Senaste kommentarerna i forumet

Ni kanske båda har uppnått sinnesro utan hjälp av AA. Förstånd nog att inse skillnaden mellan vad man kan förändra och vad som inte kan förändras. Känner förövrigt igen det. Det är en rätt befriande känsla att ta det lite lugnare.

I soffan igen. Ikväll blev det jobbigare. Frun var aldrig och kollade på det där huset, hon vill tänka över det lite sa hon och medgav att hon hade handlat lite hastigt i affekt.
Hon tog upp mitt psykiska mående idag med och försökte dra paralleller till att jag gör såna här utspel när jag är inne i dippar. Tyvärr känner jag ingen dipp alls just nu utan mår personligen bättre än på länge inom mig. Försöker lägga fram detta på ett bra sätt igen utan att låta nonchalant.

Du har rätt Andrahalvlek, det är nog skillnad med oss. Vi är två personer som är väldigt hjärtekrossade nu och tycker så mycket om varandra, men har ett problem som inte går att lösa, det var vi överens som även ikväll. Vi tittar lite på varandra med sorgsna blickar liksom vad ska vi ta oss till. Jag är väldigt glad att vi har kommit till en bra ton och hela tiden pratar om barnens bästa. Det riktigt jobbiga som jag tror kanske kommer hända snart är att hon börjar försöka dra ett sträck över allt. "Jag förlåter dig nu så går vi vidare" Då behöver jag börja göra aktivt motstånd mot känslorna. En avgörande förändring måste ske denna gången och så länge ingen av oss kan presentera en rimlig ny lösning så måste vi dela på oss.

Jag tror det är viktigt att aldrig ta ansvar /känna skuld för alkoholistens drickande. De dricker helt enkelt för att de är beroende och har själva fullt ansvar för det, det är nog inget vi kunde gjort annorlunda.
Beroendet och förändringarna i hjärnan gör att beroendet och suget slår ut allt annat till och med kärleken till sina barn. Visst finns kärleken där någonstans i dimmorna men besattheten till alkoholen är så stark att blir just en besatthet. Det finns jätteintressanta videos på Youtube som förklarar vad som händer i hjärnan och kroppen.
Det är givande att se för det förklarar en hel del av beteendet som blir helt oförståeligt och smärtsamt för oss som anhöriga.

"Och jag har tänkt tanken att det var såhär han ville det skulle gå, att han slutade älska mig el ångrade sig", skriver du, Backen.
Jag tänker någonting liknande om min sambo, att han tröttnade på familjelivet men var för feg för att rakryggat dra sig ur och att han därför valde bort mig och barnen mer passivt genom att vara ute och festa mer och mer och senare genom att undvika att vara nykter på hemmaplan.
Det är det jag inte förstår, för jag vill inget hellre än att flytta härifrån, men han godkänner inte barnens flytt.
Vi hade ju kunnat separera helt vänskapligt redan för flera år sedan.
Nu är det nog för sent för någonting vänskapligt.
Han vill både slippa oss och få allt hushållsarbete utfört automatiskt.
Jag har svårt att se drickandet som en sjukdom.
För mig känns det som att det är en ursäkt för att bete sig illa.
Å andra sidan var min sambo snäll mot mig innan han började dricka.
Hans numera helt och hållet negativa attityd till mig kom senare, ungefär i samma veva som drickandet började ställa till problem för honom själv (böter, fotboja, återkallad vapenlicens och återkallat körkortstillstånd).
Jag kan inte låta bli att undra vad som egentligen orsakar vad.
Hade det varit annorlunda om jag hade reagerat direkt när han började överskrida gränsen för normalt/onormalt drickande?
Nu spelar det väl ingen roll längre ...

Det är något som har hänt med samvetet helt klart. Något väldigt positivt som man mår bra av. Jag tänkte faktisk på din tvättestugesak när jag skrev mitt inlägg. Där gick det ju att lösa, men i stället för att jaga upp dig, så fixade du det helt lugnt på det bästa sättet.? Jag tror man måste få uppleva det här tillståndet för att förstå hur skönt det är.

