Senaste kommentarerna i forumet

Tröttiz: Jag har alltid svårt för att förklara kort och koncist, men jag får ge det ett försök. Jag borde kanske lagt av tidigare. Jag hade ett beroende och hade mått bra av att sluta tidigare egentligen. Hade det inte varit för alkoholdjävulen så hade jag ju slutat utan problem tidigare. Men beroendet blev bara värre och till sist tog jag mig ur det. Egentligen var det väl inte en självklarhet att jag skulle komma segrande ur striden. Jag förstår att inte alla gör det, men så blev det och det är jag glad för.

Andrahalvlek: Du förklarar det väldigt bra. Här är det nog inte som tvivlar på din trovärdighet!

Torn: Ja, tack. Det känns väl som att jag är där nu :)

Med det sagt. Jag har märkt att jag har jagat tid nykter på något vis, alltså att jag har önskat att tiden ska gå så att jag har ännu en månad etc. Jag har sett fram emot min 6-månaders dag t.ex, men nu känner jag väl mer att man får ju passa på att njuta av livet där man är också. Det är ju lätt att hamna i den fällan annars att man alltid ser fram emot nästa mål och när det väl är uppnått, njuta av den förgängliga lyckan innan nästa mål övertar fokus.

Skriven av James Clear och inläst på svenska av Olof Röhlander. Jag kan dock inte gå i god för den än, den är bara placerad i min bokhylla.

Grundläggande i nykterheten är att etablera nya nyktra vanor, så att vårt undermedvetna med tiden glömmer bort våra vanor som är förknippade med alkohol.

Den här boken ska handla om en metod (atomic habits) som syftar till förändring. Så här står det om boken: ”En lättförståelig guide som gör goda vanor oundvikliga och dåliga vanor omöjliga.”

Kram ?

Så brukar man säga. I ditt fall blir det snarare ”I nöden prövas övertygelsen”. Och den stod pall, grattis till det!

Skönt att du har fått en diagnos, och vissa diagnoser kräver verkligen medicin. Kan inte jättemycket om diagnosen bipolär, men så mycket vet jag att du nu kommer att bli mycket lugnare generellt.

Du kan få två boktips av mig, av två personer som har samma diagnos: ”Så som jag minns det” av Mikael Persbrandt och ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” av Ann Heberlein.

Den sistnämnda kan du vänta med tills du känner dig riktigt stabil. Boken är mer eller mindre skriven under ett skov som övergår från mani till svår depression och kollaps.

Kram ?

Januari har varit tumult. Jag har tvingats ur mina rutiner och prövats med nya utmaningar. Till en början har jag känt mig arg och orättvist behandlad av livet. Egentligen ganska tramsigt att känna så för det är i grunden bara en väldigt seg förkylning som inte gett sig på 4 veckor men det hindrar ändå mig att göra det jag vill och brukar. Har försökt och försökt om igen att komma tillbaka i hjulspåren och fortsätta rutin och träning där den var innan jul men har fått inse varje gång att min kropp inte är återställd och att gå runt och hosta på gymmet är dessutom högst olämpligt.

Det senaste har jag ändå inte kunnat låta bli att tänka att detta kanske var en ny prövning som var meningen. Jag har varit beroende av min träning under ett års tid, den har burit upp det mesta. Stunden var kanske kommen när det var dags att detta prövades och jag fick känna hur jag klarar mig utan att kunna följa mina rutiner till punkt och pricka.
Det har varit tufft, jag har varit frustrerad, rastlös och förvirrad under flera veckor som en person som plötsligt tappat både karta och kompass, men saker har börjat hända, det verkar sakta men säkert stabilisera sig.
Stressen som funnits med mig hela tiden, för att missa ett träningspass, att prestera sämre än vanligt, att inte följa schemat till punkt och pricka, har sakta börjat lägga sig.
Rädslan för att tappa allt och paralyserad falla ner i soffan igen med ett glas och självömkan är roten i stressen, det vet jag. Men jag både känner och förstår nu att mitt nya liv är ingen nyfunnen plötslig ide längre, ett tillfälligt projekt som blivit till en mani där allt annat är släppt åt sidan och tillslut kommer krascha. Efter ett år sitter träningen och nya rutiner djupare rotad i vardagen, inflätad med andra sysslor, helt enkelt en ny livsstil. De rutiner jag har idag är inte längre ett undantag som tillfälligt brutit det vanliga mönstret av att sitta hemma i soffan och deppa. Inaktiviteten som jag tvingats till nu genom sjukdom är nu det tillfälliga och så snart hindret är borta så kommer det vanliga rutinerna tillbaka. Kroppen dras tillbaka till sina trygga hjulspår.

