortisar, och inte när jag själv gör det heller.

Kram ?

Grattis till en fin och bra helg. Starkt jobbat. Nu tar vi nya tag i den nya veckan och kämpar vidare.

Upp på barrikaderna! Alkohol bör vara var å ens privatliv och inget som hör hemma på en arbetsplats. (Säger jag som jobbar in en bransch där denna typ av muta är extremt utbredd, men det kallas "kundaktivitet"...)

Igenkänning i det där med pärmar!? Har också nyligen drivit det på min arbetsplats, logiken i att få pdf filer på mail och sedan skriva ut och sätta i pärmar. Nä det var hög tid att öppna upp boxen här med.

Åkte till jobbet idag. Vi håller ju på och möblerar om, så jag behövde packa ihop all bröte i mina skåp. Hoppas att jag inte behöver packa upp mer än hälften igen. Vem använder pärmar längre? Jag har allt i mappar i datorn.

Nåväl, passade på att vittja posten också. Vi har gemensam post till avdelningen och i ett vadderat kuvert låg det ett paket. Inget namn på mottagare, utan mer som ett paket till hela avdelningen. I paketet låg ett present-kit med fem olika spritsorter. Några kryddade nubbar, någon whisky etc. Jag höll på att bli helt galen av ilska ? Vem skickar sådant? Som en muta typ. Det kan ju inte vara tillåtet någonstans.

Tänk om ett sådant paket skulle hamna i händerna på någon som har varit nykter i över ett helt år, som har en skitdag, och plötsligt får tanken ”Hmm, det vore kanske en lösning?” Tillfället gör tjuven. Att man inte ska vara fredad på sin egen arbetsplats liksom. Tur att jag inte hade en skitdag ?

Jag gav paketet till en chefskollega, och hon skulle skicka tillbaka paketet pronto med ett argt följebrev. Idioter ?

Kram ?

Synonymer till sinnesro är lugn, harmoni, frid - och det kan jag verkligen skriva under på!

Eller som jag brukar säga - att jag är lite mer chill. Jagar inte upp mig lika mycket, löser det som behöver lösas. Låter en hel del bero.

Kram ?

Hög och lågt, hit och dit, rota runt lite både planerat och på måfå så hittar du riktningen till slut och pusselbitarna faller på plats.

Kram ?

Idag snurrar mycket tankar. Min egen beslutsamhet vacklar. När man tar avstånd från varandra som vi gjort under några dagar, -förutom små pratstunder, -levt avskilt från varandra i huset, sovit avskilt, så av nån märklig anledning börjar de negativa bli diffust och de goda minnena tränger på. Det man skall vara beredd att offra.

Det är på gott och ont här att vara väldigt lösningsbenägen. Jag vill innerst inne hitta en lösning. Jag är kreativ, skulle kunna komma på många idéer. Men allt det är objektivt, teoretiskt. När jag tänker vidare så kommer insikten tillbaka, min fru fungerar ju inte så. Hon står alltid för att hon är som hon är, vi har väl nån gång kunnat enas om små idéer men aldrig upplevt att hon verkligen ansträngt sig för att prova förändra ett eget beteende. Jag kan direkt drivas av att se områden där jag kan förbättras, hon menar att det är fel att försöka förändra det man är, -fundamentala olikheter där ingen har rätt eller fel.
Jag fantiserar om små galenheter, sälja av alla lyxprylar man äger. En dyr jävla bil, dussintals av olika abonnemang av bekvämligheter på Netflix, Storytel, Cmore, fan och hans moster. Vända upp och ner på vardagstristessen lite. Göra nått tokigt. Spara 20000 i månaden och åka jorden runt, vem vet.

Kanske är jag inne i en topp nu? Tänk om det är som min fru säger, jag får för mig saker som inte är riktigt rimliga för att senare falla tillbaka i ånger när all trygghet försvinner i mina små plötsliga idéer. Det är det här jag menar med att inte lite på min magkänsla riktigt. Eller så måste jag följa med den här dansen lite, mitt sinnes dans av idéer för att ibland falla tillbaka i trygghet. För att känna att jag lever, följa den jag är. Vem fan vet?

Nånstans i de små tokigheterna finns det ju nån i mig som behöver rutiner och bra vanor, ha ett fotfäste. Kanske behöver min partner vara det fotfästet, en stabil person som är min trygghet. Eller så behöver jag nån som kan följa med i vissa idéer, se storheten i livet utanför boxen och känna det roliga och följa med mig i det tokig ibland. Vem vet?

I vilket fall, i all den här dansen av små dalar och toppar, så vet jag ju att det saknas en spänningen och kemi jag inte känner från min fru. Hon kan inte bara vara den där stillastående pelaren som jag kan komma och greppa tag i när stormen yr för mycket. Jag behöver en interaktion.

När jag läser vad jag skriver låter det ju som att ja är en kaosartad person som yr runt planlöst och galet. Det är ju egentligen så fel det kan bli. Jag är lika mycket ett fotfäste för min fru, det vet jag. Om jag får för mig att göra nått utanför boxen så är det ändå alltid med mycket förarbete, planeras in i minsta detalj. Jag lämnar inget åt slumpen. Jag är den som har stenkoll på vår ekonomi. Är teknisk. Händig. Lugn. Målinriktad. Det är inte galenskap. Det är väl kontrollerad galenskap. Kanske en kontroll där bara logiken finns i mitt huvud men den finns även om den många gånger inte kan överföras till min omgivning.

Jag är lite dåligt påläst på vad det här med sinnesro innebär. Men efter lite googling så inser jag att du har nog rätt Sisyfos. Jag har uppnått sinnesro med hjälp av FV (forumsvänner). Jag är ju inte ens med i svenska kyrkan, och tror än mindre på någon gud. Men sinnesro kan man tydligen uppnå ändå.?

Kram

Tvåbent igen? Denna gång stadigare än någonsin!
Tack Sisyfos ? du har rätt, man måste pyssla om sig själv också för att må bra.
Har beställt en massage nästa vecka?‍♀️ så skönt att ha något att se framemot.
Idag blir det väl en semla ..är lite kluven för jag behöver gå ner i vikt. Byxorna sitter som ett korvskinn, speciellt när jag måste ha långkalsonger under.
Eller "långtrosor" som jag hörde en litet tjej i radion säga häromdagen? hon var redan en tänkande feminist?♀️

Ha en fin fettisdag alla forumvänner!

Kram ???

Du får lite blommor av mig också. Tänker att det faktiskt är väldigt betydelsefullt att göra små små saker runt sig själv för att skaps glädje och trivsel. Så just nu står det tulpaner på mitt bord också. Tänder ljus, fixar mina blommor. Fixar mig själv. Tänk egentligen så eländigt det var att komma så långt ner på sin egen ”att göra” lista.
Så skönt att höra att du har motivation igen. Pyssla om dig själv nu ordentligt också. Det är kanske där det börjar ordentligt för vissa av oss.

Har ibland funderat på om mitt nick är så smart egentligen, SeKlart är liksom lite mer ett mål. Själv tragglar jag oförtrutet upp och ner med den där jäkla stenen... just nu rullar jag omkring den där uppe. Kanske måste byta nick..
eller kanske ska tänka att det innebär kraft och energi istället för ett evigt harvande upp och ner.

SeKlart är ett väldigt bra nick och det är nog just det du gör, ser klart. Det är väl det bästa med att vara nykter - att vara mer levande. Skratta när man skrattar, gråta när man gråter. Och se lite klarare, inte så suddigt och ofokuserat. Du får ett ? och några ? av mig!