Kram

Precis som jag igår med tvättstugan. Jag skrattade inte när någon hade snott min tvättid, men jag tog det rätt chill ändå. Skrev en arg lapp, gick upp till mig och väntade en kvart och sen hade tjuven dragit sin kos. Minimalt med energi la jag på det problemet. Och tvättat fick jag gjort.

Jag funderar på om man som alkis gick runt med ständigt dåligt samvete, så när någon annan gjorde fel så skulle det minsann höras och synas. Som för att rikta strålkastaren åt annat håll. Även om man som i ditt fall faktiskt var den som hade gjort fel.

Kram ?

Jag fick precis en påminnelseavgift på 538 kr för att jag inte har betalt in en trängselskatt på 38 kr i tid. Hmm, en koll visar att jag tydligen har betalat in räkningen för denna månaden i stället (36 kr) . Klantigt.? Det märkliga är att det tycks vara stört omöjligt för mig att bli sur och irriterad för att jag måste pytsa in dessa onödiga 500 kr till Skatteverket. Jag bara skrattade till och konstaterade att jag har gjort fel, och det är inget att göra något åt. Det är bara att betala och glömma. Förr hade jag blivit fly förbannad och kontaktat Skatteverket, fast jag egentligen visste att jag inte skulle ha en chans att slippa betala.

Det är så himla gött att slippa jaga upp mig och bli irriterad helt i onödan.? Men jag funderar på varför jag har blivit så här, och kommer det hålla i sig i längden tro? Jag gillar att känna så här, men det kanske är dumt. Förtränger jag ilskan på något sätt måntro, så att jag blir en sur och motvalls gnällspik på äldre dar.?

Ha en bra kväll!

Och planering hur man skulle undvika "upptäckt", handla på olika ställen, vara extra skärpt på morgonmötet, osv. Jätteskönt slippa det!

När man drack var hela livet en enda lång transportsträcka till nästa fylla! Så himla skönt att slippa det ??

Kram ?

Det där med 10% kan jag absolut köpa. Det är ju bra att ha mål i livet och sikta framåt. Men man måste söka lyckan här och nu också och inte bara se den runt hörnet. Sen är det väl kanske inte alltid så enkelt heller. Med alkohol så var det betydligt svårare, för man var nästan aldrig i nuet. Utan alkohol gick mycket tankeverksamhet åt till att längta till och planera inför nästa tillfälle och med alkohol, ja det talar ju för sig självt. Utan alkohol kommer ju inte lyckan automatiskt, såklart, utan man måste ändå jobba på det. För att man är värd det!

Man kan inte påstå att man känner någon på ett sådant här forum, men av de inlägg jag har läst historiskt så bedömer jag dig inte som typen som förhastar dig. Tvärtom funderar du väldigt mycket och länge, på typ allting. Skönt ändå att medicinen hjälper dig att inte grubbla allt för mycket. Man kan grubbla sig riktigt sjuk.

Om man ser en separation som en sorgeprocess, i nivå med sorgen efter att någon har dött, så tycker jag att det känns lättare att tillåta sig att just sörja. Att i det läget ta på sig en ”glad mask” är inte respektfullt mot någon.

Precis som med dödsfall är det nog bara att gilla läget och vara ledsen och gråta när sorgen kommer stötvis. Och man kan få vardagen att funka ändå, visserligen utan någon vidare entusiasm, men ändå funka.

Precis som med all sorg läker tiden såren, och sorgen blir mer och mer inkapslad i resten av livet. Som ett ärr av erfarenheter och många minnen - goda och dåliga.

Jag minns att jag och barnens pappa satt och pratade riktigt gamla minnen, från begynnelsen typ, samma kväll som vi gemensamt tog beslutet att separera. Vi skrattade och grät om vartannat. Otroligt konstig upplevelse.

Men som jag skrivit innan, den stora skillnaden i vårt fall var att vi var överens. Jag kan inte föreställa mig hur en separation blir om man inte är överens. Att såra någon annan är nästan värre än att såra sig själv. Men är man inte sann mot sig själv så blir man deprimerad och ångestfylld. Kroppen kan man inte lura i längden.

Kram ?