Imorgon är mitt sista samtal hos min psykolog på vårdcentralen. Mycket har hänt på den biten också som jag inte pratat om. I november blev min utredning på Vuxenpsykiatriska mottagningen klar och jag har påbörjat en ny medicinering för Bipolär sjukdom typ 2...... Än så länge bara i början av en lång upptrappningsfas som håller på i 2 månader men det är med skräckblandad förtjusning som jag funderar på hur det kommer påverka mitt mående. Jag är alltså inte "släppt i det fria" utan bara i händerna på en ny mottagning men det känns ändå lite som att den senaste tidens utmaning har varit den sista tentan för att nu lämna en instans och gå vidare.

Ja TI det fanns verkligen inte på kartan att ett liv helt utan alkohol kunde bli så här bra. Jag har märkt att du också har kommit in i den här 6- månaders fasen nu, det ser jag på hur du skriver.? När jag nu tänker tillbaka på hur det var för mig runt 3 månaders nykterhet, så inser jag att man var ju knappt ” torr bakom öronen” då. Det är därför jag tycker det är så tråkigt att en del tror att dom är klara med nykterhetsarbetet då, och slappnar av.

Tröttiz, Du får läsa igenom min tråd, så hittar du svaret.? Det blir för långt för mig att beskriva här. Men vi har haft olika bottnar och förutsättningar. Det som vi har gemensamt är att forumet har varit extremt viktigt för oss, och vi har varit väldigt aktiva med att skriva och läsa här.

Lite kort om varför just jag fick nog. Jag insåg vad som skulle hända om jag fortsatte dricka. Förlora mina barn, förlora min fru, förlora mitt jobb. Och viktigast av allt, förlora mitt liv. Det ville jag inte, därför slutade jag dricka.

/Torn

Jag var inte säker alls på hur länge jag skulle vara nykter när jag blev nykter. Jag har verkligen bara tagit beslut en månad i taget. Den drivkraft som var drivande för mig var nyfikenhet. Hur skulle livet bli utan alkohol?

Jag kunde som du TI inte tidigare tänka mig ett liv helt utan alkohol. Jag planerade att vara vit ett tag och sedan dricka kontrollerat. Det var tanken, men jag trodde knappt inte på det själv. Sen förstod jag när jag läste här på forumet att dricka kontrollerat är väldigt svårt när beroendet väl har uppstått. Snudd på omöjligt tror jag. Och jag är ingen gambler, jag vill verkligen inte riskera min nykterhet.

För varje nykter månad som gick blev jag mer och mer anti alkohol. Så jävla mycket som alkoholen fördärvar - för individen, familjer och samhället. För att företag ska tjäna pengar på oss! Den skatten som dras in täcker inte ens en bråkdel av alla alkoholrelaterade skador. En hel generation håller delvis på och super och knarkar sönder sin framtid, vi borde alla vara jättebekymrade över det. De som är unga nu ska betala våra pensioner sen. Med vilken utbildning i ryggen då?

Idag förstår jag inte alls varför jag skulle vilja dricka. Varför skulle jag vilja äventyra känslan av att vara grundglad och grundnöjd? För att dricka gott? Det finns goda alkoholfria alternativ typ överallt. För att bli lite dum i huvudet och göra saker som jag ångrar? Nej tack.

Det är ingen mänsklig rättighet att dricka alkohol. Jag har druckit mig till ett beroende, och nu tar jag konsekvensen av det. Och jag kommer att stå på barrikaderna så småningom, jag känner det på mig. Jag ska bara ha lite mer nykter tid i ryggen först, för trovärdighetens skull.

Till Tröttiz: Jag fick nog när nackdelarna övervägde fördelarna. När jag inte ens en liten stund blev glad och nöjd av vinet utan bara kände mig jagad att hinka i mig mer och mer. När jag märkte att min tolerans hade ökat enormt, och jag fick minnesluckor nästan varje gång, och enorm ångest till följd av det. Då fick jag nog.

Kram ?

TappadIgen, Seklart, Torn och Andrahalvlek. Vad var det som gjorde att ni till slut tänkte att nu får det vara slut med alkoholen?
Så skönt att ni jobbat er bort från ett destruktivt leverne.
Må så gott.
? Kram.

Det verkar ju som att alla ni, Se klart, Torn och Andrahalvlek alla känner något liknande.

På ett sätt känns det ju som att vi har ett eget litet hörn här i Alkoholhjälpen. Vi som redan är frälsta. Jag vet inte hur många av de som fortfarande är i förändringsstadiet som läser detta, men jag tänker att en sak vi kan bidra med är just att det kommer bli bättre. Alla har såklart inte exakt samma erfarenhet, men speciellt en förändring har skett hos mig som jag inte trodde var möjlig.

För ett år sen hade tanken på ett liv utan alkohol framkallat ångestkänslor för mig. Det hade känts å omöjligt! Det där med guldkant och allt. Men idag är jag så otroligt nöjd med det. Men jag vet inte vad jag hade tänkt om jag hade suttit här för ett år sen och läst de frälsta skriva om detta. Jag hade förmodligen tänkt "De fattar nog inte vad alkoholen betyder för mig. Det där funkar inte för mig. Mitt liv kommer bli tråkigt". Jag hade nog inte kunna ta in att de frälsta skulle ha varit i samma situation som jag var i. Helt omöjligt, hade jag nog tänkt.

Men jag lovar! Jag var verkligen i den situationen. Jag tror att ni andra frälsta också kände att tanken på ett liv utan alkohol var skrämmande innan det blev av, som du säger Se klart, man är ju verkligen inte alltid på topp, och alla andra problem man har finns ju fortfarande kvar, såklart.

Inte inne här så mycket just nu. Fokuserar mycket på livet och att försöka må bra. Tänker nästan inget på alkohol alls pga av antabus därför har jag nog inte behovet att vara här så mycket.

Har inte hört något om utredningen från socialen än. Känns som jag fortfarande har mycket jag har att ta tag i som jag inte orkar.

Ville bara ni ska veta att jag fortfarande håller mig nykter. ❤

Jag glömmer att gå in här, det är mycket stress just nu, den perioden på året som är stressigast men roligast på mitt jobb. Det slutar lite svårt 15 februari.

Skulle vilja orka vara inne och stötta andra, ska försöka, men just nu är prio ett vila när jag kommer åt det.

Förresten, fortfarande nykter, har inte tänkt på alkohol sen jag gick in här sist.

Mår så oförskämt bra, så innerligt lycklig - och inget har egentligen förändrats. Jo, jag äter medicin som gör mig ”normalare” och jag spolar kröken ?

... men vill skriva lite varje kväll.
Idag hade jag apropå det tagit en sömntablett om jag inte var inne på cold turkey. Jag blir otålig, vet att sömnen kräver lite... nedvarvning, en podd.
En mixad grill till dag var det här. Dystert med pappa just nu. Dystert med Norén också, (inga jämförelser i övrigt.) Men också bra möten, och hämt av småbarn och lagade middag här hemma som renderade ”topp 3 i livet mormor”. En timmes prat med mamma, på ett sätt är hennes liv väldigt begränsat men hon har tusen vänner med olika skröppel som hon behöver dryfta. Själv är hon ju urpigg, så glad jag är över det mitt i allt.
Sen behövde jag bara ligga på sängen, äta yoghurt med hallon, titta på ett avsnitt, överväga köp av en kjol. (nej) överväga köp av fint gammalt skåp (nej) överväga köp av fin rutig halsduk (eventuellt)
Laddar för morgondagen och hoppas på inga samtal från sjukhus inatt. Sov gott! ?

Glädje att läsa ditt inlägg ?
Nä- att vi är här- iallafall just nu känns ibland som ett mindre mirakel men precis som du skriver är det ju något som måste klicka som ett kodlås inombords för att man (jag) skulle förstå att det är ett åtagande- i sig själv- som gäller.
Vilken turbofart du verkar ha, hoppas du hittar lite lugn och vila också! Kram Jullan ?

Ja för mig var 6-7 månader en tid av mer; lugn men kände mig också mer grundglad. Tycker nog inte att något kring att vara nykter har varit jobbigt efter det, och livet blir i grunden rikare och mer; ja mer skiftningar i närvaron.
Jag är verkligen inte alltid på topp men varje dag händer det saker som gör att jag känner mig ofattbart glad och lyckligt lottad- att jag är en sån som inte dricker.
Kram.