Hej MrX, kul att höra från dig, det var längesedan. Hur är det med dig?
Jo det stämmer ju, några år sedan är det ju inte riktigt än men ca 1,5 som jag skrev ovan. Och ja precis, jag unnar mig fortfarande några få glas under helgen, precis som jag skrivit förr och njuter skuldfritt. Oförändrat sedan slutet av 2019. Såklart ploppar det upp djupt rotade tankarna ibland som säger att ett glas kanske är lösningen på en riktigt jobbig dag, men jag vågar nog påstå att jag knappt ens varit nära att ta nått på det viset efter 2019. Framför allt inte för att dränka nått jobbigt. Tvärt om är det nästan som att jag nuförtiden öppnar upp ännu mer för att låta det jobbiga kännas för det är det enda som kan besegra det. "What you resist persists". Kanske den bästa frasen i hela världen.
Var det något jag skrivit som lät annorlunda eller varför trodde du att du missuppfattat?

Jag har haft psykologsamtal länge och har nyss också gjort en psykologisk utredning och börjat medicinering för bipolaritet. Så på den biten har jag haft stöttningen ganska länge nu och har hänt en hel del. Tänkte du på mina födande tankar allmänt eller just de kring mig och min fru?

Kram

Förstår!
Läskigt vad jag känner igen mig själv hos dig...
Jag hoppas att du fortsätter skriva här och dela med dig av dina erfarenheter.
Tror det är många här som upplever liknande situation efter att ha tillfrisknat ifrån sin överkonsumtion.
All lycka till dig!

Jag förstår hur du tänker och jag försöker ha med det. Jag har dock varit stabil med alkoholen under snart 1,5år. Det stämmer att jag har påbörjat en ny medicinering nyligen men är än så länge bara i en lång upptrappningsfas på halv dos. Jag inbillar mig faktiskt visserligen redan att jag känner av medicinen lite och känner mig lite mer avtrubbad allmänt men inte på ett negativt sätt. Jag upplever att jag grubblar lite mindre och känner mig lugnare och mindre stressad, kanske t.o.m. lite mer "klar" och här och nu. Mindre hjärnbrus. Vilket låter ganska rimligt för medicinen används också vid epilepsi som ju beror på "retningar" och rundgång av signaler i hjärnan. Men såklart ändå svårt att säga om det är medicinen eller bara inbillning än som sagt.

Tyvärr är det känslor jag upplevt så länge, som vi bråkat om mycket i perioder tillbaka genom alla år. Både när jag mådde sämre och drack och nu när jag kommit till ett mycket bättre leverne. Alltså väldigt olika perioder av mitt liv men problemet har legat konstant. Kan t.o.m känna att jag många gånger drack pga det, att den inre saknaden bubblade ut då, i min ensamhet, med ett glas i soffan när resten av familjen gått och lagt sig. Det fanns ofta mycket sorg i ruset.
Skillnaden nu är kanske att när jag själv blivit mer stabil har jag bråkat mindre om det och känt mer den här uppgivenheten i tysthet. "Det spelar ingen roll vad jag gör eller säger ändå, det finns ingen lösning"
Det knepiga är också att detta problemet inte har påverkat hela vår vardag utan uppstår under mindre stunder då och då. Därför går det att kväva under långa perioder då man inte blir påmind om det hela tiden och kan glömma det. Men det har infekterat mitt inre mående och humör mer och mer och när jag ställde mig frågan om det fanns någon möjlighet att ha detta inom mig livet ut så var beslutet klart. Eftersom vi bråkat och diskuterat problemet om och om igen på alla sätt som går så måste nog tyvärr detta vara det ändra naturliga nästa steget som måste tas förr eller senare. Det har egentligen varit senare för länge sen.

Jag fick kloka ord av mina bröder och far igår som jag bär mig nu, att oavsett vad som händer så blir det till det bästa nu. Antingen så inser nån av oss att det var det rätta eller inser vi att det var fel beslut. Det som jag tror många faller på är att man ger vika för den första akuta sorgen. Allt det otrygga med att hela livet vänds uppochner, alla vanor och rutiner som krossas. Så det viktiga är nog att orka härda ut den första tiden och låta sig landa i att vara isär. Låta läget lugna sig och att känna känslan av att vara själv. Det kommer såklart bli jobbigt och inte det bästa under själva separationsresan, främst om vi känner olika efter "provet". Men oavsett om nån av oss inser att det var det rätta att dela på oss så blir det ju då "det rätta" för då är det inte ett förhållande att bygga vidare på. Med andra ord så kan vi båda bara bli en erfarenhet rikare genom att prova att dela på oss. Sorgligt men sant.