Ett sätt att träna sitt tålamod, och samtidigt få bra återhämtning för skallen, är att sticka. Minns inte när jag började med mitt senaste projekt, men det var några månader sedan. Jag skulle sticka en poncho. Inget mönster, sådana kan jag inte följa, utan jag funderade själv ut en ”modell” som borde funka. Två långa stycken som skulle fogas ihop med kortsida mot långsida för att sedan vridas så att det blev en triangel både bak och fram.

Jag har stickat den i rutor - fyra räta, fyra aviga växelvis i fem varv och sen tvärtom, så att det blir små rutor på 2 x 2 cm. 106 maskor per varv och 325 varv på varje sidostycke. Ikväll var det dags att virka ihop styckena enligt min plan, sen vrida - och det blev perfekt! Precis som jag hade tänkt mig. Nu ska jag bara virka några varv inuti halslinningen och längs ytterkanten. Sen får vi se om ponchon blir min, eller om äldsta dottern ska få den.

Jag brukar säga att jag inte kan ha så varma plagg pga klimakteriet, som gjort mig till ett värmeelement. Men faktum är att jag har blivit mycket mindre varm det senaste året. Om det beror på att klimakteriet är på upphällningen eller nykterheten låter jag vara osagt. Jag är oavsett otroligt tacksam över att slippa nattsvettningarna och värmevallningarna ??

Ikväll har jag tittat på Anders Hansens program ”Din hjärna”, avsnittet om känslor, på svtplay. Det var riktigt bra. När man har slutat dricka, och bedöva/förgifta hjärnan, så kommer ju en enorm känsloboost efter några veckor-månader. Våra hjärnor tolkar hela tiden vår omgivning och vår kroppsliga status och ger oss känslor för att vi ska agera. Känslor behövs för att vi ska kunna ta beslut och få saker gjorda.

Sen bör man ta de negativa känslorna i början av nykterheten med en nypa salt eftersom de är rejält överdrivna. Jag tänker att hjärnan är ovan helt enkelt. ”Hmm ? Hur gjorde man nu med det här, det var så länge sen...”

Jag gillar Anders Hansen, han kan verkligen förklara på ett begripligt sätt. Han träffar dessutom en massa duktiga hjärnforskare och psykologer i programserien.

Kram ?

Håller med, just vid 6 månader var det något extra som hände. Svårt att förklara vad egentligen, men jag mådde ännu bättre from då på något sätt. Och det slutade inte där utan jag forsätter att utvecklas känns det som. Faktiskt så kan jag inte komma på något som har blivit sämre fram till nu, bara bättre.?

Vi får se vad år 2 har att erbjuda, är det möjligt att må ännu bättre??

Det händer verkligen något med grundkänsloläget vid 6 månader. Du är väl där snart? Jag har precis samma upplevelse. Det känns inte som jag rubbas så lätt helt enkelt. Jag står stadigare. Shit happens, bring it on. Det är också skönt att slippa alltför tvära kast i känslolivet, mina ilskna utbrott saknar jag inte ett dugg. Idag kan jag nog bli arg på ett mer konstruktivt sätt tror jag. Jag är mer modig också tror jag, vågar ta konflikter om jag anser att det krävs. Vågar vara lite obekväm.

Det är nog jättesvårt att utröna vad som är hönan och ägget, men nykterheten är ju liksom grunden till alla förändringar vi har gjort, som i sin tur gjort att vi mår bättre. Vem saknar alkohol när man kan må så här bra? På ett sätt är jag tacksam för att jag haft alkoholproblem, så jag fick uppleva den här förändringen. Det gör nog att jag värdesätter den mer och kommer göra allt som står i min makt att bibehålla och utveckla mitt mående ännu mer. År två händer det ännu mer grejer har jag hört!

Kram ?

Ja livets efterrätt brukar folk säga Torn och det kan jag hålla med om. Nu pluggar jag för fullt på min näst sista hs kurs, sen blir det lite mer egentid. Nu är det skola, jobb, barn och barnbarn och så gubben sådär sent på kvällskvisten när vi båda svimmar av trötthet . Inte helt optimalt, men det får vi ta igen snart. Nu slinker jag strax in i 9 månaders nykterhet. Egentligen imorgon, men jag har ju löftet 24 timmar framåt. Hur detta gått till är ett rent under, inte helt ett under kanske. Jag har fått hjälp på vägen, av er o amottagningen, samt att jag jobbat en hel del med mitt nya jag, eller rättare sagt, mitt riktiga jag. Prova nykterheten, det kan aldrig bli fel. Kramar till alla som behöver

Jag kanske inte har kommit upp i Torn-nivåer men jag upplever att det finns mer av en grund-glädje där i botten. Jag misstänker att nykterheten har en stor del av det, då jag ju börjar närma mig 6 månader, men jag tror att meditationen gör mycket också. Dock har jag väl börjat meditera mycket mer regelbundet just tack vare att jag hållt mig nykter och mina försök att få till bättre vanor som också hjälper till, har jag väl även också att tacka nykterheten för.

Det betyder inte att allt är perfekt, eller att jag är glad hela tiden. Motgångar i livet och dåliga dagar har man ju oavsett. Men jag känner en större grundtrygghet på något sätt. Jag känner inte att jag så lätt kommer ur balans som jag tidigare skulle ha gjort. Nu är ju det här baserat på den senaste tiden enbart så det skulle ju kunna vara en temporär formtopp som jag hade haft oavsett. Jag hade ju min panikångest-peak efter 50 dagar som nykter och det är ju nu endast 120 dagar sen. Men ohanterlig ångest känns numer väldigt avlägsen på något sätt, så det känns inte tillfälligt i alla fall.

Det krävs inte alls samma typ av aktiv planering längre, promenaderna ingår liksom i allt annat som ska planeras.

Framför allt är det något jag prioriterar, för att jag mår grundbra av det. 30 min x 3 (morgon, lunch och kväll) känns inte heller övermäktigt liksom.

Och snart blir det skönare ute och då blir promenaderna ännu mer njutbara ?

Kram ?

Ja, det känns verkligen som att du har etablerat den nu. Ju längre du kör på, desto mer förstärker du att det är något du gör och det blir mer och mer än naturlig del av din dag och inget du behöver tänka på att du ska göra direkt för det händer nästan per automatik. Jag försöker själv etablera lite bättre vanor, men vissa saker är ju svårare än andra. Man får ha tålamod helt enkelt, och det har vi ju mer av nuförtiden :)

Det känns jätteskönt att ha etablerat den här promenadvanan, nu gäller det bara att hålla i.

Kram ?

Oj vad duktig du är Andrahalvlek

En rätt så trist tisdag. Igår kväll satt jag med dotterns redovisning. Det gick ihop sig vid en första anblick, men nu diffar det 200 kr. Plus visserligen, men ändå. Hur jävla svårt ska det vara liksom? Jag har lusläst och prickat av, hittat alla fakturor, fyllt i excel i rätt rutor och sen får jag inte ihop det ändå ?

Jag är en ordmänniska, så fort det blir matte känner jag mig som en trögboll. Det är säkert något helt uppenbart som jag har missat, men jag är inte människa att hitta det. Nu får dotterns pappa förbarma sig och komma hit och lusläsa han också. Helst hade jag velat att storasyster tog sig en kik, hmm det vore kanske görbart ? Jag litar mer på henne, och hon är dessutom en stjärna både på matte och ord ? En del får allt liksom.

Lite av den hopplösheten har nog hängt med mig idag faktiskt. Men pärmen ska in först 1/3 så jag har god framförhållning.

Tre promenader på totalt 12.750 steg blev det idag, och bara ikväll knatade jag ihop 5.700 steg på en dryg timme. Heja mig ?

Kram ?

det är bara en person som vet hur jag har det. Jag tar en dag i taget. Så länge jag inte tar första glaset går det bra. Igår gick jag en långpromenad efter jobbet, ringde en vän och pratade om allt möjligt, Det kändes bra. Tänker att jag ska vara stark idag, Jag har en positiv känsla i kroppen, Ha en fin dag alla som kämpar,
Kram!

Men tack vad fint att få ett meddelande av dig här i min tråd. Det finns absolut inget som säger att du inte skulle vara ”här” om ett år. Det fanns inte mycket som sa att jag skulle här- för ett år sen.
Idag blir jag en blandning av känslor när jag tänker tillbaka på den där - vad som kändes som- paniken. Nånstans i mitt bortersta skrymsle av huvudet visste jag att det skulle gå illa om jag fortsatte.
Hade liksom trätt över spärrar som jag tyckte var overkliga, inte jag.
Nu- det går inte att föreställa sig att livet kunde bli så.. rikt, roligt.
Jamen du har massa fint framför dig ju! Små segrar, och stora.
Läs och skriv här, det är bränsle för livet. Kram ?