Pianisten, Jag har en fråga om din alkoholm konsumtion just nu. Vad jag minns slutade du att supa för några år sedan. Enligt vad du skrivit i forumet har du unnat dig några glas ibland men aldrig stora mängder. Jag kanske har missuppfattat vad du skrivit tidigare. Jag vill inte ge dig några konkreta råd i frågan om separation eller ej. Det är alltför svåra frågor för mig som utomstående att ta ställning till. Jag funderar om du kanske skulle må bättre av att prata med någon profisionell människa om dina tankar, typ en psykolog.
/MRx

Har läst din tråd och igenkänningsfaktorn är stundtals väldigt hög :)
En sak som jag tänker är att du kanske inte skall ta de riktigt stora livsbesluten just nu när du just slutat med a och håller på och ändrar lite i din medicinering. Ligg lågt ett tag tills du känner att du nått ett mer normaliserat tillstånd innan du bestämmer dig för att lämna frun då risken är överhängande att du senare ångrar dig.
Ett litet tips i all välmening :)
Lycka till!

Jag har "alltid" haft glasögon, ganska starka, och började med linser tidigt. Har det fortfarande, även om det kräver en annan justering för att jag ska se bra med linserna. Framför skärm på jobbet ser jag bra utan läsglasögon/terminal, även på håll, men om jag ska sitta länge och läsa så tar jag på mig läsglasögon, antingen billiga från macken, eller lite dyrare jag har ställt in olika styrka på höger/vänster :-)

Det börjar bli ljusare här, solen går faktiskt upp redan halv åtta!! Hopp om livet och annat.

Jag sitter på jobbet och ska strax börja arbetsdagen. Det är ett privlegium att få åka iväg till jobbet som omväxling, sitta på avstånd och vinka till jobbarkompisar. Det är lite lättare må bra med just omväxlingen, att inte hela veckan gå mellan olika rum i lägenheten och försöka få struktur genom att ta promenader osv osv.

Kram

Aborre är fina fisken. Vilken mysig helg du haft. Kram

Vad skönt att få en liten lägesrapport från dig!
Har tänkt på dig och undrat hur du har det...?

Hoppas att du fortsätter att hämta kraft och styrka, det gäller att ha tålamod efter en sådan pärs du och din man varit i.
Tror också att några samtal hos en psykolog kan göra skillnad.
Jag har själv en psykolog nu och känner hur väl det hjälper mig.

Lycka till och fortsatt krya på dig!
??
Kramar ???

Ligger här nedbäddad i soffan. Lite lugn igen på nått avtrubbat sätt. Tror alla känslor idag har blivit övermäktigt.
Trots allt mycket utveckling idag. Frun åkte till sina föräldrar tidigare idag och när hon kom hem pratade vi lite mer. Hon hade fått nys om ett hus att hyra som låg inte jättelångt härifrån. Hon skulle nog titta på det redan imorgon. Allt känns så overkligt.
Min bror ringde sammanträffande nog också tidigare idag och ville bjuda över oss på lite korvgrillning vid lunch. Båda barnen var iväg på annat så det passade bra och jag åkte dit. Både min andra bror och pappa var också där. Det tog inte många sekunder från att de frågade varför jag kom ensam tills att jag gjorde ett meningslöst försök att kväva gråten. Jag fick mycket stöd och fick pratat ut en stund, det gjorde väldigt väl idag.

Hemma till kvällen igen så började frun oväntat prata om min diagnos. Kanske försökte hon hitta nått samband med den och att jag så plötsligt satt igång detta. Det sa hon inte men hon har aldrig frågat nått om det sen jag berättade när jag fått den men just idag hade hon tydligen varit inne och läst på 1177. Jag svarade vänligt på hennes frågor. Efter det blev det tyst igen.
Jag smågrejade i köket med matförberedelser inför veckan och hon satte sig vid TVn. Nästan som en markering kändes det som satte hon på ett av programmen vi brukar kolla på tillsammans medan jag var kvar i köket så när jag var klar tog jag med mig datorn, en skål med godis och en läsk in i sovrummet och kollade på samma avsnitt. Jag ska ärligt säga att jag tänkte på en stor jävla whisky idag. Glad att det "bara" blev en skål med chips men ni kan vara lugna, det var aldrig ens nära. Tror att just så som jag känner mig nu, lite lugn och avtrubbad är vad som händer om man inte stoppar sina känslor med nått annat. Tillslut så måste väl känsloruset ta en paus och man får ett naturligt andrum.
Under flera stunder idag har jag frågasatt vad jag själv har startat igång men nu är jag tillbaka till insikten om varför. Kommer garanterat bli många kast innan sista ordet är sagt.

Under några år då jag bodde i huset gick jag helt bananas på pelargoner. Köpte sticklingar och planterade. Sen lyckades jag inte övervintra dem, så det blev en väldigt dyr hobby ?

Det är något speciellt med gröna vänner. Jag har en relation till alla mina krukväxter, de flesta är typ jättegamla eller sticklingar till en jättegammal. Den äldsta krukväxten jag har är snart 30 år. Moderplanta till många sticklingar. Min yngsta dotter har ett så kallat paradissträd som jag planterade som stickling när hon föddes för snart 22 år sedan. Den ska givetvis följa med henne till det nya hemmet.

Kram ?

PS. Vi får föreslå en träff även söderut. Stockholm är alldeles för långt bort, om man inte flyger.

Fiskar i akvarium anpassar sig efter storleken på akvariumet och träden i skogen måste gallras för att inte bli taniga, så jag fattar grejen. Vilken vinn-vinn det blir! Ni får fiska och fåglarna får mat som de inte kan få tag på själva pga isen. Det finns en fågel som heter kungsfiskare och den lär inte äta fisk på marken, den måste fånga sin fisk. Det är väldigt jobbigt för den nu när även åarna fryser ?

Idag såg jag en rödhake, och de är så fina ? Annars har jag mycket koltrast vid min matning nu. Det är så kul att stå på insidan av köksfönstret, se dem landa på brickan utanför, kolla upp på mig och sen i ren panik kasta sig iväg handlöst. Blåmes och talgoxe är inte lika känsliga, jag tänker att de kanske vänjer sig vid mig med tiden liksom. ”Hon är ofarligt, hon ger oss mat, låt henne glo.”

Nu blev det lite fågelprat också ?

Kram ?

Ja, idag på åttonde dagen har jag vilat från det mesta. Bara lagat enkel mat och sett på serier.
Köpt tulpaner och det var inte igår jag köpte blommor till mig själv!
Det tyckte jag var bra gjort..??

Kram ???

Guldstjärnor och ett❤️..Från mig..Jättebra gjort att träna..Träningen gör betydligt mer nytta i en a-fri kropp..Skönt att dom nyktra dagarna blir fler och fler..Kram???

Torn tycks bo i närheten av där jag är ifrån också :o Fast jag har inte bott där sedan jag var... 19 måste jag ha varit när jag flyttade. Då cirka 650 mil västerut. Nu 40ish mil sydösterut.

Om det blir en alkoholhjälpenträff IRL någon gång om Corona skulle råka gå över så blir det väl förmodligen i Stockholm, antar jag. Det känns lite långt :)

Jag har velat fram och tillbaka med odlingen nu. Hade bestämt mig till slut för att köpa ett växthus i mindre format i plast men när jag hade promenerat till affären så var de slut. Jag har nu bestämt mig för att bygga själv istället. Det blir bäst så, och jag kan utnyttja utrymmet på bästa vis och maximera sol. Dock har jag inte bråttom med det för utplantering blir ju inte förrän om en massa veckor framåt i tiden ändå.

Så nu ligger de första fröna planterade och fler frön är på väg. Jag kommer säkert lyckas med alla nybörjarmisstag, men det gör inget. Då vet jag till nästa år :)